1 vistas för närvarande i Helsingfors. Nu en af de mest framstående bland Sveriges samtida konstnärer, har han först efter en långvarig och hård kamp mot svårigheter och vedervärdigheter af alla slag med egen kraft brutit sig en väg till denna höjd. Hans lif, rikt på vexlingar och skiften, är ett bevis att en verklig konstnärsgenius förmår öfvervinna äfven de svåraste hinder och med okufligt mod sträfvar fram mot sitt mål samt når det – huru omöjligt detta ock vill förefalla vanliga menniskor. – Vi meddela här en kort öfversigt af Marcus Larsons lefnad, för hvilken vi delvis lagt till grund en biografisk skizz i en tysk tidskrift.
2 Marcus Larsson är född år 1825 i Östergöthland. Hans fader, en fattig bonde, mera rik på barn än på jordiska egodelar, hade ej råd att påkosta sina sju barns uppfostran i någon skola. Men äfven det hårdaste jordbruksarbete kunde icke afhålla vår unge Larsson ifrån att stjäla åt sig några fristunder, under hvilka han helt och hållet hängaf sig åt sin medfödda böjelse att teckna. På detta sätt tillbragte han de första sju åren af sitt lif till dess en särskild händelse förde honom bort från sitt hem och till den ort, der värdiga förebilder ledde gossens sträfvan mot ett bestämdt mål och förde honom in på den väg, han sedan så ärofullt vandrat.
3 Den unge Larsons fader dog utan att efterlemna den ringaste förmögenhet åt sina barn. Dessa skingrades åt alla håll för att söka sin bergning i lifvet. För Marcus lekte fäderneslandets hufvudstad i hågen; hvarje underrättelse om den hade han städse hört med hemlig förtjusning; det var som om en inre röst hviskat honom, att hans egentliga fält vore der, att ett nytt lif för honom der skulle börja. På Guds försyn, vandrade han derföre till Stockholm utan andra medel än sina förhoppningar, och kommen dit drog han der kring gatorna, förvånad öfver det för honom alldeles nya lifvet. Men snart togo alla hans uppehållsmedel slut och för att längre kunna vistas i hufvudstaden, gaf han sig i lära hos en sadelmakare; sju år tillbragte han der såsom lärling och gesäll. Här i hufvudstaden, der de sköna konsternas akademi samlat ett icke obetydligt antal talenter, uppflammade hos honom den slumrande gnistan. Anblicken af många vackra oljemålningar bragte sadelmakargesällen till medvetande af sin kallelse. Från denna stund leddes Larson af blott en enda tanke: att förskaffa sig nödiga medel för att några år kunna besöka akademien. För de ringa penningar, som hans njugga förtjenster lemnade i besparing, köptes färger och duk och på sön- och högtidsdagar, samt under de tidigaste morgonstunderna om sommaren, gjorde vår börjande konstnär sina första försök i måleri. Från en fattig vindskammare utgingo dessa små landskapliga framställningar, hvilka redan vittnade om en framstående talent, ehuru de fullkomligt saknade ett ordentligt studium. Men snart framträngde ryktet om denna proletär-konstnär i offentligheten. Man blef uppmärksam på Larson, och hans årslånga kamp och sträfvan kröntes ändteligen med framgång: han blef definitift intagen uti de sköna konsternas akademi.
4 Af bondgossen och sadelmakargesällen hade nu blifvit en konstnär, hvars talent några år senare skulle lända hans fädernesland till stor ära. Ett ifrigt studium af naturen, ett rastlöst skapande och sträfvande upptogo de närmaste åren af konstnärens lif och inom kort förvärfvade kan sig ett allmänt erkännande, samt såg äfven sin sträfvan krönas af materiella framgångar, sådana han i sina djerfvaste förhoppningar ej vågat vänta sig dem.
5 Behofvet af vidare utbildning drog honom nu till Tyskland, till konststaden Düsseldorf vid Rhen, dit ett icke obetydligt antal skandinaver redan före honom kommit. Vi erinra här blott om Tideman, hvars vidt utbredda rykte egentligen utgick från Düsseldorf. Larson kom till Düsseldorf såsom en nybörjare i konsten, hvilken först för fyra år tillbaka börjat uteslutande egna sig åt densamma, men som en sådan nybörjare, hvilken vid första blicken förrådde den blifvande mästaren, hvarföre äfven doktor Wolfgang Müller från Königswinter anvisar åt landskaps- och marinmålaren Marcus Larson en ärofull plats i sitt arbete »Düsseldorfer Künstler der letzten 25 Jahre».konsekvensändrat/normaliserat
6 De taflor som numera utgingo ur Larsons atelier, tillvunno sig ett odeladt bifall och hans rykte framträngde ända till thronen, så att konungen af Sverige år 1854 kände sig föranlåten att till den unge konstnärens vidare uppmuntran och utbildning tillförsäkra honom ett ansenligt stipendium för flera år.
7 Larson ansåg sig icke på bättre sätt kunna visa sin erkänsla för den kungliga välviljan än genom fortsatt sträfvan. Nya större verk uppstodo, beställningar kommo i rikaste mått och när 1855 den stora verldsexpositionen samlade Europas mest betydande talenter i Paris trädde äfven Larson djerft inom skranket med en tio fot hög tafla, föreställande ett svenskt landskap (ett vattenfall). Denna målning var nog att fast grundlägga Larsons rykte i Frankrike. Den som känner det fåfänga öfverskattande af sig sjelfva hvarmed fransmännen stöta ifrån sig allt fremmande, skall begripa hvad det betyder, då en af de mest betydande organerna inom den franska pressen ställer Larson bredvid om också icke öfver Frankrikes största landskapsmålare. Tenot, den snillrike feuilletonisten uti Gazette de France egnade åt konstnären det högsta loford i sin nionde berättelse öfver verldsexpositionen. Men samma kritiker uttalar sig med anledning af en annan målning af Larson uti ännu mera prisande ordalag. Han säger: »Vi hafva denna vecka haft tillfälle att se en ny tafla af M. Larson, ett af dessa vildtromantiska landskap, hvilkas anblick försätter oss midt uti den nordiska naturen. Huru högt står ej denna romantik öfver våra franska konstnärers sökta manierade framställningar. Hos våra konstnärer märker man nogsamt, att romantiken i deras taflor icke sprungit ur deras inre. Den är resultatet af en upprörd äfventyrlig fantasi. Men herr Larson fängslar oss genom den djupa sanningen i sina framställningar. Med ett ord, Larson är en af de mest snillrika konstnärer, som samtiden har att fägna sig åt.» Så den franska pressen.
8 Det är det vildt upprörda lifvet i naturen som Larson med förkärlek behandlar, säkert en följd af de inre stormar han under lifvets vedervärdigheter haft att uthärda. Ty endast en konstnär som genomlefvat dylika kontraster, kan med sådan trohet som han återge naturen i dess upprörda tillstånd. Nästan på alla hans taflor ser man också det passionerade elementet öfvervägande: en fors, som våldsamt bryter sig en väg ge|114 3|nom klipporna och för med sig träd och stenar i sin hvirfvel, en storm, som kommer träden i skogen att ödmjukt böja sig under dess mäktiga framfart och kringströr himmelens skyar, se der de ämnen han företrädes väljer för sina landskapsmålningar.
9 Men hr L. är ej blott landskapsmålare; som marinmålare intager han en ej mindre betydande plats. Också här föredrar hans fantasi den väldiga sidan, och han målar helst elementerna i uppror. Det är derföre hafvet sådant det visar sig då stormen far deröfver och krossar seglaren mot klipporna, som man isynnerhet får se på hans marinmålningar. Af detta slag är äfven hans stora tafla: »ett skeppsbrott vid Bohuslänska kusten vid solnedgången», som i dessa dagar hitkommit och nu är uppställd till exposition. Taflan är 18 fot lång och 10 fot hög, och har således ansenliga proportioner, hvilka dock utgöra dess minsta förtjenst. Ty på denna tafla förena sig komposition, teckning, färgglans till ett helt, för att framkalla ett intryck, som knappt kan beskrifvas. I Düsseldorf, Köln, Berlin och slutligen Paris, der den varit utställd, har den erhållit ett rum i målningsexpositionens hederssal, och såväl hos konstnärer som oinvigde väckt en verklig sensation, samt af de förnämsta bladen och de mest betydande kritiker tillvunnit sig en storm af loford. En sida i dess historia är äfven att den blifvit utförd på den otroligt korta tiden af elfva – säger 11 – dagar. Det är nemligen ett egendomligt drag i hr L:s konstnärsskap att han behöfver en till det underbara gränsande kort tid för att utföra sina verk.
10 Herr Larsons rykte var redan längesedan fast grundadt och hans yttre lefnadsomständigheter äfven lyckliga, då han beslöt sig att inrätta en skola för nordisk målarekonst, der undervisningen skulle meddelas gratis. Till plats för densamma utsåg han ett ställe i det romantiska Småland. På en kulle lät han här uppföra en hög tornlik byggnad till atelier och bostad för de blifvande eleverna, hvartill redan fjorton antecknat sig. Man hade derifrån en utsigt, som åt alla håll sträckte sig flera mil bort och för ögat framställde en herrlig tafla, der berg, skogar, sjöar och bäckar omvexlade med hvarandra. Byggnaden hade knappt blifvit färdig och var ännu ej fullt inredd, då den 2 Maj 1859 en eldsvåda utbröt och inom några timmar lade allt i aska. Hr L. var stadd på resa då denna olycka inträffade och återkom hem för att bevittna att ingenting mera återstod honom af hans föregående mödor och ansträngningar. Allt hade blifvit lågornas rof, och det enda han numera hade qvar var hans namn, hans talent och hans oförfärade mod att börja en ny kamp med motgångarna. – På en mindre tafla å den exposition han här öppnat, ser man en vy af det ställe der den tillämnade målareskolan fans uppförd.
11 Denna exposition, riktad med den ofvannämnda stora målningen samt med ett mindre landskapsstycke, är en fortsättning af expositionen i universitetshuset och öppnades i går i stora salongen å Hotel de Russie samt är ämnad att räcka endast fyra dagar. Derefter afreser hr L. med sina taflor till S:t Petersburg. Efter några veckor återvänder hr L. hit och torde öfver vintern qvarstanna hos oss, för att göra utflygter till det inre af vårt land och af dess rika omvexlande natur hemta nya ämnen för sin fruktbara pensel.
Kommentar
Det finns inga kommentarer till de enskilda artiklarna och artikelserierna i delutgåvan.
Marcus Larson
1 vistas för närvarande i Helsingfors. Nu en af de mest framstående bland Sveriges samtida konstnärer, har han först efter en långvarig och hård kamp mot svårigheter och vedervärdigheter af alla slag med egen kraft brutit sig en väg till denna höjd. Hans lif, rikt på vexlingar och skiften, är ett bevis att en verklig konstnärsgenius förmår öfvervinna äfven de svåraste hinder och med okufligt mod sträfvar fram mot sitt mål samt når det – huru omöjligt detta ock vill förefalla vanliga menniskor. – Vi meddela här en kort öfversigt af Marcus Larsons lefnad, för hvilken vi delvis lagt till grund en biografisk skizz i en tysk tidskrift.
2 Marcus Larsson är född år 1825 i Östergöthland. Hans fader, en fattig bonde, mera rik på barn än på jordiska egodelar, hade ej råd att påkosta sina sju barns uppfostran i någon skola. Men äfven det hårdaste jordbruksarbete kunde icke afhålla vår unge Larsson ifrån att stjäla åt sig några fristunder, under hvilka han helt och hållet hängaf sig åt sin medfödda böjelse att teckna. På detta sätt tillbragte han de första sju åren af sitt lif till dess en särskild händelse förde honom bort från sitt hem och till den ort, der värdiga förebilder ledde gossens sträfvan mot ett bestämdt mål och förde honom in på den väg, han sedan så ärofullt vandrat.
3 Den unge Larsons fader dog utan att efterlemna den ringaste förmögenhet åt sina barn. Dessa skingrades åt alla håll för att söka sin bergning i lifvet. För Marcus lekte fäderneslandets hufvudstad i hågen; hvarje underrättelse om den hade han städse hört med hemlig förtjusning; det var som om en inre röst hviskat honom, att hans egentliga fält vore der, att ett nytt lif för honom der skulle börja. På Guds försyn, vandrade han derföre till Stockholm utan andra medel än sina förhoppningar, och kommen dit drog han der kring gatorna, förvånad öfver det för honom alldeles nya lifvet. Men snart togo alla hans uppehållsmedel slut och för att längre kunna vistas i hufvudstaden, gaf han sig i lära hos en sadelmakare; sju år tillbragte han der såsom lärling och gesäll. Här i hufvudstaden, der de sköna konsternas akademi samlat ett icke obetydligt antal talenter, uppflammade hos honom den slumrande gnistan. Anblicken af många vackra oljemålningar bragte sadelmakargesällen till medvetande af sin kallelse. Från denna stund leddes Larson af blott en enda tanke: att förskaffa sig nödiga medel för att några år kunna besöka akademien. För de ringa penningar, som hans njugga förtjenster lemnade i besparing, köptes färger och duk och på sön- och högtidsdagar, samt under de tidigaste morgonstunderna om sommaren, gjorde vår börjande konstnär sina första försök i måleri. Från en fattig vindskammare utgingo dessa små landskapliga framställningar, hvilka redan vittnade om en framstående talent, ehuru de fullkomligt saknade ett ordentligt studium. Men snart framträngde ryktet om denna proletär-konstnär i offentligheten. Man blef uppmärksam på Larson, och hans årslånga kamp och sträfvan kröntes ändteligen med framgång: han blef definitift intagen uti de sköna konsternas akademi.
4 Af bondgossen och sadelmakargesällen hade nu blifvit en konstnär, hvars talent några år senare skulle lända hans fädernesland till stor ära. Ett ifrigt studium af naturen, ett rastlöst skapande och sträfvande upptogo de närmaste åren af konstnärens lif och inom kort förvärfvade kan sig ett allmänt erkännande, samt såg äfven sin sträfvan krönas af materiella framgångar, sådana han i sina djerfvaste förhoppningar ej vågat vänta sig dem.
5 Behofvet af vidare utbildning drog honom nu till Tyskland, till konststaden Düsseldorf vid Rhen, dit ett icke obetydligt antal skandinaver redan före honom kommit. Vi erinra här blott om Tideman, hvars vidt utbredda rykte egentligen utgick från Düsseldorf. Larson kom till Düsseldorf såsom en nybörjare i konsten, hvilken först för fyra år tillbaka börjat uteslutande egna sig åt densamma, men som en sådan nybörjare, hvilken vid första blicken förrådde den blifvande mästaren, hvarföre äfven doktor Wolfgang Müller från Königswinter anvisar åt landskaps- och marinmålaren Marcus Larson en ärofull plats i sitt arbete »Düsseldorfer Künstler der letzten 25 Jahre».konsekvensändrat/normaliserat
6 De taflor som numera utgingo ur Larsons atelier, tillvunno sig ett odeladt bifall och hans rykte framträngde ända till thronen, så att konungen af Sverige år 1854 kände sig föranlåten att till den unge konstnärens vidare uppmuntran och utbildning tillförsäkra honom ett ansenligt stipendium för flera år.
7 Larson ansåg sig icke på bättre sätt kunna visa sin erkänsla för den kungliga välviljan än genom fortsatt sträfvan. Nya större verk uppstodo, beställningar kommo i rikaste mått och när 1855 den stora verldsexpositionen samlade Europas mest betydande talenter i Paris trädde äfven Larson djerft inom skranket med en tio fot hög tafla, föreställande ett svenskt landskap (ett vattenfall). Denna målning var nog att fast grundlägga Larsons rykte i Frankrike. Den som känner det fåfänga öfverskattande af sig sjelfva hvarmed fransmännen stöta ifrån sig allt fremmande, skall begripa hvad det betyder, då en af de mest betydande organerna inom den franska pressen ställer Larson bredvid om också icke öfver Frankrikes största landskapsmålare. Tenot, den snillrike feuilletonisten uti Gazette de France egnade åt konstnären det högsta loford i sin nionde berättelse öfver verldsexpositionen. Men samma kritiker uttalar sig med anledning af en annan målning af Larson uti ännu mera prisande ordalag. Han säger: »Vi hafva denna vecka haft tillfälle att se en ny tafla af M. Larson, ett af dessa vildtromantiska landskap, hvilkas anblick försätter oss midt uti den nordiska naturen. Huru högt står ej denna romantik öfver våra franska konstnärers sökta manierade framställningar. Hos våra konstnärer märker man nogsamt, att romantiken i deras taflor icke sprungit ur deras inre. Den är resultatet af en upprörd äfventyrlig fantasi. Men herr Larson fängslar oss genom den djupa sanningen i sina framställningar. Med ett ord, Larson är en af de mest snillrika konstnärer, som samtiden har att fägna sig åt.» Så den franska pressen.
8 Det är det vildt upprörda lifvet i naturen som Larson med förkärlek behandlar, säkert en följd af de inre stormar han under lifvets vedervärdigheter haft att uthärda. Ty endast en konstnär som genomlefvat dylika kontraster, kan med sådan trohet som han återge naturen i dess upprörda tillstånd. Nästan på alla hans taflor ser man också det passionerade elementet öfvervägande: en fors, som våldsamt bryter sig en väg ge|114 3|nom klipporna och för med sig träd och stenar i sin hvirfvel, en storm, som kommer träden i skogen att ödmjukt böja sig under dess mäktiga framfart och kringströr himmelens skyar, se der de ämnen han företrädes väljer för sina landskapsmålningar.
9 Men hr L. är ej blott landskapsmålare; som marinmålare intager han en ej mindre betydande plats. Också här föredrar hans fantasi den väldiga sidan, och han målar helst elementerna i uppror. Det är derföre hafvet sådant det visar sig då stormen far deröfver och krossar seglaren mot klipporna, som man isynnerhet får se på hans marinmålningar. Af detta slag är äfven hans stora tafla: »ett skeppsbrott vid Bohuslänska kusten vid solnedgången», som i dessa dagar hitkommit och nu är uppställd till exposition. Taflan är 18 fot lång och 10 fot hög, och har således ansenliga proportioner, hvilka dock utgöra dess minsta förtjenst. Ty på denna tafla förena sig komposition, teckning, färgglans till ett helt, för att framkalla ett intryck, som knappt kan beskrifvas. I Düsseldorf, Köln, Berlin och slutligen Paris, der den varit utställd, har den erhållit ett rum i målningsexpositionens hederssal, och såväl hos konstnärer som oinvigde väckt en verklig sensation, samt af de förnämsta bladen och de mest betydande kritiker tillvunnit sig en storm af loford. En sida i dess historia är äfven att den blifvit utförd på den otroligt korta tiden af elfva – säger 11 – dagar. Det är nemligen ett egendomligt drag i hr L:s konstnärsskap att han behöfver en till det underbara gränsande kort tid för att utföra sina verk.
10 Herr Larsons rykte var redan längesedan fast grundadt och hans yttre lefnadsomständigheter äfven lyckliga, då han beslöt sig att inrätta en skola för nordisk målarekonst, der undervisningen skulle meddelas gratis. Till plats för densamma utsåg han ett ställe i det romantiska Småland. På en kulle lät han här uppföra en hög tornlik byggnad till atelier och bostad för de blifvande eleverna, hvartill redan fjorton antecknat sig. Man hade derifrån en utsigt, som åt alla håll sträckte sig flera mil bort och för ögat framställde en herrlig tafla, der berg, skogar, sjöar och bäckar omvexlade med hvarandra. Byggnaden hade knappt blifvit färdig och var ännu ej fullt inredd, då den 2 Maj 1859 en eldsvåda utbröt och inom några timmar lade allt i aska. Hr L. var stadd på resa då denna olycka inträffade och återkom hem för att bevittna att ingenting mera återstod honom af hans föregående mödor och ansträngningar. Allt hade blifvit lågornas rof, och det enda han numera hade qvar var hans namn, hans talent och hans oförfärade mod att börja en ny kamp med motgångarna. – På en mindre tafla å den exposition han här öppnat, ser man en vy af det ställe der den tillämnade målareskolan fans uppförd.
11 Denna exposition, riktad med den ofvannämnda stora målningen samt med ett mindre landskapsstycke, är en fortsättning af expositionen i universitetshuset och öppnades i går i stora salongen å Hotel de Russie samt är ämnad att räcka endast fyra dagar. Derefter afreser hr L. med sina taflor till S:t Petersburg. Efter några veckor återvänder hr L. hit och torde öfver vintern qvarstanna hos oss, för att göra utflygter till det inre af vårt land och af dess rika omvexlande natur hemta nya ämnen för sin fruktbara pensel.