2 Om jag kunde skrifva en bok om en svafvelsticka och, lik en af våra celebraste skalder, med lekande ingifvelse sjunga en hjeltedikt om en spik, skulle jag utan tvifvel hafva mycket att säga er. Vintern aftynar af ålderdomssvaghet och våren, ännu en jollrande pilt, förtjusat oss med sitt första småleende. Jag kunde således fantisera om årstiderna, lik en af mina vänner, en för abstractioner fallen philosoph, som började ett kärleksbref så här: »Dyraste **, solens behag skiner i glädje öfver snöheten, vårheten manifesterar sig i takdropparna och kärleken immanerar allt mer och mer som ett nödvändigt moment i den absoluta jagheten.»konsekvensändrat/normaliserat – Men jag vill denna gången vara kort.
3 Från de rikare lottade länder, från det stolta Petersburg, från Tysklands vinberg och Italiens tidiga vår inlöpa underrättelser om Carnavalens muntra lekar. Från vår alfvarsamma, högförnuftiga Nord har jag föga att derom förmäla. Inga processioner, inga fackeltåg, ingen Narrenverein (som i Köln), åtminstone ingen, som bär namnet. Men montagnes russes på Sveaborg, slädpartin, maskerader, »blini» hos Herr Kleineh och memma på Cajsaniemi, det är dock något. Ni har sett dessa höghetens slipriga branter inom den starka fästningens murar, ni har sett de sköna damerna, skrämda och glada på engång, halka ned utför isbanorna på kälkar, styrda af modige riddare, hvilka måhända gerna åtagit sig en sådan styrmanspost för hela lifvet ... ni har sett de många små olyckor, som vid sådana tillfällen öka munterheten ... en hatt blåser af, en kälke kullbytterar ... lyckliga drifvor och lyckliga styrman, hvars reputation väl är för evigt förstörd, men dock för hvilket pris! Dessa kälkbanor på Sveaborg hafva varit mycket lifligt begagnade i år, stundom långt in på nätterna, och trafiken har dessa vackra solklara, snöglänsande Marsdagar varit stark mellan fästningen och staden.
4 I brist på egna nöjen, låtom oss tala om andras. Den 1 April betecknas som en evigt minnesvärd dag i S:t Mickels krönika. Ryktet omtalar en lysande bal, rikeliga reqvisitioner, militärmusik, efterskrifven härifrån m. m. men ho tror hvad ryktet säger, ty baldagen står i ondt rykte för gyckel med de lättrogne? I Åbo har man återkallat »Den förmente Prinsen» till lifvet. – I Borgå har man maskerat sig. Hr Bonuvier begagnade tillfället och reste till maskraden med ett stort antal costumer. De drägter, i hvilka fordom, under lyckligare tider, Johanniterriddare och Kotzebuiske hofmän svängt sig på scenens tiljor, hafva således förvandlats till lejonhudar, i hvilka muntra Gymnasister inkrupit, – sans comparaison med de lejonhudar sadeln omtalar. I Vasa åter hafva unga herrarna Wilschau låtit höra sig under starka applauder, och derefter, likt det sednaste famösa eldklotet, fortsatt sin kosa mot den höga norden. Skälmaktig, som den är, hviskar Wasa Tidning om några till de unga konstnärerne destinerade, men i flygten uppsnappade slängkyssar, – och hvad gör väl det? Herrar Wilschaus späda hjertan känna ännu intet annat dolce, än tonernas, veta säkert ännu ej af något annat præstissimo, än stråkens eller flöjtens.
5 Helsingfors åter har profiterat af Hrr Mohr, Koehler & Comp. Det är en rätt angenäm trupp, med flera talenter. Främst Hr Mohr, den oefterhärmlige, det godsinta löjets hjelte, den naiva enfaldens lycklige härmare, mannen med grimacerna och det välmående utseendet, »der fidele Mann mit dem grossen Bauch», i skådespelet en förträfflig »Biedermann», i lustspelet ... Carl Mohr, evinnerligt Carl Mohr, densamme öfverallt, ej mångsidig, men alltid underhållande, vida mera burlesk än fin, och qvickast egenteligen just i det dumma. – Näst Mohr vill jag nämna Hr Schwartz, gammal älskare med ungdomseld, gammal Pariserpojke, god sångare, mångsidig i sitt spel, mycket hemmastadd på scenen, – han har gjort af sig sjelf mer, än naturell ämnat honom till. Hr Koehler, gammal kurre med skälmaktig min, sjunger äfven något, har ännu ej uppträdt i någon finare roll, – en af hans största förtjenster är att han har en söt fru. Hr Dölle, gammal onkel ex professo, hedersman ex officio, grimacerar något i det tragiska och har ondt i bröstet. Hr Tollert, en Apollo i frack, krigsguden i glacéhandskar, vacker husaröfverste (icke sant, mina damer?), men styf som en sticka, kallsinnig älskare, aldeles för litet lejon för sin figur – stundom lefver han upp, när det blir fråga om vapen och dueller, men när han säger till sin älskarinna: »ich liebe sie!» ser han på publiken och hans kärlek synes vara af nog kosmopolitisk natur. Sjunger ock något. Hr Sprink, ledig hållning, god theatervana, medelmåttig älskare, förträfflig betjent, ingen röst, men sjunger ändå och sjunger ej illa.
6 Nu till damerna. Om förlåtelse för min oartighet att ej lemna dem företrädet. Madame Koehler: behagens vår har flytt, men behagen ej med den. Älskvärd coquette, ögonen att köpa fisk med, theatervana och lifligt spel, glada miner, ledig sång, om äfven ej egnad att tjusa konstdomare, – en angenäm syn på theaterns tiljor. Madame Schwartz och Madame Wachs skämma aldrig bort en god sak. Detsamma kan ej altid sägas om Madame Massow. Mad:lle Beyer ... ni känner henne från Hornickes dagar, hon har vuxit till sig i ålder och visdom. Hon har de längsta lexorna att dagligen inöfva,|24 3| fyller sina platser rätt väl, sjunger ock sin lilla visa. Mad:lle Schwartz är oskulden på scenen, jag tror hon kunde rodna på alfvare, när Hr Tollert säger till henne: »ich liebe dich». Och likväl är hon den, som mest har att bråka med det eviga »heirathen» och gifter sig minst sju gånger i veckan. Hon är vackrast, när hon tiger och slår ned ögonen.
7 Så mycket om våra sceniska talenter. Spektaklerna hafva emedlertid gifvit ganska klena hus, applauderna hafva utfallit ovanligt sparsamma, likaså framropningarna. Man säger, det är lokalens fel, – ni vet att Societetssalongen är stor; man klagar, att man ej ser och ej hör. Hr Mohr har derföre, af uppmärksamhet för Allmänheten, beslutit förflytta scenen i det gamla theaterhuset. Lycka till! Jag och mången hade dock föredragit societetssalongens elegans och beqvämlighet. Den förmånligaste ändringen vore utan tvifvel den af pjeserna. Sofve Kotzebue och alla hans markattor den eviga sömnen i ro! Ni skulle t. ex. hafva sett »Die Meerkatze und die Seeschlacht», der en (månne osynlig?) markatta spelar hufvudrollen, der en sjödrabbning med kryssning, äntring och alla tillbehör, levereras på fem minuter och intrigen är så hvarken hackad eller malen, att en skolpojke aldrig sammanskrifvit en mera usel och hopgyttrad chria, än detta Kotzebuiska mästerverk. Några så goda pjeser hafva gifvits, såsom »Wiener in Berlin» och »Der Fabrikant», och i allmänhet bör man rättvist tillägga, att Hr Mohr med sina vänner gjort af de lumpna pjeserna allt hvad göras kunde.
8 Musiken har varit stum, ända tills Hr Brod, Oboist från Petersburg, accompagnerad af Hr Weizmann, pianist och violinist, skänkte oss en angenäm musikalisk afton i går. Åhörarne voro icke så talrika, som man skulle önskat, men det omdöme torde vara allmänt, att Hr Brod lyckligt förstår att begagna alla sitt instruments tillgångar och med sällsynt talent behandlar såväl Oboen, som det vackra och särdeles svårspelta »Engelska hornet». – Hr Pacius lofvar oss sin tredje musikaliska soirée Lördagen den 1 April, och jag är nästan säker på att han ej narrar oss. – Ehuru utrymmet nu nekar mig att lemna er de utlofvade underrättelserna om vår literära produktivitet, skola de med det första er meddelas, och jag bjuder er emellertid för denna gång lefväl.
Correspondance från Helsingfors.
3.
1843 Mars 29.
1 Min Herre!*)Till Lieutenant Leopold i Grusien.
2 Om jag kunde skrifva en bok om en svafvelsticka och, lik en af våra celebraste skalder, med lekande ingifvelse sjunga en hjeltedikt om en spik, skulle jag utan tvifvel hafva mycket att säga er. Vintern aftynar af ålderdomssvaghet och våren, ännu en jollrande pilt, förtjusat oss med sitt första småleende. Jag kunde således fantisera om årstiderna, lik en af mina vänner, en för abstractioner fallen philosoph, som började ett kärleksbref så här: »Dyraste **, solens behag skiner i glädje öfver snöheten, vårheten manifesterar sig i takdropparna och kärleken immanerar allt mer och mer som ett nödvändigt moment i den absoluta jagheten.»konsekvensändrat/normaliserat – Men jag vill denna gången vara kort.
3 Från de rikare lottade länder, från det stolta Petersburg, från Tysklands vinberg och Italiens tidiga vår inlöpa underrättelser om Carnavalens muntra lekar. Från vår alfvarsamma, högförnuftiga Nord har jag föga att derom förmäla. Inga processioner, inga fackeltåg, ingen Narrenverein (som i Köln), åtminstone ingen, som bär namnet. Men montagnes russes på Sveaborg, slädpartin, maskerader, »blini» hos Herr Kleineh och memma på Cajsaniemi, det är dock något. Ni har sett dessa höghetens slipriga branter inom den starka fästningens murar, ni har sett de sköna damerna, skrämda och glada på engång, halka ned utför isbanorna på kälkar, styrda af modige riddare, hvilka måhända gerna åtagit sig en sådan styrmanspost för hela lifvet ... ni har sett de många små olyckor, som vid sådana tillfällen öka munterheten ... en hatt blåser af, en kälke kullbytterar ... lyckliga drifvor och lyckliga styrman, hvars reputation väl är för evigt förstörd, men dock för hvilket pris! Dessa kälkbanor på Sveaborg hafva varit mycket lifligt begagnade i år, stundom långt in på nätterna, och trafiken har dessa vackra solklara, snöglänsande Marsdagar varit stark mellan fästningen och staden.
4 I brist på egna nöjen, låtom oss tala om andras. Den 1 April betecknas som en evigt minnesvärd dag i S:t Mickels krönika. Ryktet omtalar en lysande bal, rikeliga reqvisitioner, militärmusik, efterskrifven härifrån m. m. men ho tror hvad ryktet säger, ty baldagen står i ondt rykte för gyckel med de lättrogne? I Åbo har man återkallat »Den förmente Prinsen» till lifvet. – I Borgå har man maskerat sig. Hr Bonuvier begagnade tillfället och reste till maskraden med ett stort antal costumer. De drägter, i hvilka fordom, under lyckligare tider, Johanniterriddare och Kotzebuiske hofmän svängt sig på scenens tiljor, hafva således förvandlats till lejonhudar, i hvilka muntra Gymnasister inkrupit, – sans comparaison med de lejonhudar sadeln omtalar. I Vasa åter hafva unga herrarna Wilschau låtit höra sig under starka applauder, och derefter, likt det sednaste famösa eldklotet, fortsatt sin kosa mot den höga norden. Skälmaktig, som den är, hviskar Wasa Tidning om några till de unga konstnärerne destinerade, men i flygten uppsnappade slängkyssar, – och hvad gör väl det? Herrar Wilschaus späda hjertan känna ännu intet annat dolce, än tonernas, veta säkert ännu ej af något annat præstissimo, än stråkens eller flöjtens.
5 Helsingfors åter har profiterat af Hrr Mohr, Koehler & Comp. Det är en rätt angenäm trupp, med flera talenter. Främst Hr Mohr, den oefterhärmlige, det godsinta löjets hjelte, den naiva enfaldens lycklige härmare, mannen med grimacerna och det välmående utseendet, »der fidele Mann mit dem grossen Bauch», i skådespelet en förträfflig »Biedermann», i lustspelet ... Carl Mohr, evinnerligt Carl Mohr, densamme öfverallt, ej mångsidig, men alltid underhållande, vida mera burlesk än fin, och qvickast egenteligen just i det dumma. – Näst Mohr vill jag nämna Hr Schwartz, gammal älskare med ungdomseld, gammal Pariserpojke, god sångare, mångsidig i sitt spel, mycket hemmastadd på scenen, – han har gjort af sig sjelf mer, än naturell ämnat honom till. Hr Koehler, gammal kurre med skälmaktig min, sjunger äfven något, har ännu ej uppträdt i någon finare roll, – en af hans största förtjenster är att han har en söt fru. Hr Dölle, gammal onkel ex professo, hedersman ex officio, grimacerar något i det tragiska och har ondt i bröstet. Hr Tollert, en Apollo i frack, krigsguden i glacéhandskar, vacker husaröfverste (icke sant, mina damer?), men styf som en sticka, kallsinnig älskare, aldeles för litet lejon för sin figur – stundom lefver han upp, när det blir fråga om vapen och dueller, men när han säger till sin älskarinna: »ich liebe sie!» ser han på publiken och hans kärlek synes vara af nog kosmopolitisk natur. Sjunger ock något. Hr Sprink, ledig hållning, god theatervana, medelmåttig älskare, förträfflig betjent, ingen röst, men sjunger ändå och sjunger ej illa.
6 Nu till damerna. Om förlåtelse för min oartighet att ej lemna dem företrädet. Madame Koehler: behagens vår har flytt, men behagen ej med den. Älskvärd coquette, ögonen att köpa fisk med, theatervana och lifligt spel, glada miner, ledig sång, om äfven ej egnad att tjusa konstdomare, – en angenäm syn på theaterns tiljor. Madame Schwartz och Madame Wachs skämma aldrig bort en god sak. Detsamma kan ej altid sägas om Madame Massow. Mad:lle Beyer ... ni känner henne från Hornickes dagar, hon har vuxit till sig i ålder och visdom. Hon har de längsta lexorna att dagligen inöfva,|24 3| fyller sina platser rätt väl, sjunger ock sin lilla visa. Mad:lle Schwartz är oskulden på scenen, jag tror hon kunde rodna på alfvare, när Hr Tollert säger till henne: »ich liebe dich». Och likväl är hon den, som mest har att bråka med det eviga »heirathen» och gifter sig minst sju gånger i veckan. Hon är vackrast, när hon tiger och slår ned ögonen.
7 Så mycket om våra sceniska talenter. Spektaklerna hafva emedlertid gifvit ganska klena hus, applauderna hafva utfallit ovanligt sparsamma, likaså framropningarna. Man säger, det är lokalens fel, – ni vet att Societetssalongen är stor; man klagar, att man ej ser och ej hör. Hr Mohr har derföre, af uppmärksamhet för Allmänheten, beslutit förflytta scenen i det gamla theaterhuset. Lycka till! Jag och mången hade dock föredragit societetssalongens elegans och beqvämlighet. Den förmånligaste ändringen vore utan tvifvel den af pjeserna. Sofve Kotzebue och alla hans markattor den eviga sömnen i ro! Ni skulle t. ex. hafva sett »Die Meerkatze und die Seeschlacht», der en (månne osynlig?) markatta spelar hufvudrollen, der en sjödrabbning med kryssning, äntring och alla tillbehör, levereras på fem minuter och intrigen är så hvarken hackad eller malen, att en skolpojke aldrig sammanskrifvit en mera usel och hopgyttrad chria, än detta Kotzebuiska mästerverk. Några så goda pjeser hafva gifvits, såsom »Wiener in Berlin» och »Der Fabrikant», och i allmänhet bör man rättvist tillägga, att Hr Mohr med sina vänner gjort af de lumpna pjeserna allt hvad göras kunde.
8 Musiken har varit stum, ända tills Hr Brod, Oboist från Petersburg, accompagnerad af Hr Weizmann, pianist och violinist, skänkte oss en angenäm musikalisk afton i går. Åhörarne voro icke så talrika, som man skulle önskat, men det omdöme torde vara allmänt, att Hr Brod lyckligt förstår att begagna alla sitt instruments tillgångar och med sällsynt talent behandlar såväl Oboen, som det vackra och särdeles svårspelta »Engelska hornet». – Hr Pacius lofvar oss sin tredje musikaliska soirée Lördagen den 1 April, och jag är nästan säker på att han ej narrar oss. – Ehuru utrymmet nu nekar mig att lemna er de utlofvade underrättelserna om vår literära produktivitet, skola de med det första er meddelas, och jag bjuder er emellertid för denna gång lefväl.