2 Ändtligen, min värdaste kapten, är jag lycklig nog att återfinna er. Ni lefver då? Ni blef då ej detacherad till Kaukasus? Ni föll då ej vid det ärorika och blodiga tåget till Dargo? Ni beordrades blott att observera turkiska gränsen och befinner er redan åter i Bender? Vid alla krimska äpplen och besarabiska drufvor, en glad nyhet! Föreställ er min belägenhet: att tiga tre månader! Ett fruntimmer skulle ha förgåtts inom hälften af denna tid. Till all lycka har jag en vän i Svenigorodka nära Kiev, en af de femtonhundra finska officerare, som tjena i ryska armén. Denne vän skrifver till mig: hvad tänker du på? Hela europeiska Ryssland, en stor del af Asien, ja ett hörn af Amerika försmäkta af nyfikenhet. Och likväl höras knappt några dunkla rykten »från Helsingfors»,konsekvensändrat/normaliserat ehuru Kapten Leopold mår sundt och nyligen låtit döpa sin förstfödde med det barbariska namnet Schamil.
3 Döm om min tillfredsställelse. Jag skyndar att hvässa min penna så spetsig jag förmår; men bakom mig står en genius, som, osedd af andra, hviskar: trubbigare! trubbigare! Och jag får väl lyda det helsosama rådet.
4 Min vän frågar bland annat, om det äger grund att sommaren och brunnskuren varit så stärkande i Helsingfors, att alla damer blifvit tio år yngre, alla lefnadströtte ungkarlar femton år kraftfullare. Jag svarar att, hvad damerna angår, ingenting kan vara mera sanningsenligt. Alla kyrkoböcker och mantalslängder äro numera opålitliga i frågan om ålder. Öfverallt märker man ett tillbakaskridande. Man känner numera ej några äldre fruntimmer, men väl många barnsliga. Derföre göra ock våra handlande stora affärer i leksaker och en mängd nya Schweitzare utbjuda sockergryn. Våra lejons lefnadskraft är deremot spasmodisk, convulsiviskt uppjagad för vissa vigtiga tillfällen, såsom t. ex. balen för Guerras damer, préferenceborden à 5 kop. s:rkopek silfver eller det kraftfulla skrikandet i theatersalongen. Deremellan, jag nödgas tillstå det, gäspar man vintern till möte med en ansats af spleen.
5 Sommaren var emellertid ganska utländsk: blå himmel, ovanligt många resande, många virtuoser, furstar och furstinnor, stor omsättning af silfverrublar, bad, baler|86 2| och utfärder, språkförbistring, pikanta verser i Morgonbladet. Man lärde känna många aktningsvärda och bildade utlänningar, framför allt många frikostiga; andra deremot nog distraherade att vid bortresan glömma diverse förbindelser. Många hitkommo för att ekonomisera, men kalkylerade sannolikt miste, ty det förljudes icke, att den här om somrarna chroniskt endemiska rofgirigheten skulle antagit ett mildare lynne.
6 Hvad man skrifvit och talat om dyrheten i Helsingfors, det har tillsvidare sin riktighet. Man hoppas likväl på bättre tider när åtskilligt, som ännu är nytt, oregelbundet och fluktuerande, skall jemkas och regleras. Så kan den orimliga differensen i torgpriserna troligen ej länge tolereras, och den dag torde komma, då herrar handtverkares och värdshusvärdars enorma pretentioner på ett eller annat sätt beskedligt nedskrufvas. Nu ser man tio rikta sig och dundrade skuldsättas, embetsmäns löner blifva allt mera otillräckliga o. s. v. Ändock vill man njuta lifvet mera comfortabelt nu än förr, och snart får den förträffliga texten i Allmänna Tidningen och H:fors Tidn:r icke mera rum för idel annonser om konkurser och exsekutiva auktioner.
7 Utan att just vilja nämna en kuriositet som exempel, kan det roa er att höra, det man i somras betalt nypotäter med 2 rubel kappen. Åtskilligt annat derefter. Hvad som fallit och faller i Helsingfors, är hushyrorna. Det behof, som någon tid hållit dem uppe under den allmänna bygnadsfebern, nemligen hela medelklassens behof af större utrymme i sina boningar, är numera tillfredsställdt. En stor mängd våningar stå lediga och det forcerade byggandet, som stått i alltför stor disproportion till befolkningens tillvext, upphör af sig sjelft. Att många enskilda genom hyrornas fallande se sina beräkningar felslå, är oundvikligt; men likaså säkert är, att den stora pluraliteten, och isynnerhet den arbetande klassen, derpå vinner. – Stora ekonomer lära ock med mycken hugnad förnimma, att det inhemska fabrikatet fosforstickor fallit till 1 kop s:r lådan i minut och 2½ kop. banko i parti.
8 Något som vidare är i fallande, och tvifvelsutan väcker ett ovanligtoriginal: ovantigtintresse, är räntefoten i landet. Man har sig bekant, att fleras allmänna fonder redan någon tid haft svårighet att få sina kapitaler säkert utlånade till 6 procent. Båda de äldre enke- och pupillkassorna gjorde början med räntefotens fällande till 5 proc. Allmänna Brandstods-Bolaget synes nu hugadt att till samma proc. utsläppa sina betydliga kapitaler i rörelsen, och är detta en gång gjordt, se samtliga fonder och enskilde kapitalister sig nödsakade att följa exemplet. Man skall då snart nog betrakta den hittills nästan ensamt gängse räntefoten af 6 proc. såsom tryckande hög; handel och industri skola bättre uppbära krediten, spekulationen, som hämmats af kapitalbrist, skall taga en gynsamare fart och röra sig med större lätthet. Onekligen bevisar räntefotens fallande en ökad tillgång på disponibla kapitaler och emotses med allmän tillfredsställelse. Fonder åter och institutioner, hvilka efter beräknad reveny af 6 proc. reglerat omfånget af sin verksamhet, kunna svårligen undgå en af nämnde fallande orsakad förlägenhet. Denna är likväl öfvergående, det allmännas vinning blifvande.
9 Conjunkturerna i utrikeshandeln förbättras. Den mångåriga krisen är öfverstånden; återstår att söka läka dess hårda slag. Finska handelsflottan har under de sednaste fem åren nedgått högst betydligt i lästetal, och ville man sammanräkna finska köpmannacorpsens under samma tid lidna förluster samt minskade förmögenhet och rörelsekapital, skulle resultaterna utan tvifvel befinnas högst känbara. I sin mån tör handelns nedliggande, genom oförmågan att bära en räntefot af 6 proc., ha bidragit till dennas fallande. Att handeln det oaktadt de sednare åren förmått bära en så betydlig tull, hvars hela belopp utgör en subtrahend från köpmannens vinst, bevisar antingen att denna vinst tillförene varit ansenlig, eller att köpmannen nu snarare tärt på reservkapitaler från förflutna tider, än samlat nya. Är, som man påstår, det sednare antagandet sannolikare, så inträda de bättre conjunkturerna i lagom tid för att afböja allmän ruin, och handeln, utmattad af ansträngningar, kan säga med Pyrrhus: en sådan seger till och jag är förlorad. – Frakterna utrikes, som länge varit klena, gifva åter någon behållning; ett stort antal finska fartyg befraktas t. ex. med hvete till England, som fått missvext. Handeln på Sverige ligger under, sedan början af detta år. En följd deraf har varit å finska vestkusten ett sådant nedtryckande och å svenska sidan ett sådant stegrande af viktualiepriserna, att t. ex. det finska smöret i Sverige burit tullumgälder af 3 R:dr B:coRiksdaler Banco per lisp.lispund och likväl tillfälligtvis lemnat behållning utöfver fraktkostnaden. Smörexporter på Frankrike och England, äfvensom från vestkusten på Petersburg, hafva felslagit. I Hull, om jag ej mins orätt, hade en finsk smörladdning föryttrats till någorlunda förmånligt pris och exportörerne beredde sig att förnya försöket, då till all lycka ett ungefär sålydande bref i tid anlände från den engelska kommissionären:
10 »Refererande till mitt hörsamma sista af den 31 Mars, är jag sedermera hedrad med H.H. estimerade af den 19 passato, hvaraf innehållet observerat. De mig pr Skonert Blixt, Capt. Dunder consignerade ** tunnor smör har jag lyckats försälja till det höga priset af L. ** och bifogas omstående försäljningsräkning öfver denna affär med ett netto provenue af L. ** hvilket H.H. äger för min räkning trassera på Herrar Hassel & Comp. härstädes. Vidkommande ofvan noterade pris, får äran underrätta, det samma ej kan framdeles påräknas, emedan förenämnde inträffat i gynsam tid då farmers i nejden smort sina får och till detta bruk consumerat större qvantiteter feta ämnen. Rekommenderande mig i H.H. värda förtroende och emotseende H.H. framtida uppdrag framhärdar högaktningsfullt etc.»
11 Finska exporten har tvenne hufvudrivaler: Nord-Amerikanaren i skogsprodukter och Holländaren i viktualier. Den förre har gröfre plankor, längre väg, men också ingen sundstull i vägen. Den sednare har närmare afsättning och ojemförligt bättre qualificerade produkter. Endast med den förre kan Finnen nu täfla utom östersjön, och äfven då blott genom att sälja under honom och genom differensen i fraktkostnaden. Föröfrigt skola de nyaste restriktiva åtgärderna mot den utländska seglatsen i ryska rikets hamnar äfven här ej blifva utan inflytande. Till icke gynnade nationer höra t. ex. de franska och samtliga italienska. Fransmäns och Italienares besök i våra hamnar, som visserligen ej varit täta, men dock årligen några, komma nu sannolikt att upphöra.
12 Tullen på svenska böcker förmodas med skäl hafva ett förmånligt inflytande på finska pressens produktivitet.|86 3| I det längsta bör dock eftertryck undvikas, om icke af läroböcker, i anseende till det demoraliserande i detta slags literära spekulation. Man har tviflat, hvem som i sjelfva verket kommer att betala nämnde tull, hvilken Borgå Tidn. med tolag etc. beräknar till 25 procent: antingen svenska förläggarne, finska bokhandlarne eller finska allmänheten. Efter allt utseende blir det den sistnämnda, dock att förläggarne kunna påräkna en mindre afsättning derjemte. Bokhandlarne åter, som erhållit tillstånd att återbegära tullmedlen på sådana förtullade förlager, som återsändas till Sverige, förlora rimligen föga eller intet, med undantag af minskad försäljningsprocent i följd af minskad afsättning. Finska förläggare, boktryckare och skriftställare vinna på saken. »Återstår nu att erfara, om man i Sverige strängt utkräfver de 33 procenterne af finsk-svenska förlager. Skulle ock sådant, som troligt är, ske, är förlusten ringa, ty af de förlager man härtills skickat till Sverige har, med få undantag, ytterst litet blifvit der afsatt och de svenska bokhandlarnes opålitlighet i kommissions-försäljning är dessutom tillräckligt renommerad.
13 En väsendtlig fördel vinner finska bokhandeln genom inrättandet af en tungpost och postkommunikationernas befordrande i öfrigt. Många missförhållanden, såsom t. ex. att bref från Vasa och Moskva vid framkomsten till Helsingfors varit ungefär lika gamla, äro numera undanröjda. Specielt för Helsingfors är det af särdeles vigt att bref framdeles utbekommas samma afton de anlända. Ty när hittills större delen af allmänheten ej utfått bref förr än kl. 9 f. m. dagen efter deras ankomst (posterna anlända vanligen kl. 3–5 e. m.) och bref fått inlemnas endast från 9 till 11 de dagar posten afgått, har derigenom inträffat, att brefven sällan hunnit besvaras med omgående post, helst om det gällt att utföra och lemna svar om något slags uppdrag. Äfven denna olägenhet är från nästa års början afhjelpt.
14 I nästa bref vill jag söka detaljera några yttre och lokala förändringar i denna raskt vexande stad. Tillåt mig för denna gång gå en af edra frågor till möte: nya lutherska kyrkan står ännu tom och ofulländad med sina halffärdiga tillbyggnader i korsvinklarne. Emellertid vexer trängseln i den lilla trånga trädkyrkan allt mera. Den som vill förvissa sig om en plats under svenska gudstjensten, beger sig till kyrkan redan under den finska och tillbringar derpå 4 timmar orörlig på sin bänk. Är nu detta långa stillasittande redan under den varma årstiden vådligt i anseende till hetta och drag, göra kyla och drag det än vådligare vintertid. Sinnet förslöas genom den långa väntan, uppmärksamheten förströs genom de små scener, som uppföras på gångar och i bänkdörrar af platssökande och platsvägrande. Ännu kommer dertill att massor af kungörelser ansenligt förlänga och profanera gudstjensten. Exempelvis må nämnas fjerde böndagen, då kungörelser om allehanda verldsliga bestyr upptogo jemt lika lång tid som predikan. Jag har tillförene erinrat, huruledes seden att från predikstolen uppläsa kungörelser tillkommit i en tid, då dessa ännu voro få och af öfverhetligt eller kyrkligt ursprung, såsom ännu vanligen i landskyrkor är fallet. Men numera och i synnerhet i en större stad, som dertill är medelpunkten för ett lands styrelse och förvaltning, hafva dessa utvexter på gudstjensten ökats i den grad, att de icke mera kunna tolereras. Man kan ej heller tänka sig något olämpligare, än att tvert afbryta den offentliga andakten medelst notifikationer om auktionering af gamla kläder, bortkomna hästar och hundar, tillvaratagna näsdukar o. m. d.och mera dylikt, hvilket allt tillräckligt kan publiceras medelst anslag eller i tidningarna. Vill man mot en sådan sed åberopa auktoritet, så finnes en som är för hög för att jäfvas, nemligen Hans, som i fordomtima utdref vexlarena från templet.
15 Den finska pressens vårarbete har tillsvidare visat sig öfvergående. Tecken tyda dock på fortfarande lif. Det första af tullen på svenska böcker framkallade eftertryck är en upplaga af Euklides, som utkommer i Kuopio. Åtskilligt af originalnatur förberedes till julen. Finska intressen sysselsätta pressarna. En kuriositet i denna riktning – och den bör akta sig för kuriositeter – är en dessa dagar här utkommen »Kukku-Polka»,konsekvensändrat/normaliserat sammansmiden (»sepitetty») efter den bekanta älskliga, men alls icke polkabla »kaukana kukkuu»,konsekvensändrat/normaliserat som i den moderna danskostymen tar sig ganska generad och gråtmild ut. Vetterligen är »kukkupolkan» den första finska dansmusik, som skådat dagen i tryck.
16 Sannolikt har ni er bekant, att för någon tid sedan tre ostfinska runoniekkor, Kymäläinen, Makkonen och Puhakka, på enskild gynnares bekostnad besökte Helsingfors. Man har från vissa håll betraktat denna resa som ett slags komedi. I helt annan dager visade sig på nära håll gubbarnes besök. Deras hållning var så enkel och värdig, deras emottagande här så hjertligt och föga tillkonstladt, att bekantskapen å ömse sidor var att betrakta som en vinst och ett nöje. De resande inbjödos till familjer och studentsamquäm, besågo allt som kunde intressera dem och mottogo slutligen som presenter af studerande corpsen hvar sitt ex. af Ekelunds karta, hvarförutom man åt Kymäläinen subskriberat en gratifikation. De tres porträtter lära innan kort lithografieras.
17 I Helsingfors har man dessa veckor talat och skrifvit åtskilligt om konst och dithörande. Ingenting är naturligare, än att man mycket utbreder sig öfver det man icke har, liksom flickan svor »vid sitt skägg». Emellertid har man dock ett slags liten konstexposition af kolossala gipsstatyer och belgiska oljemålningar. Dess hufvudsakliga och kanske enda värde är begynnelsens. Ville likväl resp. härvarande ägare af utmärktare målningar, kopparstick m. m. – och sådana finnas – medgifva dessas exponerande under ett par veckor; ville våra målare och tecknare – sådana finnas ock – förse expositionen med nya originaltaflor; och ville slutligen konstvänner – man känner dock några – uppdraga åt Hr Ekman att måla en tafla i samma genre och ämne, som hans sednaste ur Elgskyttarne, så kunde man åstadkomma något bättre. Det är en from önskan, och önskningar äro ju icke förbjudna, blott de äro fromma.
18 I musik förljudes, att Hr Pacius är sysselsatt med att organisera en symphoniförening med tillträde för talrikare åhörare, än sednast, och att Hr Rongsted är betänkt på 4 musikaliska soiréer.
19 Jag förskonar er, Min Herre, för rapporter om Wehles luftballonger och Guerras samt damers korta, men lysande lustridt genom H:fors societetshus. De sympathier, sistnämnde värda resande här förefunno, tillskrifvas till|86 4| större delen några vackra porträtter, hitkomna från Stockholm. Men centaurer bör man aldrig skilja från deras hästar; de sköna damerna voro här fjärlar utan vingar. Guerras hästar, hvilka man berättar ha dejeunerat under resan hos den celebre »Lord Cochrane»,konsekvensändrat/normaliserat måtte ej fattat hög tanke om Helsingfors, ty de passerade härigenom så obemärkt som en vanlig boskapsdrift.
20 Theatern har denna gång den sällsporda lyckan att sluta inom sina förtjusta väggar en god skådespelaretrupp och ständigt fyllda bänkar. I glädjen deröfver har sånggudinnornas något bofälliga palats byggat sig invändigt medelst en ny vacker ridå och en ny elegant ångbåtssalon, arrangerad för théservering m. m. invid den fashionabla logeraden. Det fordna egyptiska mörkret i salongen har äfven nödgats vika för Hr Falkmans gassprit, och sålunda är mot det resp. huset ingenting annat att anmärka, än att det borde vara en half gång till så stort och en hel gång till så varmt.
21 Jag talade om förtjusta väggar; det är nemligen en bekant sak, att förtjusningen här klibbar vid väggarna. Hvar gång en af publikens gunstlingar uppträder, den må då spela lejon eller lam, skulle man tro att någon blåste på Oberons flöjt, med den skilnad likväl, att förtrollningen här åstadkommer skrik. Ländstolarna börja, parterren följer, logerna instämma, vanligen utan all urskiljning och med ett slags raseri. »Det er kun ett talemaade»,konsekvensändrat/normaliserat man vet det alltförväl när man betraktar de stora konstkännare som skrika; men en bifallsyttring kunde bättre användas. Truppen förtjenar att behandlas med något slags omdöme. Man har öfverhufvud gifvit goda pjeser och gifvit dem väl. Tillåt mig att silhouettera några af sujetterna.
22 Fru Wilson är scenens prima amorosa, en täck älskarinna i lustspelet, en skön Esmeralda i skådespelet. Hon äger hvarken den fransyska lifligheten eller det tyska tunga, men mäktiga känslodjupet; hon är ett mellanting af svenskt behag, som anslår, utan att man rätt vet hvarföre. Hennes röst har något af baryton, liksom Fru Torslows; hon spelar manliga roller med ledighet. Ville man anmärka något mot Fru W., så vore det, att hon förgäter för litet sig sjelf för sin roll. Fru W. delar för öfrigt med Jenny Lind och Madame Schäffer den utmärkelsen att ha varit en af de få artister, som helsats med blommor i Helsingfors.
23 Jag har för ett par år sedan sagt er min tanke om Hrr Deland, Broman och Andersson, och jag är öfvertygad, att dessa Herrar, liksom äkta rhenska viner, vinna med åren. Det är ett klöfverblad, som ensamt uppbär en scen. För det finare lustspelet äga alla tre en afgjord talent. Hr Deland rör sig derjemte ledigt i det burleska; Bläckstadius är ett komplett Upsalaminne. Hr Broman är truppens mångsidigaste talent; man har ridit käpphäst på ett af mina förra yttranden, men jag upprepar, att Hr B. är tiger och lam, när så fordras. Quasimodo, den enda person i »Ringaren» som Victor Hugo skulle erkänna för sitt snilles barn, är mästerlig. Strozzi är Torsslow sjelf. Hr Andersson har lyckats förträffligt i »Min utkorades porträtt» och »Don Cesar Bazano»,konsekvensändrat/normaliserat men för den hemske och likväl storartade Claude Frollo i »Ringaren» rekommenderas ett studium af Notre Dame. Fru Andersson utmärker sig i samma pjes som Gudule. Något har Hr A. ännu qvar af den falska deklamatoriska pathos, som är Tyskarne egen, men ännu är hopp att den icke stelnar till maner.
24 Mitt bref har blifvit så långt, att jag måste afbryta revyn, för att nästa gång återtaga den. Au revoir, min kapten! Ert namn och mina nyheter skola kringflyga Asien, det förra på ryktets vingar, de sednare på squallrets. Tatarer och Kirgiser skola besjunga er ära, och min – skall man förtälja i kaffesocieteérna.
Kommentar
Det finns inga kommentarer till de enskilda artiklarna och artikelserierna i delutgåvan.
Från Helsingfors.
7.
1845 Oktober 31.
1 Kapten Leopold i Bender.
2 Ändtligen, min värdaste kapten, är jag lycklig nog att återfinna er. Ni lefver då? Ni blef då ej detacherad till Kaukasus? Ni föll då ej vid det ärorika och blodiga tåget till Dargo? Ni beordrades blott att observera turkiska gränsen och befinner er redan åter i Bender? Vid alla krimska äpplen och besarabiska drufvor, en glad nyhet! Föreställ er min belägenhet: att tiga tre månader! Ett fruntimmer skulle ha förgåtts inom hälften af denna tid. Till all lycka har jag en vän i Svenigorodka nära Kiev, en af de femtonhundra finska officerare, som tjena i ryska armén. Denne vän skrifver till mig: hvad tänker du på? Hela europeiska Ryssland, en stor del af Asien, ja ett hörn af Amerika försmäkta af nyfikenhet. Och likväl höras knappt några dunkla rykten »från Helsingfors»,konsekvensändrat/normaliserat ehuru Kapten Leopold mår sundt och nyligen låtit döpa sin förstfödde med det barbariska namnet Schamil.
3 Döm om min tillfredsställelse. Jag skyndar att hvässa min penna så spetsig jag förmår; men bakom mig står en genius, som, osedd af andra, hviskar: trubbigare! trubbigare! Och jag får väl lyda det helsosama rådet.
4 Min vän frågar bland annat, om det äger grund att sommaren och brunnskuren varit så stärkande i Helsingfors, att alla damer blifvit tio år yngre, alla lefnadströtte ungkarlar femton år kraftfullare. Jag svarar att, hvad damerna angår, ingenting kan vara mera sanningsenligt. Alla kyrkoböcker och mantalslängder äro numera opålitliga i frågan om ålder. Öfverallt märker man ett tillbakaskridande. Man känner numera ej några äldre fruntimmer, men väl många barnsliga. Derföre göra ock våra handlande stora affärer i leksaker och en mängd nya Schweitzare utbjuda sockergryn. Våra lejons lefnadskraft är deremot spasmodisk, convulsiviskt uppjagad för vissa vigtiga tillfällen, såsom t. ex. balen för Guerras damer, préferenceborden à 5 kop. s:rkopek silfver eller det kraftfulla skrikandet i theatersalongen. Deremellan, jag nödgas tillstå det, gäspar man vintern till möte med en ansats af spleen.
5 Sommaren var emellertid ganska utländsk: blå himmel, ovanligt många resande, många virtuoser, furstar och furstinnor, stor omsättning af silfverrublar, bad, baler|86 2| och utfärder, språkförbistring, pikanta verser i Morgonbladet. Man lärde känna många aktningsvärda och bildade utlänningar, framför allt många frikostiga; andra deremot nog distraherade att vid bortresan glömma diverse förbindelser. Många hitkommo för att ekonomisera, men kalkylerade sannolikt miste, ty det förljudes icke, att den här om somrarna chroniskt endemiska rofgirigheten skulle antagit ett mildare lynne.
6 Hvad man skrifvit och talat om dyrheten i Helsingfors, det har tillsvidare sin riktighet. Man hoppas likväl på bättre tider när åtskilligt, som ännu är nytt, oregelbundet och fluktuerande, skall jemkas och regleras. Så kan den orimliga differensen i torgpriserna troligen ej länge tolereras, och den dag torde komma, då herrar handtverkares och värdshusvärdars enorma pretentioner på ett eller annat sätt beskedligt nedskrufvas. Nu ser man tio rikta sig och dundrade skuldsättas, embetsmäns löner blifva allt mera otillräckliga o. s. v. Ändock vill man njuta lifvet mera comfortabelt nu än förr, och snart får den förträffliga texten i Allmänna Tidningen och H:fors Tidn:r icke mera rum för idel annonser om konkurser och exsekutiva auktioner.
7 Utan att just vilja nämna en kuriositet som exempel, kan det roa er att höra, det man i somras betalt nypotäter med 2 rubel kappen. Åtskilligt annat derefter. Hvad som fallit och faller i Helsingfors, är hushyrorna. Det behof, som någon tid hållit dem uppe under den allmänna bygnadsfebern, nemligen hela medelklassens behof af större utrymme i sina boningar, är numera tillfredsställdt. En stor mängd våningar stå lediga och det forcerade byggandet, som stått i alltför stor disproportion till befolkningens tillvext, upphör af sig sjelft. Att många enskilda genom hyrornas fallande se sina beräkningar felslå, är oundvikligt; men likaså säkert är, att den stora pluraliteten, och isynnerhet den arbetande klassen, derpå vinner. – Stora ekonomer lära ock med mycken hugnad förnimma, att det inhemska fabrikatet fosforstickor fallit till 1 kop s:r lådan i minut och 2½ kop. banko i parti.
8 Något som vidare är i fallande, och tvifvelsutan väcker ett ovanligtoriginal: ovantigt intresse, är räntefoten i landet. Man har sig bekant, att fleras allmänna fonder redan någon tid haft svårighet att få sina kapitaler säkert utlånade till 6 procent. Båda de äldre enke- och pupillkassorna gjorde början med räntefotens fällande till 5 proc. Allmänna Brandstods-Bolaget synes nu hugadt att till samma proc. utsläppa sina betydliga kapitaler i rörelsen, och är detta en gång gjordt, se samtliga fonder och enskilde kapitalister sig nödsakade att följa exemplet. Man skall då snart nog betrakta den hittills nästan ensamt gängse räntefoten af 6 proc. såsom tryckande hög; handel och industri skola bättre uppbära krediten, spekulationen, som hämmats af kapitalbrist, skall taga en gynsamare fart och röra sig med större lätthet. Onekligen bevisar räntefotens fallande en ökad tillgång på disponibla kapitaler och emotses med allmän tillfredsställelse. Fonder åter och institutioner, hvilka efter beräknad reveny af 6 proc. reglerat omfånget af sin verksamhet, kunna svårligen undgå en af nämnde fallande orsakad förlägenhet. Denna är likväl öfvergående, det allmännas vinning blifvande.
9 Conjunkturerna i utrikeshandeln förbättras. Den mångåriga krisen är öfverstånden; återstår att söka läka dess hårda slag. Finska handelsflottan har under de sednaste fem åren nedgått högst betydligt i lästetal, och ville man sammanräkna finska köpmannacorpsens under samma tid lidna förluster samt minskade förmögenhet och rörelsekapital, skulle resultaterna utan tvifvel befinnas högst känbara. I sin mån tör handelns nedliggande, genom oförmågan att bära en räntefot af 6 proc., ha bidragit till dennas fallande. Att handeln det oaktadt de sednare åren förmått bära en så betydlig tull, hvars hela belopp utgör en subtrahend från köpmannens vinst, bevisar antingen att denna vinst tillförene varit ansenlig, eller att köpmannen nu snarare tärt på reservkapitaler från förflutna tider, än samlat nya. Är, som man påstår, det sednare antagandet sannolikare, så inträda de bättre conjunkturerna i lagom tid för att afböja allmän ruin, och handeln, utmattad af ansträngningar, kan säga med Pyrrhus: en sådan seger till och jag är förlorad. – Frakterna utrikes, som länge varit klena, gifva åter någon behållning; ett stort antal finska fartyg befraktas t. ex. med hvete till England, som fått missvext. Handeln på Sverige ligger under, sedan början af detta år. En följd deraf har varit å finska vestkusten ett sådant nedtryckande och å svenska sidan ett sådant stegrande af viktualiepriserna, att t. ex. det finska smöret i Sverige burit tullumgälder af 3 R:dr B:coRiksdaler Banco per lisp.lispund och likväl tillfälligtvis lemnat behållning utöfver fraktkostnaden. Smörexporter på Frankrike och England, äfvensom från vestkusten på Petersburg, hafva felslagit. I Hull, om jag ej mins orätt, hade en finsk smörladdning föryttrats till någorlunda förmånligt pris och exportörerne beredde sig att förnya försöket, då till all lycka ett ungefär sålydande bref i tid anlände från den engelska kommissionären:
10 »Refererande till mitt hörsamma sista af den 31 Mars, är jag sedermera hedrad med H.H. estimerade af den 19 passato, hvaraf innehållet observerat. De mig pr Skonert Blixt, Capt. Dunder consignerade ** tunnor smör har jag lyckats försälja till det höga priset af L. ** och bifogas omstående försäljningsräkning öfver denna affär med ett netto provenue af L. ** hvilket H.H. äger för min räkning trassera på Herrar Hassel & Comp. härstädes. Vidkommande ofvan noterade pris, får äran underrätta, det samma ej kan framdeles påräknas, emedan förenämnde inträffat i gynsam tid då farmers i nejden smort sina får och till detta bruk consumerat större qvantiteter feta ämnen. Rekommenderande mig i H.H. värda förtroende och emotseende H.H. framtida uppdrag framhärdar högaktningsfullt etc.»
11 Finska exporten har tvenne hufvudrivaler: Nord-Amerikanaren i skogsprodukter och Holländaren i viktualier. Den förre har gröfre plankor, längre väg, men också ingen sundstull i vägen. Den sednare har närmare afsättning och ojemförligt bättre qualificerade produkter. Endast med den förre kan Finnen nu täfla utom östersjön, och äfven då blott genom att sälja under honom och genom differensen i fraktkostnaden. Föröfrigt skola de nyaste restriktiva åtgärderna mot den utländska seglatsen i ryska rikets hamnar äfven här ej blifva utan inflytande. Till icke gynnade nationer höra t. ex. de franska och samtliga italienska. Fransmäns och Italienares besök i våra hamnar, som visserligen ej varit täta, men dock årligen några, komma nu sannolikt att upphöra.
12 Tullen på svenska böcker förmodas med skäl hafva ett förmånligt inflytande på finska pressens produktivitet.|86 3| I det längsta bör dock eftertryck undvikas, om icke af läroböcker, i anseende till det demoraliserande i detta slags literära spekulation. Man har tviflat, hvem som i sjelfva verket kommer att betala nämnde tull, hvilken Borgå Tidn. med tolag etc. beräknar till 25 procent: antingen svenska förläggarne, finska bokhandlarne eller finska allmänheten. Efter allt utseende blir det den sistnämnda, dock att förläggarne kunna påräkna en mindre afsättning derjemte. Bokhandlarne åter, som erhållit tillstånd att återbegära tullmedlen på sådana förtullade förlager, som återsändas till Sverige, förlora rimligen föga eller intet, med undantag af minskad försäljningsprocent i följd af minskad afsättning. Finska förläggare, boktryckare och skriftställare vinna på saken. »Återstår nu att erfara, om man i Sverige strängt utkräfver de 33 procenterne af finsk-svenska förlager. Skulle ock sådant, som troligt är, ske, är förlusten ringa, ty af de förlager man härtills skickat till Sverige har, med få undantag, ytterst litet blifvit der afsatt och de svenska bokhandlarnes opålitlighet i kommissions-försäljning är dessutom tillräckligt renommerad.
13 En väsendtlig fördel vinner finska bokhandeln genom inrättandet af en tungpost och postkommunikationernas befordrande i öfrigt. Många missförhållanden, såsom t. ex. att bref från Vasa och Moskva vid framkomsten till Helsingfors varit ungefär lika gamla, äro numera undanröjda. Specielt för Helsingfors är det af särdeles vigt att bref framdeles utbekommas samma afton de anlända. Ty när hittills större delen af allmänheten ej utfått bref förr än kl. 9 f. m. dagen efter deras ankomst (posterna anlända vanligen kl. 3–5 e. m.) och bref fått inlemnas endast från 9 till 11 de dagar posten afgått, har derigenom inträffat, att brefven sällan hunnit besvaras med omgående post, helst om det gällt att utföra och lemna svar om något slags uppdrag. Äfven denna olägenhet är från nästa års början afhjelpt.
14 I nästa bref vill jag söka detaljera några yttre och lokala förändringar i denna raskt vexande stad. Tillåt mig för denna gång gå en af edra frågor till möte: nya lutherska kyrkan står ännu tom och ofulländad med sina halffärdiga tillbyggnader i korsvinklarne. Emellertid vexer trängseln i den lilla trånga trädkyrkan allt mera. Den som vill förvissa sig om en plats under svenska gudstjensten, beger sig till kyrkan redan under den finska och tillbringar derpå 4 timmar orörlig på sin bänk. Är nu detta långa stillasittande redan under den varma årstiden vådligt i anseende till hetta och drag, göra kyla och drag det än vådligare vintertid. Sinnet förslöas genom den långa väntan, uppmärksamheten förströs genom de små scener, som uppföras på gångar och i bänkdörrar af platssökande och platsvägrande. Ännu kommer dertill att massor af kungörelser ansenligt förlänga och profanera gudstjensten. Exempelvis må nämnas fjerde böndagen, då kungörelser om allehanda verldsliga bestyr upptogo jemt lika lång tid som predikan. Jag har tillförene erinrat, huruledes seden att från predikstolen uppläsa kungörelser tillkommit i en tid, då dessa ännu voro få och af öfverhetligt eller kyrkligt ursprung, såsom ännu vanligen i landskyrkor är fallet. Men numera och i synnerhet i en större stad, som dertill är medelpunkten för ett lands styrelse och förvaltning, hafva dessa utvexter på gudstjensten ökats i den grad, att de icke mera kunna tolereras. Man kan ej heller tänka sig något olämpligare, än att tvert afbryta den offentliga andakten medelst notifikationer om auktionering af gamla kläder, bortkomna hästar och hundar, tillvaratagna näsdukar o. m. d.och mera dylikt, hvilket allt tillräckligt kan publiceras medelst anslag eller i tidningarna. Vill man mot en sådan sed åberopa auktoritet, så finnes en som är för hög för att jäfvas, nemligen Hans, som i fordomtima utdref vexlarena från templet.
15 Den finska pressens vårarbete har tillsvidare visat sig öfvergående. Tecken tyda dock på fortfarande lif. Det första af tullen på svenska böcker framkallade eftertryck är en upplaga af Euklides, som utkommer i Kuopio. Åtskilligt af originalnatur förberedes till julen. Finska intressen sysselsätta pressarna. En kuriositet i denna riktning – och den bör akta sig för kuriositeter – är en dessa dagar här utkommen »Kukku-Polka»,konsekvensändrat/normaliserat sammansmiden (»sepitetty») efter den bekanta älskliga, men alls icke polkabla »kaukana kukkuu»,konsekvensändrat/normaliserat som i den moderna danskostymen tar sig ganska generad och gråtmild ut. Vetterligen är »kukkupolkan» den första finska dansmusik, som skådat dagen i tryck.
16 Sannolikt har ni er bekant, att för någon tid sedan tre ostfinska runoniekkor, Kymäläinen, Makkonen och Puhakka, på enskild gynnares bekostnad besökte Helsingfors. Man har från vissa håll betraktat denna resa som ett slags komedi. I helt annan dager visade sig på nära håll gubbarnes besök. Deras hållning var så enkel och värdig, deras emottagande här så hjertligt och föga tillkonstladt, att bekantskapen å ömse sidor var att betrakta som en vinst och ett nöje. De resande inbjödos till familjer och studentsamquäm, besågo allt som kunde intressera dem och mottogo slutligen som presenter af studerande corpsen hvar sitt ex. af Ekelunds karta, hvarförutom man åt Kymäläinen subskriberat en gratifikation. De tres porträtter lära innan kort lithografieras.
17 I Helsingfors har man dessa veckor talat och skrifvit åtskilligt om konst och dithörande. Ingenting är naturligare, än att man mycket utbreder sig öfver det man icke har, liksom flickan svor »vid sitt skägg». Emellertid har man dock ett slags liten konstexposition af kolossala gipsstatyer och belgiska oljemålningar. Dess hufvudsakliga och kanske enda värde är begynnelsens. Ville likväl resp. härvarande ägare af utmärktare målningar, kopparstick m. m. – och sådana finnas – medgifva dessas exponerande under ett par veckor; ville våra målare och tecknare – sådana finnas ock – förse expositionen med nya originaltaflor; och ville slutligen konstvänner – man känner dock några – uppdraga åt Hr Ekman att måla en tafla i samma genre och ämne, som hans sednaste ur Elgskyttarne, så kunde man åstadkomma något bättre. Det är en from önskan, och önskningar äro ju icke förbjudna, blott de äro fromma.
18 I musik förljudes, att Hr Pacius är sysselsatt med att organisera en symphoniförening med tillträde för talrikare åhörare, än sednast, och att Hr Rongsted är betänkt på 4 musikaliska soiréer.
19 Jag förskonar er, Min Herre, för rapporter om Wehles luftballonger och Guerras samt damers korta, men lysande lustridt genom H:fors societetshus. De sympathier, sistnämnde värda resande här förefunno, tillskrifvas till|86 4| större delen några vackra porträtter, hitkomna från Stockholm. Men centaurer bör man aldrig skilja från deras hästar; de sköna damerna voro här fjärlar utan vingar. Guerras hästar, hvilka man berättar ha dejeunerat under resan hos den celebre »Lord Cochrane»,konsekvensändrat/normaliserat måtte ej fattat hög tanke om Helsingfors, ty de passerade härigenom så obemärkt som en vanlig boskapsdrift.
20 Theatern har denna gång den sällsporda lyckan att sluta inom sina förtjusta väggar en god skådespelaretrupp och ständigt fyllda bänkar. I glädjen deröfver har sånggudinnornas något bofälliga palats byggat sig invändigt medelst en ny vacker ridå och en ny elegant ångbåtssalon, arrangerad för théservering m. m. invid den fashionabla logeraden. Det fordna egyptiska mörkret i salongen har äfven nödgats vika för Hr Falkmans gassprit, och sålunda är mot det resp. huset ingenting annat att anmärka, än att det borde vara en half gång till så stort och en hel gång till så varmt.
21 Jag talade om förtjusta väggar; det är nemligen en bekant sak, att förtjusningen här klibbar vid väggarna. Hvar gång en af publikens gunstlingar uppträder, den må då spela lejon eller lam, skulle man tro att någon blåste på Oberons flöjt, med den skilnad likväl, att förtrollningen här åstadkommer skrik. Ländstolarna börja, parterren följer, logerna instämma, vanligen utan all urskiljning och med ett slags raseri. »Det er kun ett talemaade»,konsekvensändrat/normaliserat man vet det alltförväl när man betraktar de stora konstkännare som skrika; men en bifallsyttring kunde bättre användas. Truppen förtjenar att behandlas med något slags omdöme. Man har öfverhufvud gifvit goda pjeser och gifvit dem väl. Tillåt mig att silhouettera några af sujetterna.
22 Fru Wilson är scenens prima amorosa, en täck älskarinna i lustspelet, en skön Esmeralda i skådespelet. Hon äger hvarken den fransyska lifligheten eller det tyska tunga, men mäktiga känslodjupet; hon är ett mellanting af svenskt behag, som anslår, utan att man rätt vet hvarföre. Hennes röst har något af baryton, liksom Fru Torslows; hon spelar manliga roller med ledighet. Ville man anmärka något mot Fru W., så vore det, att hon förgäter för litet sig sjelf för sin roll. Fru W. delar för öfrigt med Jenny Lind och Madame Schäffer den utmärkelsen att ha varit en af de få artister, som helsats med blommor i Helsingfors.
23 Jag har för ett par år sedan sagt er min tanke om Hrr Deland, Broman och Andersson, och jag är öfvertygad, att dessa Herrar, liksom äkta rhenska viner, vinna med åren. Det är ett klöfverblad, som ensamt uppbär en scen. För det finare lustspelet äga alla tre en afgjord talent. Hr Deland rör sig derjemte ledigt i det burleska; Bläckstadius är ett komplett Upsalaminne. Hr Broman är truppens mångsidigaste talent; man har ridit käpphäst på ett af mina förra yttranden, men jag upprepar, att Hr B. är tiger och lam, när så fordras. Quasimodo, den enda person i »Ringaren» som Victor Hugo skulle erkänna för sitt snilles barn, är mästerlig. Strozzi är Torsslow sjelf. Hr Andersson har lyckats förträffligt i »Min utkorades porträtt» och »Don Cesar Bazano»,konsekvensändrat/normaliserat men för den hemske och likväl storartade Claude Frollo i »Ringaren» rekommenderas ett studium af Notre Dame. Fru Andersson utmärker sig i samma pjes som Gudule. Något har Hr A. ännu qvar af den falska deklamatoriska pathos, som är Tyskarne egen, men ännu är hopp att den icke stelnar till maner.
24 Mitt bref har blifvit så långt, att jag måste afbryta revyn, för att nästa gång återtaga den. Au revoir, min kapten! Ert namn och mina nyheter skola kringflyga Asien, det förra på ryktets vingar, de sednare på squallrets. Tatarer och Kirgiser skola besjunga er ära, och min – skall man förtälja i kaffesocieteérna.