3 Det är nu mer än fyra år sedan de på sitt sätt »ryktbara»,konsekvensändrat/normaliserat eller om ni så vill, »beryktade» brefven från Helsingfors fingo den oskattbara lyckan att afgå under er adress och sålunda bilda en föreningslänk mellan Finland och Besarabien, Kaukasusländerna, Chiva, Bochara, Kirgisersteppen, ja hela Asiens omätliga österland. Under denna tid har ni bibehållit en obrottslig tystnad; man har trott sådant härröra af ett ofantligt tjenstenit. Men sedan ni för tre år sedan avancerat till Stabskapten, skulle man billigt väntat, att en så nitisk man som ni, ställd så nära skådeplatsen för så mången bedrift af det ryska mannamodet, vid detta laget bordt avancera en grad högre. Detta har icke skett: förgäfves har jag efterletat ert namn bland nyårsbefordringarna i Ryska Invaliden detta år. De förhoppningar man hyst om er, min kapten, synas således icke realisera sig, och det gör mig ondt att nödgas säga er det: ni har påtagligen lagt er på latbänken. Hvarföre också gifta er så der i början af er bana? när man har en ung och älskvärd hustru, är man icke stämd för att slåss. Det är icke i schlafrock man eröfrar ett hjelterykte. En viss tidnings sköna läsarinnor ha sedan någon tid mindre intresserat sig för er. Det är också naturligt: ni är gift. Låt då verlden genljuda af några lysande bragder: det skall upprätthålla er reputation, och var viss om att er korrespondent, hvars besynnerliga öde det är att sqvallra på embetets vägnar, icke skall lemna edra landsmän i okunnighet om ert hjeltemod.
4 Må vi se oss tillbaka! Till de många sällsamheter i naturen och årstiderna, som utmärkte året 1846, kom ännu vid årets slut en ovanlig tilldragelse vid norrska kusten, en dödande sjukdom bland fiskarna, i följd hvaraf torsk till stor myckenhet uppflöt vid stränderna. Vid sådana fenomen, sammanlagda med hungersnöden i större delen af det vestra Europa, kan man ej värja från sig den erinran, att i år jemt ett halft årtusende förflutit sedan den förskräckligaste pest, som någonsin härjat verlden, sedan digerdöden utbrast i Europa. Välan! om nu lian vore lyftad att berga det mognade förderfvet, om den gordiska knut, som nu intrasslat så många samhällsfrågor – de skärande kontrasterna mellan fattigdom och rikedom, otro och vantro, andliga intressen och materiela – om denna knut stode på punkten att våldsamt afhuggas, om, likasom|9 2| i våra äldre finska städer, der gamla behöfver brinna och förstöras, för att göra en bättre reglering möjlig, om ...
5 Men hvarföre förlora sig i möjligheter och måhända onyttiga farhågor! Den dag som flyr har arbete nog, omsorger nog, utan att man behöfver belasta den med bördan af en kommande. Jag vill blott relevera det förhålllande, att allmänna helsotillståndet vid årskiftet här och i hela Finland icke varit tillfredsställande och att mortalitetstabellerna för 1846 sannolikt komma att visa ett ovanligt ringa öfverskott af födda, om ens något*)Ett ovanligt talrikt nederlag har ägt rum bland landets äldre domarepersonal, så att för närvarande 10 eller 11 domsagor befinnas lediga, hvaribland, om jag ej misstager mig, 8 genom dödsfall. Skada att man nu icke är någon inspirerande assessor.. Sedan många år är det nu första gången den vanliga nyårskalkylen visat en minskning af folkmängden i Helsingfors, och detta faktum vinner en viss betydelse derigenom att minskningen ägt rum icke blott i de föddes förhållande till de döde, utan jemväl i de inflyttades till de utflyttade. Sammanlägger man detta med den hastigt afstadnade vurmen för nybyggnader, med hyrornas fallande och den fasta egendomens märkbart sjunkande värde, så ligger den förmodan nära, att Helsingfors redan uppnått den vidd, den folkmängd och den rikedom, som Finlands förhållanden och tillgångar i närvarande ögonblick förmå uppbära, och att ett vidare stigande endast kan äga rum i jemnbredd med landets, d. ä.det är långsamt, naturligt, icke brådstörtadt och konstladt, som härintills skett. Ty Helsingfors må så mycket det vill affektera att bygga på egna tillgångar, på sin handel (sin Lübska import?), sina badgäster, sina börjande fabriker och sin (ifrågasatta) kommunal-anda, så kan det ej gerna nekas, att ju staden i denna stund är ett omständigheternas skötebarn och dess storhet, likasom dess rikedom, landets. Tag bort de kapitaler, som årligen strömma till styrelsens medelpunkt och till universitetet, de arbetskrafter, de intressen, som finna sin näring i granskapet af dessa stora centralpunkter, och hvad blefve det då af Helsingfors? Ett barn, inkrupet i en jättes rustning, en på måfå hopförd massa af intressen, som, likt korallbankarna, tillvexer utifrån men saknar en inre drifvande kraft, som ger det hela hyllning och lif. Just detta stadens beroende af främmande lifskrafter bör emellertid på det kraftigaste uppmana den att söka blifva något genom sig sjelf, vare sig genom handel, industri, konst eller andra mäktiga kulturkrafter, hvarutinnan Helsingfors nu står tillbaka för flera än en obetydlig landsortsstad.
6 Hvilka betydliga penningemassor här sättas i omlopp, har ni kunnat inhämta redan af den specifikation öfver sjötrafiken 1846, som meddelats af H:forsoriginal: H;fors Tidn. Lägg härtill hvad man berättar, att December månads (årets?) tulluppbörd för Helsingfors ensamt uppgått till 170 000konsekvensändrat/normaliseratRub.Rubel Silfver, eller ungefär så mycket som hela Finlands tullinkomster för 10 år sedan, och att största delen af denna summa utgått af fem eller sex manufakturhandlandes import. Som ni vet, går dock en del af denna import till Tavastehus och möjligen till Tamerfors, en annan del konsumeras af badgästerne under sommaren. – Hafvets tillfrysande stängde sjöfarten denna gång tidigare än valigt, dockoriginal: doch gick det åter upp, så att man den 10 Jan. såg finska viken blå och blank ända intill murarna af Sveaborg. Januari månad var öfverhufvud ovanligt blid och rik på snö, som i detta ögonblick tornar sig i manshöga vallar vid sidan af trottoirerna och gör mången gata nästan ofarbar.
7 Dessa dagar motses publicerandet af bankorevisionens resultater detta år, äfvensom af qvinqvenniitabellen öfver landets folkmängd åren 1841–1845, hvaraf finnes att denna under de 5 åren ökats med 102 098konsekvensändrat/normaliserat och vid 1845 års slut öfversteg en och en half million. –
8 Vid universitetet äro nu, jemte professionen i grekiskan, jemväl professionen i praktiska theologin och theologiska adjunkturen anslagna lediga. Ryktet om förslaget till en profession i finskan synes vinna i tillförlitlighet. Om Castrén saknas nyare underrättelser, deremot har man haft fägnaden erhålla sådana från Wallin och Cygnæus. Förutom desse, vistas bland yngre academici Magistrarne Tengström och Kellgren i Tyskland (Berlin) samt Mag. Alfthan och Candidaten Gustafson i Italien. – Akademiska Läseföreningen tar god fart. Lokalen är glad och ljus; all (loflig) frihet exsisterar. Också är det hvad man skulle kalla en riktig nutidsvue, att se ungdomen så der commodement utsträckt hvar och en i sitt soffhörn, med sin cigarr, sitt kaffe och sin ofantliga Journal des Débats, som, utbredd, kunde beqvämligen passera för en lagom bordduk. Detta är likväl utsidan blott, och jag anhåller att ni ej ville bedöma Föreningen derefter. I den otvungna sammanvaron uppstår så månget lifvande samtal, så mången anmärkning om literära företeelser och andra ämnen för dagen, att redan derigenom, lektyren oberäknad, Föreningen tör komma att visa sig lika gagnande, som roande. Deltagarne utgöra nu öfver 200. Man har på flera håll klandrat den slutenhet, som afstänger från Föreningen alla icke-academici, äfvensom man befarat, att afdelningsinrättningen härigenom komme att lossna i sina fogningar. Hvad det förra angår, har man en nödvändighet att åberopa; det sednare må tiden afgöra.
9 Ni känner troligen våra publicistiska spena barn »Suomi» och »Suometar»,konsekvensändrat/normaliserat mor och dotter, skulle man tro, om icke dottren skådat dagen före modren. Danska tidningen »Fædrelandet» har hört något glunkas »at der vilde udgives i Helsingfors en tidning pa finsk» och menar alltså att »det dog vilde blive noget utav med de finske nationele bestræbelser». Får jag uppriktigt säga min tanke, så måste jag tillstå, att det vid denna myckna suomistiskhet blir mig nästan så till mods, som när jag hör talas om »das verdeutsche Deutschland, dem bei lauter deutscher Deutschlichkeit aller deutscher Sinn vergeht».konsekvensändrat/normaliserat Ty saken – för den bugar jag mig med allrastörsta respekt, men orden, suomistiskheten, – det må ingen misstycka mig om jag i dem helst önskade se ett mindre skyltväsende. Vare detta icke sagdt om de båda nämnda bladen ensamt; om tidningen Suomi kan anmärkas, att dess namn kommer i kollision med tidskriftens. Visste man måhända icke att en sådan tidskrift fanns?
10 Från Åbo förljudes om tvenne vackra och modiga företag – det ena: utrustandet af hvalfiskfångare till farvattnen kring Kamschatka och Sitka, d. v. s. något nära rakt under våra fötter – ett företag, som lärer beräknas på 40 lotter om 5 000konsekvensändrat/normaliserat Rub. S:rSilfver hvardera, – det andra: beslutet att låta Hr Ekman, på Åbo församlingars bekostnad, måla domkyrkans högchor al fresco, – ett beslut som förtjenar det högsta loford. Här i Helsingfors har man beslutat anlägga rutschbanor på|9 3| södra hamnens is under fastlagen. Rosettis lektioner inbragte här en skörd af 15 Rub. Silfver om dagen.
11 I musik har man haft ett par njutningsrika qvällar af Symphoniföreningen, vitnande nu, som ofta förut, om Hr Pacii förmåga att med små ressurser åstadkomma stora verk i lönernas verld, en förmåga, för hvilken hvarje musikvän är Hr Pacius tack skyldig.
12 Theatern har 2 à 3 qvällar i veckan inrymt goda hus, stundom halfva, men oftast fyllda. Bevis nog att Hr P. Delands spektakler anslagit. Vanskelig är en allmänhets bifall, men så pass optimist kan man vara, att tro på det allmänna omdömets sunda blick i längden. Truppen har på fruntimmerssidan en utmärkt artist, Fru Deland. Sanning och uttryck i uppfattningen af en roll, lif i dess utförande, takt i återgifvandet af dess finare nyanser, allt detta äger Fru Deland, och man ser henne ständigt med nytt nöje, emedan hon sjelf är ständigt ny. Fru Hesslers behag måste afväpna äfven en strängare kritik, än hon äger anledning att frukta. Mad:lle Frischman har i några roller uppträdt med ledighet och natur. På manliga sidan erinrar Hr Pierre Deland ofta på ett frappant sätt om sin bror, Fredrik. Samma trygga humor, samma torroliga uttryckssätt, jemte denna rundade embonpoint i figuren, som aldrig förfelar att höja effekten af en muskulös mimik i den komiska genren. Hr D. saknar mångsidighet, men afhjelper denna brist genom ett lyckligt val af roller. En annan trygg man på scenen är Hr Weselius, som synes enkom egnad för roller af en »Biederman», en hederlig onkel och så bortåt. Hr Hessler är, oaktadt en oförskylld stelhet, damernas gunstling, såsom billigt är för en primo amoroso, och sina roller kan Hr H. ständigt väl utantill. Hr Lindström har vid flera tillfällen visat en riktig uppfattning af sin sak; Hr Åman likaså. Hr Södergrén är, näst Hr Deland, truppens muntraste komikus. För sorgespelet har truppen ingen annan sujet, än fru Deland, och gör derföra utan tvifvel klokast i att inskränka sig till lustspelet. Vill truppen, för ombytes skull, försöka sig i tragedin och det större skådespelet, vore då skäl att välja pjeser, sådana som Grillparzers Stamfru, V. Hugos Angelo Malipieri, o. d. hvarest effekten hvilar mera på situationerna än på karaktererna, och jag vore frestad att önska detsamma vid valet af lustspel. Att gifva en repertoir af idel nya stycken, är en för långt drifven courtoisie för H:fors publik; måhända har Hr D. velat undvika jemförelser. Pjeser sådana som »Marie-Jeanne» och »Hortense d'Auberive» pryda emellertid hvarje repertoir.
13 Och här må för denna gång ridån falla.
*)Ett ovanligt talrikt nederlag har ägt rum bland landets äldre domarepersonal, så att för närvarande 10 eller 11 domsagor befinnas lediga, hvaribland, om jag ej misstager mig, 8 genom dödsfall. Skada att man nu icke är någon inspirerande assessor.
Kommentar
Det finns inga kommentarer till de enskilda artiklarna och artikelserierna i delutgåvan.
Från Helsingfors.
1.
1847 Januari 31.
1 Kapten Leopold i Bender.
2 Min Kapten!
3 Det är nu mer än fyra år sedan de på sitt sätt »ryktbara»,konsekvensändrat/normaliserat eller om ni så vill, »beryktade» brefven från Helsingfors fingo den oskattbara lyckan att afgå under er adress och sålunda bilda en föreningslänk mellan Finland och Besarabien, Kaukasusländerna, Chiva, Bochara, Kirgisersteppen, ja hela Asiens omätliga österland. Under denna tid har ni bibehållit en obrottslig tystnad; man har trott sådant härröra af ett ofantligt tjenstenit. Men sedan ni för tre år sedan avancerat till Stabskapten, skulle man billigt väntat, att en så nitisk man som ni, ställd så nära skådeplatsen för så mången bedrift af det ryska mannamodet, vid detta laget bordt avancera en grad högre. Detta har icke skett: förgäfves har jag efterletat ert namn bland nyårsbefordringarna i Ryska Invaliden detta år. De förhoppningar man hyst om er, min kapten, synas således icke realisera sig, och det gör mig ondt att nödgas säga er det: ni har påtagligen lagt er på latbänken. Hvarföre också gifta er så der i början af er bana? när man har en ung och älskvärd hustru, är man icke stämd för att slåss. Det är icke i schlafrock man eröfrar ett hjelterykte. En viss tidnings sköna läsarinnor ha sedan någon tid mindre intresserat sig för er. Det är också naturligt: ni är gift. Låt då verlden genljuda af några lysande bragder: det skall upprätthålla er reputation, och var viss om att er korrespondent, hvars besynnerliga öde det är att sqvallra på embetets vägnar, icke skall lemna edra landsmän i okunnighet om ert hjeltemod.
4 Må vi se oss tillbaka! Till de många sällsamheter i naturen och årstiderna, som utmärkte året 1846, kom ännu vid årets slut en ovanlig tilldragelse vid norrska kusten, en dödande sjukdom bland fiskarna, i följd hvaraf torsk till stor myckenhet uppflöt vid stränderna. Vid sådana fenomen, sammanlagda med hungersnöden i större delen af det vestra Europa, kan man ej värja från sig den erinran, att i år jemt ett halft årtusende förflutit sedan den förskräckligaste pest, som någonsin härjat verlden, sedan digerdöden utbrast i Europa. Välan! om nu lian vore lyftad att berga det mognade förderfvet, om den gordiska knut, som nu intrasslat så många samhällsfrågor – de skärande kontrasterna mellan fattigdom och rikedom, otro och vantro, andliga intressen och materiela – om denna knut stode på punkten att våldsamt afhuggas, om, likasom|9 2| i våra äldre finska städer, der gamla behöfver brinna och förstöras, för att göra en bättre reglering möjlig, om ...
5 Men hvarföre förlora sig i möjligheter och måhända onyttiga farhågor! Den dag som flyr har arbete nog, omsorger nog, utan att man behöfver belasta den med bördan af en kommande. Jag vill blott relevera det förhålllande, att allmänna helsotillståndet vid årskiftet här och i hela Finland icke varit tillfredsställande och att mortalitetstabellerna för 1846 sannolikt komma att visa ett ovanligt ringa öfverskott af födda, om ens något*)Ett ovanligt talrikt nederlag har ägt rum bland landets äldre domarepersonal, så att för närvarande 10 eller 11 domsagor befinnas lediga, hvaribland, om jag ej misstager mig, 8 genom dödsfall. Skada att man nu icke är någon inspirerande assessor.. Sedan många år är det nu första gången den vanliga nyårskalkylen visat en minskning af folkmängden i Helsingfors, och detta faktum vinner en viss betydelse derigenom att minskningen ägt rum icke blott i de föddes förhållande till de döde, utan jemväl i de inflyttades till de utflyttade. Sammanlägger man detta med den hastigt afstadnade vurmen för nybyggnader, med hyrornas fallande och den fasta egendomens märkbart sjunkande värde, så ligger den förmodan nära, att Helsingfors redan uppnått den vidd, den folkmängd och den rikedom, som Finlands förhållanden och tillgångar i närvarande ögonblick förmå uppbära, och att ett vidare stigande endast kan äga rum i jemnbredd med landets, d. ä.det är långsamt, naturligt, icke brådstörtadt och konstladt, som härintills skett. Ty Helsingfors må så mycket det vill affektera att bygga på egna tillgångar, på sin handel (sin Lübska import?), sina badgäster, sina börjande fabriker och sin (ifrågasatta) kommunal-anda, så kan det ej gerna nekas, att ju staden i denna stund är ett omständigheternas skötebarn och dess storhet, likasom dess rikedom, landets. Tag bort de kapitaler, som årligen strömma till styrelsens medelpunkt och till universitetet, de arbetskrafter, de intressen, som finna sin näring i granskapet af dessa stora centralpunkter, och hvad blefve det då af Helsingfors? Ett barn, inkrupet i en jättes rustning, en på måfå hopförd massa af intressen, som, likt korallbankarna, tillvexer utifrån men saknar en inre drifvande kraft, som ger det hela hyllning och lif. Just detta stadens beroende af främmande lifskrafter bör emellertid på det kraftigaste uppmana den att söka blifva något genom sig sjelf, vare sig genom handel, industri, konst eller andra mäktiga kulturkrafter, hvarutinnan Helsingfors nu står tillbaka för flera än en obetydlig landsortsstad.
6 Hvilka betydliga penningemassor här sättas i omlopp, har ni kunnat inhämta redan af den specifikation öfver sjötrafiken 1846, som meddelats af H:forsoriginal: H;fors Tidn. Lägg härtill hvad man berättar, att December månads (årets?) tulluppbörd för Helsingfors ensamt uppgått till 170 000konsekvensändrat/normaliserat Rub.Rubel Silfver, eller ungefär så mycket som hela Finlands tullinkomster för 10 år sedan, och att största delen af denna summa utgått af fem eller sex manufakturhandlandes import. Som ni vet, går dock en del af denna import till Tavastehus och möjligen till Tamerfors, en annan del konsumeras af badgästerne under sommaren. – Hafvets tillfrysande stängde sjöfarten denna gång tidigare än valigt, dockoriginal: doch gick det åter upp, så att man den 10 Jan. såg finska viken blå och blank ända intill murarna af Sveaborg. Januari månad var öfverhufvud ovanligt blid och rik på snö, som i detta ögonblick tornar sig i manshöga vallar vid sidan af trottoirerna och gör mången gata nästan ofarbar.
7 Dessa dagar motses publicerandet af bankorevisionens resultater detta år, äfvensom af qvinqvenniitabellen öfver landets folkmängd åren 1841–1845, hvaraf finnes att denna under de 5 åren ökats med 102 098konsekvensändrat/normaliserat och vid 1845 års slut öfversteg en och en half million. –
8 Vid universitetet äro nu, jemte professionen i grekiskan, jemväl professionen i praktiska theologin och theologiska adjunkturen anslagna lediga. Ryktet om förslaget till en profession i finskan synes vinna i tillförlitlighet. Om Castrén saknas nyare underrättelser, deremot har man haft fägnaden erhålla sådana från Wallin och Cygnæus. Förutom desse, vistas bland yngre academici Magistrarne Tengström och Kellgren i Tyskland (Berlin) samt Mag. Alfthan och Candidaten Gustafson i Italien. – Akademiska Läseföreningen tar god fart. Lokalen är glad och ljus; all (loflig) frihet exsisterar. Också är det hvad man skulle kalla en riktig nutidsvue, att se ungdomen så der commodement utsträckt hvar och en i sitt soffhörn, med sin cigarr, sitt kaffe och sin ofantliga Journal des Débats, som, utbredd, kunde beqvämligen passera för en lagom bordduk. Detta är likväl utsidan blott, och jag anhåller att ni ej ville bedöma Föreningen derefter. I den otvungna sammanvaron uppstår så månget lifvande samtal, så mången anmärkning om literära företeelser och andra ämnen för dagen, att redan derigenom, lektyren oberäknad, Föreningen tör komma att visa sig lika gagnande, som roande. Deltagarne utgöra nu öfver 200. Man har på flera håll klandrat den slutenhet, som afstänger från Föreningen alla icke-academici, äfvensom man befarat, att afdelningsinrättningen härigenom komme att lossna i sina fogningar. Hvad det förra angår, har man en nödvändighet att åberopa; det sednare må tiden afgöra.
9 Ni känner troligen våra publicistiska spena barn »Suomi» och »Suometar»,konsekvensändrat/normaliserat mor och dotter, skulle man tro, om icke dottren skådat dagen före modren. Danska tidningen »Fædrelandet» har hört något glunkas »at der vilde udgives i Helsingfors en tidning pa finsk» och menar alltså att »det dog vilde blive noget utav med de finske nationele bestræbelser». Får jag uppriktigt säga min tanke, så måste jag tillstå, att det vid denna myckna suomistiskhet blir mig nästan så till mods, som när jag hör talas om »das verdeutsche Deutschland, dem bei lauter deutscher Deutschlichkeit aller deutscher Sinn vergeht».konsekvensändrat/normaliserat Ty saken – för den bugar jag mig med allrastörsta respekt, men orden, suomistiskheten, – det må ingen misstycka mig om jag i dem helst önskade se ett mindre skyltväsende. Vare detta icke sagdt om de båda nämnda bladen ensamt; om tidningen Suomi kan anmärkas, att dess namn kommer i kollision med tidskriftens. Visste man måhända icke att en sådan tidskrift fanns?
10 Från Åbo förljudes om tvenne vackra och modiga företag – det ena: utrustandet af hvalfiskfångare till farvattnen kring Kamschatka och Sitka, d. v. s. något nära rakt under våra fötter – ett företag, som lärer beräknas på 40 lotter om 5 000konsekvensändrat/normaliserat Rub. S:rSilfver hvardera, – det andra: beslutet att låta Hr Ekman, på Åbo församlingars bekostnad, måla domkyrkans högchor al fresco, – ett beslut som förtjenar det högsta loford. Här i Helsingfors har man beslutat anlägga rutschbanor på|9 3| södra hamnens is under fastlagen. Rosettis lektioner inbragte här en skörd af 15 Rub. Silfver om dagen.
11 I musik har man haft ett par njutningsrika qvällar af Symphoniföreningen, vitnande nu, som ofta förut, om Hr Pacii förmåga att med små ressurser åstadkomma stora verk i lönernas verld, en förmåga, för hvilken hvarje musikvän är Hr Pacius tack skyldig.
12 Theatern har 2 à 3 qvällar i veckan inrymt goda hus, stundom halfva, men oftast fyllda. Bevis nog att Hr P. Delands spektakler anslagit. Vanskelig är en allmänhets bifall, men så pass optimist kan man vara, att tro på det allmänna omdömets sunda blick i längden. Truppen har på fruntimmerssidan en utmärkt artist, Fru Deland. Sanning och uttryck i uppfattningen af en roll, lif i dess utförande, takt i återgifvandet af dess finare nyanser, allt detta äger Fru Deland, och man ser henne ständigt med nytt nöje, emedan hon sjelf är ständigt ny. Fru Hesslers behag måste afväpna äfven en strängare kritik, än hon äger anledning att frukta. Mad:lle Frischman har i några roller uppträdt med ledighet och natur. På manliga sidan erinrar Hr Pierre Deland ofta på ett frappant sätt om sin bror, Fredrik. Samma trygga humor, samma torroliga uttryckssätt, jemte denna rundade embonpoint i figuren, som aldrig förfelar att höja effekten af en muskulös mimik i den komiska genren. Hr D. saknar mångsidighet, men afhjelper denna brist genom ett lyckligt val af roller. En annan trygg man på scenen är Hr Weselius, som synes enkom egnad för roller af en »Biederman», en hederlig onkel och så bortåt. Hr Hessler är, oaktadt en oförskylld stelhet, damernas gunstling, såsom billigt är för en primo amoroso, och sina roller kan Hr H. ständigt väl utantill. Hr Lindström har vid flera tillfällen visat en riktig uppfattning af sin sak; Hr Åman likaså. Hr Södergrén är, näst Hr Deland, truppens muntraste komikus. För sorgespelet har truppen ingen annan sujet, än fru Deland, och gör derföra utan tvifvel klokast i att inskränka sig till lustspelet. Vill truppen, för ombytes skull, försöka sig i tragedin och det större skådespelet, vore då skäl att välja pjeser, sådana som Grillparzers Stamfru, V. Hugos Angelo Malipieri, o. d. hvarest effekten hvilar mera på situationerna än på karaktererna, och jag vore frestad att önska detsamma vid valet af lustspel. Att gifva en repertoir af idel nya stycken, är en för långt drifven courtoisie för H:fors publik; måhända har Hr D. velat undvika jemförelser. Pjeser sådana som »Marie-Jeanne» och »Hortense d'Auberive» pryda emellertid hvarje repertoir.
13 Och här må för denna gång ridån falla.