2 När jag för en månad sedan fördristade mig yttra att tiden fallit ur sina hakar och att det icke mera fanns något otroligt, var jag långt ifrån att ana, hvilken fruktansvärd sanning, som då redan låg i dessa ord. Det otroligaste hade redan händt. Franska republiken hade fallit från skyarna och kreverat som en bomb midt i trängseln af dagens meningar och intressen. Från klar himmel kom väl icke åskslaget: horizonten var mulen rundtomkring; men man hade i tre och trettio år varit van att se dessa moln fördunsta utan att urladda sig, och man tog för afgjordt att så skulle ske äfven nu. Ljungelden slog dock ned – Europa står i lågor, verldens gångjern gnissla och framtiden ligger så omäteligt dimhöljd framför en, att ingen kan säga hvad nästa morgondag bär i sitt sköte.
3 Medan nu den stora oron går genom verlden och kannstöparne i alla landsändar – alldeles som i den gamla goda tiden, när »Punaparta, se suuri terva-nostaja», efter behag spisade konungariken till frukost, middag och qväll – medan kannstöparne, säger jag, föraktligt säga om de tidningsblad, som icke ha att berätta om en thronhvälfning, en revolution eller åtminstone en ny konstitution, att de innehålla »just ingenting», – så skall det glädja er att höra, det vi här i vår gömda vrå af verlden lefva i ett lugn, som icke ett ögonblick störts hvarken af korsande rykten eller dumma upptåg. Ja, min herre, likasom vi äro fast öfvertygade att för Finland och dess hufvudstad intet nödvändigare, intet mera välgörande finnes, än freden, ordningen, lugnet, likaså fast hoppas vi, att dessa samhällets grundpelare hos oss åtminstone ej skola rubbas. Vi betrakta verldshändelserna, välan, det måste hvarje bildad menniska göra, ty dagens historia är oändligen rik på stora lärdomar; men vi önska icke att i dem spela en annan roll, än den lilla, men aktningsvärda, som kan vara oss beskärd på kulturhistoriens gebit. Finska folket, i sitt inåtvända betraktande lugn, har så föga sinne för politiken, att jag tror det en verld kunde störta tillsamman öfver dess hufvud utan att man från dess läppar hörde annat än det alldagliga »mitä kuulu?» och »vain niin!» Man säger annars om studenterne, att de i alla länder lättast fattas af tidens flyktiga vindar, och så är det väl ock. Jag vill då nämna ett litet prof på finsk flegma äfven hos detta rörliga slägte. En eftermiddag trädde jag in i akademiska läseföreningens lokal. Posten var nyss kommen – det var en af de första, som bragte nyheter från republiken. Journal des Débats m. m. låg i massa på ett af borden, men de vanliga få läsarne hade ännu ej infunnit sig. Hvad gjorde då den öfriga skaran? De blossade sina cigarrer, de spelade shack, de studerade Borgå Tidning. Om republiken bekymrade sig ingen.
4 Man må vara huru trankil som helst, är det dock en fägnesam sak, att Helsingfors nu står i tätare kommunikation med både öster och vester. Sedan posterna mellan Petersburg och Åbo numera gå tre gånger i veckan, är det endast om söndagen man här saknar färska nyheter. Och den dagen bör man ochså minst sakna genljudet af tidens alarm.
5 Mars månad har alltigenom varit ytterst mild, på slutet så blid som någon April. Sommarens hjuldon skramla på de torra gatorna och isarna bära på sin höjd fotgångare. Lärkan drillar sedan snart två veckor i höjden. De flesta torgpriser fortfara att vara lindriga. Helsotillståndet är skäligen godt, åtminstone vida bättre än förl.förliden vår, – men halsflusser och frossor äro ganska gängse, och jemväl kopporna visa sig här och der. Ni vet hvad de beröfvat oss – Professor Nervander!
6 En tidig sjöfart är således att vänta. Medan finska vestkusten allt ännu saknar sin högst behöfliga ångbåtskommunikation, rustar sig Åbo bolaget att, i stället för det kasserade ångfartyget Furst Menschikoff, bygga ett nytt. Det kommer att bli af mera tidsenlig konstruktion, säger man. Alltså förmodligen med propeller. Önskligt vore, att man jemväl anbragte Eriksons nyss uppfunna »condensator» och »evaporator», enär, utom andra fördelar, en femtedel af bränslet lärer derigenom inbesparas, ty stenkolen äro och förblifva bolagets drygaste utgift. – Af årsberättelserna finner man för öfrigt, att Murtajas bolag äfven sistl.sistlidna år gjort goda affärer, men stora bolaget deremot mindre förmånliga – och den minst förmånliga var väl försäljningen af ångf. Finland. Här i landet bygges dyrt och säljes billigt. Sens moral: Bygg aldrig, gif er bara till tåls! På det sättet skola andra bygga åt er.
7 Utom ångbolagen hafva Finska Konstföreningen och F. Literatursällskapet under månaden haft sina årsmöten. En kännbar brist står i begrepp att|25 3| afhjelpas: man har utsigt att här få, jag vill icke säga en målarakademi, men en ritskola. Hvem vet hvad af en så liten början ännu kan utveckla sig? Så mycket godt hafva Konstföreningens expositioner redan åstadkommit, att man nu icke mer med en medlidsam axelryckning betviflar möjligheten af en inhemsk konst. Jag, som ej sett något mer än de svenska målningsgallerierna, kan väl lätt hitta på att i detta ämne bli optimist; men jag har sett andra, liksom jag, erfara ett angenämt intryck vid inträdet i det rum, der de finska taflorna exponeras. Det är dock en början, och då all storhet är relativ, är detta målarekonstens första publika erkännande här i landet ett oberäkneligt framsteg. – Nyss har jag ochså beundrat ett af de skönaste konstverk en finsk man härtills frambragt. Det är en stor oljetafla af Hr Ekman, beställd af Österbottniska afdelningen för att föräras åt dess nyss afgångne Inspektor, Professor J. J. Tengström. Man befinner sig i ett savolaksiskt pörte, upplyst dels af dagern från ett enda litet och lappadt fönster, dels af eldskenet från en väldig ugn. På den enda karmstolen vid ändan af det omålade stora bordet sitter folkskalden Bengt Lyytinen, uppläsande sina runor. En förklarad frid är utbredd öfver hans anlete; på honom lyssna alla med den mest uttrycksfulla uppmärksamhet. Till höger för åskådaren sitter sonen i huset, en man om ett par och 30 år; han har ett redligt och vackert ansigte, allvar och sagtmod läsas deri. Närmast honom lutar sig nyfiket öfver bordet en pojke om 10 år och vid bordets andra ända ser man en Archangelsbo i sin hvita rock baklutad med högra handen fatta dricksstopet, medan ej långt från honom äldsta dottren i huset enkel och täck i sina lintygsärmar och sin tätthopfästade duk, lutar sig framåt från väfstolen, der hon med all huslig flit sitter och väfver blårandigt ylletyg. Midt på golfvet synes en högst lefvande grupp. En gubbe i röd mössa, knäbyxor och näfverskor, påtagligen stor kritikus, sitter med yxan stödd mot golfvet och lyss med en småslug min, liksom ville han säga: »nog har man hört bättre ochså.»konsekvensändrat/normaliserat Bakom honom står sonhustrun i vestfinsk kostym med flätan långs nackenoriginal: naken; en treårig pilt i bara chemisen och med fingret i mun håller modren i klädningen; en sexårig dito sitter på golfvet bredvid och vyssjar så troget en hundvalp. Närmast ugnen och belyst af det dubbla eld- och ljusskenet synes en medelålders man i vestfinsk kostym; han blossar väldiga rökar ur den korta snuggan och ser temligen stursk ut. Deremot visar inhysingen i sin hvita mekko, der han klyfver pertor vid ugnen, en uppsyn af samma godmodiga satir, som gubben i röda mössan, och lugn sitter derinvid matmor i huset, färdig att åter låta spinnrocken surra så snart hennes make tystnat. Så när hade jag förgätit omtala den täcka trettonåriga flickan längst till höger i förgrunden. Hon tyckes vara den minst nyfikna af alla; hon ser så skälmsk ut, der hon sitter och skalar kålrötter invid vaggan; i den sofver en liten gudsengel. Hela omgifningen kring denna familj af 14 personer – spånorna, stubben, väfstolen, mujkorna på hyllan, tennskedarna, klockan som visar ½ 12, bibeln, bläckhornet, almanackan, sågen, huggjernen, halmen i taket, degtinan, katten vid spiseln, allt har ett lif, en trohet, som anslår allt mer, ju längre man betraktar taflan. Det är på engång den finska diktens och det finska hemlifvets apotheos – enkel, flärdfri, intagande och sann!
8 Literatursällskapet har påtagligen fått en raskare fart och förtjenar alla landsmäns välvilliga understöd. Hvad som deremot icke tagit fart, är inbetalningen af ledamotsafgifterna. 996 Rub. S:rrubel silver i rester, det är starkt. Tilläggom att det ej heller är särdeles hedrande. Dock bör man hoppas, att missförhållandet till en stor del afhjelpes genom kommissionärer i landsorterna.
9 Universitetet och landet ha i Prof. Nervander gjort en oersättelig förlust. Professionen i physiken är anslagen ledig, äfvensom en juridisk adjunktur och fäktläraretjensten. Efter inskriptionen hafva flera studenter ankommit, så att deras antal nu uppgår till 407. Savolaks-Karelska afdelningen firade d. 9 Mars årsfest på Kajsaniemi.
10 Theatern hvilar på sina lagrar. Musiken delar sina gracer mellan en symphoni- och en sångförening, båda med ifver omfattade.
11 Ändtligen har jag nöjet berätta, att äfven Fruntimmersföreningen härstädes kommit till stånd. Dess egentliga konstituerande möte ägde rum i måndags, då, efter ett särdeles anslående och vackert tal af Professor Schauman, de med ledning af Upsala föreningens reglor föreslagna stadgarna upplästes, dock utan att denna gång ännu definitivt antagas. Härefter skreds till val af 12 Direktricer, hvilka hvar på sitt håll äga att närmast befordra Föreningens goda ändamål, och utsågos härtill Fruarna Klinkovström d. ä., Cronstedt, Crohns, Schauman, Borgström, Tengström, Gyldénoriginal: Chydenius, Gadolin, Edelheim, v. Schoultz, Sundman d. y., Fagerström. – Ordförande, Skattmästare och Sekreterare utses af Direktionen.
12 Den sorgliga underrättelse har inlupit, att vår förtjente landsman Bokhandlaren A. C. Öhman d. 1 Mars aflidit i Wien, till följd af en tärande bröstsjukdom. Jag tvekar ej att anse detta som en förlust för landet, ty, utom den sällsynta drift Hr Öhman visade i sitt egentliga yrke, var han Finlands förste och ende förläggare i större skala och har som sådan gjort den börjande literaturen väsendtliga tjenster. Som bekant, förehade Hr Ö. omfattande planer till anlängande af ett förlagsinstitut i Helsingfors, och denna raska, högst lofvande plan är icke den enda han tagit med sig i sin tidiga graf.
13 Lef väl, Min Herre! Derute är vår. Jag vill gå upp på bergen och se om den blåa randen på hafvet synes ännu. Hoppets strimma i fjerran – hvad kan mera tjusa ett menniskoöga än den. Au revoir!
Kommentar
Det finns inga kommentarer till de enskilda artiklarna och artikelserierna i delutgåvan.
Från Helsingfors.
3.
1848 Mars 31.
1 Kapten Leopold i Bender.
2 När jag för en månad sedan fördristade mig yttra att tiden fallit ur sina hakar och att det icke mera fanns något otroligt, var jag långt ifrån att ana, hvilken fruktansvärd sanning, som då redan låg i dessa ord. Det otroligaste hade redan händt. Franska republiken hade fallit från skyarna och kreverat som en bomb midt i trängseln af dagens meningar och intressen. Från klar himmel kom väl icke åskslaget: horizonten var mulen rundtomkring; men man hade i tre och trettio år varit van att se dessa moln fördunsta utan att urladda sig, och man tog för afgjordt att så skulle ske äfven nu. Ljungelden slog dock ned – Europa står i lågor, verldens gångjern gnissla och framtiden ligger så omäteligt dimhöljd framför en, att ingen kan säga hvad nästa morgondag bär i sitt sköte.
3 Medan nu den stora oron går genom verlden och kannstöparne i alla landsändar – alldeles som i den gamla goda tiden, när »Punaparta, se suuri terva-nostaja», efter behag spisade konungariken till frukost, middag och qväll – medan kannstöparne, säger jag, föraktligt säga om de tidningsblad, som icke ha att berätta om en thronhvälfning, en revolution eller åtminstone en ny konstitution, att de innehålla »just ingenting», – så skall det glädja er att höra, det vi här i vår gömda vrå af verlden lefva i ett lugn, som icke ett ögonblick störts hvarken af korsande rykten eller dumma upptåg. Ja, min herre, likasom vi äro fast öfvertygade att för Finland och dess hufvudstad intet nödvändigare, intet mera välgörande finnes, än freden, ordningen, lugnet, likaså fast hoppas vi, att dessa samhällets grundpelare hos oss åtminstone ej skola rubbas. Vi betrakta verldshändelserna, välan, det måste hvarje bildad menniska göra, ty dagens historia är oändligen rik på stora lärdomar; men vi önska icke att i dem spela en annan roll, än den lilla, men aktningsvärda, som kan vara oss beskärd på kulturhistoriens gebit. Finska folket, i sitt inåtvända betraktande lugn, har så föga sinne för politiken, att jag tror det en verld kunde störta tillsamman öfver dess hufvud utan att man från dess läppar hörde annat än det alldagliga »mitä kuulu?» och »vain niin!» Man säger annars om studenterne, att de i alla länder lättast fattas af tidens flyktiga vindar, och så är det väl ock. Jag vill då nämna ett litet prof på finsk flegma äfven hos detta rörliga slägte. En eftermiddag trädde jag in i akademiska läseföreningens lokal. Posten var nyss kommen – det var en af de första, som bragte nyheter från republiken. Journal des Débats m. m. låg i massa på ett af borden, men de vanliga få läsarne hade ännu ej infunnit sig. Hvad gjorde då den öfriga skaran? De blossade sina cigarrer, de spelade shack, de studerade Borgå Tidning. Om republiken bekymrade sig ingen.
4 Man må vara huru trankil som helst, är det dock en fägnesam sak, att Helsingfors nu står i tätare kommunikation med både öster och vester. Sedan posterna mellan Petersburg och Åbo numera gå tre gånger i veckan, är det endast om söndagen man här saknar färska nyheter. Och den dagen bör man ochså minst sakna genljudet af tidens alarm.
5 Mars månad har alltigenom varit ytterst mild, på slutet så blid som någon April. Sommarens hjuldon skramla på de torra gatorna och isarna bära på sin höjd fotgångare. Lärkan drillar sedan snart två veckor i höjden. De flesta torgpriser fortfara att vara lindriga. Helsotillståndet är skäligen godt, åtminstone vida bättre än förl.förliden vår, – men halsflusser och frossor äro ganska gängse, och jemväl kopporna visa sig här och der. Ni vet hvad de beröfvat oss – Professor Nervander!
6 En tidig sjöfart är således att vänta. Medan finska vestkusten allt ännu saknar sin högst behöfliga ångbåtskommunikation, rustar sig Åbo bolaget att, i stället för det kasserade ångfartyget Furst Menschikoff, bygga ett nytt. Det kommer att bli af mera tidsenlig konstruktion, säger man. Alltså förmodligen med propeller. Önskligt vore, att man jemväl anbragte Eriksons nyss uppfunna »condensator» och »evaporator», enär, utom andra fördelar, en femtedel af bränslet lärer derigenom inbesparas, ty stenkolen äro och förblifva bolagets drygaste utgift. – Af årsberättelserna finner man för öfrigt, att Murtajas bolag äfven sistl.sistlidna år gjort goda affärer, men stora bolaget deremot mindre förmånliga – och den minst förmånliga var väl försäljningen af ångf. Finland. Här i landet bygges dyrt och säljes billigt. Sens moral: Bygg aldrig, gif er bara till tåls! På det sättet skola andra bygga åt er.
7 Utom ångbolagen hafva Finska Konstföreningen och F. Literatursällskapet under månaden haft sina årsmöten. En kännbar brist står i begrepp att|25 3| afhjelpas: man har utsigt att här få, jag vill icke säga en målarakademi, men en ritskola. Hvem vet hvad af en så liten början ännu kan utveckla sig? Så mycket godt hafva Konstföreningens expositioner redan åstadkommit, att man nu icke mer med en medlidsam axelryckning betviflar möjligheten af en inhemsk konst. Jag, som ej sett något mer än de svenska målningsgallerierna, kan väl lätt hitta på att i detta ämne bli optimist; men jag har sett andra, liksom jag, erfara ett angenämt intryck vid inträdet i det rum, der de finska taflorna exponeras. Det är dock en början, och då all storhet är relativ, är detta målarekonstens första publika erkännande här i landet ett oberäkneligt framsteg. – Nyss har jag ochså beundrat ett af de skönaste konstverk en finsk man härtills frambragt. Det är en stor oljetafla af Hr Ekman, beställd af Österbottniska afdelningen för att föräras åt dess nyss afgångne Inspektor, Professor J. J. Tengström. Man befinner sig i ett savolaksiskt pörte, upplyst dels af dagern från ett enda litet och lappadt fönster, dels af eldskenet från en väldig ugn. På den enda karmstolen vid ändan af det omålade stora bordet sitter folkskalden Bengt Lyytinen, uppläsande sina runor. En förklarad frid är utbredd öfver hans anlete; på honom lyssna alla med den mest uttrycksfulla uppmärksamhet. Till höger för åskådaren sitter sonen i huset, en man om ett par och 30 år; han har ett redligt och vackert ansigte, allvar och sagtmod läsas deri. Närmast honom lutar sig nyfiket öfver bordet en pojke om 10 år och vid bordets andra ända ser man en Archangelsbo i sin hvita rock baklutad med högra handen fatta dricksstopet, medan ej långt från honom äldsta dottren i huset enkel och täck i sina lintygsärmar och sin tätthopfästade duk, lutar sig framåt från väfstolen, der hon med all huslig flit sitter och väfver blårandigt ylletyg. Midt på golfvet synes en högst lefvande grupp. En gubbe i röd mössa, knäbyxor och näfverskor, påtagligen stor kritikus, sitter med yxan stödd mot golfvet och lyss med en småslug min, liksom ville han säga: »nog har man hört bättre ochså.»konsekvensändrat/normaliserat Bakom honom står sonhustrun i vestfinsk kostym med flätan långs nackenoriginal: naken; en treårig pilt i bara chemisen och med fingret i mun håller modren i klädningen; en sexårig dito sitter på golfvet bredvid och vyssjar så troget en hundvalp. Närmast ugnen och belyst af det dubbla eld- och ljusskenet synes en medelålders man i vestfinsk kostym; han blossar väldiga rökar ur den korta snuggan och ser temligen stursk ut. Deremot visar inhysingen i sin hvita mekko, der han klyfver pertor vid ugnen, en uppsyn af samma godmodiga satir, som gubben i röda mössan, och lugn sitter derinvid matmor i huset, färdig att åter låta spinnrocken surra så snart hennes make tystnat. Så när hade jag förgätit omtala den täcka trettonåriga flickan längst till höger i förgrunden. Hon tyckes vara den minst nyfikna af alla; hon ser så skälmsk ut, der hon sitter och skalar kålrötter invid vaggan; i den sofver en liten gudsengel. Hela omgifningen kring denna familj af 14 personer – spånorna, stubben, väfstolen, mujkorna på hyllan, tennskedarna, klockan som visar ½ 12, bibeln, bläckhornet, almanackan, sågen, huggjernen, halmen i taket, degtinan, katten vid spiseln, allt har ett lif, en trohet, som anslår allt mer, ju längre man betraktar taflan. Det är på engång den finska diktens och det finska hemlifvets apotheos – enkel, flärdfri, intagande och sann!
8 Literatursällskapet har påtagligen fått en raskare fart och förtjenar alla landsmäns välvilliga understöd. Hvad som deremot icke tagit fart, är inbetalningen af ledamotsafgifterna. 996 Rub. S:rrubel silver i rester, det är starkt. Tilläggom att det ej heller är särdeles hedrande. Dock bör man hoppas, att missförhållandet till en stor del afhjelpes genom kommissionärer i landsorterna.
9 Universitetet och landet ha i Prof. Nervander gjort en oersättelig förlust. Professionen i physiken är anslagen ledig, äfvensom en juridisk adjunktur och fäktläraretjensten. Efter inskriptionen hafva flera studenter ankommit, så att deras antal nu uppgår till 407. Savolaks-Karelska afdelningen firade d. 9 Mars årsfest på Kajsaniemi.
10 Theatern hvilar på sina lagrar. Musiken delar sina gracer mellan en symphoni- och en sångförening, båda med ifver omfattade.
11 Ändtligen har jag nöjet berätta, att äfven Fruntimmersföreningen härstädes kommit till stånd. Dess egentliga konstituerande möte ägde rum i måndags, då, efter ett särdeles anslående och vackert tal af Professor Schauman, de med ledning af Upsala föreningens reglor föreslagna stadgarna upplästes, dock utan att denna gång ännu definitivt antagas. Härefter skreds till val af 12 Direktricer, hvilka hvar på sitt håll äga att närmast befordra Föreningens goda ändamål, och utsågos härtill Fruarna Klinkovström d. ä., Cronstedt, Crohns, Schauman, Borgström, Tengström, Gyldénoriginal: Chydenius, Gadolin, Edelheim, v. Schoultz, Sundman d. y., Fagerström. – Ordförande, Skattmästare och Sekreterare utses af Direktionen.
12 Den sorgliga underrättelse har inlupit, att vår förtjente landsman Bokhandlaren A. C. Öhman d. 1 Mars aflidit i Wien, till följd af en tärande bröstsjukdom. Jag tvekar ej att anse detta som en förlust för landet, ty, utom den sällsynta drift Hr Öhman visade i sitt egentliga yrke, var han Finlands förste och ende förläggare i större skala och har som sådan gjort den börjande literaturen väsendtliga tjenster. Som bekant, förehade Hr Ö. omfattande planer till anlängande af ett förlagsinstitut i Helsingfors, och denna raska, högst lofvande plan är icke den enda han tagit med sig i sin tidiga graf.
13 Lef väl, Min Herre! Derute är vår. Jag vill gå upp på bergen och se om den blåa randen på hafvet synes ännu. Hoppets strimma i fjerran – hvad kan mera tjusa ett menniskoöga än den. Au revoir!