1 Min fröken! Mars månads bref har uteblifvit och jag skickar er detta i stället något tidigare. Punktlighet är bra, men när det icke gäller affärer, ha bref en gammal och obestridlig rätt att försinka sig. Och rättigheter måste begagnas.
2 Under dessa sju veckor sedan jag sist skref har åtskilligt händt. Det har blifvit vår ... men en vår som för tidigt kastade rocken af och derföre fick frossan. Början af April tog sig före att vara Maj, derföre vände Mars tillbaka med bister uppsyn. Det är en skrymtande vår med solskenets gloria kring sitt unga hufvud, men frostens kyla på sina bleka läppar. Alla isar ligga, alla drifvor dröja i det längsta, vinterns vålnad spökar i schuppskinn på gatorna. och en sjuklig vår är det, på alla bord stå flaskor med långa skyltar; alla krämpor frodas och alla apotekare bli rika. Nästan dagligen hör man klockorna ringa; ungdomen har gått bort från sitt hopp och ålderdomen från sina minnen. I månget hjerta är höst ... dock den gode Guden skall åter låta sin sol skina och sin sommar grönska, och en bättre tid skall komma med hoppets frid öfver de bedröfvade hjertan.
3 Under allt detta går verlden sin gång ... det stora drifhjulet har icke stadnat för det att enskilda kuggar sönderbrutits. Menskliga sysslor gå sin förra lunk ... tjenstenitet arbetar vid sitt skrifbord, vetenskapen vid sin bok och handeln vid sin disk ... konsten strör ut sina toner och taflor, nöjena strö sina blommor som förr. Man köper sig gård, man hyr sig en boning, man tänker på den dag som kommer och man förgäter att framtiden står i en högre hand.
4 Den 16 Mars hade Literatursällskapet sin årsdag. Den hade sin märkvärdighet både genom resultaterna af årets verksamhet och genom de talrika prof på en verksam välvilja som sällskapet rönt. Jag har stundom för er beklagat sällskapets lott att utan stående fonder gå en oviss framtid till möte. Jag tar ej min åsigt för allo tillbaka, men jag bekänner att ögonblickets farhågor blifvit på ett vackert sätt vederlagda. Som vanligt ha de gifvit mest, som minst ha att ge. Måtte upplyste landsmän allt framgent erinra sig att det finnes ett sällskap, som vårdar två af nationens dyrbaraste intressen, dess forntid och dess språk.
5 Äfven Konstföreningen har haft sin årsdag och sin exposition; och äfven den har att glädja sig åt mycken välvilja. Inom ett år har antalet af dess ledamöter i landsorten nära fördubblats. Åbo har bidragit något mer än förr, sedan det i år fått en egen ritskola; Helsingfors har hvarken varit frikostigare eller sparsamare än förr. Mycket är öfrigt att önska, men när man jemför det som varit med det som är, skall man finna att föreningen verkat mycket godt. Expositionen, som detta år varat endast en månad, har besökts af 284 betalande utom alla ledamöters fria entré, en för hvar aktie. Hvarje söndags eftermiddag ha talrika skaror af de lägre folkklasserna haft fritt tillträde och flitigt begagnat sig deraf. Detta är ett godt tecken; anblicken af det vackra är alltid förädlande. Märkvärdigt har det varit att se, huru ständigt de flesta och mest intresserade grupperna stadnat framför Hr F. von Wrigths vinterstycke. Hvarföre? Säkert ej blott för taflans skönhet, utan mycket ochså derföre att ämnet, ett landskap från Savolaks slog an på den obildade. Det var fäderneslandet ... man kände sig hemma der, man stadnade och man gladdes.
6 Det finns en ung man i Åbo som begynnt med att rifva färger åt Hr Ekman. Derunder fick han lust att sjelf försöka en pensel på duken, och den ädelmodige mästaren ledde hans första försök. Han heter Plantin och har nu skickat till expositionen tre oljemålningar, alla förrådande goda anlag. Jag nämner detta blott emedan man stundom sett blifvande utmärkte målare sålunda börja.
7 Långfredagen gåfvo Hr Lagi och amatörer en vacker andlig konsert till förmån för småbarnsskolorna; 1 200konsekvensändrat/normaliserat biljetter såldes. Här hade man åter tillfälle att pröfva nya kyrkans akustiska egenskaper, som för olika platser äro mycket olika. När härnäst sång utföres på orgläktaren, råder jag hvarje musikvän att söka plats på östra läktarne i norra och södra korsen.
8 Sedan sista tonerna af den kungliga jakten på Helsingfors scen förklingat, kan det synas som vore derom redan nog sagdt.*)Får man tro andra blad, skall en viss tidning ha sagt för mycket om detta ämne. Det är möjligt att denna tidning låtit den första glädjen öfver en skön musik förleda sig till glömska deraf att dess glädje kunde missförstås. Lifvets tankar vexla så lätt ... än en dag och den lilla operan skall endast stå qvar som ett minne bland många i dagens sorl, glömdt af de flesta, men gömdt af några, som älskat dess toner. Om och när den någonsin åter upptages – omarbetad kanhända i vissa delar som behöfva det, med större solopartier, med utförda alt- och baspartier m. m., som saknas nu, med vissa dramatiska ändringar,|33 3| dem erfarenheten visat nödvändiga – det står allt i en oviss framtid. Men skulle den ock ha lefvat sin korta tid till slut, så har ändå dess lott varit lycklig, mer lycklig än mången. Ty den har från början till slut rönt så mycken verklig välvilja, så mycken oförgätlig vänskap och deltagande, som väl sällan, om någonsin, ett konstverk i Finland upplefvat. Publik, amatörer, kritik, alla ha täflat att med godhet omfatta detta musikverk ... och tro mig, en sådan godhet gör en icke stolt, utan ödmjuk. Den lilla operan – ty liten måste den känna sig inför en så stor välvilja – den är visst långtifrån att anse sig förtjena allt detta för sin egen skull; nio representationer ha blottat de brister, dem obekantskap med scenen förut förbisett. Den vet dessutom, att dess framgång till stor del bör tillskrifva deltagandet för ett inhemskt verk, för den ungdom som uppträdt deri och för de talenter som gifvit dess främsta partier glans och relief. Tillåt mig härom några få detaljer.
9 Operan har utförts med en ensemble af inalles 120 personer. Orkestern har räknat 40 spelande, hvaribland 12 amatörer. På scenen uppträdde 80 personer, bland hvilka 38 unga fruntimmer. I de scener, der hela kören var tillstädes – den delade sig annars i hof och landtfolk – erbjöd den en imponerande tonmassa af 73 röster, förutom de deri inflätade solopartierna. Ett enda parti, nemligens kungens, var uteslutande talparti*)Emedan styckets kung antingen måste hafva det största sångpartiet – hvilket medfört stora dramatisks svårigheter – eller ock allsintet., med melodram i sista akten; alla de öfriga voro sångpartier med stundom omvexlande korta talscener. För att gifva ett begrepp om den möda och omsorg som nedlagts på operans inöfvande, behöfver jag endast nämna, att kören ensam haft 38 repetitioner, utom orkester och folkpartier. Ochså gingo de flesta numror med utmärkt ensemble, och det dramatiska vann för hvarje gång mera säkerhet. Särskildt tar jag mig friheten nämna fyra af de deltagande, hvilka redan förut med värma och bifall egnat sitt lif åt tonernas konst. Det var Mad:lle Hanna Falkman, Mad:lle Mathilde Thalin, Hr August Tavaststjerna och Hr Paul Lindblad. De uppträdde här, likasom de öfrige, blott af godhet för en vacker sak, och hvarje vän af musiken skall med tacksamhet erinra sig den stora andel de haft i styckets framgång.
10 Hofvets kostymer voro historiska, hvartill en konstälskare haft godheten lemna ritningar; landtfolket mera fritt kopierade för den sceniska effekten. Dekorationerna, till en del målade af Hr Hanssen, voro i första akten skog, i andra och tredje akterna strand med vexlande sjöperspektiver, Kastelholms slott på afstånd och i den mellersta af andra aktens tre tablåer det inre af samma slotts ruiner. Operan står i stor förbindelse till Hr Chiewitz, som godhetsfullt lemnat flera sceniska upplysningar, samt till Hr M. von Wright, som lika godhetsfullt målat operans slutscen i olja, att till framtiden förvaras som ett blifvande minne.
11 Slutligen bör jag nämna, att alla de deltagande gemensamt disponera öfver de influtna medel som icke åtgå till betäckande af de betydliga kostnaderna, och sannolikt kommer ett välgörande ändamål dervid i åtanke.
12 Ett blifvande teaterhus af sten är ett af dessa företag, som väl kunna uppskjutas, men aldrig förfalla, emedan de grunda sig på ett verkligt behof. Detaljerad plan saknas ännu; man förmodar att den blifvande byggnaden kommer att stå i förbindelse med en rekreationslokal och restauration i större stil. Aktieteckningen fortgår; Hr Stjernström, bland andra, har tecknat 1 000konsekvensändrat/normaliserat rubel silfver. Hr Stjernström väntas hit i medlet af Maj.
13 För ögonblicket hvila nu musik och theater. Hvad som i en framtid skall komma efter »Kung Carls Jagt» kan ännu knappt gissas. Må vi hoppas att en dag ett större, ett bättre, ett skönare verk skall uppstå på den inhemska scenen. Det skall då blifva det närvarandes ära att ha beredt väg för ett kommande och att af det öfverträffas. Ty, säger Tegnér vackert – den som älskar sitt fosterland, han skall anse det för sin största glädje att fördunklas af ett bättre.
14 Au revoir.
*)Får man tro andra blad, skall en viss tidning ha sagt för mycket om detta ämne. Det är möjligt att denna tidning låtit den första glädjen öfver en skön musik förleda sig till glömska deraf att dess glädje kunde missförstås.
*)Emedan styckets kung antingen måste hafva det största sångpartiet – hvilket medfört stora dramatisks svårigheter – eller ock allsintet.
Kommentar
Det finns inga kommentarer till de enskilda artiklarna och artikelserierna i delutgåvan.
Leopoldiner-Bref 23.
Hfors den 22 April 1852.
1 Min fröken! Mars månads bref har uteblifvit och jag skickar er detta i stället något tidigare. Punktlighet är bra, men när det icke gäller affärer, ha bref en gammal och obestridlig rätt att försinka sig. Och rättigheter måste begagnas.
2 Under dessa sju veckor sedan jag sist skref har åtskilligt händt. Det har blifvit vår ... men en vår som för tidigt kastade rocken af och derföre fick frossan. Början af April tog sig före att vara Maj, derföre vände Mars tillbaka med bister uppsyn. Det är en skrymtande vår med solskenets gloria kring sitt unga hufvud, men frostens kyla på sina bleka läppar. Alla isar ligga, alla drifvor dröja i det längsta, vinterns vålnad spökar i schuppskinn på gatorna. och en sjuklig vår är det, på alla bord stå flaskor med långa skyltar; alla krämpor frodas och alla apotekare bli rika. Nästan dagligen hör man klockorna ringa; ungdomen har gått bort från sitt hopp och ålderdomen från sina minnen. I månget hjerta är höst ... dock den gode Guden skall åter låta sin sol skina och sin sommar grönska, och en bättre tid skall komma med hoppets frid öfver de bedröfvade hjertan.
3 Under allt detta går verlden sin gång ... det stora drifhjulet har icke stadnat för det att enskilda kuggar sönderbrutits. Menskliga sysslor gå sin förra lunk ... tjenstenitet arbetar vid sitt skrifbord, vetenskapen vid sin bok och handeln vid sin disk ... konsten strör ut sina toner och taflor, nöjena strö sina blommor som förr. Man köper sig gård, man hyr sig en boning, man tänker på den dag som kommer och man förgäter att framtiden står i en högre hand.
4 Den 16 Mars hade Literatursällskapet sin årsdag. Den hade sin märkvärdighet både genom resultaterna af årets verksamhet och genom de talrika prof på en verksam välvilja som sällskapet rönt. Jag har stundom för er beklagat sällskapets lott att utan stående fonder gå en oviss framtid till möte. Jag tar ej min åsigt för allo tillbaka, men jag bekänner att ögonblickets farhågor blifvit på ett vackert sätt vederlagda. Som vanligt ha de gifvit mest, som minst ha att ge. Måtte upplyste landsmän allt framgent erinra sig att det finnes ett sällskap, som vårdar två af nationens dyrbaraste intressen, dess forntid och dess språk.
5 Äfven Konstföreningen har haft sin årsdag och sin exposition; och äfven den har att glädja sig åt mycken välvilja. Inom ett år har antalet af dess ledamöter i landsorten nära fördubblats. Åbo har bidragit något mer än förr, sedan det i år fått en egen ritskola; Helsingfors har hvarken varit frikostigare eller sparsamare än förr. Mycket är öfrigt att önska, men när man jemför det som varit med det som är, skall man finna att föreningen verkat mycket godt. Expositionen, som detta år varat endast en månad, har besökts af 284 betalande utom alla ledamöters fria entré, en för hvar aktie. Hvarje söndags eftermiddag ha talrika skaror af de lägre folkklasserna haft fritt tillträde och flitigt begagnat sig deraf. Detta är ett godt tecken; anblicken af det vackra är alltid förädlande. Märkvärdigt har det varit att se, huru ständigt de flesta och mest intresserade grupperna stadnat framför Hr F. von Wrigths vinterstycke. Hvarföre? Säkert ej blott för taflans skönhet, utan mycket ochså derföre att ämnet, ett landskap från Savolaks slog an på den obildade. Det var fäderneslandet ... man kände sig hemma der, man stadnade och man gladdes.
6 Det finns en ung man i Åbo som begynnt med att rifva färger åt Hr Ekman. Derunder fick han lust att sjelf försöka en pensel på duken, och den ädelmodige mästaren ledde hans första försök. Han heter Plantin och har nu skickat till expositionen tre oljemålningar, alla förrådande goda anlag. Jag nämner detta blott emedan man stundom sett blifvande utmärkte målare sålunda börja.
7 Långfredagen gåfvo Hr Lagi och amatörer en vacker andlig konsert till förmån för småbarnsskolorna; 1 200konsekvensändrat/normaliserat biljetter såldes. Här hade man åter tillfälle att pröfva nya kyrkans akustiska egenskaper, som för olika platser äro mycket olika. När härnäst sång utföres på orgläktaren, råder jag hvarje musikvän att söka plats på östra läktarne i norra och södra korsen.
8 Sedan sista tonerna af den kungliga jakten på Helsingfors scen förklingat, kan det synas som vore derom redan nog sagdt.*)Får man tro andra blad, skall en viss tidning ha sagt för mycket om detta ämne. Det är möjligt att denna tidning låtit den första glädjen öfver en skön musik förleda sig till glömska deraf att dess glädje kunde missförstås. Lifvets tankar vexla så lätt ... än en dag och den lilla operan skall endast stå qvar som ett minne bland många i dagens sorl, glömdt af de flesta, men gömdt af några, som älskat dess toner. Om och när den någonsin åter upptages – omarbetad kanhända i vissa delar som behöfva det, med större solopartier, med utförda alt- och baspartier m. m., som saknas nu, med vissa dramatiska ändringar,|33 3| dem erfarenheten visat nödvändiga – det står allt i en oviss framtid. Men skulle den ock ha lefvat sin korta tid till slut, så har ändå dess lott varit lycklig, mer lycklig än mången. Ty den har från början till slut rönt så mycken verklig välvilja, så mycken oförgätlig vänskap och deltagande, som väl sällan, om någonsin, ett konstverk i Finland upplefvat. Publik, amatörer, kritik, alla ha täflat att med godhet omfatta detta musikverk ... och tro mig, en sådan godhet gör en icke stolt, utan ödmjuk. Den lilla operan – ty liten måste den känna sig inför en så stor välvilja – den är visst långtifrån att anse sig förtjena allt detta för sin egen skull; nio representationer ha blottat de brister, dem obekantskap med scenen förut förbisett. Den vet dessutom, att dess framgång till stor del bör tillskrifva deltagandet för ett inhemskt verk, för den ungdom som uppträdt deri och för de talenter som gifvit dess främsta partier glans och relief. Tillåt mig härom några få detaljer.
9 Operan har utförts med en ensemble af inalles 120 personer. Orkestern har räknat 40 spelande, hvaribland 12 amatörer. På scenen uppträdde 80 personer, bland hvilka 38 unga fruntimmer. I de scener, der hela kören var tillstädes – den delade sig annars i hof och landtfolk – erbjöd den en imponerande tonmassa af 73 röster, förutom de deri inflätade solopartierna. Ett enda parti, nemligens kungens, var uteslutande talparti*)Emedan styckets kung antingen måste hafva det största sångpartiet – hvilket medfört stora dramatisks svårigheter – eller ock allsintet., med melodram i sista akten; alla de öfriga voro sångpartier med stundom omvexlande korta talscener. För att gifva ett begrepp om den möda och omsorg som nedlagts på operans inöfvande, behöfver jag endast nämna, att kören ensam haft 38 repetitioner, utom orkester och folkpartier. Ochså gingo de flesta numror med utmärkt ensemble, och det dramatiska vann för hvarje gång mera säkerhet. Särskildt tar jag mig friheten nämna fyra af de deltagande, hvilka redan förut med värma och bifall egnat sitt lif åt tonernas konst. Det var Mad:lle Hanna Falkman, Mad:lle Mathilde Thalin, Hr August Tavaststjerna och Hr Paul Lindblad. De uppträdde här, likasom de öfrige, blott af godhet för en vacker sak, och hvarje vän af musiken skall med tacksamhet erinra sig den stora andel de haft i styckets framgång.
10 Hofvets kostymer voro historiska, hvartill en konstälskare haft godheten lemna ritningar; landtfolket mera fritt kopierade för den sceniska effekten. Dekorationerna, till en del målade af Hr Hanssen, voro i första akten skog, i andra och tredje akterna strand med vexlande sjöperspektiver, Kastelholms slott på afstånd och i den mellersta af andra aktens tre tablåer det inre af samma slotts ruiner. Operan står i stor förbindelse till Hr Chiewitz, som godhetsfullt lemnat flera sceniska upplysningar, samt till Hr M. von Wright, som lika godhetsfullt målat operans slutscen i olja, att till framtiden förvaras som ett blifvande minne.
11 Slutligen bör jag nämna, att alla de deltagande gemensamt disponera öfver de influtna medel som icke åtgå till betäckande af de betydliga kostnaderna, och sannolikt kommer ett välgörande ändamål dervid i åtanke.
12 Ett blifvande teaterhus af sten är ett af dessa företag, som väl kunna uppskjutas, men aldrig förfalla, emedan de grunda sig på ett verkligt behof. Detaljerad plan saknas ännu; man förmodar att den blifvande byggnaden kommer att stå i förbindelse med en rekreationslokal och restauration i större stil. Aktieteckningen fortgår; Hr Stjernström, bland andra, har tecknat 1 000konsekvensändrat/normaliserat rubel silfver. Hr Stjernström väntas hit i medlet af Maj.
13 För ögonblicket hvila nu musik och theater. Hvad som i en framtid skall komma efter »Kung Carls Jagt» kan ännu knappt gissas. Må vi hoppas att en dag ett större, ett bättre, ett skönare verk skall uppstå på den inhemska scenen. Det skall då blifva det närvarandes ära att ha beredt väg för ett kommande och att af det öfverträffas. Ty, säger Tegnér vackert – den som älskar sitt fosterland, han skall anse det för sin största glädje att fördunklas af ett bättre.
14 Au revoir.