1 Den värde läsaren har säkert märkt, att, bland åtskilligt skralt i Helsingfors Tidningar, utrikes notiserna i alla tider varit bland de skralaste. Ja tyvärr; det kan låta säga sig, att en kringvandrande marionettspelare på en quadratalns utrymme framställer de allierades intåg i Paris; men ingen må föreställa sig, att verldshändelserna i våra små spalter kunna hvar för sig framträda ens i duodesformat, mycket mindre i kroppsstorlek och historisk folio. Deraf vår utrikes skralhet, vår homœphatiska politik.
2 Vi lofvade för detta år månadtliga öfverblickar af utrikes händelser. Dervid inträffar likväl, att händelserna ej fullkomma sig inom så kort tiderymd, som en månad, utan ofta räcka mycket längre, såsom ett krig, en revolution m. m. Tillåt oss således, värdaste läsare, att med några ögonkast då och då, utan tidsförbindelse, betrakta det intressanta i verlden, dels i enskilda, dels i allmänna drag. Säkert skola vi göra det mycket kort och, ännu säkrare, mycket ofullständigt.
3 Icke för lärde och mycket beläste, icke för dem som vår Allmänna Tidning eller utrikes källor hämta ymnigare politisk visdom, utan för de i politiken fåkunnige, för de vid sina hemknutar helst dröjande, för fredlige läsare och framför allt för älskvärda läsarinnor utskickas dessa ögonkast.
4 Utrikes notiser inryckas derjemte, som förut.
I. Drottning Isabella.
5 Tre drottningar sitta på Europas throner; tre par svaga quinnohänder leda oroliga nationers öden: den quinligt hulda Brittiska Victoria; den nöjen älskande Maria af Portugal och den 13-konsekvensändrat/normaliseratåriga Isabella af Spanien, om hvilken man ännu vet föga mer, än att hon skrifver vackra fransyska bref och redan lärt af tidiga pröfningar att med klokhet foga sig i omständigheternas tvång.
6 Napoleon hade uppkastat det ridderliga Spanien ur dess trehundrigaåriga dvala. Likt en yrvaken, famlade detta land efter friheten. En oduglig konung, benämnd Ferdinandoriginal: Ferdinad VII, ville lulla det åter till sömn; han satte jesuiter att sjunga vaggvisor; men folket hade feber och onda drömmar. Den oduglige konungen gick till sina fäder och efterlemnade en enka och två små flickor; derjemte två bröder, som båda hade söner.
7 Den äldre konungadottren, 4 år gammal, besteg thronen och hennes mor, enkedrottningen Christina, var oändligt glad att få regera. Men den äldre af konun|21 3|gabröderne, Don Carlos, vredgades deröfver och sade: »det finnes en gammal lag, att ingen quinna får regera i Spanien, ej heller har sådant skett sedan hela landet kom under en spira. Kronan är min!»konsekvensändrat/normaliserat – Deråt gladdes Jesuiterna mycket och med dem alla, som ville tillknyta Spaniens hand i smällknut, såsom man gjort i salig kung Ferdinands tid.
8 Nu voro i norra Spanien några landskaper, som i gamla tider haft vissa privilegier, dem de sedan mistat. Folket på dessa orter sade: »vi vilja ha Carlos till konung och våra privilegier igen!»konsekvensändrat/normaliserat Deröfver uppstod ett femårigt förhärjande inbördes krig, ett krig mellan det nya och det gamla i hela Spanien. Ofta stod den unga Isabellas thron så lös, att den hotade ramla. Blod flöt och landets must föröddes. Då förlorade den oduglige Carlos sin bästa fältherre och förråddes af de sina. Det nya hade segrat, Carlos flydde och jagar nu rapphöns som statsfånge i Bourges i Frankrike.
9 Det nya hade segrat i Spanien, men ganska våldsamt ville det befästa sin makt. Bort måste allt det gamla, jesuiter, kloster, adel, statsinrättningar. Mången fruktade för religion och konungamakt. Partier uppstodo: moderados, de som ville förbättra varsamt och småningom; exaltados, de som kallade allt gammalt ruttet och ej kunde nog brådska att göra allting nytt. Dertill kom nu provincial-andan, som är inhemsk i Spanien alltsedan landet var styckadt i flera riken, och ej tål att en medelpunkt, Madrid, samlar krafter och styrelsens makt inom sig. Så ville hvar provins hafva något att säga och hvar stad ville vara ett Madrid i smått. Sådant kunde ej tillåtas; deraf uppstodo revolter, skattevägringar och juntor i hvarje vrå af landet.
10 Hela olyckan var, att Spanien var omoget för constitutionell frihet. En sådan sofver man ej sig till; den är ett verk af en i århundraden stigande folkbildning och statsinstitutionernas naturliga utveckling.
11 Man föreställe sig de båda drottningarnes, modrens, dottrens, obehagliga ställning, under oupphörliga inbördes krig, ministerombyten, statskupper, partistrider. Christina fick nog af sin regeringsluft; hon blef dess offer.
12 En trolös fältherre, Espartero, en exaltado, förledde militären, ställde sig i spetsen för ett uppror, förändrade statsförfattningen, jagade Drottning Christina i landsflykt, lät utnämna sig till Regent och tillsatte för den unga Isabella en gammal barsk förmyndare, som skilde det arma barnet från allt hvad hon hade kärt i sin omgifning och vårdslösade hennes uppfostran. Nu regerade sabeln i frihetens namn och det blef tyst för en liten tid.
13 Men England ville gerna kläda Spaniorerne i sina då, under handelskrisen, öfverflödiga bomullstyger och vann Espartero på sin sida. Det kunde Catalonien och dess hufvudstad Barcellona, som hade stora bomullsfabriker, ej lida. Det blef ett uppror, Barcellona bombarderades och så syntes saken afgjord. Men 1843 i juni slogs åter larm och efter en kort men grym strid förjagades Espartero, sedan han regerat ej fulla två år. Moderados kommo till styret och den arma Isabella andades åter friare.
14 Men gäsning och oro rådde i landet; man talade stora ord, om allmän försoning och dock var hatet större än någonsin. Ty nu visade sig de dolde republikanerne och ropade på en centraljunta och en förbunds republik öfver hela Spanien. Den nya regeringen bombarderade i sin tur Barcellona och quäfde upproret med knapp nöd. Men åter i Januari detta år slogs larm i Alicante, dock troligen utan framgång. Ty den stora massan af folket vill hafva en konungamakt, ehuru hvar och en vill bestämma hurudan.
15 Derunder uppläser den 13-konsekvensändrat/normaliseratåriga Drottningen tal, som hennes ministrar skrifvit, och folket ropar: viva la Reyna! Men hvad är all höghetens glans, när den tvångsmakt, som förr band folket, nu binder barnet på thronen i trånga band! Se här en liten scen i enrum.
16 Drottningen af Spanien har en afton i December 1843 gjort sin bön, då hennes förste minister, Olozaga, häftigt inträder, stänger dörrarna och förelägger till Drottningens underskrift ett dekret om ständernas (Cortes) upplösning. Den unga Isabella har mod att vägra; ministern tar henne i armen och leder henne till skrifbordet, men den raska flickan skrifver ej och låter ej heller aftvinga sig ett löfte om tystlåtenhet. På hennes rop instörtar kammarjungfrun ... Ministern försvinner, saken anmäles dagen derpå för ständerna och Tit. Olozaga – halshugges? nej rymmer obehindradt till Portugal.
17 I våra dagar representerar thronen en idé: samhället. I furstesalarna bjuder staten och hjertat tiger. Få af de dödliga, dem försynen kallat till en thron, äga, likt EnglandsVictoria, den lyckan att vid valet af make följa hjertats röst. Om den unga Isabellas hand hafva redan många intriger spunnits, henne oåtspord. Och likväl blir den lycklige ej konung, blott Drottningens man. Gerna såge Fransmännens Konung en af sina ännu ogifta söner som spansk brudgum; men politisk rivalité har afböjt denna plan. De friare, hvilka, troligen sjelfva oåtsporda, med de bästa utsigter erbjudas, tillhöra alla den Spansk-Bourbonska konungaätten och äro 1) Prinsen af Asturien, Don Carlos äldste son; 2) Hertigen af Cadiz, en son till Infanten Fransisco de Paula, Drottningens yngre farbror, och 3) Grefven af Trapani, en Neapolitansk prins, alla Drottningens cousiner. Af dem torde Hertigen af Cadiz ha de största förhoppningar.
Kommentar
Det finns inga kommentarer till de enskilda artiklarna och artikelserierna i delutgåvan.
Ögonkast.
1 Den värde läsaren har säkert märkt, att, bland åtskilligt skralt i Helsingfors Tidningar, utrikes notiserna i alla tider varit bland de skralaste. Ja tyvärr; det kan låta säga sig, att en kringvandrande marionettspelare på en quadratalns utrymme framställer de allierades intåg i Paris; men ingen må föreställa sig, att verldshändelserna i våra små spalter kunna hvar för sig framträda ens i duodesformat, mycket mindre i kroppsstorlek och historisk folio. Deraf vår utrikes skralhet, vår homœphatiska politik.
2 Vi lofvade för detta år månadtliga öfverblickar af utrikes händelser. Dervid inträffar likväl, att händelserna ej fullkomma sig inom så kort tiderymd, som en månad, utan ofta räcka mycket längre, såsom ett krig, en revolution m. m. Tillåt oss således, värdaste läsare, att med några ögonkast då och då, utan tidsförbindelse, betrakta det intressanta i verlden, dels i enskilda, dels i allmänna drag. Säkert skola vi göra det mycket kort och, ännu säkrare, mycket ofullständigt.
3 Icke för lärde och mycket beläste, icke för dem som vår Allmänna Tidning eller utrikes källor hämta ymnigare politisk visdom, utan för de i politiken fåkunnige, för de vid sina hemknutar helst dröjande, för fredlige läsare och framför allt för älskvärda läsarinnor utskickas dessa ögonkast.
4 Utrikes notiser inryckas derjemte, som förut.
I. Drottning Isabella.
5 Tre drottningar sitta på Europas throner; tre par svaga quinnohänder leda oroliga nationers öden: den quinligt hulda Brittiska Victoria; den nöjen älskande Maria af Portugal och den 13-konsekvensändrat/normaliseratåriga Isabella af Spanien, om hvilken man ännu vet föga mer, än att hon skrifver vackra fransyska bref och redan lärt af tidiga pröfningar att med klokhet foga sig i omständigheternas tvång.
6 Napoleon hade uppkastat det ridderliga Spanien ur dess trehundrigaåriga dvala. Likt en yrvaken, famlade detta land efter friheten. En oduglig konung, benämnd Ferdinandoriginal: Ferdinad VII, ville lulla det åter till sömn; han satte jesuiter att sjunga vaggvisor; men folket hade feber och onda drömmar. Den oduglige konungen gick till sina fäder och efterlemnade en enka och två små flickor; derjemte två bröder, som båda hade söner.
7 Den äldre konungadottren, 4 år gammal, besteg thronen och hennes mor, enkedrottningen Christina, var oändligt glad att få regera. Men den äldre af konun|21 3|gabröderne, Don Carlos, vredgades deröfver och sade: »det finnes en gammal lag, att ingen quinna får regera i Spanien, ej heller har sådant skett sedan hela landet kom under en spira. Kronan är min!»konsekvensändrat/normaliserat – Deråt gladdes Jesuiterna mycket och med dem alla, som ville tillknyta Spaniens hand i smällknut, såsom man gjort i salig kung Ferdinands tid.
8 Nu voro i norra Spanien några landskaper, som i gamla tider haft vissa privilegier, dem de sedan mistat. Folket på dessa orter sade: »vi vilja ha Carlos till konung och våra privilegier igen!»konsekvensändrat/normaliserat Deröfver uppstod ett femårigt förhärjande inbördes krig, ett krig mellan det nya och det gamla i hela Spanien. Ofta stod den unga Isabellas thron så lös, att den hotade ramla. Blod flöt och landets must föröddes. Då förlorade den oduglige Carlos sin bästa fältherre och förråddes af de sina. Det nya hade segrat, Carlos flydde och jagar nu rapphöns som statsfånge i Bourges i Frankrike.
9 Det nya hade segrat i Spanien, men ganska våldsamt ville det befästa sin makt. Bort måste allt det gamla, jesuiter, kloster, adel, statsinrättningar. Mången fruktade för religion och konungamakt. Partier uppstodo: moderados, de som ville förbättra varsamt och småningom; exaltados, de som kallade allt gammalt ruttet och ej kunde nog brådska att göra allting nytt. Dertill kom nu provincial-andan, som är inhemsk i Spanien alltsedan landet var styckadt i flera riken, och ej tål att en medelpunkt, Madrid, samlar krafter och styrelsens makt inom sig. Så ville hvar provins hafva något att säga och hvar stad ville vara ett Madrid i smått. Sådant kunde ej tillåtas; deraf uppstodo revolter, skattevägringar och juntor i hvarje vrå af landet.
10 Hela olyckan var, att Spanien var omoget för constitutionell frihet. En sådan sofver man ej sig till; den är ett verk af en i århundraden stigande folkbildning och statsinstitutionernas naturliga utveckling.
11 Man föreställe sig de båda drottningarnes, modrens, dottrens, obehagliga ställning, under oupphörliga inbördes krig, ministerombyten, statskupper, partistrider. Christina fick nog af sin regeringsluft; hon blef dess offer.
12 En trolös fältherre, Espartero, en exaltado, förledde militären, ställde sig i spetsen för ett uppror, förändrade statsförfattningen, jagade Drottning Christina i landsflykt, lät utnämna sig till Regent och tillsatte för den unga Isabella en gammal barsk förmyndare, som skilde det arma barnet från allt hvad hon hade kärt i sin omgifning och vårdslösade hennes uppfostran. Nu regerade sabeln i frihetens namn och det blef tyst för en liten tid.
13 Men England ville gerna kläda Spaniorerne i sina då, under handelskrisen, öfverflödiga bomullstyger och vann Espartero på sin sida. Det kunde Catalonien och dess hufvudstad Barcellona, som hade stora bomullsfabriker, ej lida. Det blef ett uppror, Barcellona bombarderades och så syntes saken afgjord. Men 1843 i juni slogs åter larm och efter en kort men grym strid förjagades Espartero, sedan han regerat ej fulla två år. Moderados kommo till styret och den arma Isabella andades åter friare.
14 Men gäsning och oro rådde i landet; man talade stora ord, om allmän försoning och dock var hatet större än någonsin. Ty nu visade sig de dolde republikanerne och ropade på en centraljunta och en förbunds republik öfver hela Spanien. Den nya regeringen bombarderade i sin tur Barcellona och quäfde upproret med knapp nöd. Men åter i Januari detta år slogs larm i Alicante, dock troligen utan framgång. Ty den stora massan af folket vill hafva en konungamakt, ehuru hvar och en vill bestämma hurudan.
15 Derunder uppläser den 13-konsekvensändrat/normaliseratåriga Drottningen tal, som hennes ministrar skrifvit, och folket ropar: viva la Reyna! Men hvad är all höghetens glans, när den tvångsmakt, som förr band folket, nu binder barnet på thronen i trånga band! Se här en liten scen i enrum.
16 Drottningen af Spanien har en afton i December 1843 gjort sin bön, då hennes förste minister, Olozaga, häftigt inträder, stänger dörrarna och förelägger till Drottningens underskrift ett dekret om ständernas (Cortes) upplösning. Den unga Isabella har mod att vägra; ministern tar henne i armen och leder henne till skrifbordet, men den raska flickan skrifver ej och låter ej heller aftvinga sig ett löfte om tystlåtenhet. På hennes rop instörtar kammarjungfrun ... Ministern försvinner, saken anmäles dagen derpå för ständerna och Tit. Olozaga – halshugges? nej rymmer obehindradt till Portugal.
17 I våra dagar representerar thronen en idé: samhället. I furstesalarna bjuder staten och hjertat tiger. Få af de dödliga, dem försynen kallat till en thron, äga, likt Englands Victoria, den lyckan att vid valet af make följa hjertats röst. Om den unga Isabellas hand hafva redan många intriger spunnits, henne oåtspord. Och likväl blir den lycklige ej konung, blott Drottningens man. Gerna såge Fransmännens Konung en af sina ännu ogifta söner som spansk brudgum; men politisk rivalité har afböjt denna plan. De friare, hvilka, troligen sjelfva oåtsporda, med de bästa utsigter erbjudas, tillhöra alla den Spansk-Bourbonska konungaätten och äro 1) Prinsen af Asturien, Don Carlos äldste son; 2) Hertigen af Cadiz, en son till Infanten Fransisco de Paula, Drottningens yngre farbror, och 3) Grefven af Trapani, en Neapolitansk prins, alla Drottningens cousiner. Af dem torde Hertigen af Cadiz ha de största förhoppningar.