(Tillegnade Cantor emeritus Sipri Peura i Kuusamo.)
1. Veteranerne.
1 Kapten Wahlcrantz (ägare till Leppälä). Nå, min bror, det gick inte på socknestämman i går?
2 Prosten Ström. Det gick inte. Bönder ä’ bönder. Herrarna ville, och derföre ville bönderna inte. Det är så tidens sed. Gud nåde oss för den fattigvården. Den tar lifvet af presterskapet.
3 Kapten W. Det är också, förbanna mig, synd och skam att landet skall låta de gamla bussarna svälta. Vi ha nu två här i socknen, Rask och Karbin, ärliga gamla gossar, som blödt under fanan och arbetat tills pinnarna lossnat. Hvad skulle det betyda för kronan att ge dem sex tunnor råg per korpus om året? De äro ju öfver sjuttio år.
4 Prosten S. Ja, Gud sig förbarme, bror må väl säga. Jag har nu skrifvit till understödskomitén och begärt extra tillskott för dem af de subskriberade pengarna. Ingen har förtjent det bättre än Karbin.
5 Kapten W. Än Rask då? Jag har föreslagit en extra subskription för honom i Helsingfors. Jag har gjort hvad jag kunnat.
6 Prosten. Ja, vi ha gjort hvad vi kunnat. Socknen vill inte föda dem, landet vill intet föda dem ...
7 Kapten W. Hvem fan skall då göra det?
8 Lille Pehr Wahlcrantz (som lyssnat på herrarna). Jo, det skall pappa och farbror göra.
9 Kapten W. Hvad säger du, byting?
10 Pehr. Pappa och farbror kan’ sjelf föda de gamla soldaterna.
11 Kapten W. (flat.) Håll din mun. (Sakta till S.) Jag tror, tamme fan, att pojken är klokare än vi båda två.
12 Prosten S. Hum – i betraktande af ...
13 Kapten W. Att bror sitter med sina runda två eller tretusen om året ...
14 Prosten S. Och att bror sår sina hundra tunnor råg på Leppälä ...
15 Kapten W. Så vore det väl en smal sak att ge sex tunnor om året åt gamla Rask.
16 Prosten S. Och jag kunde möjligen umbära lika mycket åt Karbin.
17 Kapten W. Fördöme mig, skäms jag inte att begära af land och krona det som är närmast vår egen skyldighet.
18 Prosten S. Bror har inte så orätt i det. Så slippa vi allt bråk med sådant på socknestämman.
19 Kapten W. Pehr, din slyngel, kom hit. Du får rida blacken i dag. Rid ut och säg åt alla de andra farbröderna detsamma som du nyss sade åt oss.
2. Studentbyggnaden.
20 Min gamla onkel Westring var första gången i staden, och jag ledsagade honom öfverallt, för att visa honom Helsingfors’ märkvärdigheter. Så synnerligen europeiskt märkvärdiga äro de just icke, men alltid något, när man kommer från Ilomants.
21 Vi besökte kyrkorna, palatset, senatshuset, universitetshuset, bibliotheket, hospitalerna, kasernerna, posthuset, theaterhuset, societetshuset, brunnshuset, Kajsaniemi etc. etc. etc. Min onkel lät stundom undfalla sig ett hum – hum – jaså – rätt bra – jo jo, o. s. v., – men den beundran jag väntade från Ilomants hördes ej af. Han har sina egenheter, den hedersmannen, men han är alltför lojal, min onkel, för att besvära folk med opassande anmärkningar.
22 Jag förmodar att han betraktade bolagsbyggnaderna med något mindre vördnad än höga kronans verk, ty han anmärkte liksom i förbigående att societetshuset, theaterhuset, brunnshuset, Kajsaniemi, allesamman voro byggda så, att de förr eller sednare måste lappas med tillbyggnader, och jag påminner mig äfven att han lät undfalla sig ett ord om den besynnerliga vurmen i Helsingfors att bygga magasiner, uthus och täckta danssalongsfönster mot sjösidan, för att låta råttor och spindlar njuta af de skönaste utsigterna.
23 Slutligen stadnade vi vid den öde bergplatån norrom nya kyrkan, narinken och posthuset. Jag underrättade min onkel att det var här studenterne ämnade bygga sitt Aura rediviva, sitt Wäinölä, eller hvilket namn det månde anamma med tiden. Hvad! utropade min onkel, är det här bredvid denna sumpiga pöl och i landets största sjukhusqvarter, som studenterne en dag skola sjunga: »du fria, du friska, du fjällhöga nord!»
24 Jag svarade att man åtminstone hade här ett slags reliefkarta öfver de nordiska fjällarna, och att detta profstycke redan vore en benig fisk att fjälla för arkitekterna. Här kan man bygga ett palats, sade jag.
25 Tänka studenterna bygga palatser? frågade han, som jag tyckte något ironiskt.
26 Jag bedyrade att de ville bygga så litet som möjligt, så tarfligt som möjligt, bara det allra oumbärligaste, »en koja och ditt hjerta» för Minerva och sig. – För att säga sanningen, så fruktade jag att skrämma gubben, i fall han gick här och rufvade i tysthet på en donation för studenthuset.
27 Här är just rätta platsen, sade han otåligt och slog med sin käpp mot stenarna så att det gnistrade i doppskon. Skall här byggas på dessa fjällar, så måste det bli ett palats med tre granna façader och heta Kipumäki, ty något mera passande namn kan stället ej få. Men att bygga sig pank på façader, det påminner mig om Gilblas, om jag mins rätt, som sålde sin enda skjorta för att köpa en galonerad rock.
28 Jag underrättade min onkel att man också tänkt uppå andra platser och upprepade min försäkran att man skulle bygga ett högst borgerligt hus, för att icke säga ett akademiskt nötskal. (Det borde knipa honom, ifall en donation var i farvattnet).
29 Jag har lust att donera något till studentbyggnaden, sade han.
30 Hedersfarbror! – Jag beslöt att på nästa möte föreslå honom till jubelfarbror (i alla fall är det ej jag som ärfver honom).
31 Han fortfor: mina flickor och jag ha lagt vår lilla hacka i sparbössan, men den förslår icke långt. Jag vill ge något mer, jag vill donera ett godt råd till studentbyggnaden.
32 Ett godt råd? stammade jag.
33 Hvarför icke, menade han? Det kan kanske vara värdt några rubel. Mina herrar, sen er litet omkring innan I byggen!
34 Jag såg mig ofrivilligt omkring. Vi stodo på högsta klacken af hvad min onkel behagade kalla Kipumäki och hade en någorlunda fri utsigt öfver en del af staden.original: staden
35 Han tecknade i luften med sin käpp som de fordne augurerne och fortfor: Helsingfors har flera vackra och äfven stora byggnader, men i många fall lider dess arkitektur af knogande på kopeken och slöseri med rublarna. Jag påstår att hvad här ofta fattas är stora idéer från början. Såsnart man uppgjort en plan (jag undantager kanske stadsplanen), har man blifvit skrämd för dimensionerna och knappat in derpå, i förmodan att det kunde väl duga med mindre. Der man behöft en stor idé, har man jemkat och hushållat och byggt som man för ögonblicket tyckt sig ha råd till. Men efter några få år har det visat sig att man tagit skalan för liten, och då har man varit tvungen att skarfva den första planen och bygga det ena efter det andra till.
36 Det har bland annat haft den olägenheten att kosta mera, än om man från början vågat en djerfvare plan, och vi behöfva ej gå långt för att finna byggnader, som platsen eller behofvet ämnat till jättar och ritstiftet gjort till pygméer. Det låter förklara sig i ett fattigt land, och jag beklagar det mer än jag klandrar det. Men arkitektoniskt och ekonomiskt blir det ett misstag. Så bygger man icke en stad som ämnar bli stor.
37 Nu, fortfor min onkel, tänken I, studenter, bygga ett hus för mansåldrar och sekler. I kunnen bygga det litet eller stort efter behag, det är en tidsfråga, en tålamodsfråga, ingenting annat. Viljen I bygga det som mången annan byggnad omkring er, med utrymme i dag och sillpackning i morgon, så byggen det nu genast, byggen det om ett år, ingenting hindrar er. Men viljen I bygga det så att äfven kommande slägten ha gagn deraf, – så att edra söner engång tacka er derför – så att I sjelfva, när I kommen hit som gubbar och jubelfarbröder, må bli unga på nytt med de unga i detta hus – då vänten och samlen ännu några år, det hafven I tid till, när I byggen för sekler. Vi gamla ha skäl att skynda oss, men I lefven för framtiden. Antingen I byggen hus eller land, systemer eller luftslott, historie eller framtid, så byggen det stort! Väggar och murar ensama äro mindre än intet, men stora idéer trifvas under ljusa luftiga hvalf och skapa sig uttryck äfven i dem. För stort kunnen I aldrig tänka i någon ädel och manlig sträfvan, om annars skalden har rätt, när han säger:
38 »att mannen
39 Icke må tänka för smått, må ynglingen hoppas det stora.»
Notisen/artikeln ingår i HT 4/6 1859:|3|
3. Svenskarne i Finland.
40 Jag seglade engång i öppen båt från Umeå till Björkö i Vasa skärgård. Två gamla väderbitna vesterbottniske sjömän utgjorde båtens besättning. Jag har anledning tro, att pressenningen öfver båtens mellersta del betäckte hvarjehanda goda saker, som lofliga tullverket icke borde få se, och icke gjorde mina Umeåbor någon hemlighet af att de på samma sätt ämnade hämta allehanda goda saker tillbaka.
41 Dessa karlar berömde folket på finska sidan. De äro allvarsamare, pålitligare, nyktrare, än folket på vår sida, sade de. »Det är ett helt annat folk!»
42 De äro ju svenskar som ni, sade jag. – Nej, upprepade de, »det är ett helt annat folk på finska sidan!»
43 Vi kommo till Björkö, genom ett af dessa tusende kryphål, som alla verldens tulljakter ej kunna uppspåra, och blefvo gästfritt emottagna. Det råder ett slags gästvänskap mellan svenska kustens och finska kustens bebyggare vid de smala hafspassen i Qvarken, så att den som kommer från ena sidan vanligen har ett gifvet qvarter, der han tager in på andra sidan, och när folket derifrån kommer öfver till första sidan, betalas de der med samma gästfrihet.
44 Vesterbottningarne äro ett klokt, driftigt folk och förstå sig på handel, sade Björköbonden till mig, sedan han hjelpt till att berga godset i båten på säkert ställe. Det är annat slag, än här på sidan.
45 Svenskar äro ju ni som de, sade jag. – Nej, svarade han, »det är ett helt annat folk!»
46 I detsamma syntes en båt, kommande från nordost, lägga till vid stranden. »Finntuppen kommer efter strömming»,konsekvensändrat/normaliserat sade Björköbonden. – Det var i sjelfva verket en båt från fastlandet, kommande från Lillkyro socken, der befolkningen talar finska.
47 Dessa alldeles oreflekterade uttryck, af folk som aldrig gjort sig reda för det mångomskrifna ordet nationalitet, gåfvo mig allehanda att tänka på. Jag visste att på nästan alla punkter af våra kuster, der befolkningen är af svensk härkomst, får man höra ungefär dylika uttryck. Der måste väl ligga någon mening i dem, tänkte jag, ehuru befolkningen sjelf endast instinktlikt och oklart uppfattar den.
48 Det är säkert, att den svenska befolkningen i Finland, både till språk och lynne, känner sig främmande för den finska befolkningen och behandlar den med en viss öfverlägsenhet, ofta äfven med ett öfversitteri, som är en tradition från det svenska väldets tid och från den sidans öfvervägande kultur. Men likaså säkert är, att om den svenska befolkningen i Finland skulle med ens kunna »segla öfver» till Sverige, skulle den, en tid åtminstone, känna sig lika främmande der. Vitsordet från båda sidorna, att på andra sidan om hafvet bodde »ett annat folk»,konsekvensändrat/normaliserat är icke ur luften gripet, ej heller beroende af en tillfällig ståndpunkt hos den ena eller andra befolkningen. Åtta sekler gå ej spårlöst förbi – och så gammal åtminstone är den svenska kolonisationen i Finland. Så visst som Finlands natur är en annan än Skandinaviens, så visst har den i långa sekler tryckt en annan stämpel på Finlands svenska befolkning; och det är otänkbart, att icke den nära beröringen med de finska grannarne måste under en så lång tid ha färgat ifrån sig på de ursprungligen svenska folkelementerna, utan att derföre uppsluka och tillintetgöra dem.
49 Två mera olika folkstammar, två mera olika språkstammar, än den skandinaviska och den finska, bo icke någonstädes i Europa så nära hvarandra som här. Och det oaktadt finnes det hos båda folken i Finland vissa gemensama drag, vissa omisskänneliga förvandtskaper i lynnet, sederna, kulturgraden, – i hela deras verldsåskådning, likasom i hela deras materiela och andliga produktivitet, hvilka sammanknyta dem båda och göra att, huru de än sinsemellan gnabbas, de dock, om de en dag måste skiljas, skulle skiljas med smärta och skiljas med ömsesidig förlust.
50 Faran att det finska elementet skulle uppslukas af det svenska är nu förbi. En motsatt fara kan tänkas i framtiden och har af det finska elementets främste sakförare någon gång blifvit uttalad som ett hopp. Härom vore mycket att säga. Det finska elementet måste i framtiden hafva icke blott jemnvigt, utan öfvervigt; det är kärnan. Ochoriginal: och det bör föra landets talan; – men skulle det någonsin af assimilationslusta tendera derhän, att i sin tur undertrycka och uppsluka det svenska folkelementet i Finland, så skulle det groft försynda sig mot den princip af frihet och rättvisa, på hvilken det sjelf är byggdt, och på samma gång beröfva sig ett nära, ett oumbärligt stöd af det skandinaviska elementet, hvilket alltid i den kulturhistoriska utvecklingen måste vara dess naturliga bundsförvandt.
Notisen/artikeln ingår i HT 8/6 1859:|3|
4. Naturen och skolan.
51 Pingsten infaller i år den 12 och 13 Juni, sommaren står i full grönska, lexan har blifvit en börda utan gagn, men de publika läroverken följa skollagens bokstaf och binda sina elever vid boken till »någon dag mellan den 14 och 20 Juni».konsekvensändrat/normaliserat Lärare och lärarinnor, föräldrar och målsmän äro lika ense om att beklaga denna konflikt mellan naturen och skolan; men orsaken är icke tillfällig, den ligger djupare och gäller mer än några förlorade fridagar.
52 När skolan i Finland vaknade ur sin slummer och märkte att hon blifvit ett halft sekel efter sin tid, var det första intrycket det, att hon lärde för litet, och deraf gjorde man ett saltomortale till den slutsats, att skolan framför allt borde lära mycket, d. v. s. hennes bestämmelse vore att på kortaste möjliga tid bibringa det största möjliga kunskapsförråd. Gymnasii- och skolordningen af den 6 Nov. 1843 var ett konseqvent genomförande af denna korfstoppningsmethod. Om samma method med dess mångläsning och öfveransträngning fått fortfara en mansålder framåt, hade den befolkat landet med tusendetal förlästa, nervsvaga, halfblinda, i förtid åldrade, till kropp och själ utslitna män och mödrar af ståndspersonsklassen, men högst osäkert är, om den i ersättning gifvit ens så mycken verklig bildning, eller så många verklige lärde, som den gamla skolan med alla dess brister dock har frambragt.
53 Lyckligtvis blef man i tid varse misstaget, och den nu gällande gymnasii- och skolordningen af den 7 April 1856 bör i många afseenden erkännas såsom ett märkbart framsteg. Till dess förtjenster höra dels inskränkning, dels bättre fördelning af en del läroämnen, jemte hemlexornas och arbetstimmarnas minskning i bättre proportion till elevernes ålder. Höstterminen (nu 1 Sept. – 15 Dec.) förkortades med en vecka, men vårterminen (nu 15 Jan. – 14 till 20 Juni) förlängdes med två veckor.
54 Sistnämnde förlängning tillkom utan tvifvel för att i någon mån ersätta det minskade dagsarbetet, men att läroverken deruppå något vunnit, det måste betviflas. Fem månaders arbete, afbrutet endast af pingst och påskferie, är för mycket för barn. De två veckorna i Juni äro dessutom ryckta från lifvets ungdom. Nio långa månader sofver den nordiska naturen som en puppa i sitt skal, och denna tid, när själens verksamhet vändes så afgjordt inåt, är förträffligt egnad för studier. Derpå följa tre snabba månader, då naturen plötsligt utvecklar sina fjärilvingar och allt är ljus, grönska, frihet och lif. Ju längre då köld och mörker tvungit själens verksamhet inåt, desto oemotståndligare drages den utåt af ljuset och grönskan. Der uppstår en reaktion, som är ett nödvändigt vilkor för själens och kroppens helsa. I en vuxen ålder kan man beherrska reaktionen genom vanans makt och pligtens tvång, men ett barn kan icke beherrska den, ett barn måste ut i det fria då och hindras det derifrån, så förtvinar det och arbetar med olust. Härigenom förloras arbetets frukt, lexan tynger, modet förgår, krafterna slappas; – med dessa två veckor förspilles en sjettedel af naturens friska lif, en sjettedel af den verld, i hvilken barndomen lefver och blommar.
55 Man skall invända häremot, att i andra länder fortgår undervisningen ännu längre på sommaren. Men i andra länder står lifvet i naturen längre öppet; man är icke der hänvisad till några hastigt flyende veckor, för att andas helsa och krafter i sommardofterna.
56 Skolstadgan af 1856 har icke fullt kunnat lösgöra sig från sin föregångares inskränkta åsigt att skolan framför allt bör lära mycket. 1856 års lagstiftare ha ännu ej kunnat höja sig till den åsigt, att det högsta ändamålet för all uppfostran är menniskan i dess helhet, – kropps- och själskrafternas harmoniska utbildning, mens sana in corpore sano. Allt ännu störes den nödvändiga jemnvigten mellan det psykiska och fysiska lifvet genom ett ensidigt uppdrifvande af en del själsförmögenheter. På samma gång som skolstadgan ännu bibehållit en del af mångläsningen, en del af öfveransträngningen i den ålder af lifvet, på hvars sunda fysiska utveckling hela lärjungens framtid beror, åtminstone lika väsentligt, om icke mer än på själsutvecklingen, har den endast bristfälligt sörjt för elevernas gymnastik och tillochmed lemnat flickskolorna utan gymnastik – flickskolorna, som mer än någon annan behöfva det, emedan alla missbildningar der i de vexande åren äro vådligare och lättare uppstå, än hos det starkare könet. Bristfällig är alla de publika läroverkens gymnastik deri, att den är uteslutande en kammargymnastik och således saknar den fria luftens lifselement, förutan hvilket barndomen vissnar. Ingen skola för den vexande åldern borde sakna en fri, öppen plats, der barnen några minuter mellan hvar lektionstimma, vinter, höst och vår, i hvilket väder som helst, finge stoja med kroppsöfningar på egen hand.
57 Hvarken för ljus eller luft är tillräckligt sörjdt i de flesta af våra skolor. Exempel gifvas på en oförklarlig efterlåtenhet i dessa de första vilkor för lifvet. Hvem mins icke den gråa skymningen, det osunda qvalmet i många af dessa skolrum, der 30, 40, någongång ända till 60 barn sitta hopträngda? Det är i dessa rum de tillbringa sin halfva dag 8½ månader om året med för deras ålder onaturliga och ansträngande tankeöfningar; det är också derifrån de så ofta utgå som brådmogna drifhusplantor, lytta till kroppen, lytta till själen och belastade med dessa för hjertat och karakteren ofruktbara minneslexor, som skola ersätta dem offret af deras barndomsglädje, deras ungdoms kraft och deras hela lefnads helsa.
58 Skola vi för detta pris köpa bildningen, så låtom oss då hellre återgå till barbariet, ty det har åtminstone kraft att bryta sig väg till en bättre framtid.
59 Skolan öfverlemnar ganska naturligt den mesta fysiska, liksom den mesta moraliska uppfostran åt hemmet. Hon kan icke annat. Men hemmet i våra dagar är icke mera hvad det var i våra fäders tid.original: tid Det är utan tvifvel lika ömt, kanske lika sedligt som förr, ehuru betänkligt det är att gudsfruktans fasta grund så ofta saknas; men hvad det förlorat, det är den stränga faderliga tuktan, som utbildar fasta karakterer, och den enkla lefnadsordning, som danar kroppsligt oförderfvade varelser. Hemmet är klemigare och slappare, än det fordom var, och derifrån utgår en ungdom, ömtåligare än förr för skadliga inflytanden till kropp och själ. Så mycket mer måste skolan undvika att, i hvad på henne ankommer, förvekliga den vexande generationen.
60 Vår tid lider mindre brist på lärdom, än på starka karakterer. Den viljans kraft, som är mäktig af stora handlingar, födes icke hos en försliten själ i en förvekligad kropp.
61 Skolan kan icke ensam dana menniskan utan att missrikta henne. Det är för skolan en lifsfråga att gifva anden hvad anden tillhörer och naturen hvad naturen tillhörer. Må då skolan sluta förbund med naturen. Frisk och frimodig måste all verklig bildning vara, och dertill behöfver den luft, ljus, kraft, helsa och glädje.
62 Jag har hört mången lärare säga till sina tio-, tolf- eller fjortonårige elever vid vårtermins slut: »kära gossar, låten nu se, att I ej alldeles kasten boken under bänken i sommar; det eller det behöfven I bättre bereda er på till hösten.» – Jag ville hellre säga till dem: »kära gossar, låten nu se att I icke öppnen en bok på hela sommaren, utan hellre gören edert bästa att springa, brottas, klifva, rida, köra, simma, ro, fiska, jaga, rödja skog och bära hö. Dessa tre månader äro edra, med vilkor att I sedan arbeten desto raskare.»
63 Följa pojkarne detta råd, skola de sedan återvända med friskare kraft för vinterarbetet. Följa de det icke, så skola de kanske innan hösten ha repeterat någon bok i Euklides, något tal af Cicero (för att icke räkna romanerna, dem sådana ungherrar vanligen sluka i soffhörnet), men naturens och helsans bok hafva de endast betraktat på permarna, och bleka, gängliga, trötta, som de foro, vända de på hösten åter till skolan, för att ytterligare offra ett år af sin ungdom, och dermed tio år af sitt lif, åt den falska lärdomens Moloch.
64 Till flickskolornas elever ville jag säga nästan detsamma, om också med val af mindre halsbrytande öfningar, och jag ville lägga dertill, att en timma i trädgården eller i bärskogen är bättre än tio vid sömmen och brodernålen hemma. Tvenne böcker, utom bibel och psalmbok, kunde gossar och flickor rådfråga om sommaren: svenska floran och M. v. Wrights finska fåglar.*)Torde utkomma mot slutet af denna månad.
65 Skolans stadgar måste åtlydas, sålänge de gälla, men den dag de uppställa ljus, luft och gymnastik i det fria som lagbud, och den dag de, i likhet med universitetet, börja sommarferierna den 1 Juni,**)Årsexamen kunde kanske lämpligare anställas i slutet af höstterminen. Bekymret derför beröfvar nu ungdomen all vårens glädje. – denna dag skall anses som ett gladt förebud till en ny, hela undervisningen genomgripande reform.
Arbeta, yngling! Dertill är du buren;
Förutan det är intet mål dig gifvet.
Men sök ej vetenskapen utom lifvet;
Din största skola är ändock naturen.
Och huru högt ditt vetande är drifvet,
Och huru fint din penna än är skuren,
För dyrt, för dyrt har du din lärdom löst,
Om kraft och helsa du för den förslöst.
Den sanna visheten är ej ett spöke
Med rynkad panna och förtärda kinder.
Frimodig, glad, du hennes källor söke
Och trotse hvarje möda, hvarje hinder.
Ej blott ur boken du din kunskap öke,
Men ock der ängen sina kransar binder.
Till hufvud, arm och hjerta lika stark,
Som furan vex ur fosterlandets mark!
Notisen/artikeln ingår i HT 1/10 1859:|3|
5. Bränvinsimporten från Estland.
68 Vi befinna oss nu i den årstid, då skuggorna falla som skinnfällar öfver allt hvad icke tål dagens ljus, – då tullbetjeningen vakar sömnlös om nätterna och smuglaren flitigt anropar Merkurius, tjufvarnes gud, att han måtte förhjelpa dem till att få rätt många fastager estländskt bränvin öfver till Finland. Det är bekant, att bränvinshatten är för mången god vän på hinsidan hafvet en annan Fortunati önskehatt, med hvilken man önskar sig öfver vågen till Sibbo, Esbo, Kyrkslätt o. s. v. och derifrån åter tillbaka med verkligt silfver på fickan. Väl gör den estländske bonden sjelf så godt besked som möjligt för den inhemska varan; åtminstone bereda patronerne honom alla möjliga tillfällen dertill; men han är icke mer än menniska, han kan med bästa vilja icke tömma hela den »långsup», hela den förnedringens kalk, som brännerierna räcka honom; han måste unna sin finska broder en anpart i styrkedrycken, och så är bränvinsfloden, näst Neva och Kymmene, den ansenligaste elf, som utströmmar i Finska viken, – en Malström, som i sin hvirfvel uppslukar södra Finlands förnuft, helsa och penningar.
69 Södra Finland blir visserligen derigenom i tillfälle att i sin tur unna en del af sitt öfverflöd åt den inre och nordliga delen af landet. Knappt är det vinter och »godt bränvinsföre», innan så ansenliga lass draga norrut, att resande understundom färdas miltal efter dem i en beständig bränvinsånga. Hvar dessa lass råka läka under vägen, der är lättja och oljud, kif och slagsmål, – der utsås drakens tänder, af hvilka beväpnade män uppvexa ur jorden, – »puukko-junkarit», knifhjeltarne, hvilkas bragder äro bedröfligt ryktbara i vår tids annaler.
70 Emellertid är estländska bränvinet en vådlig konkurrent till lofliga bränvinsbrännareskrået hemma i Finland. Våra egna oskyldiga bränvinspannor, dessa menlösa »tillgodogörare af en annars onyttig slösäd» (hvaribland ett eller annat hundratusen tunnor ren råg och godt korn m. m.) – dessa »ladugårdens oumbärliga» fodermarskar (dranksåarna) – de beröfvas genom den estländska importen deras naturliga privilegium på att sjelfva uteslutande få förgifta land och folk. Hvilket intrång på den »verkligt inhemska» produktionens obestridliga rättigheter!
71 Det finnes likväl de, som icke anse största vådan af det estländska bränvinet ligga just uti konkurrensen. Dess rätta fara vill man snarare söka deruti, att estländska importen, om den icke utestänges från Finland, gör hvarje högre beskattning af bränvinet här i landet omöjlig. Man börjar numera temligen allmänt komma till den öfvertygelse, att den enda verksama, den enda kraftiga dammen mot bränvinsfloden vore en accis af 50 kopek silfver per kanna på tillverkningen, som för öfrigt finge bedrifvas af hvem som helst och med hvilka redskap som helst, allenast en sträng kontroll blir möjlig och äfven andra spritdrycker taxeras i proportion. Men om bränvinets konstanta pris härigenom blir 90 kop. à 1 rub. s:r kannan, huru förekomma importen af estländsk vara till 30 à 40 kop. samma mynt?
72 That is the question.
73 Man kunde möjligen gripa till samma system, som engelska regeringen på sednare tider tillgripit för att stäcka slafhandeln i dess rot. Engelsmännen försöka nemligen civilisera Afrikas kuster med kolonier; vi kunde försöka att civilisera våra estländske bröder med nykterhetsföreningar. Men sådant har sina svårigheter, bland andra den, att vårt eget land icke tyckes erbjuda någon bördig jordmån för nykterheten. Liksom furstarne i Guinea fortfara att drifva sin svarta marknad utan att lägga kolonierna mycket på sinnet, likaså fortfara bränvinspatronerne i Estland att skicka oss eldvatten, utan att synnerligen fråga efter vårt »Raitiuuden seura» med allt hvad dertill hör.
74 Vi känna inga andra detaljer om importen från Estland, än annonserna i F. A. T., hvilka gemenligen börjas med: »Okände ägaren till de käril etc.original: etc.. innehållande så och så många kannor sprit» ... o. s. v. Men troligt är redan häraf att försöken fortfara. Det är derföre af icke ringa vigt att känna de nyaste författningar, hvarmed man äfven ifrån ryska sidan sökt sätta en damm mot besagde import. Nämnde lagbud, i öfvs. från S:t Pbg Handels-Zeitung 1859 N:o 23, lyda som följer:
75 konsekvensändrat/normaliseratH. M. Kejsaren har, enligt ministerkomiténs beslut och i öfverensstämmelse med finansministerns framställning, den 9 (21) December 1858, till förekommande af hemlig införsel af sädes-bränvin och sprit från Estland till Finland, i nåder behagat förordna följande, att på försök under fem års tid fastställas:
76 1) De, hvilka från en punkt på estländska guvernementets kust önska till en annan punkt föra sädesbränvin eller sprit, vare sig på fartyg, eller på foror långs stranden, eller vintertid öfver hafs-isen, äro förpligtade att derförinnan föra dessa produkter till en tullstation eller till en på hafskusten stående post af gränsvakten, hvarefter tull- eller postuppsyningsmannen, eller hans biträde, ofördröjligen utfärdar för denna transport en med hans underskrift försedd attest, i hvilken bör intygas:
77 a) transportförarens namn och ständiga boningsort;
78 b) orten, hvarthän bränvinet eller spriten skall transporteras;
79 c) antalet af kärl (tunnor, halftunnor, buteljer o. s. v.) samt varans qvantitet i vedro;
80 d) attestens nummer samt
81 e) den längsta tid, inom hvars förlopp bränvinet måste vara anländt till dess bestämmelseort, nemligen sex veckor, räknade från attestens utfärdande.
82 Gränsvaktens tjenstemän och officerare böra hvar sjunde dag tillställa chefen för Revalska tulldistriktet kopior af dessa attester.
83 2) När bränvinet eller spriten ankommit till destinationsorten, bör det föras till närmaste tullstation eller närmaste post af gränsvakten, dervid uppsyningsmannen eller hans biträde antecknar på attesten såväl dagen, då varan ankommit, som huruvida transporten befunnits motsvara eller icke motsvara attestens uppgifter, samt inlemnar derpå attesten ofördröjligen till chefen för ofvannämnde distrikt. Denne förpligtas, att, på grund af kopiorna och originalattesterna, hafva uppsigt öfver bränvinets eller spritens riktiga ankomst till destinationsorten samt genom behörig domstol bötfälla dem, hvilka ej iakttagit den föreskrifna tiden, till en plikt, motsvarande hela beloppet af ifrågavarande, icke i tid anlända bränvin eller sprit.
84 3) Sprit eller sädesbränvin, som utan attest transporteras från en punkt af estländska kusten till en annan, vare sig på fartyg eller långs kusten sjöledes, eller öfver isen och till lands med fordon, betraktas såsom ämnadt till hemlig utförsel och underkastas, enligt gällande allmänna grunder, konfiskation.original: konfiskation».
Flygande noter.
(Tillegnade Cantor emeritus Sipri Peura i Kuusamo.)
1. Veteranerne.
1 Kapten Wahlcrantz (ägare till Leppälä). Nå, min bror, det gick inte på socknestämman i går?
2 Prosten Ström. Det gick inte. Bönder ä’ bönder. Herrarna ville, och derföre ville bönderna inte. Det är så tidens sed. Gud nåde oss för den fattigvården. Den tar lifvet af presterskapet.
3 Kapten W. Det är också, förbanna mig, synd och skam att landet skall låta de gamla bussarna svälta. Vi ha nu två här i socknen, Rask och Karbin, ärliga gamla gossar, som blödt under fanan och arbetat tills pinnarna lossnat. Hvad skulle det betyda för kronan att ge dem sex tunnor råg per korpus om året? De äro ju öfver sjuttio år.
4 Prosten S. Ja, Gud sig förbarme, bror må väl säga. Jag har nu skrifvit till understödskomitén och begärt extra tillskott för dem af de subskriberade pengarna. Ingen har förtjent det bättre än Karbin.
5 Kapten W. Än Rask då? Jag har föreslagit en extra subskription för honom i Helsingfors. Jag har gjort hvad jag kunnat.
6 Prosten. Ja, vi ha gjort hvad vi kunnat. Socknen vill inte föda dem, landet vill intet föda dem ...
7 Kapten W. Hvem fan skall då göra det?
8 Lille Pehr Wahlcrantz (som lyssnat på herrarna). Jo, det skall pappa och farbror göra.
9 Kapten W. Hvad säger du, byting?
10 Pehr. Pappa och farbror kan’ sjelf föda de gamla soldaterna.
11 Kapten W. (flat.) Håll din mun. (Sakta till S.) Jag tror, tamme fan, att pojken är klokare än vi båda två.
12 Prosten S. Hum – i betraktande af ...
13 Kapten W. Att bror sitter med sina runda två eller tretusen om året ...
14 Prosten S. Och att bror sår sina hundra tunnor råg på Leppälä ...
15 Kapten W. Så vore det väl en smal sak att ge sex tunnor om året åt gamla Rask.
16 Prosten S. Och jag kunde möjligen umbära lika mycket åt Karbin.
17 Kapten W. Fördöme mig, skäms jag inte att begära af land och krona det som är närmast vår egen skyldighet.
18 Prosten S. Bror har inte så orätt i det. Så slippa vi allt bråk med sådant på socknestämman.
19 Kapten W. Pehr, din slyngel, kom hit. Du får rida blacken i dag. Rid ut och säg åt alla de andra farbröderna detsamma som du nyss sade åt oss.
2. Studentbyggnaden.
20 Min gamla onkel Westring var första gången i staden, och jag ledsagade honom öfverallt, för att visa honom Helsingfors’ märkvärdigheter. Så synnerligen europeiskt märkvärdiga äro de just icke, men alltid något, när man kommer från Ilomants.
21 Vi besökte kyrkorna, palatset, senatshuset, universitetshuset, bibliotheket, hospitalerna, kasernerna, posthuset, theaterhuset, societetshuset, brunnshuset, Kajsaniemi etc. etc. etc. Min onkel lät stundom undfalla sig ett hum – hum – jaså – rätt bra – jo jo, o. s. v., – men den beundran jag väntade från Ilomants hördes ej af. Han har sina egenheter, den hedersmannen, men han är alltför lojal, min onkel, för att besvära folk med opassande anmärkningar.
22 Jag förmodar att han betraktade bolagsbyggnaderna med något mindre vördnad än höga kronans verk, ty han anmärkte liksom i förbigående att societetshuset, theaterhuset, brunnshuset, Kajsaniemi, allesamman voro byggda så, att de förr eller sednare måste lappas med tillbyggnader, och jag påminner mig äfven att han lät undfalla sig ett ord om den besynnerliga vurmen i Helsingfors att bygga magasiner, uthus och täckta danssalongsfönster mot sjösidan, för att låta råttor och spindlar njuta af de skönaste utsigterna.
23 Slutligen stadnade vi vid den öde bergplatån norrom nya kyrkan, narinken och posthuset. Jag underrättade min onkel att det var här studenterne ämnade bygga sitt Aura rediviva, sitt Wäinölä, eller hvilket namn det månde anamma med tiden. Hvad! utropade min onkel, är det här bredvid denna sumpiga pöl och i landets största sjukhusqvarter, som studenterne en dag skola sjunga: »du fria, du friska, du fjällhöga nord!»
24 Jag svarade att man åtminstone hade här ett slags reliefkarta öfver de nordiska fjällarna, och att detta profstycke redan vore en benig fisk att fjälla för arkitekterna. Här kan man bygga ett palats, sade jag.
25 Tänka studenterna bygga palatser? frågade han, som jag tyckte något ironiskt.
26 Jag bedyrade att de ville bygga så litet som möjligt, så tarfligt som möjligt, bara det allra oumbärligaste, »en koja och ditt hjerta» för Minerva och sig. – För att säga sanningen, så fruktade jag att skrämma gubben, i fall han gick här och rufvade i tysthet på en donation för studenthuset.
27 Här är just rätta platsen, sade han otåligt och slog med sin käpp mot stenarna så att det gnistrade i doppskon. Skall här byggas på dessa fjällar, så måste det bli ett palats med tre granna façader och heta Kipumäki, ty något mera passande namn kan stället ej få. Men att bygga sig pank på façader, det påminner mig om Gilblas, om jag mins rätt, som sålde sin enda skjorta för att köpa en galonerad rock.
28 Jag underrättade min onkel att man också tänkt uppå andra platser och upprepade min försäkran att man skulle bygga ett högst borgerligt hus, för att icke säga ett akademiskt nötskal. (Det borde knipa honom, ifall en donation var i farvattnet).
29 Jag har lust att donera något till studentbyggnaden, sade han.
30 Hedersfarbror! – Jag beslöt att på nästa möte föreslå honom till jubelfarbror (i alla fall är det ej jag som ärfver honom).
31 Han fortfor: mina flickor och jag ha lagt vår lilla hacka i sparbössan, men den förslår icke långt. Jag vill ge något mer, jag vill donera ett godt råd till studentbyggnaden.
32 Ett godt råd? stammade jag.
33 Hvarför icke, menade han? Det kan kanske vara värdt några rubel. Mina herrar, sen er litet omkring innan I byggen!
34 Jag såg mig ofrivilligt omkring. Vi stodo på högsta klacken af hvad min onkel behagade kalla Kipumäki och hade en någorlunda fri utsigt öfver en del af staden.original: staden
35 Han tecknade i luften med sin käpp som de fordne augurerne och fortfor: Helsingfors har flera vackra och äfven stora byggnader, men i många fall lider dess arkitektur af knogande på kopeken och slöseri med rublarna. Jag påstår att hvad här ofta fattas är stora idéer från början. Såsnart man uppgjort en plan (jag undantager kanske stadsplanen), har man blifvit skrämd för dimensionerna och knappat in derpå, i förmodan att det kunde väl duga med mindre. Der man behöft en stor idé, har man jemkat och hushållat och byggt som man för ögonblicket tyckt sig ha råd till. Men efter några få år har det visat sig att man tagit skalan för liten, och då har man varit tvungen att skarfva den första planen och bygga det ena efter det andra till.
36 Det har bland annat haft den olägenheten att kosta mera, än om man från början vågat en djerfvare plan, och vi behöfva ej gå långt för att finna byggnader, som platsen eller behofvet ämnat till jättar och ritstiftet gjort till pygméer. Det låter förklara sig i ett fattigt land, och jag beklagar det mer än jag klandrar det. Men arkitektoniskt och ekonomiskt blir det ett misstag. Så bygger man icke en stad som ämnar bli stor.
37 Nu, fortfor min onkel, tänken I, studenter, bygga ett hus för mansåldrar och sekler. I kunnen bygga det litet eller stort efter behag, det är en tidsfråga, en tålamodsfråga, ingenting annat. Viljen I bygga det som mången annan byggnad omkring er, med utrymme i dag och sillpackning i morgon, så byggen det nu genast, byggen det om ett år, ingenting hindrar er. Men viljen I bygga det så att äfven kommande slägten ha gagn deraf, – så att edra söner engång tacka er derför – så att I sjelfva, när I kommen hit som gubbar och jubelfarbröder, må bli unga på nytt med de unga i detta hus – då vänten och samlen ännu några år, det hafven I tid till, när I byggen för sekler. Vi gamla ha skäl att skynda oss, men I lefven för framtiden. Antingen I byggen hus eller land, systemer eller luftslott, historie eller framtid, så byggen det stort! Väggar och murar ensama äro mindre än intet, men stora idéer trifvas under ljusa luftiga hvalf och skapa sig uttryck äfven i dem. För stort kunnen I aldrig tänka i någon ädel och manlig sträfvan, om annars skalden har rätt, när han säger:
38 »att mannen
39 Icke må tänka för smått, må ynglingen hoppas det stora.»
Notisen/artikeln ingår i HT 4/6 1859: |3|3. Svenskarne i Finland.
40 Jag seglade engång i öppen båt från Umeå till Björkö i Vasa skärgård. Två gamla väderbitna vesterbottniske sjömän utgjorde båtens besättning. Jag har anledning tro, att pressenningen öfver båtens mellersta del betäckte hvarjehanda goda saker, som lofliga tullverket icke borde få se, och icke gjorde mina Umeåbor någon hemlighet af att de på samma sätt ämnade hämta allehanda goda saker tillbaka.
41 Dessa karlar berömde folket på finska sidan. De äro allvarsamare, pålitligare, nyktrare, än folket på vår sida, sade de. »Det är ett helt annat folk!»
42 De äro ju svenskar som ni, sade jag. – Nej, upprepade de, »det är ett helt annat folk på finska sidan!»
43 Vi kommo till Björkö, genom ett af dessa tusende kryphål, som alla verldens tulljakter ej kunna uppspåra, och blefvo gästfritt emottagna. Det råder ett slags gästvänskap mellan svenska kustens och finska kustens bebyggare vid de smala hafspassen i Qvarken, så att den som kommer från ena sidan vanligen har ett gifvet qvarter, der han tager in på andra sidan, och när folket derifrån kommer öfver till första sidan, betalas de der med samma gästfrihet.
44 Vesterbottningarne äro ett klokt, driftigt folk och förstå sig på handel, sade Björköbonden till mig, sedan han hjelpt till att berga godset i båten på säkert ställe. Det är annat slag, än här på sidan.
45 Svenskar äro ju ni som de, sade jag. – Nej, svarade han, »det är ett helt annat folk!»
46 I detsamma syntes en båt, kommande från nordost, lägga till vid stranden. »Finntuppen kommer efter strömming»,konsekvensändrat/normaliserat sade Björköbonden. – Det var i sjelfva verket en båt från fastlandet, kommande från Lillkyro socken, der befolkningen talar finska.
47 Dessa alldeles oreflekterade uttryck, af folk som aldrig gjort sig reda för det mångomskrifna ordet nationalitet, gåfvo mig allehanda att tänka på. Jag visste att på nästan alla punkter af våra kuster, der befolkningen är af svensk härkomst, får man höra ungefär dylika uttryck. Der måste väl ligga någon mening i dem, tänkte jag, ehuru befolkningen sjelf endast instinktlikt och oklart uppfattar den.
48 Det är säkert, att den svenska befolkningen i Finland, både till språk och lynne, känner sig främmande för den finska befolkningen och behandlar den med en viss öfverlägsenhet, ofta äfven med ett öfversitteri, som är en tradition från det svenska väldets tid och från den sidans öfvervägande kultur. Men likaså säkert är, att om den svenska befolkningen i Finland skulle med ens kunna »segla öfver» till Sverige, skulle den, en tid åtminstone, känna sig lika främmande der. Vitsordet från båda sidorna, att på andra sidan om hafvet bodde »ett annat folk»,konsekvensändrat/normaliserat är icke ur luften gripet, ej heller beroende af en tillfällig ståndpunkt hos den ena eller andra befolkningen. Åtta sekler gå ej spårlöst förbi – och så gammal åtminstone är den svenska kolonisationen i Finland. Så visst som Finlands natur är en annan än Skandinaviens, så visst har den i långa sekler tryckt en annan stämpel på Finlands svenska befolkning; och det är otänkbart, att icke den nära beröringen med de finska grannarne måste under en så lång tid ha färgat ifrån sig på de ursprungligen svenska folkelementerna, utan att derföre uppsluka och tillintetgöra dem.
49 Två mera olika folkstammar, två mera olika språkstammar, än den skandinaviska och den finska, bo icke någonstädes i Europa så nära hvarandra som här. Och det oaktadt finnes det hos båda folken i Finland vissa gemensama drag, vissa omisskänneliga förvandtskaper i lynnet, sederna, kulturgraden, – i hela deras verldsåskådning, likasom i hela deras materiela och andliga produktivitet, hvilka sammanknyta dem båda och göra att, huru de än sinsemellan gnabbas, de dock, om de en dag måste skiljas, skulle skiljas med smärta och skiljas med ömsesidig förlust.
50 Faran att det finska elementet skulle uppslukas af det svenska är nu förbi. En motsatt fara kan tänkas i framtiden och har af det finska elementets främste sakförare någon gång blifvit uttalad som ett hopp. Härom vore mycket att säga. Det finska elementet måste i framtiden hafva icke blott jemnvigt, utan öfvervigt; det är kärnan. Ochoriginal: och det bör föra landets talan; – men skulle det någonsin af assimilationslusta tendera derhän, att i sin tur undertrycka och uppsluka det svenska folkelementet i Finland, så skulle det groft försynda sig mot den princip af frihet och rättvisa, på hvilken det sjelf är byggdt, och på samma gång beröfva sig ett nära, ett oumbärligt stöd af det skandinaviska elementet, hvilket alltid i den kulturhistoriska utvecklingen måste vara dess naturliga bundsförvandt.
Notisen/artikeln ingår i HT 8/6 1859: |3|4. Naturen och skolan.
51 Pingsten infaller i år den 12 och 13 Juni, sommaren står i full grönska, lexan har blifvit en börda utan gagn, men de publika läroverken följa skollagens bokstaf och binda sina elever vid boken till »någon dag mellan den 14 och 20 Juni».konsekvensändrat/normaliserat Lärare och lärarinnor, föräldrar och målsmän äro lika ense om att beklaga denna konflikt mellan naturen och skolan; men orsaken är icke tillfällig, den ligger djupare och gäller mer än några förlorade fridagar.
52 När skolan i Finland vaknade ur sin slummer och märkte att hon blifvit ett halft sekel efter sin tid, var det första intrycket det, att hon lärde för litet, och deraf gjorde man ett saltomortale till den slutsats, att skolan framför allt borde lära mycket, d. v. s. hennes bestämmelse vore att på kortaste möjliga tid bibringa det största möjliga kunskapsförråd. Gymnasii- och skolordningen af den 6 Nov. 1843 var ett konseqvent genomförande af denna korfstoppningsmethod. Om samma method med dess mångläsning och öfveransträngning fått fortfara en mansålder framåt, hade den befolkat landet med tusendetal förlästa, nervsvaga, halfblinda, i förtid åldrade, till kropp och själ utslitna män och mödrar af ståndspersonsklassen, men högst osäkert är, om den i ersättning gifvit ens så mycken verklig bildning, eller så många verklige lärde, som den gamla skolan med alla dess brister dock har frambragt.
53 Lyckligtvis blef man i tid varse misstaget, och den nu gällande gymnasii- och skolordningen af den 7 April 1856 bör i många afseenden erkännas såsom ett märkbart framsteg. Till dess förtjenster höra dels inskränkning, dels bättre fördelning af en del läroämnen, jemte hemlexornas och arbetstimmarnas minskning i bättre proportion till elevernes ålder. Höstterminen (nu 1 Sept. – 15 Dec.) förkortades med en vecka, men vårterminen (nu 15 Jan. – 14 till 20 Juni) förlängdes med två veckor.
54 Sistnämnde förlängning tillkom utan tvifvel för att i någon mån ersätta det minskade dagsarbetet, men att läroverken deruppå något vunnit, det måste betviflas. Fem månaders arbete, afbrutet endast af pingst och påskferie, är för mycket för barn. De två veckorna i Juni äro dessutom ryckta från lifvets ungdom. Nio långa månader sofver den nordiska naturen som en puppa i sitt skal, och denna tid, när själens verksamhet vändes så afgjordt inåt, är förträffligt egnad för studier. Derpå följa tre snabba månader, då naturen plötsligt utvecklar sina fjärilvingar och allt är ljus, grönska, frihet och lif. Ju längre då köld och mörker tvungit själens verksamhet inåt, desto oemotståndligare drages den utåt af ljuset och grönskan. Der uppstår en reaktion, som är ett nödvändigt vilkor för själens och kroppens helsa. I en vuxen ålder kan man beherrska reaktionen genom vanans makt och pligtens tvång, men ett barn kan icke beherrska den, ett barn måste ut i det fria då och hindras det derifrån, så förtvinar det och arbetar med olust. Härigenom förloras arbetets frukt, lexan tynger, modet förgår, krafterna slappas; – med dessa två veckor förspilles en sjettedel af naturens friska lif, en sjettedel af den verld, i hvilken barndomen lefver och blommar.
55 Man skall invända häremot, att i andra länder fortgår undervisningen ännu längre på sommaren. Men i andra länder står lifvet i naturen längre öppet; man är icke der hänvisad till några hastigt flyende veckor, för att andas helsa och krafter i sommardofterna.
56 Skolstadgan af 1856 har icke fullt kunnat lösgöra sig från sin föregångares inskränkta åsigt att skolan framför allt bör lära mycket. 1856 års lagstiftare ha ännu ej kunnat höja sig till den åsigt, att det högsta ändamålet för all uppfostran är menniskan i dess helhet, – kropps- och själskrafternas harmoniska utbildning, mens sana in corpore sano. Allt ännu störes den nödvändiga jemnvigten mellan det psykiska och fysiska lifvet genom ett ensidigt uppdrifvande af en del själsförmögenheter. På samma gång som skolstadgan ännu bibehållit en del af mångläsningen, en del af öfveransträngningen i den ålder af lifvet, på hvars sunda fysiska utveckling hela lärjungens framtid beror, åtminstone lika väsentligt, om icke mer än på själsutvecklingen, har den endast bristfälligt sörjt för elevernas gymnastik och tillochmed lemnat flickskolorna utan gymnastik – flickskolorna, som mer än någon annan behöfva det, emedan alla missbildningar der i de vexande åren äro vådligare och lättare uppstå, än hos det starkare könet. Bristfällig är alla de publika läroverkens gymnastik deri, att den är uteslutande en kammargymnastik och således saknar den fria luftens lifselement, förutan hvilket barndomen vissnar. Ingen skola för den vexande åldern borde sakna en fri, öppen plats, der barnen några minuter mellan hvar lektionstimma, vinter, höst och vår, i hvilket väder som helst, finge stoja med kroppsöfningar på egen hand.
57 Hvarken för ljus eller luft är tillräckligt sörjdt i de flesta af våra skolor. Exempel gifvas på en oförklarlig efterlåtenhet i dessa de första vilkor för lifvet. Hvem mins icke den gråa skymningen, det osunda qvalmet i många af dessa skolrum, der 30, 40, någongång ända till 60 barn sitta hopträngda? Det är i dessa rum de tillbringa sin halfva dag 8½ månader om året med för deras ålder onaturliga och ansträngande tankeöfningar; det är också derifrån de så ofta utgå som brådmogna drifhusplantor, lytta till kroppen, lytta till själen och belastade med dessa för hjertat och karakteren ofruktbara minneslexor, som skola ersätta dem offret af deras barndomsglädje, deras ungdoms kraft och deras hela lefnads helsa.
58 Skola vi för detta pris köpa bildningen, så låtom oss då hellre återgå till barbariet, ty det har åtminstone kraft att bryta sig väg till en bättre framtid.
59 Skolan öfverlemnar ganska naturligt den mesta fysiska, liksom den mesta moraliska uppfostran åt hemmet. Hon kan icke annat. Men hemmet i våra dagar är icke mera hvad det var i våra fäders tid.original: tid Det är utan tvifvel lika ömt, kanske lika sedligt som förr, ehuru betänkligt det är att gudsfruktans fasta grund så ofta saknas; men hvad det förlorat, det är den stränga faderliga tuktan, som utbildar fasta karakterer, och den enkla lefnadsordning, som danar kroppsligt oförderfvade varelser. Hemmet är klemigare och slappare, än det fordom var, och derifrån utgår en ungdom, ömtåligare än förr för skadliga inflytanden till kropp och själ. Så mycket mer måste skolan undvika att, i hvad på henne ankommer, förvekliga den vexande generationen.
60 Vår tid lider mindre brist på lärdom, än på starka karakterer. Den viljans kraft, som är mäktig af stora handlingar, födes icke hos en försliten själ i en förvekligad kropp.
61 Skolan kan icke ensam dana menniskan utan att missrikta henne. Det är för skolan en lifsfråga att gifva anden hvad anden tillhörer och naturen hvad naturen tillhörer. Må då skolan sluta förbund med naturen. Frisk och frimodig måste all verklig bildning vara, och dertill behöfver den luft, ljus, kraft, helsa och glädje.
62 Jag har hört mången lärare säga till sina tio-, tolf- eller fjortonårige elever vid vårtermins slut: »kära gossar, låten nu se, att I ej alldeles kasten boken under bänken i sommar; det eller det behöfven I bättre bereda er på till hösten.» – Jag ville hellre säga till dem: »kära gossar, låten nu se att I icke öppnen en bok på hela sommaren, utan hellre gören edert bästa att springa, brottas, klifva, rida, köra, simma, ro, fiska, jaga, rödja skog och bära hö. Dessa tre månader äro edra, med vilkor att I sedan arbeten desto raskare.»
63 Följa pojkarne detta råd, skola de sedan återvända med friskare kraft för vinterarbetet. Följa de det icke, så skola de kanske innan hösten ha repeterat någon bok i Euklides, något tal af Cicero (för att icke räkna romanerna, dem sådana ungherrar vanligen sluka i soffhörnet), men naturens och helsans bok hafva de endast betraktat på permarna, och bleka, gängliga, trötta, som de foro, vända de på hösten åter till skolan, för att ytterligare offra ett år af sin ungdom, och dermed tio år af sitt lif, åt den falska lärdomens Moloch.
64 Till flickskolornas elever ville jag säga nästan detsamma, om också med val af mindre halsbrytande öfningar, och jag ville lägga dertill, att en timma i trädgården eller i bärskogen är bättre än tio vid sömmen och brodernålen hemma. Tvenne böcker, utom bibel och psalmbok, kunde gossar och flickor rådfråga om sommaren: svenska floran och M. v. Wrights finska fåglar.*)Torde utkomma mot slutet af denna månad.
65 Skolans stadgar måste åtlydas, sålänge de gälla, men den dag de uppställa ljus, luft och gymnastik i det fria som lagbud, och den dag de, i likhet med universitetet, börja sommarferierna den 1 Juni,**)Årsexamen kunde kanske lämpligare anställas i slutet af höstterminen. Bekymret derför beröfvar nu ungdomen all vårens glädje. – denna dag skall anses som ett gladt förebud till en ny, hela undervisningen genomgripande reform.
Arbeta, yngling! Dertill är du buren;
Förutan det är intet mål dig gifvet.
Men sök ej vetenskapen utom lifvet;
Din största skola är ändock naturen.
Och huru högt ditt vetande är drifvet,
Och huru fint din penna än är skuren,
För dyrt, för dyrt har du din lärdom löst,
Om kraft och helsa du för den förslöst.
Den sanna visheten är ej ett spöke
Med rynkad panna och förtärda kinder.
Frimodig, glad, du hennes källor söke
Och trotse hvarje möda, hvarje hinder.
Ej blott ur boken du din kunskap öke,
Men ock der ängen sina kransar binder.
Till hufvud, arm och hjerta lika stark,
Som furan vex ur fosterlandets mark!
Notisen/artikeln ingår i HT 1/10 1859: |3|5. Bränvinsimporten från Estland.
68 Vi befinna oss nu i den årstid, då skuggorna falla som skinnfällar öfver allt hvad icke tål dagens ljus, – då tullbetjeningen vakar sömnlös om nätterna och smuglaren flitigt anropar Merkurius, tjufvarnes gud, att han måtte förhjelpa dem till att få rätt många fastager estländskt bränvin öfver till Finland. Det är bekant, att bränvinshatten är för mången god vän på hinsidan hafvet en annan Fortunati önskehatt, med hvilken man önskar sig öfver vågen till Sibbo, Esbo, Kyrkslätt o. s. v. och derifrån åter tillbaka med verkligt silfver på fickan. Väl gör den estländske bonden sjelf så godt besked som möjligt för den inhemska varan; åtminstone bereda patronerne honom alla möjliga tillfällen dertill; men han är icke mer än menniska, han kan med bästa vilja icke tömma hela den »långsup», hela den förnedringens kalk, som brännerierna räcka honom; han måste unna sin finska broder en anpart i styrkedrycken, och så är bränvinsfloden, näst Neva och Kymmene, den ansenligaste elf, som utströmmar i Finska viken, – en Malström, som i sin hvirfvel uppslukar södra Finlands förnuft, helsa och penningar.
69 Södra Finland blir visserligen derigenom i tillfälle att i sin tur unna en del af sitt öfverflöd åt den inre och nordliga delen af landet. Knappt är det vinter och »godt bränvinsföre», innan så ansenliga lass draga norrut, att resande understundom färdas miltal efter dem i en beständig bränvinsånga. Hvar dessa lass råka läka under vägen, der är lättja och oljud, kif och slagsmål, – der utsås drakens tänder, af hvilka beväpnade män uppvexa ur jorden, – »puukko-junkarit», knifhjeltarne, hvilkas bragder äro bedröfligt ryktbara i vår tids annaler.
70 Emellertid är estländska bränvinet en vådlig konkurrent till lofliga bränvinsbrännareskrået hemma i Finland. Våra egna oskyldiga bränvinspannor, dessa menlösa »tillgodogörare af en annars onyttig slösäd» (hvaribland ett eller annat hundratusen tunnor ren råg och godt korn m. m.) – dessa »ladugårdens oumbärliga» fodermarskar (dranksåarna) – de beröfvas genom den estländska importen deras naturliga privilegium på att sjelfva uteslutande få förgifta land och folk. Hvilket intrång på den »verkligt inhemska» produktionens obestridliga rättigheter!
71 Det finnes likväl de, som icke anse största vådan af det estländska bränvinet ligga just uti konkurrensen. Dess rätta fara vill man snarare söka deruti, att estländska importen, om den icke utestänges från Finland, gör hvarje högre beskattning af bränvinet här i landet omöjlig. Man börjar numera temligen allmänt komma till den öfvertygelse, att den enda verksama, den enda kraftiga dammen mot bränvinsfloden vore en accis af 50 kopek silfver per kanna på tillverkningen, som för öfrigt finge bedrifvas af hvem som helst och med hvilka redskap som helst, allenast en sträng kontroll blir möjlig och äfven andra spritdrycker taxeras i proportion. Men om bränvinets konstanta pris härigenom blir 90 kop. à 1 rub. s:r kannan, huru förekomma importen af estländsk vara till 30 à 40 kop. samma mynt?
72 That is the question.
73 Man kunde möjligen gripa till samma system, som engelska regeringen på sednare tider tillgripit för att stäcka slafhandeln i dess rot. Engelsmännen försöka nemligen civilisera Afrikas kuster med kolonier; vi kunde försöka att civilisera våra estländske bröder med nykterhetsföreningar. Men sådant har sina svårigheter, bland andra den, att vårt eget land icke tyckes erbjuda någon bördig jordmån för nykterheten. Liksom furstarne i Guinea fortfara att drifva sin svarta marknad utan att lägga kolonierna mycket på sinnet, likaså fortfara bränvinspatronerne i Estland att skicka oss eldvatten, utan att synnerligen fråga efter vårt »Raitiuuden seura» med allt hvad dertill hör.
74 Vi känna inga andra detaljer om importen från Estland, än annonserna i F. A. T., hvilka gemenligen börjas med: »Okände ägaren till de käril etc.original: etc.. innehållande så och så många kannor sprit» ... o. s. v. Men troligt är redan häraf att försöken fortfara. Det är derföre af icke ringa vigt att känna de nyaste författningar, hvarmed man äfven ifrån ryska sidan sökt sätta en damm mot besagde import. Nämnde lagbud, i öfvs. från S:t Pbg Handels-Zeitung 1859 N:o 23, lyda som följer:
75
konsekvensändrat/normaliseratH. M. Kejsaren har, enligt ministerkomiténs beslut och i öfverensstämmelse med finansministerns framställning, den 9 (21) December 1858, till förekommande af hemlig införsel af sädes-bränvin och sprit från Estland till Finland, i nåder behagat förordna följande, att på försök under fem års tid fastställas:
76 1) De, hvilka från en punkt på estländska guvernementets kust önska till en annan punkt föra sädesbränvin eller sprit, vare sig på fartyg, eller på foror långs stranden, eller vintertid öfver hafs-isen, äro förpligtade att derförinnan föra dessa produkter till en tullstation eller till en på hafskusten stående post af gränsvakten, hvarefter tull- eller postuppsyningsmannen, eller hans biträde, ofördröjligen utfärdar för denna transport en med hans underskrift försedd attest, i hvilken bör intygas:
77 a) transportförarens namn och ständiga boningsort;
78 b) orten, hvarthän bränvinet eller spriten skall transporteras;
79 c) antalet af kärl (tunnor, halftunnor, buteljer o. s. v.) samt varans qvantitet i vedro;
80 d) attestens nummer samt
81 e) den längsta tid, inom hvars förlopp bränvinet måste vara anländt till dess bestämmelseort, nemligen sex veckor, räknade från attestens utfärdande.
82 Gränsvaktens tjenstemän och officerare böra hvar sjunde dag tillställa chefen för Revalska tulldistriktet kopior af dessa attester.
83 2) När bränvinet eller spriten ankommit till destinationsorten, bör det föras till närmaste tullstation eller närmaste post af gränsvakten, dervid uppsyningsmannen eller hans biträde antecknar på attesten såväl dagen, då varan ankommit, som huruvida transporten befunnits motsvara eller icke motsvara attestens uppgifter, samt inlemnar derpå attesten ofördröjligen till chefen för ofvannämnde distrikt. Denne förpligtas, att, på grund af kopiorna och originalattesterna, hafva uppsigt öfver bränvinets eller spritens riktiga ankomst till destinationsorten samt genom behörig domstol bötfälla dem, hvilka ej iakttagit den föreskrifna tiden, till en plikt, motsvarande hela beloppet af ifrågavarande, icke i tid anlända bränvin eller sprit.
84 3) Sprit eller sädesbränvin, som utan attest transporteras från en punkt af estländska kusten till en annan, vare sig på fartyg eller långs kusten sjöledes, eller öfver isen och till lands med fordon, betraktas såsom ämnadt till hemlig utförsel och underkastas, enligt gällande allmänna grunder, konfiskation.original: konfiskation».