1 Sedan utsigterna till den allmänna fredens bibehållande nu på en tid i betänklig grad förmörkats och man med mer eller mindre skäl på alla håll tyckes bereda sig på det snara utbrottet af ett europeiskt krig till lands och sjöss, kan väl ingen förtänka köpmännen, om de, här som annorstädes, med oro motse den stundande sommaren och tveka att inlåta sig i spekulationer, hvilka synas dem risk underkastade. Handeln är af alla yrken det som mest är intresseradt i freden, lugnet och en god grannsämja folken emellan, och vi ha ej orsak att anse de finske köpmännen mera krigslystne, än andre deras medbröder, äfven om de lagt på minnet de ovanliga konjunkturer, som under kontinentalsystemet lade grund till mer än en respektabel förmögenhet här i landet. Sådana tider, då en enda makt beherskade hafven och finska handeln skar guld med tälgknifvar, emedan den beskyddades af Englands örlogsmän, sådana tider inträffa, vid krigsmarinens nuvarande utveckling, näppeligen mer, och skulle de äfven göra det, så är dock verldens och Finlands ställning nu förändrad i mycket annat.
2 Vi äro alltså förvissade, att den finska handeln både önskar fred och af den drar sin bästa profit. Vi äro der|33 2|jemte öfvertygade, att handeln, likasom öfriga intressen i landet, hyser det mest oinskränkta förtroende både till Monarkens uttalade fredälskande tänkesätt och, i händelse af krig, till statens förmåga att skydda sina medborgares rätt mot främmande öfvervåld. Vi ämna derföre icke gifva utrymme åt förtidiga eller ogrundade farhågor. Men en lugn betraktelse af de politiska händelsernas möjliga inverkan på finska handeln anse vi i dessa tider vara alldeles på sin plats, öfverlåtande för resten åt en hvar att, om så behagas, se sakerna i en annan dager.
3 Frågan kan uppfattas ur tvenne synpunkter. Antingen Ryska riket, och följaktligen Finland, kommer i krig med främmande makter, eller främmande makter sinsemellan råka i strid till lands och sjöss, så kommer i hvardera fallet ett sjökrig att på finska handeln mer eller mindre inverka. Vi säga ej att det förra fallet skall inträffa, men en möjlighet är det, och så betraktas det af en vaksam regering. Monarken har i manifest af den 14 (26) Mars förklarat sin afsigt vara att låta främmande makter efter godtfinnande ordna deras egna förhållanden, men tillika med kraft tillbakavisa hvarje angrepp på ryska rikets område. En sådan förklaring är lika värdig som lugnande. Men olyckligtvis äro för många gäsningsämnen för närvarande inom grannstaterna i verksamhet, för att man kunde öfverlemna sig åt det hopp, att dessa stater skola hysa lika fredälskande tänkesätt. Det är såledess en möjlighet – och för någonting mer vilja vi ej utgifva det – att Ryssland mot sin vilja komme i krig med grannstaterna Preussen och Österrike samt det revolutionära Frankrike. För ögonblicket finnas inga anledningar att befara en störing af freden på andra håll.
4 Det första faktum, som härvid faller i ögonen, är att Preussen och samtliga tyska staterna – äfven Österrike numera, efter förlusten af Venedig och sannolikt jemväl Triest – icke äga någon örlogsflotta. Det är således för dessa stater faktiskt omöjligt, att, i händelse af krig, göra finska handelsflottan förfång på hafven, – ifall man ej ville antaga det osannolika fall, att kapare utrustades, med risk att öfverallt uppsnappas af den talrika ryska marinen. Frankrike åter har en stark och på sednare tider betydligt ökad örlogsmarin; särdeles äger det en stor mängd krigsångfartyg. Det är derföre sannolikt, att handeln på Medelhafvet, Spanien och Frankrike sjelft, om kriget utbryter, kommer att lida flerfaldig risk, hvarföre rådligast torde vara, att så fort som möjligt hemskicka de saltlaster, som från dessa nejder för sommaren påräknas. Vi inskränke oss att nu endast erinra om denna för finska handeln högst nödiga försigtighet, hvars underlåtande, vid den ringa importen af salt förleden sommar, vid förrådernas medtagna skick och saltprisernas nu redan inträffade dyrhet, kunde blifva af ganska ledsama påföljder. Öfrige af behofvet dikterade åtgärder för exporten på medelhafvet etc. torde af Hrr köpmän sjelfva bäst inses, dock tage vi oss friheten afråda från alla förhastade farhågor, helst mycket kommer att bero på hvad parti England tager, samt de finska fartyg, hvilka vid krigets möjliga utbrott befinna sig i Medelhafvets ostligare farvatten, i fall de ej riskera att vända stäfven hemåt, alltid hafva en tillflykt till Svarta hafvet, Odessas hamn och ryska flottans kanoner.
5 Det är under dessa förhållanden en omständighet af högsta vigt, att en del af de förnämsta finska importartiklar, kolonialvarorna, bomullsgarnet, kattunerna och jemväl saltet (från Liverpool), kan fås på närmare håll från England, medan de öfriga, såsom tobaken, hampan, hvetmjölet m. m. fås från Ryssland och jernet från Sverige. Italienska frukter, macaroni m. m., spanska fikon och russin samt franska viner lära väl i nödfall kunna umbäras på våra bord. Deremot äro de förnämsta finska exportartiklar, enkannerligen tjäran och plankorna, af den beskaffenhet, att ett krig snarare bör öka än minska deras konsumtion i utlandet, särdeles vid de starka rustningar, som bedrifvas i alla örlogshamnar. I förbigående sagdt, kan det möjligen nu hafva sin goda nytta, att Tyskland icke äger en örlogsflotta, men när en sådan kommer att byggas, hvilket ofelbart innan kort blir fallet, kan en förmånlig stegring af tjärpriserna icke uteblifva.
6 Vi öfvergå nu från möjligheternas alltid vanskliga område till det redan vissa, nemligen följderna af krig emellan främmande makter. Faktiskt hafva sådana redan på tvenne punkter utbrustit, nemligen i södern mellan Österrike och samtliga de italienska staterna samt i norden mellan Danmark å ena samt Preussen och, som det vill synas, Hannover, Braunschweig, Meklenburg, Hamburg och Lübeck, möjligen samtliga tyska stater, å andra sidan. För Finska handeln kan väl det italienska kriget endast hafva ett medelbart intresse i så måtto att det i dessa nejder rubbar både enskild och allmän kredit; af desto större vigt är den beslutsama strid, i hvilken det lilla Danmark nu inlåtit sig med den tyska öfvermakten. Sednaste underrättelser tyckas nemligen bekräfta, hvad också måste betraktas som en naturlig följd af de tyska staternas fiendtliga beteende, att danska flottan rustar sig att blokera Hamburg, Altona, Lübeck, Kiel samt de preussiska och öfriga tyska hamnarna åtminstone vid Östersjön, i händelse icke, som förmodas, Englands tillämnade bemedling förmår göra ett hastigt slut på fiendtligheterna.
7 Hvad innebär för finska handeln en sådan blokad?
8 Den innebär – för att hålla oss till Östersjön – ett upphörande tillsvidare af tjärexporten på Danzig och i synnerhet Pillau, tjär-, bräd- och smörexporten, inclusive spanmål och andra viktualier, på Lübeck och till en del på Kiel, mindre artiklar, såsom pottaska, kummin o. s. v. att förtiga. Den innebär vidare en stagnation af hela importen från Lübeck, icke allenast manufakturer och »kurtze-Waaren»,konsekvensändrat/normaliserat utan äfven kolonialvaror m. m. hvilka öfver Lübeck som transito-ort utskeppas för att furnera den finska minuthandeln. Den innebär slutligen, i följd häraf och på den fot en stor del af kram- och minuthandeln här i landet är ställd, hvad man kallar ett streck i räkningen för de af våra köpmän, hvilkas hela, på Lübska varor beräknade rörelse, för ögonblicket åtminstone, sättes på spel genom den tillfälligt afbrutna kommunikationen med deras stapelort.
9 Vi äro för ingen del böjda att måla allt i svart, och derföre vilja vi hoppas, hvad i sjelfva verket är ganska sannolikt, att engelsk, måhända äfven rysk, bemedling innan kort skall sätta en gräns för kriget och derigenom äfven för de olägenheter handeln af detta får vidkännas. I alla händelser förmode vi dock, att de af landets köpmän, som bygga hela sin rörelse på Lübsk import, nu ändteligen inse, hvart den häfdvunna slentrianen le|33 3|der, att kasta sig så helt och hållet i utlänningens armar, som nu ofta sker, eller att, som än oftare är fallet, beqvämligen taga hvad Lübeckarn bjuder i tredje eller fjerde, i stället att hemta varorna från första eller andra hand. Det är nemligen så klart som dagen, att en fri spekulation, som, utan att binda sig vid en handelsplats, söker och tager sina behofver öfverallt, der förmånligast ske kan, vida mindre riskerar att se sina tillförselkällor stoppade, i samma mån som dessa källor äro flera och friare valda. Redan denna insigt, tro vi, skulle i någon mån uppväga möjliga förluster på en blokad af de tyska hamnarne.
10 Å andra sidan får man icke förbise, att exporten på Danmark under dessa förhållanden torde blifva mer än vanligt lönande. Sedan det feta Holstein affallit, äro, enligt sednaste underrättelser, alla viktualiepriser högt stegrade i Köpenhamn, och komma, äfven under förväntad tillförsel från Sverige, sannolikt icke så snart att falla, i anseende till behofverna för arméns och flottans provianterande. Likaledes är troligt, att flottan konsumerar betyliga partier tjära och trädvirke och att dessa artiklar följagtligen stiga i pris, helst Sverige på samma tid utrustar en betydlig örlogsflotta. Om hvilket allt det dock torde vara rådligast att invänta direkta handelsunderrättelser.
11 Dagens politiska tilldragelser medföra emellertid andra följder, som för handeln äro af vida större betydelse, än dessa partiela inflytanden. Vi mena den svåra rubbning i kredit- och penningeväsendet, som i Frankrike, Italien, Österrike, Preussen och det öfriga Tyskland varit naturliga frukter dels af förra årets hungersnöd och penningeexport, dels af gamla förhållandens plötsliga omstörtning, dels af misstroende till framtiden och det nya. Det är icke nog med att både produktion och konsumtion i dessa länder hastigt nedgått och att samma länders handel i följd deraf skakas af en fruktansvärd kris, som, i det den bringar de solidaste firmor på fall, direkt inverkar på förbindelserna med utlandet; genom tidens vidtgrenade kredit- och vexelsystem kännas dessa hvälfningar öfverallt i den handlande verlden. Ochså ha följderna ej dröjt att visa sig i Belgien, i Holland, i Italien, tillochmed i det skuldfria Norge, som nu negotierar om ett större lån, i Sverige, der dukatpriset uppgått till 6. Rdrriksdaler Banko att icke tala om länder sådana som Spanien, Portugal, till en del äfven Danmark, i hvilka finanserna redan förut icke voro i det bästa skick. England ensamt flyter ofvanpå svallvågen; dit bringas stora kapitaler i säkerhet. Men i andra länder råder ett allmänt sauve qui peut, rädde sig hvem som kan, i penningeväg. Enhvar söker berga undan sitt klingande mynt (man berättar att t. ex. i Berlin mången nedgräfver det), och inskränka sina utgifter, pappersmynt mottager man ej, vexlar tror man ej: hvem går i borgen för att icke huset N. N. i dag eller morgon inställer sina betalningar? Hvem kan under så svåra konjunkturer undra, att handeln ligger neder, kreditens hjelpkällor försina, alla fordringar indrifvas, alla affärer inskränkas och en kris är i antågande, som icke engång under kontinentalsystemet haft sin like!
12 Det skulle föra oss för vida, att närmare ingå i detta ämne. En anmärkning må tillåtas oss som resultat af det sagda. Må den finska handeln under dessa konjunkturer röra sig med den största försigtighet! Må den spekulera med den största möjliga beräkning, icke blindt följande en gammal stråt, som nu kan vara spärrad, men tillika med all möjlig varsamhet inlåtande sig på en ny! Må den derföre icke förlora modet, ty på Östersjön ofredar den ingen och på Nordsjön herrskar England! Må den skyndsamligen förse landet med salt! Må den uppgöra sina affärer så mycket som möjligt på England, – ty der kan man dock hoppas stabilitet, ehuru ingen dödlig kan i dessa tider med säkerhet förutsäga någonting – men deremot tillsvidare inskränka sina transaktioner på Tyskland, Frankrike och Medelhafvet! Detta synes vara hvad tiderna bjuda och hvad åtminstone torde förtjena någon uppmärksamhet, äfven om vi skulle befinnas hafva i ett eller annat misstagit oss.
Kommentar
Det finns inga kommentarer till de enskilda artiklarna och artikelserierna i delutgåvan.
Är Finska Handeln hotad af krig?
1 Sedan utsigterna till den allmänna fredens bibehållande nu på en tid i betänklig grad förmörkats och man med mer eller mindre skäl på alla håll tyckes bereda sig på det snara utbrottet af ett europeiskt krig till lands och sjöss, kan väl ingen förtänka köpmännen, om de, här som annorstädes, med oro motse den stundande sommaren och tveka att inlåta sig i spekulationer, hvilka synas dem risk underkastade. Handeln är af alla yrken det som mest är intresseradt i freden, lugnet och en god grannsämja folken emellan, och vi ha ej orsak att anse de finske köpmännen mera krigslystne, än andre deras medbröder, äfven om de lagt på minnet de ovanliga konjunkturer, som under kontinentalsystemet lade grund till mer än en respektabel förmögenhet här i landet. Sådana tider, då en enda makt beherskade hafven och finska handeln skar guld med tälgknifvar, emedan den beskyddades af Englands örlogsmän, sådana tider inträffa, vid krigsmarinens nuvarande utveckling, näppeligen mer, och skulle de äfven göra det, så är dock verldens och Finlands ställning nu förändrad i mycket annat.
2 Vi äro alltså förvissade, att den finska handeln både önskar fred och af den drar sin bästa profit. Vi äro der|33 2|jemte öfvertygade, att handeln, likasom öfriga intressen i landet, hyser det mest oinskränkta förtroende både till Monarkens uttalade fredälskande tänkesätt och, i händelse af krig, till statens förmåga att skydda sina medborgares rätt mot främmande öfvervåld. Vi ämna derföre icke gifva utrymme åt förtidiga eller ogrundade farhågor. Men en lugn betraktelse af de politiska händelsernas möjliga inverkan på finska handeln anse vi i dessa tider vara alldeles på sin plats, öfverlåtande för resten åt en hvar att, om så behagas, se sakerna i en annan dager.
3 Frågan kan uppfattas ur tvenne synpunkter. Antingen Ryska riket, och följaktligen Finland, kommer i krig med främmande makter, eller främmande makter sinsemellan råka i strid till lands och sjöss, så kommer i hvardera fallet ett sjökrig att på finska handeln mer eller mindre inverka. Vi säga ej att det förra fallet skall inträffa, men en möjlighet är det, och så betraktas det af en vaksam regering. Monarken har i manifest af den 14 (26) Mars förklarat sin afsigt vara att låta främmande makter efter godtfinnande ordna deras egna förhållanden, men tillika med kraft tillbakavisa hvarje angrepp på ryska rikets område. En sådan förklaring är lika värdig som lugnande. Men olyckligtvis äro för många gäsningsämnen för närvarande inom grannstaterna i verksamhet, för att man kunde öfverlemna sig åt det hopp, att dessa stater skola hysa lika fredälskande tänkesätt. Det är såledess en möjlighet – och för någonting mer vilja vi ej utgifva det – att Ryssland mot sin vilja komme i krig med grannstaterna Preussen och Österrike samt det revolutionära Frankrike. För ögonblicket finnas inga anledningar att befara en störing af freden på andra håll.
4 Det första faktum, som härvid faller i ögonen, är att Preussen och samtliga tyska staterna – äfven Österrike numera, efter förlusten af Venedig och sannolikt jemväl Triest – icke äga någon örlogsflotta. Det är således för dessa stater faktiskt omöjligt, att, i händelse af krig, göra finska handelsflottan förfång på hafven, – ifall man ej ville antaga det osannolika fall, att kapare utrustades, med risk att öfverallt uppsnappas af den talrika ryska marinen. Frankrike åter har en stark och på sednare tider betydligt ökad örlogsmarin; särdeles äger det en stor mängd krigsångfartyg. Det är derföre sannolikt, att handeln på Medelhafvet, Spanien och Frankrike sjelft, om kriget utbryter, kommer att lida flerfaldig risk, hvarföre rådligast torde vara, att så fort som möjligt hemskicka de saltlaster, som från dessa nejder för sommaren påräknas. Vi inskränke oss att nu endast erinra om denna för finska handeln högst nödiga försigtighet, hvars underlåtande, vid den ringa importen af salt förleden sommar, vid förrådernas medtagna skick och saltprisernas nu redan inträffade dyrhet, kunde blifva af ganska ledsama påföljder. Öfrige af behofvet dikterade åtgärder för exporten på medelhafvet etc. torde af Hrr köpmän sjelfva bäst inses, dock tage vi oss friheten afråda från alla förhastade farhågor, helst mycket kommer att bero på hvad parti England tager, samt de finska fartyg, hvilka vid krigets möjliga utbrott befinna sig i Medelhafvets ostligare farvatten, i fall de ej riskera att vända stäfven hemåt, alltid hafva en tillflykt till Svarta hafvet, Odessas hamn och ryska flottans kanoner.
5 Det är under dessa förhållanden en omständighet af högsta vigt, att en del af de förnämsta finska importartiklar, kolonialvarorna, bomullsgarnet, kattunerna och jemväl saltet (från Liverpool), kan fås på närmare håll från England, medan de öfriga, såsom tobaken, hampan, hvetmjölet m. m. fås från Ryssland och jernet från Sverige. Italienska frukter, macaroni m. m., spanska fikon och russin samt franska viner lära väl i nödfall kunna umbäras på våra bord. Deremot äro de förnämsta finska exportartiklar, enkannerligen tjäran och plankorna, af den beskaffenhet, att ett krig snarare bör öka än minska deras konsumtion i utlandet, särdeles vid de starka rustningar, som bedrifvas i alla örlogshamnar. I förbigående sagdt, kan det möjligen nu hafva sin goda nytta, att Tyskland icke äger en örlogsflotta, men när en sådan kommer att byggas, hvilket ofelbart innan kort blir fallet, kan en förmånlig stegring af tjärpriserna icke uteblifva.
6 Vi öfvergå nu från möjligheternas alltid vanskliga område till det redan vissa, nemligen följderna af krig emellan främmande makter. Faktiskt hafva sådana redan på tvenne punkter utbrustit, nemligen i södern mellan Österrike och samtliga de italienska staterna samt i norden mellan Danmark å ena samt Preussen och, som det vill synas, Hannover, Braunschweig, Meklenburg, Hamburg och Lübeck, möjligen samtliga tyska stater, å andra sidan. För Finska handeln kan väl det italienska kriget endast hafva ett medelbart intresse i så måtto att det i dessa nejder rubbar både enskild och allmän kredit; af desto större vigt är den beslutsama strid, i hvilken det lilla Danmark nu inlåtit sig med den tyska öfvermakten. Sednaste underrättelser tyckas nemligen bekräfta, hvad också måste betraktas som en naturlig följd af de tyska staternas fiendtliga beteende, att danska flottan rustar sig att blokera Hamburg, Altona, Lübeck, Kiel samt de preussiska och öfriga tyska hamnarna åtminstone vid Östersjön, i händelse icke, som förmodas, Englands tillämnade bemedling förmår göra ett hastigt slut på fiendtligheterna.
7 Hvad innebär för finska handeln en sådan blokad?
8 Den innebär – för att hålla oss till Östersjön – ett upphörande tillsvidare af tjärexporten på Danzig och i synnerhet Pillau, tjär-, bräd- och smörexporten, inclusive spanmål och andra viktualier, på Lübeck och till en del på Kiel, mindre artiklar, såsom pottaska, kummin o. s. v. att förtiga. Den innebär vidare en stagnation af hela importen från Lübeck, icke allenast manufakturer och »kurtze-Waaren»,konsekvensändrat/normaliserat utan äfven kolonialvaror m. m. hvilka öfver Lübeck som transito-ort utskeppas för att furnera den finska minuthandeln. Den innebär slutligen, i följd häraf och på den fot en stor del af kram- och minuthandeln här i landet är ställd, hvad man kallar ett streck i räkningen för de af våra köpmän, hvilkas hela, på Lübska varor beräknade rörelse, för ögonblicket åtminstone, sättes på spel genom den tillfälligt afbrutna kommunikationen med deras stapelort.
9 Vi äro för ingen del böjda att måla allt i svart, och derföre vilja vi hoppas, hvad i sjelfva verket är ganska sannolikt, att engelsk, måhända äfven rysk, bemedling innan kort skall sätta en gräns för kriget och derigenom äfven för de olägenheter handeln af detta får vidkännas. I alla händelser förmode vi dock, att de af landets köpmän, som bygga hela sin rörelse på Lübsk import, nu ändteligen inse, hvart den häfdvunna slentrianen le|33 3|der, att kasta sig så helt och hållet i utlänningens armar, som nu ofta sker, eller att, som än oftare är fallet, beqvämligen taga hvad Lübeckarn bjuder i tredje eller fjerde, i stället att hemta varorna från första eller andra hand. Det är nemligen så klart som dagen, att en fri spekulation, som, utan att binda sig vid en handelsplats, söker och tager sina behofver öfverallt, der förmånligast ske kan, vida mindre riskerar att se sina tillförselkällor stoppade, i samma mån som dessa källor äro flera och friare valda. Redan denna insigt, tro vi, skulle i någon mån uppväga möjliga förluster på en blokad af de tyska hamnarne.
10 Å andra sidan får man icke förbise, att exporten på Danmark under dessa förhållanden torde blifva mer än vanligt lönande. Sedan det feta Holstein affallit, äro, enligt sednaste underrättelser, alla viktualiepriser högt stegrade i Köpenhamn, och komma, äfven under förväntad tillförsel från Sverige, sannolikt icke så snart att falla, i anseende till behofverna för arméns och flottans provianterande. Likaledes är troligt, att flottan konsumerar betyliga partier tjära och trädvirke och att dessa artiklar följagtligen stiga i pris, helst Sverige på samma tid utrustar en betydlig örlogsflotta. Om hvilket allt det dock torde vara rådligast att invänta direkta handelsunderrättelser.
11 Dagens politiska tilldragelser medföra emellertid andra följder, som för handeln äro af vida större betydelse, än dessa partiela inflytanden. Vi mena den svåra rubbning i kredit- och penningeväsendet, som i Frankrike, Italien, Österrike, Preussen och det öfriga Tyskland varit naturliga frukter dels af förra årets hungersnöd och penningeexport, dels af gamla förhållandens plötsliga omstörtning, dels af misstroende till framtiden och det nya. Det är icke nog med att både produktion och konsumtion i dessa länder hastigt nedgått och att samma länders handel i följd deraf skakas af en fruktansvärd kris, som, i det den bringar de solidaste firmor på fall, direkt inverkar på förbindelserna med utlandet; genom tidens vidtgrenade kredit- och vexelsystem kännas dessa hvälfningar öfverallt i den handlande verlden. Ochså ha följderna ej dröjt att visa sig i Belgien, i Holland, i Italien, tillochmed i det skuldfria Norge, som nu negotierar om ett större lån, i Sverige, der dukatpriset uppgått till 6. Rdrriksdaler Banko att icke tala om länder sådana som Spanien, Portugal, till en del äfven Danmark, i hvilka finanserna redan förut icke voro i det bästa skick. England ensamt flyter ofvanpå svallvågen; dit bringas stora kapitaler i säkerhet. Men i andra länder råder ett allmänt sauve qui peut, rädde sig hvem som kan, i penningeväg. Enhvar söker berga undan sitt klingande mynt (man berättar att t. ex. i Berlin mången nedgräfver det), och inskränka sina utgifter, pappersmynt mottager man ej, vexlar tror man ej: hvem går i borgen för att icke huset N. N. i dag eller morgon inställer sina betalningar? Hvem kan under så svåra konjunkturer undra, att handeln ligger neder, kreditens hjelpkällor försina, alla fordringar indrifvas, alla affärer inskränkas och en kris är i antågande, som icke engång under kontinentalsystemet haft sin like!
12 Det skulle föra oss för vida, att närmare ingå i detta ämne. En anmärkning må tillåtas oss som resultat af det sagda. Må den finska handeln under dessa konjunkturer röra sig med den största försigtighet! Må den spekulera med den största möjliga beräkning, icke blindt följande en gammal stråt, som nu kan vara spärrad, men tillika med all möjlig varsamhet inlåtande sig på en ny! Må den derföre icke förlora modet, ty på Östersjön ofredar den ingen och på Nordsjön herrskar England! Må den skyndsamligen förse landet med salt! Må den uppgöra sina affärer så mycket som möjligt på England, – ty der kan man dock hoppas stabilitet, ehuru ingen dödlig kan i dessa tider med säkerhet förutsäga någonting – men deremot tillsvidare inskränka sina transaktioner på Tyskland, Frankrike och Medelhafvet! Detta synes vara hvad tiderna bjuda och hvad åtminstone torde förtjena någon uppmärksamhet, äfven om vi skulle befinnas hafva i ett eller annat misstagit oss.