1 Så påstår hr Y. K. i Suometar N:o 3, korresp. från Jakobstad med anledning af NyCarleby brand, tvifvelsutan rätt välment, men också rätt hjertlöst. Innan ännu den aska kallnat, hvilken är allt, eller nästan allt som återstår af en olycklig stad, hör man en röst från den närmaste grannstad förklara dessa glödande ruiner ovärdiga att åter uppstå, – råda det förhärjade samhället att låta stryka sitt namn från Finlands karta och flytta till grannen, emedan der vore en affär att göra! Arfvingarna bruka dock skickligtvis ej tala om affärer, innan den sjuke är död; man dröjer med bouppteckningen åtminstone tilldess man med säkerhet vet att den hårdt slagne uppgifvit andan. Här är det långtifrån afgjordt. Ännu återstå 1 200konsekvensändrat/normaliserat menniskor, som ej kunna förnekas sin menskliga rätt att älska den plats der de äro födda och der deras fäder lefvat och verkat i mer än två århundraden. Dessa menniskor äro ursäktade, om de icke, så strax åtminstone, kunna uppskatta den utomordentliga vinsten af en affär, som beröfvar dem det enda, hvilket ännu återstår dem som samhälle, – hoppet om en framtid.
2 Bör öfverhufvud någon stad i Finland försvinna? Att påstå det, synes oss mycket likna det förträffliga påstående, som man också hör någon gång, att landet har alldeles för mycket folk, att det ökade antalet ej kan lifnära sig och att derföre hinder böra läggas i vägen för den förderfliga folkökningen. Hr Y. K. återgår med ett sådant förmenande till 15 och 1600-tillagt av utgivarentalens visa åsigter om näringarnas upphjelpande, då, som bekant, det ena påbudet efter det andra utkom, att de eller de städerna borde upphöra och deras invånare förflyttas till grannstäderna för att upphjelpa dessa; – påbud, som lyckligtvis hvarje gång visade sig vara lika maktlösa som orimliga. Hr Y. K. märker icke, att åsigterna i vår tid betydligt förändrat sig och att Finland, långt ifrån att anses hafva för många städer, med rätta anses hafva alldeles för få; hvarpå vi ha ett nära och hugneligt bevis i en upplyst regerings sednaste beslut om fem nya städers anläggande.
3 I sjelfva verket är det också en klar sak, att hvarje stad måste, mer eller mindre, bilda en samlingspunkt för handel och näringar, för odling och upplysning. Äfven den obetydligaste af Finlands städer har sin skola, sitt postkontor, sin domstol, sin läkare, sitt apothek, sina handelsbodar, sina handtverkare, och en sjöstad sin tullkammare, sina fartyg och sitt skeppsvarf. Äfven den minsta måste derföre hafva sin krets af jemförelsevis högre bildning än landsbygden och derigenom, i ett land, der bildningselementerna och välståndet äro så glestsådda, äga sitt berättigande och sitt inflytande. Att utstryka en stad, vore det också en af de minsta, från Finlands karta, det är att på samma gång utstryka ett af dess civilisationselementer och lemna ett tomrum, som icke kan fyllas derigenom att någon annan stad möjligen exporterar några hundra tunnor tjära eller tolfter plankor mera om året*)Finlands städer äro för närvarande 33 tlll antalet och deras befolkning 6 procent utaf landets. Intet annat land i Europa har i proportion så få städer med så liten folkprocent. Beräknar man arealen, blir detta förhållande ännu ogynnsamare..
|7 4|
4 Med rätta klagas öfver de finska städernas vanmakt; men att tillskrifva den deras täthet, smakar nog mycket af samma bevisning, som man ofta hör skråförfäktande handtverkare anföra, nemligen att de ej kunna komma sig upp för det att så många fuska i samma yrke. Orsaken är utan tvifvel en helt annan och bör sökas dels i en lagstiftning från äldre tider, enkannerligen skråförfattningarna, dels i bristen på all högre kommerciel och teknisk underbyggnad, dels i kapitalbrist, dels och förnämligast i bristen på association och en sann kommunalanda – allmänna orsaker till handelns och industrins låga ståndpunkt, hvilka icke underlåta att göra sig kännbara i hvarje kommun särskildt. Att låta dessa orsaker qvarstå och söka bot i partiela åtgärder, vore, som sagdt, att återföra nationalekonomin till dess ståndpunkt för 200 år tillbaka, och vi betvifla att hr Y. K. skall lyckas bevisa gagnet af detta tillbakaskridande.
5 Det anförda stycket i Suometar lyder som följer: »Det klingar hårdt att döma en sjuk till döden. Men om döden i alla fall är oundviklig, om den är nödvändig för begynnelsen af ett nytt lif, är det väl bäst att domen uttalas i tid. I vår tanke blir ej af NyCarleby*)Lapuan Joensuu. Denna benämning är okänd bland nejdens finnar. Joensuu betecknar egentligen upplagsplatsen Åminne. någonsin mera en stad, ej heller något som förtjenar kallas en sådan. Och det tilltro vi oss kunna säga, att det vore bäst om man ej mera tänkte på att göra det till stad. I en så glestbebodd trakt, som detta medlersta Österbotten är, länder det till ingen nytta, utan endast till skada, att ha tre så näraliggande städer, som GamlaCarleby, Jakobstad och NyCarleby**)Från GamlaCarleby till Jakobstad är 4 mil, från Jakobstad till NyCarleby 2 mil, från NyCarleby till Vasa 8½ mil. NyCarlebys undergång skulle lemna 10½ mil af landets fruktbaraste och tätast befolkade kuster utan stad.. Isynnerhet de två sistnämnda äro hvarandra i vägen. För 22 år sedan nedbrann till större delen denna vår stad (Jakobstad), och då sades redan vara fråga om att flytta den till NyCarleby. Det skedde likväl ej och skulle ej heller ha varit klokt gjordt, isynnerhet derföre att Jakobstad har en särdeles god hamn, bästa af de tre, men NyCarleby hamn är särdeles dålig. Nu är saken helt annan. NyCarleby är mindre, dess hamn dålig, dess utrikes handel ganska obetydlig. Dess tjärhandel säges alltid varit så beskaffad, att när man fått sitt behof för att fylla en last, har man betalat pris efter godtfinnande, och stundom har man ej betalat just något alls. Likväl har NyCarleby alltid trillat Jakobstad i vägen, alltid varit i stånd att i förväg inköpa dit inkommande varor. När Jakobstad, det oaktadt, behållit öfvertaget, tyckes det klarligen visa, att handeln här står på en stadigare grundval.»
6 Detta resonnement af småstadsjalusin har sin roliga sida; det är åtminstone mycket uppriktigt. Ingenting är vanligare, än att två grannstäder inbördes ligga i konkurrens och rivalitet; hvarföre skulle dessa två vara ett undantag? Låt oss se huru de tillkommit. Vid början af 1600-talet fanns ingen enda stad i Österbotten. Det kännbara behofvet förmådde regeringen att efterhand utfärda stadsprivilegier för Vasa 1606, Uleåborg 1610, Gamla och NyCarleby 1620 (bådas privilegier af samma datum d. 7 Sept.), samt Christinestad (genom P. Brahe) 1652. Under Christina slog den öfvermäktiga svenska aristokratin nästan hela Österbotten under sig och begynte att anlägga städer äfven den, dels af verklig välmening, dels för att icke vara sämre än kronan. Pehr Brahe anlade inom sitt baroni Brahestad 1649, och Jakob De la Gardie, som 1652 fick Pedersöre socken i förläning, beslöt att också hafva en stad; men när han kort derpå dog, anlade hans enka Ebba BraheJakobstad, som fick privilegier 1660. Dermed var rivaliteten gifven. NyCarleby, som tillförene räknat Pedersöre inom sitt handelsområde, besvärade sig öfver den nya staden, och Carl XI befallte år 1682 dess ödeläggande och invånarnes flyttande till grannstäderna, hvilken fara för Jakobstad först efter flera uppskof år 1689 var öfverstånden. Naturligtvis bidrog ej detta till grannsämjan; och när Jakobstad brann år 1835, gick verkligen i båda grannstäderna samma tal som nu, att städerna låge för tätt, och att Jakobstad, såsom den yngsta och medlersta, borde försvinna; hvilket likväl ej hindrade invånarne att, likasom nu, med utmärkt beredvillighet hjelpa de nödställda.***)Hr Y. K. berättar, att man i Jakobstad ej fick bud om branden i NyCarleby (som dock bordt vara sin egen budbärare i mörkret), hvarföre man först andra dagen kl. 12 visste saken med säkerhet och vidtog undsättningsåtgärder. När branden utbröt i Jakobstad 1835 vid dagsljus, skyndade åtskilligt raskt folk dit från NyCarleby och bidrog, med framl.framlidnekapten Kerrman i spetsen, mycket både till bergning och släckning. Men Jakobstad ville ej höra på det örat, och deri gjorde det ganska rätt, ty efter branden steg dess välstånd högre an förr; hvilket hr Y. K. torde notera till deras tjenst, som »döma sjuke till döden».konsekvensändrat/normaliserat
7 Så förhåller det sig med denna rivalitet, som hvars målsman hr Y. K. nu uppträder på grannstadens ruiner. Här några ord om hans anförda skäl.
8 Alla de österbottniska hamnarna, Kaskö ensamt undantagen, lida af uppgrundning. Så äfven Jakobstads, så NyCarleby. Det sednares hamn är rymlig nog, lika djup, lika tryggad för stormar som Jakobstads; men inloppet är svårt och bildar ett S. Orsaken är ett grund, som skjuter ut från Sandörns holme åt vester; men detta grund, med 18 till 30 fots vatten tätt vid sidorna, står nu knappt mer än ½ fot under hafsytans medelhöjd och skall, i följd af landhöjningen, om 20 år stå ofvanom vattnet. Med en genomgräfning af detta grund, 4 à 500 alnar, vore inloppets största svårighet undanröjd.
9 Hr Y. K. förgäter dessutom, att alla fartyg, som in- och utlöpa i Oravais hamn, 3 mil söderom NyCarleby, klarera vid denna stads tullkammare. Bör väl Oravais trafik, hvaraf bland annat Kimo jernbruk beror, i framtiden belastas med 5 mils distans för nödig klarering?
10 Relativt till andra finska städer är hr Y. K:s ringa uppskattande af NyCarlebys handel ganska obefogadt, ty ännu till dato har den lemnat fem eller sex andra finska sjöstäder ett godt stycke efter sig. Men det är en sanning att den aftagit från en vida högre ziffra så i export som lästetal för tjugu år sedan, och orsaken är, som sagdt, i främsta rummet en allmän. Hvarföre har Vasa, hvarföre har GamlaCarleby m. fl. på samma tid gått betydligt nedåt? Men särskilda orsaker ha äfven bidragit. Åren 1836–1842 hade NyCarleby olyckan att förlora dyrbara fartyg och se några af sina största handelshus ramla, medan andra, skrämda af olyckorna, drogo sig tillbaka ur rörelsen. Hvarochen vet hvad sådant inverkar uppå en liten stad. Har hr Y. K. betänkt hvad det blefve af Jakobstads handel, om t. ex. de betydande firmorna P. Malm och P. U. Strengberg råkade ut för olyckan? Dermed vilja vi ej fritaga NyCarleby från eget fel tillika, ty med en större endrägt och allmän anda hade visserligen förlusterna ej blifvit på långt när så kännbara. Hvad förloradt är kan återvinnas. Under kriget var trafiken i NyCarleby en af de största i landet, och för närvarande har staden tre skeppsvarf på Alön.
11 Det smakar litet af en viss fabel att påstå, det NyCarleby grumlat bäcken för Jakobstad, som 40 år sednare placerade sig norrom i ett sämre läge för handeln och en half mil på sidan om stora kustvägen. NyCarleby, såsom beläget 3 verst norrom mynningen af inlandets betydliga lifsåder, Lappovägen, och 5 verst söderom, mynningen af Vasa läns andra flod, måste alltid äga ett större handelsområde, följaktligen ett för handeln vida förmånligare läge. När det gäller en stads vara eller icke vara, måste väl detta anses som hufvudsak. Konjunkturer, personligheter kunna höja en stad och sänka den åter; men läget är permanent, är det godt, står framtiden alltid öppen.
12 Hvilken stad vill kasta första stenen på den andra och säga att han aldrig underbjudit en vara, som för tillfället icke behöfts? Har det skett i NyCarleby, så har ju bonden alltid haft resurs att vända sig till Jakobstad. Försvinner NyCarleby, har han två mil längre söderifrån och ingen konkurrens att anlita. Tror hr Y. K. att bonden vinner på det?
13 Oss förekommer allt detta som ett småstadsgnabb, på hvilket ingen kan blifva rik, men flera fattiga. Kunde man visa oss, att den ena staden genom den andras undergång, blefve mäktig och stor, skulle vi kanske glömma den obillighet, som vill stiga genom sådana medel. Men hvad utsikt har väl Jakobstad att derigenom blifva mer, än hvad nu GamlaCarleby eller Vasa äro? Dertill behöfves något mer, än blott att ärfva en granne. Vi föreställa oss att de båda städerna kunna bättre, och utan inbördes afund, begagna sina icke ringa resurser. Derpå beror deras och landets verkliga vinst. Den ena är belägen i en af de slöjdfärdigaste trakter i hela landet och må uppdrifva dessa naturliga anlag för industrin. Den andra är belägen vid en mäktig elf*)I torra somrar står elfven lågt, till en del i följd af fördämningar i Kuortane sjö. Detta kan regleras., hvars tre forsar tätt invid staden sjelfmant erbjuda sig för blifvande fabriksanläggningar. Må då de båda städerna mindre gnabbas om skogsprodukter och hellre täfla i en industri, hvartill både natur och folklynne kallat dem.
14 Det högt och vackert belägna NyCarleby är dessutom en af de sundaste orter i landet, hvilket man ej kan säga om grannskapet i norr.
15 Och denna olyckliga förhärjade stad vill nu hr Y. K. döma till undergång! Hvarföre? För dess brott att ha delat samma olycksöde med de flesta bland detta lands åt lågorna dömda städer. Vi hoppas att andra landsmän skola med vänligare önskningar mildra dess sorgliga lott och att dess invånare sjelfve skola genom endrägt, mod och förtröstan visa sig värdiga en lyckligare framtid.
16 Z. T.
*)Finlands städer äro för närvarande 33 tlll antalet och deras befolkning 6 procent utaf landets. Intet annat land i Europa har i proportion så få städer med så liten folkprocent. Beräknar man arealen, blir detta förhållande ännu ogynnsamare.
*)Lapuan Joensuu. Denna benämning är okänd bland nejdens finnar. Joensuu betecknar egentligen upplagsplatsen Åminne.
**)Från GamlaCarleby till Jakobstad är 4 mil, från Jakobstad till NyCarleby 2 mil, från NyCarleby till Vasa 8½ mil. NyCarlebys undergång skulle lemna 10½ mil af landets fruktbaraste och tätast befolkade kuster utan stad.
***)Hr Y. K. berättar, att man i Jakobstad ej fick bud om branden i NyCarleby (som dock bordt vara sin egen budbärare i mörkret), hvarföre man först andra dagen kl. 12 visste saken med säkerhet och vidtog undsättningsåtgärder. När branden utbröt i Jakobstad 1835 vid dagsljus, skyndade åtskilligt raskt folk dit från NyCarleby och bidrog, med framl.framlidnekapten Kerrman i spetsen, mycket både till bergning och släckning.
*)I torra somrar står elfven lågt, till en del i följd af fördämningar i Kuortane sjö. Detta kan regleras.
Kommentar
Det finns inga kommentarer till de enskilda artiklarna och artikelserierna i delutgåvan.
Bör en finsk stad gå under?
1 Så påstår hr Y. K. i Suometar N:o 3, korresp. från Jakobstad med anledning af NyCarleby brand, tvifvelsutan rätt välment, men också rätt hjertlöst. Innan ännu den aska kallnat, hvilken är allt, eller nästan allt som återstår af en olycklig stad, hör man en röst från den närmaste grannstad förklara dessa glödande ruiner ovärdiga att åter uppstå, – råda det förhärjade samhället att låta stryka sitt namn från Finlands karta och flytta till grannen, emedan der vore en affär att göra! Arfvingarna bruka dock skickligtvis ej tala om affärer, innan den sjuke är död; man dröjer med bouppteckningen åtminstone tilldess man med säkerhet vet att den hårdt slagne uppgifvit andan. Här är det långtifrån afgjordt. Ännu återstå 1 200konsekvensändrat/normaliserat menniskor, som ej kunna förnekas sin menskliga rätt att älska den plats der de äro födda och der deras fäder lefvat och verkat i mer än två århundraden. Dessa menniskor äro ursäktade, om de icke, så strax åtminstone, kunna uppskatta den utomordentliga vinsten af en affär, som beröfvar dem det enda, hvilket ännu återstår dem som samhälle, – hoppet om en framtid.
2 Bör öfverhufvud någon stad i Finland försvinna? Att påstå det, synes oss mycket likna det förträffliga påstående, som man också hör någon gång, att landet har alldeles för mycket folk, att det ökade antalet ej kan lifnära sig och att derföre hinder böra läggas i vägen för den förderfliga folkökningen. Hr Y. K. återgår med ett sådant förmenande till 15 och 1600-tillagt av utgivarentalens visa åsigter om näringarnas upphjelpande, då, som bekant, det ena påbudet efter det andra utkom, att de eller de städerna borde upphöra och deras invånare förflyttas till grannstäderna för att upphjelpa dessa; – påbud, som lyckligtvis hvarje gång visade sig vara lika maktlösa som orimliga. Hr Y. K. märker icke, att åsigterna i vår tid betydligt förändrat sig och att Finland, långt ifrån att anses hafva för många städer, med rätta anses hafva alldeles för få; hvarpå vi ha ett nära och hugneligt bevis i en upplyst regerings sednaste beslut om fem nya städers anläggande.
3 I sjelfva verket är det också en klar sak, att hvarje stad måste, mer eller mindre, bilda en samlingspunkt för handel och näringar, för odling och upplysning. Äfven den obetydligaste af Finlands städer har sin skola, sitt postkontor, sin domstol, sin läkare, sitt apothek, sina handelsbodar, sina handtverkare, och en sjöstad sin tullkammare, sina fartyg och sitt skeppsvarf. Äfven den minsta måste derföre hafva sin krets af jemförelsevis högre bildning än landsbygden och derigenom, i ett land, der bildningselementerna och välståndet äro så glestsådda, äga sitt berättigande och sitt inflytande. Att utstryka en stad, vore det också en af de minsta, från Finlands karta, det är att på samma gång utstryka ett af dess civilisationselementer och lemna ett tomrum, som icke kan fyllas derigenom att någon annan stad möjligen exporterar några hundra tunnor tjära eller tolfter plankor mera om året*)Finlands städer äro för närvarande 33 tlll antalet och deras befolkning 6 procent utaf landets. Intet annat land i Europa har i proportion så få städer med så liten folkprocent. Beräknar man arealen, blir detta förhållande ännu ogynnsamare..
|7 4|4 Med rätta klagas öfver de finska städernas vanmakt; men att tillskrifva den deras täthet, smakar nog mycket af samma bevisning, som man ofta hör skråförfäktande handtverkare anföra, nemligen att de ej kunna komma sig upp för det att så många fuska i samma yrke. Orsaken är utan tvifvel en helt annan och bör sökas dels i en lagstiftning från äldre tider, enkannerligen skråförfattningarna, dels i bristen på all högre kommerciel och teknisk underbyggnad, dels i kapitalbrist, dels och förnämligast i bristen på association och en sann kommunalanda – allmänna orsaker till handelns och industrins låga ståndpunkt, hvilka icke underlåta att göra sig kännbara i hvarje kommun särskildt. Att låta dessa orsaker qvarstå och söka bot i partiela åtgärder, vore, som sagdt, att återföra nationalekonomin till dess ståndpunkt för 200 år tillbaka, och vi betvifla att hr Y. K. skall lyckas bevisa gagnet af detta tillbakaskridande.
5 Det anförda stycket i Suometar lyder som följer: »Det klingar hårdt att döma en sjuk till döden. Men om döden i alla fall är oundviklig, om den är nödvändig för begynnelsen af ett nytt lif, är det väl bäst att domen uttalas i tid. I vår tanke blir ej af NyCarleby*)Lapuan Joensuu. Denna benämning är okänd bland nejdens finnar. Joensuu betecknar egentligen upplagsplatsen Åminne. någonsin mera en stad, ej heller något som förtjenar kallas en sådan. Och det tilltro vi oss kunna säga, att det vore bäst om man ej mera tänkte på att göra det till stad. I en så glestbebodd trakt, som detta medlersta Österbotten är, länder det till ingen nytta, utan endast till skada, att ha tre så näraliggande städer, som GamlaCarleby, Jakobstad och NyCarleby**)Från GamlaCarleby till Jakobstad är 4 mil, från Jakobstad till NyCarleby 2 mil, från NyCarleby till Vasa 8½ mil. NyCarlebys undergång skulle lemna 10½ mil af landets fruktbaraste och tätast befolkade kuster utan stad.. Isynnerhet de två sistnämnda äro hvarandra i vägen. För 22 år sedan nedbrann till större delen denna vår stad (Jakobstad), och då sades redan vara fråga om att flytta den till NyCarleby. Det skedde likväl ej och skulle ej heller ha varit klokt gjordt, isynnerhet derföre att Jakobstad har en särdeles god hamn, bästa af de tre, men NyCarleby hamn är särdeles dålig. Nu är saken helt annan. NyCarleby är mindre, dess hamn dålig, dess utrikes handel ganska obetydlig. Dess tjärhandel säges alltid varit så beskaffad, att när man fått sitt behof för att fylla en last, har man betalat pris efter godtfinnande, och stundom har man ej betalat just något alls. Likväl har NyCarleby alltid trillat Jakobstad i vägen, alltid varit i stånd att i förväg inköpa dit inkommande varor. När Jakobstad, det oaktadt, behållit öfvertaget, tyckes det klarligen visa, att handeln här står på en stadigare grundval.»
6 Detta resonnement af småstadsjalusin har sin roliga sida; det är åtminstone mycket uppriktigt. Ingenting är vanligare, än att två grannstäder inbördes ligga i konkurrens och rivalitet; hvarföre skulle dessa två vara ett undantag? Låt oss se huru de tillkommit. Vid början af 1600-talet fanns ingen enda stad i Österbotten. Det kännbara behofvet förmådde regeringen att efterhand utfärda stadsprivilegier för Vasa 1606, Uleåborg 1610, Gamla och NyCarleby 1620 (bådas privilegier af samma datum d. 7 Sept.), samt Christinestad (genom P. Brahe) 1652. Under Christina slog den öfvermäktiga svenska aristokratin nästan hela Österbotten under sig och begynte att anlägga städer äfven den, dels af verklig välmening, dels för att icke vara sämre än kronan. Pehr Brahe anlade inom sitt baroni Brahestad 1649, och Jakob De la Gardie, som 1652 fick Pedersöre socken i förläning, beslöt att också hafva en stad; men när han kort derpå dog, anlade hans enka Ebba Brahe Jakobstad, som fick privilegier 1660. Dermed var rivaliteten gifven. NyCarleby, som tillförene räknat Pedersöre inom sitt handelsområde, besvärade sig öfver den nya staden, och Carl XI befallte år 1682 dess ödeläggande och invånarnes flyttande till grannstäderna, hvilken fara för Jakobstad först efter flera uppskof år 1689 var öfverstånden. Naturligtvis bidrog ej detta till grannsämjan; och när Jakobstad brann år 1835, gick verkligen i båda grannstäderna samma tal som nu, att städerna låge för tätt, och att Jakobstad, såsom den yngsta och medlersta, borde försvinna; hvilket likväl ej hindrade invånarne att, likasom nu, med utmärkt beredvillighet hjelpa de nödställda.***)Hr Y. K. berättar, att man i Jakobstad ej fick bud om branden i NyCarleby (som dock bordt vara sin egen budbärare i mörkret), hvarföre man först andra dagen kl. 12 visste saken med säkerhet och vidtog undsättningsåtgärder. När branden utbröt i Jakobstad 1835 vid dagsljus, skyndade åtskilligt raskt folk dit från NyCarleby och bidrog, med framl.framlidne kapten Kerrman i spetsen, mycket både till bergning och släckning. Men Jakobstad ville ej höra på det örat, och deri gjorde det ganska rätt, ty efter branden steg dess välstånd högre an förr; hvilket hr Y. K. torde notera till deras tjenst, som »döma sjuke till döden».konsekvensändrat/normaliserat
7 Så förhåller det sig med denna rivalitet, som hvars målsman hr Y. K. nu uppträder på grannstadens ruiner. Här några ord om hans anförda skäl.
8 Alla de österbottniska hamnarna, Kaskö ensamt undantagen, lida af uppgrundning. Så äfven Jakobstads, så NyCarleby. Det sednares hamn är rymlig nog, lika djup, lika tryggad för stormar som Jakobstads; men inloppet är svårt och bildar ett S. Orsaken är ett grund, som skjuter ut från Sandörns holme åt vester; men detta grund, med 18 till 30 fots vatten tätt vid sidorna, står nu knappt mer än ½ fot under hafsytans medelhöjd och skall, i följd af landhöjningen, om 20 år stå ofvanom vattnet. Med en genomgräfning af detta grund, 4 à 500 alnar, vore inloppets största svårighet undanröjd.
9 Hr Y. K. förgäter dessutom, att alla fartyg, som in- och utlöpa i Oravais hamn, 3 mil söderom NyCarleby, klarera vid denna stads tullkammare. Bör väl Oravais trafik, hvaraf bland annat Kimo jernbruk beror, i framtiden belastas med 5 mils distans för nödig klarering?
10 Relativt till andra finska städer är hr Y. K:s ringa uppskattande af NyCarlebys handel ganska obefogadt, ty ännu till dato har den lemnat fem eller sex andra finska sjöstäder ett godt stycke efter sig. Men det är en sanning att den aftagit från en vida högre ziffra så i export som lästetal för tjugu år sedan, och orsaken är, som sagdt, i främsta rummet en allmän. Hvarföre har Vasa, hvarföre har GamlaCarleby m. fl. på samma tid gått betydligt nedåt? Men särskilda orsaker ha äfven bidragit. Åren 1836–1842 hade NyCarleby olyckan att förlora dyrbara fartyg och se några af sina största handelshus ramla, medan andra, skrämda af olyckorna, drogo sig tillbaka ur rörelsen. Hvarochen vet hvad sådant inverkar uppå en liten stad. Har hr Y. K. betänkt hvad det blefve af Jakobstads handel, om t. ex. de betydande firmorna P. Malm och P. U. Strengberg råkade ut för olyckan? Dermed vilja vi ej fritaga NyCarleby från eget fel tillika, ty med en större endrägt och allmän anda hade visserligen förlusterna ej blifvit på långt när så kännbara. Hvad förloradt är kan återvinnas. Under kriget var trafiken i NyCarleby en af de största i landet, och för närvarande har staden tre skeppsvarf på Alön.
11 Det smakar litet af en viss fabel att påstå, det NyCarleby grumlat bäcken för Jakobstad, som 40 år sednare placerade sig norrom i ett sämre läge för handeln och en half mil på sidan om stora kustvägen. NyCarleby, såsom beläget 3 verst norrom mynningen af inlandets betydliga lifsåder, Lappovägen, och 5 verst söderom, mynningen af Vasa läns andra flod, måste alltid äga ett större handelsområde, följaktligen ett för handeln vida förmånligare läge. När det gäller en stads vara eller icke vara, måste väl detta anses som hufvudsak. Konjunkturer, personligheter kunna höja en stad och sänka den åter; men läget är permanent, är det godt, står framtiden alltid öppen.
12 Hvilken stad vill kasta första stenen på den andra och säga att han aldrig underbjudit en vara, som för tillfället icke behöfts? Har det skett i NyCarleby, så har ju bonden alltid haft resurs att vända sig till Jakobstad. Försvinner NyCarleby, har han två mil längre söderifrån och ingen konkurrens att anlita. Tror hr Y. K. att bonden vinner på det?
13 Oss förekommer allt detta som ett småstadsgnabb, på hvilket ingen kan blifva rik, men flera fattiga. Kunde man visa oss, att den ena staden genom den andras undergång, blefve mäktig och stor, skulle vi kanske glömma den obillighet, som vill stiga genom sådana medel. Men hvad utsikt har väl Jakobstad att derigenom blifva mer, än hvad nu GamlaCarleby eller Vasa äro? Dertill behöfves något mer, än blott att ärfva en granne. Vi föreställa oss att de båda städerna kunna bättre, och utan inbördes afund, begagna sina icke ringa resurser. Derpå beror deras och landets verkliga vinst. Den ena är belägen i en af de slöjdfärdigaste trakter i hela landet och må uppdrifva dessa naturliga anlag för industrin. Den andra är belägen vid en mäktig elf*)I torra somrar står elfven lågt, till en del i följd af fördämningar i Kuortane sjö. Detta kan regleras., hvars tre forsar tätt invid staden sjelfmant erbjuda sig för blifvande fabriksanläggningar. Må då de båda städerna mindre gnabbas om skogsprodukter och hellre täfla i en industri, hvartill både natur och folklynne kallat dem.
14 Det högt och vackert belägna NyCarleby är dessutom en af de sundaste orter i landet, hvilket man ej kan säga om grannskapet i norr.
15 Och denna olyckliga förhärjade stad vill nu hr Y. K. döma till undergång! Hvarföre? För dess brott att ha delat samma olycksöde med de flesta bland detta lands åt lågorna dömda städer. Vi hoppas att andra landsmän skola med vänligare önskningar mildra dess sorgliga lott och att dess invånare sjelfve skola genom endrägt, mod och förtröstan visa sig värdiga en lyckligare framtid.
16 Z. T.