1 För ett år sedan hade så när inbördes krig uppkommit mellan den fasta och lösa beskrifningen i Helsingfors angående frågan »bygga eller preja?» Den tidens kloke menade väl att sådana fåvitska frågor kunde lemnas derhän, alldenstund man klarligen kunde svara: ju högre hyror, desto flera nybyggnader. Svaret let också helt naturligt; i andra länder och städer hade det varit ofelbart. Men här i landet begrundas allting moget; man förhastar sig icke; man väntar några år eller så bortåt. Det går med rumbristen som med gatorna i April; hvad är det värdt|23 3| att bekymra sig om slasket och snön? Nog gå de bort, när det lider mot midsommar.
2 Sedan ett år har man fått två eller tre nya stenhus, fem eller sex nya trädhus och några kojor kanhända inom stadslinierna. Under tiden ökades sistlidet år den redan förut trångt hoppackade befolkningen med 582 personer i lutherska finska och svenska församlingen, oberäknadt tillvexten i den ryska, den tyska och militärförsamlingarna. Byltandet, vinglandet med rum är otroligt. Den lösa befolkningens inhysingar af alla stånd är ställd på qui vive: pengar eller lifvet! Pål vaknar en morgon med det lugna medvetandet att han i åratal punktligt fullgjort sina förbindelser; han har åtminstone tak öfver hufvudet. Men Pål har uppgjort sin räkning utan värden: Pehr har i tysthet bjudit 50 rubel mera för våningen; alltså blir Pål uppsagd, d. v. s. kastad på gatan, och Pehr blir hans efterträdare, för att kanhända nästa år drabbas af samma öde.
3 Det kan också hända att Pål endast får en höflig visit med betygande af värdens hjertliga önskan att få behålla honom qvar, men »tiderna äro så dyra» o. s. v., o. s. v., och ett litet tillskott af ytterligare 100 rubel för nästa års hyra är ju så naturligt och billigt. Pål tackar åtminstone för höfligheten att ha blifvit frågad i saken.
4 Nu händer också ofta nog att värden har vissa gammalmodiga begrepp om billighet och anständighet, till och med i affärer, och alltså låter nöja sig med Påls engång förhöjda hyra, utan att bekymra sig om de lockande hviskningarna från andra håll. Men då nuförtiden nöden alla dagar drifver en hop folk att köpa gårdar och det höga priset åter drifver andra att sälja dem, så har Pål också i detta lyckliga fall ingen säkerhet, ty i morgon kan gården säljas, och Pål är på gatan.
5 Hvem kan undra att Pål småler, när han hör talas om penningbristen, som bland andra olägenheter säges också ha den att hindra nybyggnaderna? Penningbrist! utropar han. Penningbrist här, der hundratals rublar behandlas som bagateller, der en skral våning kostar mer än arrendet af ett ypperligt bondhemman och der London och Petersburg, de fattiga stackrarne, se sig öfverträffade, i hyror åtminstone, af den ofantliga rikedomen och penningeöfverflödet i Helsingfors!
6 Herr Pål (ty vi ponera att han är en herre) må emellertid sköta sig bäst han gitter; vi öfverlemna honom tillsvidare åt hans oblida öde och gå att kasta en blick på dem som äro sämre lottade än han.
7 De fattigas lott i hela verlden är att betala deras förnödenheter dyrare än de förmögna. Och så är det äfven i Helsingfors. Den lägre arbetande klassen i allmänhet betalar sina usla kojor i proportion vida dyrare än ståndspersonsklassen. Den sednare betalar 30, 40, 50, 60 ända till 100 rubel rummet qvartaliter årligen och får derföre åtminstone någorlunda höga, ljusa och varma, om också vanligen dragfulla och obeqvämt inredda boningar. Arbetsklassen betalar 20, 30, 40 ända till 70 rubel om året för eländiga, otrefliga, osunda och kalla rum, och betalar denna hyra månatligen och nästan alltid förskottsvis. Lägger man dertill differensen på ved, hvilken de obemedlade likaså köpa betydligt dyrare i små partiet för veckan eller månaden, så är det klart att arbetande klassen betalar sina dåliga rum minst lika dyrt som andra betala sina bättre boningar. Och då komma hvarken läkemedel eller tusen andra olägenheter, som i dessa usla boningar medföra ökad kostnad, med i beräkningen.
8 För att herr Pål ej må anse sig alltför vanlottad, skola vi bevisa hvad vi sagt. Vi skola denna gång i stället för vackra ord gifva läsaren den nakna sanningen, sådan hon visat sig alla dagar för den som har mod att inträda i de fattigas boningar här, der rubeln behandlas som en bagatell och menniskors lif, helsa, fysiska och moraliska väl som en loflig inkomstkälla.
9 En ganska liten del af arbetsklassen i Helsingfors är sjelf gårdsägare; de flesta bo på hyra, dels ofvan jord i mindre hus och kojor af träd, dels under jord i såväl träd- som stenhus, der man enkom för detta ändamål inredt källarlika rum med små fönster om två rutor i jemnhöjd vidpass med gatan. Bebyggarne ofvan jord äro jemförelsevis bättre lottade. De äga åtminstone luft och ljus. De frysa något mera om vintern; men de vada åtminstone icke i vatten om vår och höst. De ådraga sig allehanda krämpor genom ett ofta olideligt drag, men de kunna åtminstone andas fritt, ifall ej rummet, som ofta händer, är sådant att man räcker till taket med sin utsträckta arm.
10 Underjordens invånare äro mera att beklaga. En unken källarluft, en grå skymning möta oss der midtpå ljusa dagen. Väggarna äro ständigt klibbiga af en framsipprande fuktighet och mögla ofta, särdeles i hörnen, om de ej dagligen rengöras. Golfvet är visserligen af plankor eller bräder, mer eller mindre murkna, men lagda omedelbart på den fuktiga marken, och emedan det ligger lägre än både gatan och gården, rinna höstregnet och vårsnön dit ned, så att invånarne stundom måste ytterligare lägga en gångplanka deröfver. Är husets grundval väl murad, så händer att intet annat vatten nedrinner, än den ständiga, oundvikliga fuktigheten i murarna; men åtminstone den låga förstugan är denna årstid hvarje dag en vattputt, som ej kan öfverstigas utan ett bräde och ej uttömmas utan en tidspillande daglig ösning eller sopning.
11 Nu tänke man sig i denna mörka, fuktiga, unkna källarhåla ett eller flera, stundom tre eller fyra hushåll så trångt sammanpackade, att de knappt ha några få stegs utrymme att röra sig mellan deras sängar och vaggor, deras klädkistor och öfriga husgeråd. Arbetar mannen ute, har han åtminstone den tiden på dygnet en möjlighet att andas friare luft; men modren vid vaggan, barnet uti den, den gamla och den sjuka i deras torftiga bäddar nödgas dygnet om lefva i denna ständiga ohyggliga halfskymning, denna instängda och af så många varelsers utdunstning förpestade luft. Otrefnaden i dessa boningar drifver mannen till krogen; trängseln drifver qvinnorna till inbördes kif och barnen till osnygghet; den grå halfskymningen nedtrycker sinnet, förtager modet, hoppet och arbetslusten; det moraliska eländet går hand i hand med det fysiska, och om följderna af allt detta må man fråga läkaren, presten, dödgräfvaren, fattigtaxorna och polisjournalerna. De skola vittna hvad dessa bostäder kosta i verkligheten.
12 Det är sannt att de inbringa gårdsägaren från 1: 2 till 4 rubel i månaden för hvarje rum, alltefter läget och storleken; det finns också lägenheter, som kosta 5, ända till 6 rubel i månadshyra på förhand, nemligen bagarstugor, som uthyras med vilkor att värdsfolket ändock skall förrätta sysslor der, såsom bakning och tvätt.*)Vid bakningen utbredes det färska doftande brödet för de hungrigas ögon och förleder dem till snatteri. Vid tvätt om vintern indragas iskalla kläder i detta rum, der ofta dibarn vistas, och rummet är fylldt med vattenångor såsom en dimma. Högst få familjer af arbetsklassen kunna ensame erlägga dessa dryga hyror. De tvingas derigenom att dela rummet med andra hyresgäster: qvinnor af tvetydigt rykte, löst folk af alla slag, enkor och ålderstigna, fattighjon och små barn, som inackorderas hos dem mot 1: 50, 2 till 3 rubel i månaden. Om följderna af denna sammanpackning må man åter fråga samma vältaliga vittnen, som ofvan nämndes.
13 Det är också sannt att undantag gifvas, när man till och med i jordvåningarna kan träffa renlighet, ordning och ett visst välstånd. Men regeln är sådan som här är sanningsenligt beskrifven, och äfven de mera välbehållne tillsätta förr eller sednare i dessa boningar sitt dyrbaraste jordiska goda, helsan.
14 På det man icke må tro att vi gifva läsaren en skildring ur pariser mysterierna i stället för fakta ur den närmaste verkligheten, vilja vi här anföra några prof. Men vi förklara genast att vi icke vilja angripa någon person, utan allenast saken. Dessa exempel äro endast några bland många och säkerligen finnas bostäder lika usla och uslare i Helsingfors, än de här nedan uppräknade.
15 1) I enkan P:s gård vid Nikolaigatan finnes i jordvåningen, bland annat, ett rum af 4 alnars längd, 3½ alnars bredd och 3½ alnars höjd. Rummet bebos nu af 2 personer, som i hyra betala 1 rub.rubel 50 kop.kopek i månaden.
16 2) I slagtar K:s gård vid Michaelsgatan, byggningen inpå gården, finnas 10 rum, bebodda af arbetsfolk. De äro alla ytterst eländiga, små, mörka, låga och osunda, men betalas det oaktadt med 1: 20, 1: 50 och 1: 70 i månaden. Hvarje rum bebos af 3, 5, 6, 7, till och med 9 personer.
17 3) I handlanden T:s gård vid Skillnaden finnes, bland annat, två s. k. rum med eldstäder, för hvilka betalas 45 rubel om året. Det yttre af dessa rum är ett obeboeligt mörkt aflångt kyffe, hvars golf är öfversvämmadt af vatten. I det inre, som är trångt, lågt, fuktigt, mörkt och upplyses af ett fönster med två små rutor nära i jemnhöjd med gården, bo 4 personer: man, hustru och 2 barn, hvaraf det ena har lungsot.
18 (Fortsättes)
Notisen/artikeln ingår i HT 30/3 1859:|25 2|
Huru de fattiga bo i Helsingfors.
(Se N:o 23.)
19 Vi fortsätta några prof på arbetande klassens nuvarande bostäder.
20 4) I handlanden S:s gård vid Andræegatan bor i ett rum, som är några trappsteg lägre än marken, en arbetskarl med hustru och 4 barn samt dessutom en äldre qvinna och en yngre arbetskarl, summa 8 personer. Rummet är ej högre, än att en karl når med handen till taket, väggarna fuktiga och mögliga; vid våt väderlek, såsom i förra veckan, rinner vatten ned på golfvet och i en utanför belägen tvättstuga. För rummet betalas 2 rubel i månaden.
21 5) I en fiskares gård vid stranden af Rödbergen, i ett litet uselt och stinkande rum, der det snögar in och hvars vinkande golf har breda öppna mellanrum, bor en fattig gumma med felaktig hand och en fyraårig gosse. Gumman har 75 kopek i månaden af fattigvården, men betalar för denna eländiga håla 1 rubel i månaden.
22 6) I fångknekten M:s gård vid södra banan bor en enka med sin dotter i ett uselt och mörkt rum, 3 alnar långt och 10 qvarter bredt, der deras enda säng upptar största delen af rummet. För detta rum betalas 1 rubel i månaden.
23 7) I enkan B:s gård i Gräsviken betalas likaledes 1 rubel i månaden för ett litet kyffe, der kölden obehindradt inströmmar genom stora råtthål i golfvet. Detta rum bebos af två enkor, af hvilka den ena har tre små barn, utsatta för det isande luftdraget.
24 8) I L:s gård i Gräsviken betalas 1 rubel 30 kopek i månaden för ett lågt rum, 4 alnar i längd och 4 i bredd, beläget på en hög öppen stenfot, der vinden fritt blåser in under golfvet. Detta rum bebos af förre soldaten V. med hustru och tre små barn.
25 9) I snickaren B:ms gård betalas 1 rubel i månaden för ett rum, hvilket är afplankadt ifrån en bagarstuga och håller 3½ alnar i längd, 2½ alnar i bredd samt ungefär 3 alnar i höjd. Detta rum bebos af en enkefru med två barn, af hvilka det ena nyligen låg en timma sanslöst af os.
26 10) I B:ffs gård vid Simonsgatan betalas 4 rubel i månaden för ett visserligen större, men ganska dåligt rum med tre fönster. Men så bo der också fyra familjer tillsammans, inalles 9 personer i detta enda rum.
27 11) I tobaksarbetaren Å:s gård vid Röös bana betalas 1: 75 i månaden för ett uselt kyffe inne på gården, 7 alnar långt, 6 alnar bredt, golfvet belagdt med lösa plankor. Detta rum bebos af 5 personer, hvaribland gårdsägarens svärfar.
28 12) I C:s gård uti samma nejd af staden uppbär ägaren nu för 13 skilda och för det mesta af illa kända personer bebodda rum 300 rubel i årlig hyra. Dessa rum äro mer eller mindre dåliga, en del mer än vanligt usla.
29 13) I L:ffs gård vid Nylandsgatan finnes ett litet rum, som bebos af 5 personer, hvilka betala 30 rubel i hyra om året. De blida dagarna denna vår har vattnet inströmmat i detta rum till fönstrets höjd.
30 14) I A:ffs gård vid Fabiansgatan betalas 1: 25 förskottsvis i månaden för ett 5 alnar långt, 3 alnar bredt rum, hvaruti en stor murad spis upptager fulla tredjedelen af rummet.
31 15) I C:ns gård mellan Rödbergen och gamla badhusvägen betalas 1: 50 i månaden för ett litet smalt, uselt och kallt rum, i hvilket bor en ogift qvinna med 4 små barn.
32 16) Prof på de rum, i husens jordvåningar, hvilka bebos af fattigt folk, kunna bland många andra ses uti borgaren K:ffs gård vid Unionsgatan nära långa bron, men vi sakna för närvarande upgift på hyran och invånarnes antal.
33 Bland ofvananförda exempel från olika delar af staden ha vi ej upptagit Skatuddens boningar, hvilkas inre kan bedömas af deras yttre. Likaså upptages här blott ett enda prof (à 4 rub.rubel) på de dyraste hyrorna, som här och der uppgå ända till 6 rubel i månaden; likasom det är säkert att ett stort antal boningar äro lika usla, möjligen uslare än de här uppgifna. Utom rummens egen beskaffenhet är deras läge ofta olidligt. Vi känna aktningsvärdt folk, som ha sin enda ingång genom ett rum, der hvarje vecka de sämsta danser hållas, och det är betingadt att inre rummet också skall upplåtas för sådana tillfällen. Det händer att familjer med barn och ungdom bo innanför ett rum, der dag och natt idkas lönnkrögeri, spel, svordomar och allt slags liderlighet; barnen måste gå genom detta rum och qvarhållas stundom för ro skull af kunderna. Hvad säges om denna skola?
34 Det vore lätt att öka dessa detaljer med flera, men det anförda kan vara nog. En särskild följd utaf rumbristen förtjenar att här anmärkas. När en gårdsägare är säker på att ständigt få sina rum uthyrda till högt pris, huru illa försedda de än må vara, är klart att alla reparationer bero af hans godtycke. Mången anser det derföre öfverflödigt att iståndsätta äfven svårare bristfälligheter, isynnerhet i de rum som bebos af arbetsklassen. Men just dessa rum, ofta illa byggda från början, förslitas förr än andra, särdeles der flera familjer och barn bo tillsamman. Häraf följer, att på samma gång befolkningen ökas och packas trängre tillsamman, förfalla också många af deras bostäder i allt större vanvård. I samma mån bli de för helsan allt vådligare och för den späda åldern allt förderfligare. Helsingfors, beläget på en flack och öppen halfö i hafvet, på den punkt, der Finska vikens alla vindar sammanträngas, är utsatt för skarpa stormar och ett nästan beständigt luftdrag. Bröstsjukdomar t. ex. äro mycket vanliga här, och man inser lätt huru alla krämpor få en beständig näring af dessa fuktiga, kalla och dragfulla boningar.
35 Men som sagdt, det är icke befolkningens helsa och lif allena, som härigenom äfventyras. Följderna deraf för sedligheten äro, om möjligt, än mera olycksbringande. Vi känna i detta hänseende så otroliga, så upprörande fakta, så mycken last, så mycket tidigt förderf, så mycket mörker, gudlöshet, fräckhet och hån, att sjelfva de dunkla taflor, dem Sundströmska målet blottat för dagens ljus, i jemförelse med allt detta gifva blott en ganska ofullkomlig bild af sedeförderfvet på en del håll hos de mera bortskymda regionerna af samhället. Presterskapet, som numera med aktningsvärdt nit vidtagit en högst behöflig reform i den försummade religionsundervisningen, kan intyga att så är. Det har häpnat öfver sina nyaste upptäckter.
36 Och huru kan man vänta annat af ett samhälle, der brist och nöd söka allehanda personer trångt till hopa under samma i tak, den bättre med den sämre, den oerfarne med den förhärdade, och der alla möjliga laster dagligen utöfvas under barnens och den vexande ungdomens ögon! Hvilket slägte skall framdeles utgå från dessa mörka och usla boningar, när redan den nuvarande generationen sjunkit och fortfar att sjunka så djupt i förderfvets afgrund?
37 Orsakerna härtill äro helt säkert flera, men en af de största är bristen på dugliga boningar till måttligt pris för den arbetande klassen. Utan luft, ljus och värme, utan ordning, frid, endrägt och trefnad äfven uti det fattiga hemmet finnes ingen dygd, ingen lycka, ingen arbetslust, ingen duglighet för det ena eller andra värfvet i samhället.
38 Omtänksama styrelser uppgöra byggnadsordningar för städerna, till förekommande af eldfara och andra olägenheter, som skulle uppstå, i fall hvar och en såge blott på sin enskilda fördel. Utan tvifvel är elden en vådlig gäst, som behöfver en stark tygel, men det kan med skäl sättas i fråga, om icke samhället är lika berättigadt, ja förpligtadt att trygga sig för vådan af sjukdom och moraliskt förderf. Om t. ex. en enskild bygger eller uthyr ett hus, så beskaffadt att det blir vådligt för dess inbyggares helsa, har han väl dertill mera rätt, än till att bygga ett eldfarligt hus? Elden kan sprida sig från hans hus till andras; sjukdomen kan också sprida sig från hans hus till andras. I båda fallen bör en lag finnas, som hindrar den enskilde att skada det allmänna. Huru ofta är det ej klart utredt, huru ofta bekräftadt och åter bekräftadt af erfarenheten, att farsoter af alla slag hafva sin egentliga härd, ja mången gång äfven sin första uppkomst i usla bostäder, bebodda af trångt hoppackade menniskor;*)Jemför härom framlidne professor Pippings behjertansvärda uppsats i F. A. T. 1855 om nödvändigheten af en sundhetspolis. och likväl tolereras ännu dessa bostä|25 3|der, som utgöra en ständig hotelse mot allas lif och helsa; – de icke blott tolereras, de blifva allt sämre år ifrån år. Det är föreskrifvet att ett tak ej får vara eldfarligt, men det är tillåtet att ett golf, en dörr eller en vägg få vara lifsfarliga. Det är förbjudet att bygga ett tvåvånings hus af träd, men det är icke förbjudet att bygga boningsrum öfver en stinkande pöl eller invid en spillningshög.
39 Samma förhållande är det med den moraliska smittan. Samhället uppreser deremot den bästa mur det förmår – religion, skola, domstolar, polis och fängelser; men det låter förderfvet fritt utveckla sig i dessa bostäder, der ondt och godt sammanblandas och det sednare nästan alltid kommer till korta. Det straffar drinkaren med böter, tjufven med spö och den fallna qvinnan med spinnhus, men det glömmer se åt huru denne drinkare, denne tjuf, denna sköka alltifrån barndomen uppfostras för lasten genom exemplet och frestelserna af sin omgifning.
40 Hvad blir följden? Oaktadt prester, skolor, domare, polis och fängelser, ökas lasten och samhället förvildas.
41 Sådant kan icke, bör icke längre lemnas utan eftersyn. Hvartill tjenar det att bortrensa ogräsets brodd och qvarlemna dess rötter?
42 Stadsstyrelsen visar nu god vilja att bereda de förbättringar, som stå i dess makt. Polisväsende, brandväsende, gatlysning, fattigvård, drätselverk och annat mer, som hör till en välordnad administration, äro föremål för reformer; – vi önskade kunna tillägga läkarevård, ty deri återstår ännu mycket att önska. Hvarföre icke utsträcka denna omtanke äfven till en välorganiserad, en verksam, en högst nödvändig sundhetspolis?
43 Här saknas egentligen icke polisföreskrifter; man äger sådana om renlighetens vidmakthållande, om till salu utbjudna födoämnen m. m., hvilka, derest de tillbörligen efterlefdes, vore nyttiga nog. Men här saknas främst en tillräcklig och vaksam myndighet för att genom ständig och sträng uppsigt vaka öfver ordning och renlighet, med ett ord, en särskild, enkom dertill inrättad gren af polisväsendet, en sundhetspolis, sådan som numera aldrig får saknas i större, väl administrerade städer. Vi utbe oss att få fästa herrar komiterades i polisfrågan synnerliga uppmärksamhet på denna del af förvaltningen.
44 Här saknas äfven vissa lagstadganden, hvilkas nödvändighet och betydelse inses af det föregående. Sådana äro t. ex. att ingen får bygga eller uthyra boningsrum utan ett visst bestämdt minimum af de nödvändigaste vilkor för lif och helsa: luft, ljus, värme och fuktfrihet.*)I Petersburg t. ex. är minsta höjden för rummen noga föreskrifven. Den tiden här byggdes mera i Helsingfors, var det vanligt att första året uthyra stenhus för billig hyra, medan väggarna ännu dröpo af fukt. Denna bostad blef vanligen dyr för hyresgästerne.
45 Likaså bör sundhetspolisen noga efterse, att icke gårdsägaren låter uthyrda rum till den grad förfalla, såsom nu ofta sker och hvarigenom invånarnes helsa i så hög grad äfventyras.
46 Slutligen bör det vara sundhetspolisens åliggande att förekomma en omåttlig trängsel i samma rum, hvarigenom icke blott helsan, man äfven sedligheten nu löper den största fara.
47 Särdeles sistnämnde stadgande kan icke genomföras, utan att bereda flera och bättre bostäder för den arbetande klassen. Dess antal ökas årligen; någonstädes måste hela denna vexande befolkning få tak öfver hufvud. Rifves ytterligare Skatudden, hvilket i andra afseenden är högeligen önskvärdt, så måste rum beredas äfven för dess 5 eller 600 invånare. Hvarmed fylla alla dessa behof?
48 Detta måste väl alltid lemnas åt den enskilda företagsamheten, och stadsmyndigheternas åliggande blir härvid att icke hindra, utan på allt sätt befordra sådana byggnader. Exemplet af de nya arbetarebostäderna på Kampen bevisar att företag af denna beskaffenhet icke blott göra den arbetande klassen och medelbart staden en väsentlig tjenst,**)Dessa bostäder ha, liksom allt nytt, många fördomar och mycken afund emot sig. Man klagar t. ex. öfver käringträtor. Men om också några brister (hvilket vi ej känna) skulle vidlåda första försöket, så skola de med all säkerhet förebyggas genom en vunnen erfarenhet. utan äfven lemna en ganska vacker behållning. Staden kan icke, bör icke vägra att dertill upplåta sin disponibla mark och bevilja dessa bostäder öfriga lättnader, som stå i dess makt.
49 Vidare böra sådana bostäder så mycket som möjligt befordras genom byggnadslån. Det är t. ex. Sparbankens ovilkorliga skyldighet, att på detta sätt, och naturligtvis emot nödig säkerhet, placera åtminstone en del af dess grundfond, som blifvit samlad genom en procent af arbetarnes sparpenningar. När dessa medel kunna, utan bankens förlust eller skada, på ett så direkt sätt användas till afhjelpande af ett behof, som i sanning kan kallas arbetsklassens lifsfråga för dagen, så vore det oförsvarligt att reservera dessa medel för andra och obestämda ändamål. Vi upprepa det förut gjorda förslaget, att 10 000konsekvensändrat/normaliserat rubel, eller hälften af Sparbankens grundfond, må bestämdt, och Sparbankens öfriga medel företrädesvis utlånas till uppförande af arbetarebostäder, allt under förbehåll af nödig säkerhet och på så fördelaktiga vilkor i öfrigt, som inrättningen anser sig kunna medgifva.
50 Att spara på medel, som kunna befrämja uppförandet af dugliga boningar för arbetsklassen, vore en bedröflig hushållning, ty det vore att direkt öka fattigbeskattningen, polisväsendet, sjukligheten och sedeförderfvet, motverka kyrkans och skolans inflytande, uppfylla fängelserna, förvilda samhället och sätta en damm mot dess fortskridande välstånd och upplysning. Hvem vill åtaga sig ansvaret för sådana följder?
*)Vid bakningen utbredes det färska doftande brödet för de hungrigas ögon och förleder dem till snatteri. Vid tvätt om vintern indragas iskalla kläder i detta rum, der ofta dibarn vistas, och rummet är fylldt med vattenångor såsom en dimma.
*)Jemför härom framlidne professor Pippings behjertansvärda uppsats i F. A. T. 1855 om nödvändigheten af en sundhetspolis.
*)I Petersburg t. ex. är minsta höjden för rummen noga föreskrifven. Den tiden här byggdes mera i Helsingfors, var det vanligt att första året uthyra stenhus för billig hyra, medan väggarna ännu dröpo af fukt. Denna bostad blef vanligen dyr för hyresgästerne.
**)Dessa bostäder ha, liksom allt nytt, många fördomar och mycken afund emot sig. Man klagar t. ex. öfver käringträtor. Men om också några brister (hvilket vi ej känna) skulle vidlåda första försöket, så skola de med all säkerhet förebyggas genom en vunnen erfarenhet.
Kommentar
Det finns inga kommentarer till de enskilda artiklarna och artikelserierna i delutgåvan.
Huru de fattiga bo i Helsingfors.
1 För ett år sedan hade så när inbördes krig uppkommit mellan den fasta och lösa beskrifningen i Helsingfors angående frågan »bygga eller preja?» Den tidens kloke menade väl att sådana fåvitska frågor kunde lemnas derhän, alldenstund man klarligen kunde svara: ju högre hyror, desto flera nybyggnader. Svaret let också helt naturligt; i andra länder och städer hade det varit ofelbart. Men här i landet begrundas allting moget; man förhastar sig icke; man väntar några år eller så bortåt. Det går med rumbristen som med gatorna i April; hvad är det värdt|23 3| att bekymra sig om slasket och snön? Nog gå de bort, när det lider mot midsommar.
2 Sedan ett år har man fått två eller tre nya stenhus, fem eller sex nya trädhus och några kojor kanhända inom stadslinierna. Under tiden ökades sistlidet år den redan förut trångt hoppackade befolkningen med 582 personer i lutherska finska och svenska församlingen, oberäknadt tillvexten i den ryska, den tyska och militärförsamlingarna. Byltandet, vinglandet med rum är otroligt. Den lösa befolkningens inhysingar af alla stånd är ställd på qui vive: pengar eller lifvet! Pål vaknar en morgon med det lugna medvetandet att han i åratal punktligt fullgjort sina förbindelser; han har åtminstone tak öfver hufvudet. Men Pål har uppgjort sin räkning utan värden: Pehr har i tysthet bjudit 50 rubel mera för våningen; alltså blir Pål uppsagd, d. v. s. kastad på gatan, och Pehr blir hans efterträdare, för att kanhända nästa år drabbas af samma öde.
3 Det kan också hända att Pål endast får en höflig visit med betygande af värdens hjertliga önskan att få behålla honom qvar, men »tiderna äro så dyra» o. s. v., o. s. v., och ett litet tillskott af ytterligare 100 rubel för nästa års hyra är ju så naturligt och billigt. Pål tackar åtminstone för höfligheten att ha blifvit frågad i saken.
4 Nu händer också ofta nog att värden har vissa gammalmodiga begrepp om billighet och anständighet, till och med i affärer, och alltså låter nöja sig med Påls engång förhöjda hyra, utan att bekymra sig om de lockande hviskningarna från andra håll. Men då nuförtiden nöden alla dagar drifver en hop folk att köpa gårdar och det höga priset åter drifver andra att sälja dem, så har Pål också i detta lyckliga fall ingen säkerhet, ty i morgon kan gården säljas, och Pål är på gatan.
5 Hvem kan undra att Pål småler, när han hör talas om penningbristen, som bland andra olägenheter säges också ha den att hindra nybyggnaderna? Penningbrist! utropar han. Penningbrist här, der hundratals rublar behandlas som bagateller, der en skral våning kostar mer än arrendet af ett ypperligt bondhemman och der London och Petersburg, de fattiga stackrarne, se sig öfverträffade, i hyror åtminstone, af den ofantliga rikedomen och penningeöfverflödet i Helsingfors!
6 Herr Pål (ty vi ponera att han är en herre) må emellertid sköta sig bäst han gitter; vi öfverlemna honom tillsvidare åt hans oblida öde och gå att kasta en blick på dem som äro sämre lottade än han.
7 De fattigas lott i hela verlden är att betala deras förnödenheter dyrare än de förmögna. Och så är det äfven i Helsingfors. Den lägre arbetande klassen i allmänhet betalar sina usla kojor i proportion vida dyrare än ståndspersonsklassen. Den sednare betalar 30, 40, 50, 60 ända till 100 rubel rummet qvartaliter årligen och får derföre åtminstone någorlunda höga, ljusa och varma, om också vanligen dragfulla och obeqvämt inredda boningar. Arbetsklassen betalar 20, 30, 40 ända till 70 rubel om året för eländiga, otrefliga, osunda och kalla rum, och betalar denna hyra månatligen och nästan alltid förskottsvis. Lägger man dertill differensen på ved, hvilken de obemedlade likaså köpa betydligt dyrare i små partiet för veckan eller månaden, så är det klart att arbetande klassen betalar sina dåliga rum minst lika dyrt som andra betala sina bättre boningar. Och då komma hvarken läkemedel eller tusen andra olägenheter, som i dessa usla boningar medföra ökad kostnad, med i beräkningen.
8 För att herr Pål ej må anse sig alltför vanlottad, skola vi bevisa hvad vi sagt. Vi skola denna gång i stället för vackra ord gifva läsaren den nakna sanningen, sådan hon visat sig alla dagar för den som har mod att inträda i de fattigas boningar här, der rubeln behandlas som en bagatell och menniskors lif, helsa, fysiska och moraliska väl som en loflig inkomstkälla.
9 En ganska liten del af arbetsklassen i Helsingfors är sjelf gårdsägare; de flesta bo på hyra, dels ofvan jord i mindre hus och kojor af träd, dels under jord i såväl träd- som stenhus, der man enkom för detta ändamål inredt källarlika rum med små fönster om två rutor i jemnhöjd vidpass med gatan. Bebyggarne ofvan jord äro jemförelsevis bättre lottade. De äga åtminstone luft och ljus. De frysa något mera om vintern; men de vada åtminstone icke i vatten om vår och höst. De ådraga sig allehanda krämpor genom ett ofta olideligt drag, men de kunna åtminstone andas fritt, ifall ej rummet, som ofta händer, är sådant att man räcker till taket med sin utsträckta arm.
10 Underjordens invånare äro mera att beklaga. En unken källarluft, en grå skymning möta oss der midtpå ljusa dagen. Väggarna äro ständigt klibbiga af en framsipprande fuktighet och mögla ofta, särdeles i hörnen, om de ej dagligen rengöras. Golfvet är visserligen af plankor eller bräder, mer eller mindre murkna, men lagda omedelbart på den fuktiga marken, och emedan det ligger lägre än både gatan och gården, rinna höstregnet och vårsnön dit ned, så att invånarne stundom måste ytterligare lägga en gångplanka deröfver. Är husets grundval väl murad, så händer att intet annat vatten nedrinner, än den ständiga, oundvikliga fuktigheten i murarna; men åtminstone den låga förstugan är denna årstid hvarje dag en vattputt, som ej kan öfverstigas utan ett bräde och ej uttömmas utan en tidspillande daglig ösning eller sopning.
11 Nu tänke man sig i denna mörka, fuktiga, unkna källarhåla ett eller flera, stundom tre eller fyra hushåll så trångt sammanpackade, att de knappt ha några få stegs utrymme att röra sig mellan deras sängar och vaggor, deras klädkistor och öfriga husgeråd. Arbetar mannen ute, har han åtminstone den tiden på dygnet en möjlighet att andas friare luft; men modren vid vaggan, barnet uti den, den gamla och den sjuka i deras torftiga bäddar nödgas dygnet om lefva i denna ständiga ohyggliga halfskymning, denna instängda och af så många varelsers utdunstning förpestade luft. Otrefnaden i dessa boningar drifver mannen till krogen; trängseln drifver qvinnorna till inbördes kif och barnen till osnygghet; den grå halfskymningen nedtrycker sinnet, förtager modet, hoppet och arbetslusten; det moraliska eländet går hand i hand med det fysiska, och om följderna af allt detta må man fråga läkaren, presten, dödgräfvaren, fattigtaxorna och polisjournalerna. De skola vittna hvad dessa bostäder kosta i verkligheten.
12 Det är sannt att de inbringa gårdsägaren från 1: 2 till 4 rubel i månaden för hvarje rum, alltefter läget och storleken; det finns också lägenheter, som kosta 5, ända till 6 rubel i månadshyra på förhand, nemligen bagarstugor, som uthyras med vilkor att värdsfolket ändock skall förrätta sysslor der, såsom bakning och tvätt.*)Vid bakningen utbredes det färska doftande brödet för de hungrigas ögon och förleder dem till snatteri. Vid tvätt om vintern indragas iskalla kläder i detta rum, der ofta dibarn vistas, och rummet är fylldt med vattenångor såsom en dimma. Högst få familjer af arbetsklassen kunna ensame erlägga dessa dryga hyror. De tvingas derigenom att dela rummet med andra hyresgäster: qvinnor af tvetydigt rykte, löst folk af alla slag, enkor och ålderstigna, fattighjon och små barn, som inackorderas hos dem mot 1: 50, 2 till 3 rubel i månaden. Om följderna af denna sammanpackning må man åter fråga samma vältaliga vittnen, som ofvan nämndes.
13 Det är också sannt att undantag gifvas, när man till och med i jordvåningarna kan träffa renlighet, ordning och ett visst välstånd. Men regeln är sådan som här är sanningsenligt beskrifven, och äfven de mera välbehållne tillsätta förr eller sednare i dessa boningar sitt dyrbaraste jordiska goda, helsan.
14 På det man icke må tro att vi gifva läsaren en skildring ur pariser mysterierna i stället för fakta ur den närmaste verkligheten, vilja vi här anföra några prof. Men vi förklara genast att vi icke vilja angripa någon person, utan allenast saken. Dessa exempel äro endast några bland många och säkerligen finnas bostäder lika usla och uslare i Helsingfors, än de här nedan uppräknade.
15 1) I enkan P:s gård vid Nikolaigatan finnes i jordvåningen, bland annat, ett rum af 4 alnars längd, 3½ alnars bredd och 3½ alnars höjd. Rummet bebos nu af 2 personer, som i hyra betala 1 rub.rubel 50 kop.kopek i månaden.
16 2) I slagtar K:s gård vid Michaelsgatan, byggningen inpå gården, finnas 10 rum, bebodda af arbetsfolk. De äro alla ytterst eländiga, små, mörka, låga och osunda, men betalas det oaktadt med 1: 20, 1: 50 och 1: 70 i månaden. Hvarje rum bebos af 3, 5, 6, 7, till och med 9 personer.
17 3) I handlanden T:s gård vid Skillnaden finnes, bland annat, två s. k. rum med eldstäder, för hvilka betalas 45 rubel om året. Det yttre af dessa rum är ett obeboeligt mörkt aflångt kyffe, hvars golf är öfversvämmadt af vatten. I det inre, som är trångt, lågt, fuktigt, mörkt och upplyses af ett fönster med två små rutor nära i jemnhöjd med gården, bo 4 personer: man, hustru och 2 barn, hvaraf det ena har lungsot.
18 (Fortsättes)
Notisen/artikeln ingår i HT 30/3 1859:|25 2|Huru de fattiga bo i Helsingfors.
(Se N:o 23.)
19 Vi fortsätta några prof på arbetande klassens nuvarande bostäder.
20 4) I handlanden S:s gård vid Andræegatan bor i ett rum, som är några trappsteg lägre än marken, en arbetskarl med hustru och 4 barn samt dessutom en äldre qvinna och en yngre arbetskarl, summa 8 personer. Rummet är ej högre, än att en karl når med handen till taket, väggarna fuktiga och mögliga; vid våt väderlek, såsom i förra veckan, rinner vatten ned på golfvet och i en utanför belägen tvättstuga. För rummet betalas 2 rubel i månaden.
21 5) I en fiskares gård vid stranden af Rödbergen, i ett litet uselt och stinkande rum, der det snögar in och hvars vinkande golf har breda öppna mellanrum, bor en fattig gumma med felaktig hand och en fyraårig gosse. Gumman har 75 kopek i månaden af fattigvården, men betalar för denna eländiga håla 1 rubel i månaden.
22 6) I fångknekten M:s gård vid södra banan bor en enka med sin dotter i ett uselt och mörkt rum, 3 alnar långt och 10 qvarter bredt, der deras enda säng upptar största delen af rummet. För detta rum betalas 1 rubel i månaden.
23 7) I enkan B:s gård i Gräsviken betalas likaledes 1 rubel i månaden för ett litet kyffe, der kölden obehindradt inströmmar genom stora råtthål i golfvet. Detta rum bebos af två enkor, af hvilka den ena har tre små barn, utsatta för det isande luftdraget.
24 8) I L:s gård i Gräsviken betalas 1 rubel 30 kopek i månaden för ett lågt rum, 4 alnar i längd och 4 i bredd, beläget på en hög öppen stenfot, der vinden fritt blåser in under golfvet. Detta rum bebos af förre soldaten V. med hustru och tre små barn.
25 9) I snickaren B:ms gård betalas 1 rubel i månaden för ett rum, hvilket är afplankadt ifrån en bagarstuga och håller 3½ alnar i längd, 2½ alnar i bredd samt ungefär 3 alnar i höjd. Detta rum bebos af en enkefru med två barn, af hvilka det ena nyligen låg en timma sanslöst af os.
26 10) I B:ffs gård vid Simonsgatan betalas 4 rubel i månaden för ett visserligen större, men ganska dåligt rum med tre fönster. Men så bo der också fyra familjer tillsammans, inalles 9 personer i detta enda rum.
27 11) I tobaksarbetaren Å:s gård vid Röös bana betalas 1: 75 i månaden för ett uselt kyffe inne på gården, 7 alnar långt, 6 alnar bredt, golfvet belagdt med lösa plankor. Detta rum bebos af 5 personer, hvaribland gårdsägarens svärfar.
28 12) I C:s gård uti samma nejd af staden uppbär ägaren nu för 13 skilda och för det mesta af illa kända personer bebodda rum 300 rubel i årlig hyra. Dessa rum äro mer eller mindre dåliga, en del mer än vanligt usla.
29 13) I L:ffs gård vid Nylandsgatan finnes ett litet rum, som bebos af 5 personer, hvilka betala 30 rubel i hyra om året. De blida dagarna denna vår har vattnet inströmmat i detta rum till fönstrets höjd.
30 14) I A:ffs gård vid Fabiansgatan betalas 1: 25 förskottsvis i månaden för ett 5 alnar långt, 3 alnar bredt rum, hvaruti en stor murad spis upptager fulla tredjedelen af rummet.
31 15) I C:ns gård mellan Rödbergen och gamla badhusvägen betalas 1: 50 i månaden för ett litet smalt, uselt och kallt rum, i hvilket bor en ogift qvinna med 4 små barn.
32 16) Prof på de rum, i husens jordvåningar, hvilka bebos af fattigt folk, kunna bland många andra ses uti borgaren K:ffs gård vid Unionsgatan nära långa bron, men vi sakna för närvarande upgift på hyran och invånarnes antal.
33 Bland ofvananförda exempel från olika delar af staden ha vi ej upptagit Skatuddens boningar, hvilkas inre kan bedömas af deras yttre. Likaså upptages här blott ett enda prof (à 4 rub.rubel) på de dyraste hyrorna, som här och der uppgå ända till 6 rubel i månaden; likasom det är säkert att ett stort antal boningar äro lika usla, möjligen uslare än de här uppgifna. Utom rummens egen beskaffenhet är deras läge ofta olidligt. Vi känna aktningsvärdt folk, som ha sin enda ingång genom ett rum, der hvarje vecka de sämsta danser hållas, och det är betingadt att inre rummet också skall upplåtas för sådana tillfällen. Det händer att familjer med barn och ungdom bo innanför ett rum, der dag och natt idkas lönnkrögeri, spel, svordomar och allt slags liderlighet; barnen måste gå genom detta rum och qvarhållas stundom för ro skull af kunderna. Hvad säges om denna skola?
34 Det vore lätt att öka dessa detaljer med flera, men det anförda kan vara nog. En särskild följd utaf rumbristen förtjenar att här anmärkas. När en gårdsägare är säker på att ständigt få sina rum uthyrda till högt pris, huru illa försedda de än må vara, är klart att alla reparationer bero af hans godtycke. Mången anser det derföre öfverflödigt att iståndsätta äfven svårare bristfälligheter, isynnerhet i de rum som bebos af arbetsklassen. Men just dessa rum, ofta illa byggda från början, förslitas förr än andra, särdeles der flera familjer och barn bo tillsamman. Häraf följer, att på samma gång befolkningen ökas och packas trängre tillsamman, förfalla också många af deras bostäder i allt större vanvård. I samma mån bli de för helsan allt vådligare och för den späda åldern allt förderfligare. Helsingfors, beläget på en flack och öppen halfö i hafvet, på den punkt, der Finska vikens alla vindar sammanträngas, är utsatt för skarpa stormar och ett nästan beständigt luftdrag. Bröstsjukdomar t. ex. äro mycket vanliga här, och man inser lätt huru alla krämpor få en beständig näring af dessa fuktiga, kalla och dragfulla boningar.
35 Men som sagdt, det är icke befolkningens helsa och lif allena, som härigenom äfventyras. Följderna deraf för sedligheten äro, om möjligt, än mera olycksbringande. Vi känna i detta hänseende så otroliga, så upprörande fakta, så mycken last, så mycket tidigt förderf, så mycket mörker, gudlöshet, fräckhet och hån, att sjelfva de dunkla taflor, dem Sundströmska målet blottat för dagens ljus, i jemförelse med allt detta gifva blott en ganska ofullkomlig bild af sedeförderfvet på en del håll hos de mera bortskymda regionerna af samhället. Presterskapet, som numera med aktningsvärdt nit vidtagit en högst behöflig reform i den försummade religionsundervisningen, kan intyga att så är. Det har häpnat öfver sina nyaste upptäckter.
36 Och huru kan man vänta annat af ett samhälle, der brist och nöd söka allehanda personer trångt till hopa under samma i tak, den bättre med den sämre, den oerfarne med den förhärdade, och der alla möjliga laster dagligen utöfvas under barnens och den vexande ungdomens ögon! Hvilket slägte skall framdeles utgå från dessa mörka och usla boningar, när redan den nuvarande generationen sjunkit och fortfar att sjunka så djupt i förderfvets afgrund?
37 Orsakerna härtill äro helt säkert flera, men en af de största är bristen på dugliga boningar till måttligt pris för den arbetande klassen. Utan luft, ljus och värme, utan ordning, frid, endrägt och trefnad äfven uti det fattiga hemmet finnes ingen dygd, ingen lycka, ingen arbetslust, ingen duglighet för det ena eller andra värfvet i samhället.
38 Omtänksama styrelser uppgöra byggnadsordningar för städerna, till förekommande af eldfara och andra olägenheter, som skulle uppstå, i fall hvar och en såge blott på sin enskilda fördel. Utan tvifvel är elden en vådlig gäst, som behöfver en stark tygel, men det kan med skäl sättas i fråga, om icke samhället är lika berättigadt, ja förpligtadt att trygga sig för vådan af sjukdom och moraliskt förderf. Om t. ex. en enskild bygger eller uthyr ett hus, så beskaffadt att det blir vådligt för dess inbyggares helsa, har han väl dertill mera rätt, än till att bygga ett eldfarligt hus? Elden kan sprida sig från hans hus till andras; sjukdomen kan också sprida sig från hans hus till andras. I båda fallen bör en lag finnas, som hindrar den enskilde att skada det allmänna. Huru ofta är det ej klart utredt, huru ofta bekräftadt och åter bekräftadt af erfarenheten, att farsoter af alla slag hafva sin egentliga härd, ja mången gång äfven sin första uppkomst i usla bostäder, bebodda af trångt hoppackade menniskor;*)Jemför härom framlidne professor Pippings behjertansvärda uppsats i F. A. T. 1855 om nödvändigheten af en sundhetspolis. och likväl tolereras ännu dessa bostä|25 3|der, som utgöra en ständig hotelse mot allas lif och helsa; – de icke blott tolereras, de blifva allt sämre år ifrån år. Det är föreskrifvet att ett tak ej får vara eldfarligt, men det är tillåtet att ett golf, en dörr eller en vägg få vara lifsfarliga. Det är förbjudet att bygga ett tvåvånings hus af träd, men det är icke förbjudet att bygga boningsrum öfver en stinkande pöl eller invid en spillningshög.
39 Samma förhållande är det med den moraliska smittan. Samhället uppreser deremot den bästa mur det förmår – religion, skola, domstolar, polis och fängelser; men det låter förderfvet fritt utveckla sig i dessa bostäder, der ondt och godt sammanblandas och det sednare nästan alltid kommer till korta. Det straffar drinkaren med böter, tjufven med spö och den fallna qvinnan med spinnhus, men det glömmer se åt huru denne drinkare, denne tjuf, denna sköka alltifrån barndomen uppfostras för lasten genom exemplet och frestelserna af sin omgifning.
40 Hvad blir följden? Oaktadt prester, skolor, domare, polis och fängelser, ökas lasten och samhället förvildas.
41 Sådant kan icke, bör icke längre lemnas utan eftersyn. Hvartill tjenar det att bortrensa ogräsets brodd och qvarlemna dess rötter?
42 Stadsstyrelsen visar nu god vilja att bereda de förbättringar, som stå i dess makt. Polisväsende, brandväsende, gatlysning, fattigvård, drätselverk och annat mer, som hör till en välordnad administration, äro föremål för reformer; – vi önskade kunna tillägga läkarevård, ty deri återstår ännu mycket att önska. Hvarföre icke utsträcka denna omtanke äfven till en välorganiserad, en verksam, en högst nödvändig sundhetspolis?
43 Här saknas egentligen icke polisföreskrifter; man äger sådana om renlighetens vidmakthållande, om till salu utbjudna födoämnen m. m., hvilka, derest de tillbörligen efterlefdes, vore nyttiga nog. Men här saknas främst en tillräcklig och vaksam myndighet för att genom ständig och sträng uppsigt vaka öfver ordning och renlighet, med ett ord, en särskild, enkom dertill inrättad gren af polisväsendet, en sundhetspolis, sådan som numera aldrig får saknas i större, väl administrerade städer. Vi utbe oss att få fästa herrar komiterades i polisfrågan synnerliga uppmärksamhet på denna del af förvaltningen.
44 Här saknas äfven vissa lagstadganden, hvilkas nödvändighet och betydelse inses af det föregående. Sådana äro t. ex. att ingen får bygga eller uthyra boningsrum utan ett visst bestämdt minimum af de nödvändigaste vilkor för lif och helsa: luft, ljus, värme och fuktfrihet.*)I Petersburg t. ex. är minsta höjden för rummen noga föreskrifven. Den tiden här byggdes mera i Helsingfors, var det vanligt att första året uthyra stenhus för billig hyra, medan väggarna ännu dröpo af fukt. Denna bostad blef vanligen dyr för hyresgästerne.
45 Likaså bör sundhetspolisen noga efterse, att icke gårdsägaren låter uthyrda rum till den grad förfalla, såsom nu ofta sker och hvarigenom invånarnes helsa i så hög grad äfventyras.
46 Slutligen bör det vara sundhetspolisens åliggande att förekomma en omåttlig trängsel i samma rum, hvarigenom icke blott helsan, man äfven sedligheten nu löper den största fara.
47 Särdeles sistnämnde stadgande kan icke genomföras, utan att bereda flera och bättre bostäder för den arbetande klassen. Dess antal ökas årligen; någonstädes måste hela denna vexande befolkning få tak öfver hufvud. Rifves ytterligare Skatudden, hvilket i andra afseenden är högeligen önskvärdt, så måste rum beredas äfven för dess 5 eller 600 invånare. Hvarmed fylla alla dessa behof?
48 Detta måste väl alltid lemnas åt den enskilda företagsamheten, och stadsmyndigheternas åliggande blir härvid att icke hindra, utan på allt sätt befordra sådana byggnader. Exemplet af de nya arbetarebostäderna på Kampen bevisar att företag af denna beskaffenhet icke blott göra den arbetande klassen och medelbart staden en väsentlig tjenst,**)Dessa bostäder ha, liksom allt nytt, många fördomar och mycken afund emot sig. Man klagar t. ex. öfver käringträtor. Men om också några brister (hvilket vi ej känna) skulle vidlåda första försöket, så skola de med all säkerhet förebyggas genom en vunnen erfarenhet. utan äfven lemna en ganska vacker behållning. Staden kan icke, bör icke vägra att dertill upplåta sin disponibla mark och bevilja dessa bostäder öfriga lättnader, som stå i dess makt.
49 Vidare böra sådana bostäder så mycket som möjligt befordras genom byggnadslån. Det är t. ex. Sparbankens ovilkorliga skyldighet, att på detta sätt, och naturligtvis emot nödig säkerhet, placera åtminstone en del af dess grundfond, som blifvit samlad genom en procent af arbetarnes sparpenningar. När dessa medel kunna, utan bankens förlust eller skada, på ett så direkt sätt användas till afhjelpande af ett behof, som i sanning kan kallas arbetsklassens lifsfråga för dagen, så vore det oförsvarligt att reservera dessa medel för andra och obestämda ändamål. Vi upprepa det förut gjorda förslaget, att 10 000konsekvensändrat/normaliserat rubel, eller hälften af Sparbankens grundfond, må bestämdt, och Sparbankens öfriga medel företrädesvis utlånas till uppförande af arbetarebostäder, allt under förbehåll af nödig säkerhet och på så fördelaktiga vilkor i öfrigt, som inrättningen anser sig kunna medgifva.
50 Att spara på medel, som kunna befrämja uppförandet af dugliga boningar för arbetsklassen, vore en bedröflig hushållning, ty det vore att direkt öka fattigbeskattningen, polisväsendet, sjukligheten och sedeförderfvet, motverka kyrkans och skolans inflytande, uppfylla fängelserna, förvilda samhället och sätta en damm mot dess fortskridande välstånd och upplysning. Hvem vill åtaga sig ansvaret för sådana följder?