Svar till Stefano från Gubetta.*)Not till hrr Gubetta och Stefano. Herrarna tyckas vara af olika tankar om den behöfliga lärotiden att blifva konstförvandt. Må Faust anamma mig, om jag kan säga hvilkendera af herrarne som ha rätt. Så mycket har jag hört, att en viss Schiller skref ett visst Röfvarband vid 19 år och en viss Grillpartzer en viss Stamfru vid 18 år. Sans comparaison! För mig må herrarna gerna skala af till sin Scala igen, ty herrarna äro mig ena besvärliga herrar. För herrarnas italienska får jag springa från frakturen till antiquan och från antiquan till frakturen, och detta kallar man kritik! När herrarna nästa gång utmana hvarandra på terzeroler, beder jag att få vara utom skotthåll! Sättaren.
1 Hvilka minnen väcktes ej af ditt bref, o min Stefano! Det flyttade mig med ens hela tolf år tillbaka, till den tid, då vi båda voro unga, då la Scalas dekorationer ej voro brokigare än de målningar, med hvilka vår fantasi fyllde framtidens mörka grund. Vi arma statister voro ju likväl barn af det sköna Italien, och äfven vi kände en gnista af konstens gudaeld värma våra bröst; vi ville bli stora bildhuggare! Du mins ju än min själs fröjd och stolthet, min Fortuna i gips? Ack, mig var den nyckfulla ej huld! Den ärorika 30 April 1818 grydde, dagen vid Sommacampagna, men ingen segerfröjd, inga glada evviva’s voro i stånd (jag blygs för min sjelfviskhet), att trösta mig öfver den lilla kulan, som skadade min högra arm och förvandlade den store konstnären in spe till – en stackars positivspelare. O, dessa sjufaldt fördömde Tedeschi! Italien i bojor, skulpturen förstörd i sin knoppning, se der edra verk, oh, maladetti cani rabiosi!
2 Emedlertid läste jag knappt din uppmaning: »kom hit med ditt positiv»,konsekvensändrat/normaliserat innan jag med pick och pack bröt upp från det musikaliska Borgå, hastade till Helsingfors, och eccomi qui! Men hvilken harm! Du hade dagen förut begifvit dig på en konstresa till Tavastehus. Hvad var att göra? För att förströ mig, anlitade jag mina besparingar från det positivälskande Borgå, köpte mig en galleribiljett och såg Terzerola. Oimè, min vän, hvad det var för ett imbroglio! Särdeles förtretade mig de gynnarne Guitano och Mancino, som sällan lyckas säga eller göra någonting klokt och rimligt. Du har rätt i dina anmärkningar, och din stränga dom är fullkomligt befogad. Men det synes också, att du uttalar den ogerna, att du kärleksfullt söker upp något som du kan berömma. Detta blir litet nog, men afsigten är i alla fall god. Hvi omnämner du din Prometeo af terra cotta, en herrlig skapelse i trots af allt hvad några okunniga häcklare invände deremot? Nej, det är ej hågkomsten af hvad du kallar dess missöde, som kläder din stränghet i blida ord; du var ju äfven förr alltid skonsam i dina omdömen, det är en egenhet hos dig att vara så, och din natur hvarken kan eller vill du förneka. Du har visst ej glömt vår kamrat, den unge Antonio, som föreföll oss så fåfäng och egenkär? Vi måste knåda och forma i lera, vi andre, men han kände sig, corpo di Bacco, för god till slikt, han var född mästare, han, och behöfde ej|14 3| besvära sig med några läroår. Han skaffade sig i tysthet ett stenblock, och efter någon tid uppställde han i verkstaden en bild af Herkules, fullfärdig och i hvit marmor. Ack, hvad vi blefvo uppretade, mindre öfver saken, än öfver sättet, ty det låg i hans hela skick något som tyckes säga: jag har redan öfverträffat dig, Michel Angelo! Hvad det var för en klumpig Herkules! Hvad vi hånlågo, med hvilken skadefröjd vi gjorde oss lustige öfver gudasonens näsa, armar och lejonhud, öfver det hela och hvarje dess del. Den stackars Antonio satt der, mörk som en åsknatt, utan att öfvertygas af vår kritik, den han ansåg framkallad blott af afund. Du ensam, Stefano, tyckte synd om honom och beledsagade dina anmärkningar med några ord till Herkules’ beröm, knappt nog af öfvertygelse, tror jag, men emedan det gjorde dig ondt att se honom lida. Du kan väl derföre icke heller nu godkänna ett så hånfullt omdöme om Terzerola, som det i Giuliettas sonnett, hvilken du måste ogilla. Så gör också jag, särskildt af den orsak, att jag ej kan lida sonnetter på dessa hårda nordiska språk; de skära i mina öron som rasslet af jernstänger långsefter gatan, och den lilla näsperlans verser äro af den stenigare sorten, knaggliga som sjelfva marmorbrotten vid Carrara. Nej, att skoningslöst stöta ned en ung fäktare, som ej vet att den rustning han litar på har sina svåra remnor, är ej ädelt, deri har du rätt, men medgif också, att, ehuru det kan synas omildt, nog är det en god gerning att visa honom hurusom hans harnesk är bristfälligt och behöfver reparation. Ungdomen är en period af lifvet, då känslan gemenligen vill spela mästare öfver förståndet och eftertanken; då kan man lyckas i den lyriska poesin, men svårligen i den dramatiska. Denna är skaldekonsten i dess högsta utbildning, så säga ju dessa af tyskt hårklyfveri bekajade lärde, som ofta pläga fladdra öfver skön konst i så skenbart djupsinniga, så verkligt meningslösa fraser; estetiker tror jag man kallar dem. Dramat är visserligen en dikt, som under hänförelsens ögonblick frambringas af skalden; rik inbillning, skapande fantasi, djup känsla erfordras i denna art af poesi, som i alla de öfriga. Men här kunna fantasi och känsla ännu mindre än i någon annan afkasta besinningens tygel och rusa åstad på egen hand, ty skalden diktar visserligen situationer och karakterer, men han måste nödvändigt se till att de blifva poetiskt och menskligt sanna, ty eljest få de ej lif och hållning. Detta har Terzerola’s författare icke besinnat. Mindre välbetänkt synes mig ock, att han låtit denna sin lärospån liksom göra intrång på de stora mästarnes fridlysta område, utan att rädas för en möjlig jemförelse. Diavolo! min käre Stefano, sådant röjer nästan för mycket mod, och litet mindre kunde väl förslå till en början, menar jag. Komedien, vådevillen, farsen äga som öfningsfält ett företräde, värdt att behjerta. Man kan i dem lyckas delvis, till hälften, som man säger; några svagare scener, några misslyckade karakterer kunna få passera, om de godtgöras af andra, som äro bättre. Men med det klassiska sorgspelet, den romantiska dramen förhåller det sig annorlunda; någon medelväg gifves ej gerna i dem, utan man lyckas fullständigt, eller också misslyckas man alldeles. Här måste hvarje del, hvarje omständighet bidraga att förstärka intrycket af det hela, derföre är vid dem sjelfva utförandet af så öfvervägande vigt. En olämplig lokal, en enda illa spelad rol verkar störande och kan skämma bort alltsammans, ty hvad som är sublimt blir vid minsta öfverdrift löjligt, det veta vi ju alla. Terzerolas skald har dristigt trotsat dessa mångfaldiga svårigheter, om hvilka hans oerfarenhet måhända ej hade någon aning. Han har måttat åt det högsta, och – förfelat målet. Detta borde ej, tycker jag, förundra någon, minst oss, de två fordna statisterne vid la Scala. Men skall han försöka sig en annan gång, med ökad insigt och större framgång? Du tycks önska och liksom hoppas något sådant; äfven jag såge gerna om han lyckades, men något poetiskt framtids-horoskop vågar jag ännu ej uppställa för honom.
3 Men du sjelf, Stefano, hvad, oh santo Perkele, har du att göra i Tavastland? Vill du bibringa björnar och furustockar sinne för plastiken? Ty till menniskorna vänder du dig, fruktar jag, några år för tidigt, povero compadre! Du hade bordt vänta tills jernvägen blifvit färdig. Skynda derföre hit, ju förr desto hellre, och ingå bolag med mig; vet du, jag har hittat på en ljus idé. Du känner ju det gamla rucklet, som under förevändning att vara Helsingfors theaterhus stått så länge och skräpat i stadens eljest rätt vackra esplanader. Nå väl, det har varit fråga om att inskränka tiden för dess otrefliga tillvaro till ytterligare tre år, då det skulle lemna rum för en ny präktig byggnad, värdig denna ståtliga hufvudstad. Men hvad händer? Jo, hvad du med din sydländska värma för det sköna knappt kan föreställa dig, nemligen att det finns folk, som vill att det skall stå qvar och spöka, ej blott i tre år, utan i trettio eller trehundra, att det skall tillbyggas, ombyggas, öfverbyggas, lappas och skarfvas, allt annat, utom rifvas ned, som ändå vore det enda rätta. I sanning, de pelare, som så segt upprätthålla det gamla theaterhusets murknade bjelkar, torde väl ändå, oss emellan sagdt, hafva något underliga kapiteler. Men hör nu min plan. Publiken här är theaterlysten och utan stora anspråk, skådebanan är ett tacksamt fält att bearbeta både för författare och aktörer. Och om det är sannt, hvad en upplyst konstdomare nyss skall hafva uppmuntrande yttrat till en ung författare:
Ikonsekvensändrat/normaliseratFinland vexer ingen lager;
Tag derföre en krans af silfver!konsekvensändrat/normaliserat
5 så har bristen föga att betyda, då surrogatet är så förträffligt. Huru snart vissnar ej en i förtid erbjuden lagerkrans, huru lätt slita ej skiftande meningars vindkast alla dess blad från konstnärns tinning, men silfret, cospetto! det trotsar både tiden och alla kritiska oväder. Alltså, min Stefano, tänker du som jag, så hyra vi det gamla theaterhuset för hela den tid det ännu möjligen kan stå ut med att tillbyggas, ombyggas m. m., vi skaffa dit marionetter: Pantalone, Arlecchino, Pulcinella och hela sällskapet, vi flytta dem från det eviga Rom till det eviga huset, hvars ålderstigna väggar ännu skola blifva vittne till mången konstnjutning, erbjuden de gode Helsingforsarne. När det nya theaterhuset blir färdigt, lär också ingen mera göra oss lokalen stridig. Den lärde Pantalone’s hatt försilfrad, eller kanske till och med förgylld, hvilka utsigter, mio Stefano! Jag simmar i ett haf af sällhet vid blotta tanken derpå. Skynda derföre hit, min vän, flyg, ila! Jag väntar dig med största otålighet. Arivederci!
6 Gubetta.
*)Not till hrr Gubetta och Stefano. Herrarna tyckas vara af olika tankar om den behöfliga lärotiden att blifva konstförvandt. Må Faust anamma mig, om jag kan säga hvilkendera af herrarne som ha rätt. Så mycket har jag hört, att en viss Schiller skref ett visst Röfvarband vid 19 år och en viss Grillpartzer en viss Stamfru vid 18 år. Sans comparaison! För mig må herrarna gerna skala af till sin Scala igen, ty herrarna äro mig ena besvärliga herrar. För herrarnas italienska får jag springa från frakturen till antiquan och från antiquan till frakturen, och detta kallar man kritik! När herrarna nästa gång utmana hvarandra på terzeroler, beder jag att få vara utom skotthåll! Sättaren.
Kommentar
Det finns inga kommentarer till de enskilda artiklarna och artikelserierna i delutgåvan.
Svar till Stefano från Gubetta.*)Not till hrr Gubetta och Stefano. Herrarna tyckas vara af olika tankar om den behöfliga lärotiden att blifva konstförvandt. Må Faust anamma mig, om jag kan säga hvilkendera af herrarne som ha rätt. Så mycket har jag hört, att en viss Schiller skref ett visst Röfvarband vid 19 år och en viss Grillpartzer en viss Stamfru vid 18 år. Sans comparaison! För mig må herrarna gerna skala af till sin Scala igen, ty herrarna äro mig ena besvärliga herrar. För herrarnas italienska får jag springa från frakturen till antiquan och från antiquan till frakturen, och detta kallar man kritik! När herrarna nästa gång utmana hvarandra på terzeroler, beder jag att få vara utom skotthåll! Sättaren.
1 Hvilka minnen väcktes ej af ditt bref, o min Stefano! Det flyttade mig med ens hela tolf år tillbaka, till den tid, då vi båda voro unga, då la Scalas dekorationer ej voro brokigare än de målningar, med hvilka vår fantasi fyllde framtidens mörka grund. Vi arma statister voro ju likväl barn af det sköna Italien, och äfven vi kände en gnista af konstens gudaeld värma våra bröst; vi ville bli stora bildhuggare! Du mins ju än min själs fröjd och stolthet, min Fortuna i gips? Ack, mig var den nyckfulla ej huld! Den ärorika 30 April 1818 grydde, dagen vid Sommacampagna, men ingen segerfröjd, inga glada evviva’s voro i stånd (jag blygs för min sjelfviskhet), att trösta mig öfver den lilla kulan, som skadade min högra arm och förvandlade den store konstnären in spe till – en stackars positivspelare. O, dessa sjufaldt fördömde Tedeschi! Italien i bojor, skulpturen förstörd i sin knoppning, se der edra verk, oh, maladetti cani rabiosi!
2 Emedlertid läste jag knappt din uppmaning: »kom hit med ditt positiv»,konsekvensändrat/normaliserat innan jag med pick och pack bröt upp från det musikaliska Borgå, hastade till Helsingfors, och eccomi qui! Men hvilken harm! Du hade dagen förut begifvit dig på en konstresa till Tavastehus. Hvad var att göra? För att förströ mig, anlitade jag mina besparingar från det positivälskande Borgå, köpte mig en galleribiljett och såg Terzerola. Oimè, min vän, hvad det var för ett imbroglio! Särdeles förtretade mig de gynnarne Guitano och Mancino, som sällan lyckas säga eller göra någonting klokt och rimligt. Du har rätt i dina anmärkningar, och din stränga dom är fullkomligt befogad. Men det synes också, att du uttalar den ogerna, att du kärleksfullt söker upp något som du kan berömma. Detta blir litet nog, men afsigten är i alla fall god. Hvi omnämner du din Prometeo af terra cotta, en herrlig skapelse i trots af allt hvad några okunniga häcklare invände deremot? Nej, det är ej hågkomsten af hvad du kallar dess missöde, som kläder din stränghet i blida ord; du var ju äfven förr alltid skonsam i dina omdömen, det är en egenhet hos dig att vara så, och din natur hvarken kan eller vill du förneka. Du har visst ej glömt vår kamrat, den unge Antonio, som föreföll oss så fåfäng och egenkär? Vi måste knåda och forma i lera, vi andre, men han kände sig, corpo di Bacco, för god till slikt, han var född mästare, han, och behöfde ej|14 3| besvära sig med några läroår. Han skaffade sig i tysthet ett stenblock, och efter någon tid uppställde han i verkstaden en bild af Herkules, fullfärdig och i hvit marmor. Ack, hvad vi blefvo uppretade, mindre öfver saken, än öfver sättet, ty det låg i hans hela skick något som tyckes säga: jag har redan öfverträffat dig, Michel Angelo! Hvad det var för en klumpig Herkules! Hvad vi hånlågo, med hvilken skadefröjd vi gjorde oss lustige öfver gudasonens näsa, armar och lejonhud, öfver det hela och hvarje dess del. Den stackars Antonio satt der, mörk som en åsknatt, utan att öfvertygas af vår kritik, den han ansåg framkallad blott af afund. Du ensam, Stefano, tyckte synd om honom och beledsagade dina anmärkningar med några ord till Herkules’ beröm, knappt nog af öfvertygelse, tror jag, men emedan det gjorde dig ondt att se honom lida. Du kan väl derföre icke heller nu godkänna ett så hånfullt omdöme om Terzerola, som det i Giuliettas sonnett, hvilken du måste ogilla. Så gör också jag, särskildt af den orsak, att jag ej kan lida sonnetter på dessa hårda nordiska språk; de skära i mina öron som rasslet af jernstänger långsefter gatan, och den lilla näsperlans verser äro af den stenigare sorten, knaggliga som sjelfva marmorbrotten vid Carrara. Nej, att skoningslöst stöta ned en ung fäktare, som ej vet att den rustning han litar på har sina svåra remnor, är ej ädelt, deri har du rätt, men medgif också, att, ehuru det kan synas omildt, nog är det en god gerning att visa honom hurusom hans harnesk är bristfälligt och behöfver reparation. Ungdomen är en period af lifvet, då känslan gemenligen vill spela mästare öfver förståndet och eftertanken; då kan man lyckas i den lyriska poesin, men svårligen i den dramatiska. Denna är skaldekonsten i dess högsta utbildning, så säga ju dessa af tyskt hårklyfveri bekajade lärde, som ofta pläga fladdra öfver skön konst i så skenbart djupsinniga, så verkligt meningslösa fraser; estetiker tror jag man kallar dem. Dramat är visserligen en dikt, som under hänförelsens ögonblick frambringas af skalden; rik inbillning, skapande fantasi, djup känsla erfordras i denna art af poesi, som i alla de öfriga. Men här kunna fantasi och känsla ännu mindre än i någon annan afkasta besinningens tygel och rusa åstad på egen hand, ty skalden diktar visserligen situationer och karakterer, men han måste nödvändigt se till att de blifva poetiskt och menskligt sanna, ty eljest få de ej lif och hållning. Detta har Terzerola’s författare icke besinnat. Mindre välbetänkt synes mig ock, att han låtit denna sin lärospån liksom göra intrång på de stora mästarnes fridlysta område, utan att rädas för en möjlig jemförelse. Diavolo! min käre Stefano, sådant röjer nästan för mycket mod, och litet mindre kunde väl förslå till en början, menar jag. Komedien, vådevillen, farsen äga som öfningsfält ett företräde, värdt att behjerta. Man kan i dem lyckas delvis, till hälften, som man säger; några svagare scener, några misslyckade karakterer kunna få passera, om de godtgöras af andra, som äro bättre. Men med det klassiska sorgspelet, den romantiska dramen förhåller det sig annorlunda; någon medelväg gifves ej gerna i dem, utan man lyckas fullständigt, eller också misslyckas man alldeles. Här måste hvarje del, hvarje omständighet bidraga att förstärka intrycket af det hela, derföre är vid dem sjelfva utförandet af så öfvervägande vigt. En olämplig lokal, en enda illa spelad rol verkar störande och kan skämma bort alltsammans, ty hvad som är sublimt blir vid minsta öfverdrift löjligt, det veta vi ju alla. Terzerolas skald har dristigt trotsat dessa mångfaldiga svårigheter, om hvilka hans oerfarenhet måhända ej hade någon aning. Han har måttat åt det högsta, och – förfelat målet. Detta borde ej, tycker jag, förundra någon, minst oss, de två fordna statisterne vid la Scala. Men skall han försöka sig en annan gång, med ökad insigt och större framgång? Du tycks önska och liksom hoppas något sådant; äfven jag såge gerna om han lyckades, men något poetiskt framtids-horoskop vågar jag ännu ej uppställa för honom.
3 Men du sjelf, Stefano, hvad, oh santo Perkele, har du att göra i Tavastland? Vill du bibringa björnar och furustockar sinne för plastiken? Ty till menniskorna vänder du dig, fruktar jag, några år för tidigt, povero compadre! Du hade bordt vänta tills jernvägen blifvit färdig. Skynda derföre hit, ju förr desto hellre, och ingå bolag med mig; vet du, jag har hittat på en ljus idé. Du känner ju det gamla rucklet, som under förevändning att vara Helsingfors theaterhus stått så länge och skräpat i stadens eljest rätt vackra esplanader. Nå väl, det har varit fråga om att inskränka tiden för dess otrefliga tillvaro till ytterligare tre år, då det skulle lemna rum för en ny präktig byggnad, värdig denna ståtliga hufvudstad. Men hvad händer? Jo, hvad du med din sydländska värma för det sköna knappt kan föreställa dig, nemligen att det finns folk, som vill att det skall stå qvar och spöka, ej blott i tre år, utan i trettio eller trehundra, att det skall tillbyggas, ombyggas, öfverbyggas, lappas och skarfvas, allt annat, utom rifvas ned, som ändå vore det enda rätta. I sanning, de pelare, som så segt upprätthålla det gamla theaterhusets murknade bjelkar, torde väl ändå, oss emellan sagdt, hafva något underliga kapiteler. Men hör nu min plan. Publiken här är theaterlysten och utan stora anspråk, skådebanan är ett tacksamt fält att bearbeta både för författare och aktörer. Och om det är sannt, hvad en upplyst konstdomare nyss skall hafva uppmuntrande yttrat till en ung författare:
Ikonsekvensändrat/normaliserat Finland vexer ingen lager;
Tag derföre en krans af silfver!konsekvensändrat/normaliserat
5 så har bristen föga att betyda, då surrogatet är så förträffligt. Huru snart vissnar ej en i förtid erbjuden lagerkrans, huru lätt slita ej skiftande meningars vindkast alla dess blad från konstnärns tinning, men silfret, cospetto! det trotsar både tiden och alla kritiska oväder. Alltså, min Stefano, tänker du som jag, så hyra vi det gamla theaterhuset för hela den tid det ännu möjligen kan stå ut med att tillbyggas, ombyggas m. m., vi skaffa dit marionetter: Pantalone, Arlecchino, Pulcinella och hela sällskapet, vi flytta dem från det eviga Rom till det eviga huset, hvars ålderstigna väggar ännu skola blifva vittne till mången konstnjutning, erbjuden de gode Helsingforsarne. När det nya theaterhuset blir färdigt, lär också ingen mera göra oss lokalen stridig. Den lärde Pantalone’s hatt försilfrad, eller kanske till och med förgylld, hvilka utsigter, mio Stefano! Jag simmar i ett haf af sällhet vid blotta tanken derpå. Skynda derföre hit, min vän, flyg, ila! Jag väntar dig med största otålighet. Arivederci!
6 Gubetta.