1 Ridån har fallit, sejouren är slutad, biljettluckan stängd, de två lyktorna släckta, som tre qvällar i veckan spridde ett matt sken i den annars blindmörka trakten vid slutet af esplanaderna. Hr Andersson med sällskap har afrest till Åbo, och det är billigt att med några ord ihågkomma de 5½ månader, under hvilka han nästan oafbrutet spelat i Helsingfors. Hr A. har dertill en så mycket obestridligare rätt, som de knapphändiga anmärkningar, hvilka i detta och andra blad varit synliga om hans sejour, ingalunda motsvara hvad ett offentligt bildande nöje, och än mer hvad en konstgenre har rätt att fordra. Konstkritik i allmänhet är ännu en okänd sak uti detta land och skall sannolikt förblifva det, tilldess att konsten sjelf vunnit ett allmännare erkännande och en sådan kritik blir läst och förstådd. Tilldess får också theatern nöja sig med ett sprakande hugskott här, ett annat der, – ty hvem tror sig icke der vara en konstdomare? Och det vill dock något mera dertill, än att applådera sönder ett par handskar, nedskölja en entreakt vid disken af en buffet, eller förhäfva sig mer eller mindre myndigt uti en tidnings spalter. H:fors Tidningar för sin del tilltro sig så litet någon kritisk förmåga, att de allrahelst varit stumma åskådare, om detta kunnat ske utan uppenbar missaktning för theater och skådespelare. Det är för närvarande endast Literaturbladet, hvilket jemförelsevis och närmast synes kalladt att här genomföra en verklig konstkritik.
2 Vår ofta uttalade mening är den, att, såsom theatern nu står här i Finland ligger mesta vigten på repertoiren. Låtom oss se hvad hr Andersson deruti haft att bjuda på.
3 Vi finna då, att under denna sejour af inalles 78 representationer 45 särskilda pjeser blifvit uppförda, hvilka ungefärligen – ty gränserna äro stundom nog obestämda – kunna hänföras till följande rubriker:
Sorge- och skådespel
14.
Lustspel
16.
Farcer
7.
Musikpjeser
5.
Vaudeville-monologer och tillfällighetsstycken
3.
4 Proportionen mellan olika genrer tyckes således ganska väl beräknad. Jemför man åter styckenas olika värde, så måste medgifvas, att repertoiren icke erbjudit ett enda stycke af första rangen, som skulle ha hänfört åskådaren med storheten af en sublim idé, och å andra sidan ganska få stycken, som obetingadt kunnat fördömas, ehuru många kunnat önskas vara bättre. Mellan dessa gränser af det högsta och det förkastliga finnas åtskilliga gradationer, hvilka af ett eller annat skäl kunna rubriceras ungefär som följer:
5 Goda äro: sorgespelen: Törne och Lager, Kabal och kärlek; lustspelen Man kan hvad man vill, En Komedi, Pariserpojken, Inte en smula jaloux samt musikpjeserna Preciosa, Kronofogdarne och Gröna Lund. Antagliga och med partier af värde (de franska pjeserna mest för deras arkitektur) äro: skådespelen Läkaren, Jean och Madeleine, Edith, Agda, Jernmasken, Mazarin; lustspelen Så äro de alla, En guvernör, Fabrikskamraterne, Den Tafatte, Kusinen, Broderskyssen, Vår gode gufar, Evas äpple; farcerna Morgens Fischer och En natt i Falkenberg samt musikpjeserna vid en fjellbod i Dalarna och En afton i Blekinge. Klena äro skådespelen En familj, Louise de Lignerolles, Ringaren och Hittebarnen; lustspelen Passion och förnuft, Damernas riddare, Bordet är dukadt, Lefve fåfängan, En afton i Humlegården, Skärselden, och tillfällighetsstycket En julafton. Förkastliga äro, i vår tanke, skådespelet Stugan vid Ugglesjön, lustspelet Under munkkåpan samt farcerna De båda rödhårige och Jungfru Lena (danska originalet godt, men bearbetningen förfuskad). De tre under denna sejour uppförda inhemska originalerna, skådespelet Terzerola samt vaudevill-monologerna Flickan som säljer blommor och Den sextonåriga, torde väl lämpligen icke ingå under dessa rubriker, hvarom meningarna för resten kunna vara delade. En klassindelning af detta slag är i allmänhet vanskelig och beror mycket af synpunkten, ty det händer att en vacker idé, en vältänkt intrig, en stor situation kunna vara dramatiskt klent genomförda af förf., medan å andra sidan ett stycke, som för dess sedliga och estetiska halt hör till de sämre, kan i sin tekniska byggnad och i qvicka partier stå öfver medelmåttan. Vi tillstå, att i denna öfversigt de förstnämnda förtjensterna antagits som öfvervägande.
6 Vi tro således, att hr Anderssons repertoir röjer en brist på lyftning, som gör att ganska få stycken hänfört åskådaren och gjort ett varaktigare intryck, och det blir likväl nödvändigt, ja oundvikeligt, såframt hr A:s theater skall vinna en varaktig framgång och verka hvad en theater bör. Å andra sidan böra vi tillerkänna denna repertoir en ovanlig konseqvens inom sina gränser, ett merändels lyckadt undvikande af det slippriga och en omvexling, som tagit i anspråk ett drygt arbete. Just för detta dryga arbete med två eller tre nya pjeser i veckan kunna stora fordringar icke göras af en liten personal; men utom det att en god pjes ofta ej kostar mera möda att inöfva, än en dålig, bibehåller den sig vanligen längre på scenen och blir derigenom en lättnad för de spelande sjelfva.
7 Vi säga: vanligen, ty det kan väl inträffa att ett godt stycke icke alltid slår an, eller utföres illa, och många fyllda hus äro icke heller en osvikelig måttstock för ett styckes värde. Men hvad man än må säga om Helsingfors publik, så har den i detta hänseende merändels visat ett godt omdöme. De dåliga styckena ha fallit efter några få representationer, någongång vid den första; de bästa styckena ha oftast visat sig vara de bästa kassapjeserna. Törne och Lager t. ex. gick 7 gånger, Edith, för sin utmärkta titelrol, 7 gånger, Inte en smula jaloux 6 gånger, Preciosa 4 gånger, Gröna Lund 10 gånger*)Å. T., som i sin oskuld råda hr A. att »genast komma fram med godbitarne, emedan Åbo publik är en annan än i Helsingfors»,konsekvensändrat/normaliserat tillönska vi uppriktigt att göra samma erfarenhet. o. s. v.
8 Om spelet kan i allmänhet sägas, att det varit jemnt, oklanderligt inöfvadt, utan spår af sufflör, med merändels god deklamation och goda, men icke just historiska kostymer. För att med ett ord utsäga dess största brist, så kan tillika sägas att det nog ofta varit matt. Det saknar, liksom repertoiren, relief och har, i brist på egen hänförelse, sällan varit i stånd att hänföra åskådaren. En viss kylig förståndighet har varit deruti förherrskande. Ur en sådan skola kunna ganska välinöfvade, ganska punkteliga, men helt säkert inga stora skådespelare uppstå.
9 Detta är så mycket mera anmärkningsvärdt, som hr Andersson sjelf i yngre år varit eld och låga på scenen och ännu är enthusiast för sin konst, och fru Andersson är en af de få, som vid denna theater ha abandon, eller förmåga att glömma sig sjelf för rolen. Vi förbise också ej, att den skola de bildat omkring sig gör till sin uppgift det natursanna spelet, för hvilket danska scenen är med rätta berömd och hvilket är en protest mot den falska pathos, som länge hofverat med stora gester här i norden också. Det oändligt svåra är dervid att träffa ett lagom. Ty saknas der lif värma och energi på scenen, förblir äfven åskådaren kall, situationerna mattas, snillets blixtar och qvickhetens ystra skämt förlora sig i det enformiga lugnet af ett spel utan enthusiasm.
10 Denna samma skola, tro vi, har också gjort, att de förmågor hr A:s theater äger blott sällan förmått göra sig gällande. Vi ha nämnt fru Andersson; denna skådespelerska intager alltid en framstående plats genom sin förmåga att individualisera en rol, att göra deraf en bestämd, ehuru stundom karrikerad personlighet. Med undantag af fru Schwartz, har ingen här höjt sig öfver nivån af ett svalt erkännande ifrån publikens sida. Fru Schwartz’ debut i Edith kunde kallas lysande, och detta rykte bibehöll sig sedan i flera roler. När fru S. är lifvad af en rol, förstår hon att med den rätta qvinliga betoningen uttala passionens glöd, hängifvenheten, smärtan, den öfvergifna eller hopplösa kärleken. För att öfvertyga sig derom, behöfver man endast höra Edith utropa: »och denne man älskar jag!» Fru S. har dertill ännu i sin makt det stumma spelet, som vanligen annars behandlas nog vårdslöst; och om hon ännu icke förmått lösa scenens högsta uppgifter (hvarom man blott i Kabal och kärlek haft tillfälle att döma), så anse vi henne likväl fullkomligt berättigad till det erkännande hon här har rönt. Äfven Mad:lle Arvidson qvarlemnar vid sin bortresa en angenäm hågkomst. Denna unga skådespelerska har alltid användt en berömvärd omsorg på sina roler och ofta lyckats på ett intagande sätt i dem som legat inom hennes område, den veka, naiva och glada genren.
11 Flit och väl inlästa roler äro, som redan nämndes, en allmän förtjenst hos denna theater. Hr An|27 3|dersson sjelf har sällan uppträdt; i En guvernör och vissa ögonblick af Mazarin har man igenkännt denne scenens fordne gunstling. Hr Schwartz är den mångsidigaste talent vid denna theater; han har med framgång uppträdt i de mest olika roler, än bof, än ridderlig, än elegant, än tiggare, än student, än minister. Vi ha anmärkt en viss tilltagande kyla uti hans spel, der passionen alltid framträder mera tänkt än genomlefd; men detta spel är alltid säkert, medvetet om sitt mål och sin gräns, ofta lyckadt, aldrig totalt misslyckadt, och som sådan skall hr S. utan tvifvel vara en god acqvisition för hvilken theater som helst.
12 Att hr A:s theater icke förmått göra ett större och mera lifvande intryck, måste väl, näst bristerna i repertoir och skola, tillskrifvas fåtaligheten i dess för mindre anspråk beräknade personal, hvarigenom denna nödgats användas till likt och olikt, ofta nog på platser, som stått utom enhvars naturliga område. Att detta område är begränsadt, kan väl aldrig kallas ett fel; det fordrar endast sitt rätta val. Bästa beviset härpå är att de flesta bland theaterns öfriga medlemar hafva sin genre, hvaruti de äro ganska väl hemmastadda och med framgång uppträda. Hr Berglund som korpral uti Gröna Lund eller onkel uti Inte en smula jaloux m. fl. roler; hr Ljungdahl som ganska munter person uti många roler; hr Svedberg som Lidner och Preciosas slottsfogde med dithörande; hr Agardh, en framgående nybörjare, i En Komedi m. fl.; hr Pulchau som Damernas riddare och sprätt i flera skepnader; hr Norelius som gammal ungkarl; hr Malmgren som dito trotjenare; fru Ljungdahl som en god mor eller beskedlig flicka; mad:lle Almgren lyckad i flera roler, än som Viarda, än som ung eller gammal tant; mad:lle Bredberg som kammarjungfru; fruarna Furstenborg och Malmgren som accessoirer; alla dessa böra väl, så placerade, anses fullt motsvara billiga anspråk på en mindre theater. Hr Berglund är en god kuplettsångare, hrr Agardh och Norelius ha vackra röster; de flesta öfriga sjunga, och mad:lle Hellman, ännu helt ung, har uppträdt i de två vaudevill-monologerna. Med en bättre orkester, än fyra violiner med tillbehör, placerade i en grop 6 fot under scenen, hade väl den musikaliska delen utfallit bättre.
13 Vår tanke är, att hr Andersson vid sin återkomst bör, jemte nuvarande personal, medföra en förstärkning af minst två manlige och två qvinnliga sujetter, de eminentaste som kunna erhållas, ty annars båtar förstärkningen föga. Och likaså tro vi, att, i hr A:s eget, likasom i theaterns och publikens intresse, ingen kostnad bör sparas för vinnandet af de bästa talenter eller för uppfattning af goda stycken; ty att denna kostnad kan bäras och flerfaldt ersättas af revenyerna i Finland, det bevisade hr Stjernströms sejour, och det bevisar äfven hr Anderssons nuvarande, som ekonomiskt torde få räknas bland de mest fördelaktiga. Helsingfors publik har, oaktadt dess skenbara medgörlighet, ganska stora, och någon gång kanske mer än billiga anspråk. För att förstå hvarandra, måste man lära känna hvarandra, och då kan man äfven hoppas den lifvande vexelverkan mellan publik och skådespelare, hvarpå hvarje theaters framgång i så hög grad beror. Den svenske skådespelaren försakar dock, när han kommer hit öfver, mycket som penningen aldrig kan ersätta; kritiken i salongerna och kritiken i tidningarna gjorde väl uti att oftare erinra sig detta.*)En korresp. i Å. U. önskar tillbaka Heblas tider och Morgonbladets kritik. Möjligt, att den var intressantare och piggare än den nuvarande; men vi fråga, hvad vann den uppå att nedsabla, nummer efter nummer, hr Stjernströms i många afseenden utmärktaoriginal: utmärta theater? Vann den väl det, som dock hvarje god kritik bör åsyfta, – någonting bättre?
14 Vi lemna aldrig ur sigte, att denna theater är den enda Helsingfors och Åbo för närvarande äga och helsa derföre densamma välkommen tillbaka i höst. Den inhemska finska theatern, sjelf en rudis indigestaque moles, ett stenröse af förhoppningar, ligger ännu i massor af sprängd granit bakom det häpna gamla theaterhuset. Godt att deri kommit så långt; dessa stenar skola få lif. Dessa murar stå icke upp »för en enskild stads speciela nöjen»;konsekvensändrat/normaliserat ur dem skall framgå den tid, när konsten talar med hemlandstunga och lifvet i hela dess mångfald träder fram uppå scenen med hemlandsdrag.
15 P. S. Borgå Tidn. anför, med anledning af nya theaterhuset i Helsingfors, några af de i alla tider vanliga fördömelserna emot theatern. Dessa åsigter få en viss betydelse derigenom att de i vårt land icke äro sällsynta. Så mycket angelägnare är, att theatern icke, såsom tyvärr ofta skett, genom Guds namns missbruk, genom allehanda lättfärdighet på scenen och i allmänhet genom att såra den här i Finland ömtåliga känslan för det religiöst och sedligt aktningsvärda, ger lastarne rum; väl vetande att dess bestämmelse som konstanstalt ej har något att skaffa med det låga. Vi äro öfvertygade, att sådana stycken, som t. ex. »Under munkkåpan», skadat theatern mer, än tjugu goda pjeser åter kunna godtgöra.
*)Å. T., som i sin oskuld råda hr A. att »genast komma fram med godbitarne, emedan Åbo publik är en annan än i Helsingfors»,konsekvensändrat/normaliserat tillönska vi uppriktigt att göra samma erfarenhet.
*)En korresp. i Å. U. önskar tillbaka Heblas tider och Morgonbladets kritik. Möjligt, att den var intressantare och piggare än den nuvarande; men vi fråga, hvad vann den uppå att nedsabla, nummer efter nummer, hr Stjernströms i många afseenden utmärktaoriginal: utmärta theater? Vann den väl det, som dock hvarje god kritik bör åsyfta, – någonting bättre?
Kommentar
Det finns inga kommentarer till de enskilda artiklarna och artikelserierna i delutgåvan.
Revy af Theatern.
1 Ridån har fallit, sejouren är slutad, biljettluckan stängd, de två lyktorna släckta, som tre qvällar i veckan spridde ett matt sken i den annars blindmörka trakten vid slutet af esplanaderna. Hr Andersson med sällskap har afrest till Åbo, och det är billigt att med några ord ihågkomma de 5½ månader, under hvilka han nästan oafbrutet spelat i Helsingfors. Hr A. har dertill en så mycket obestridligare rätt, som de knapphändiga anmärkningar, hvilka i detta och andra blad varit synliga om hans sejour, ingalunda motsvara hvad ett offentligt bildande nöje, och än mer hvad en konstgenre har rätt att fordra. Konstkritik i allmänhet är ännu en okänd sak uti detta land och skall sannolikt förblifva det, tilldess att konsten sjelf vunnit ett allmännare erkännande och en sådan kritik blir läst och förstådd. Tilldess får också theatern nöja sig med ett sprakande hugskott här, ett annat der, – ty hvem tror sig icke der vara en konstdomare? Och det vill dock något mera dertill, än att applådera sönder ett par handskar, nedskölja en entreakt vid disken af en buffet, eller förhäfva sig mer eller mindre myndigt uti en tidnings spalter. H:fors Tidningar för sin del tilltro sig så litet någon kritisk förmåga, att de allrahelst varit stumma åskådare, om detta kunnat ske utan uppenbar missaktning för theater och skådespelare. Det är för närvarande endast Literaturbladet, hvilket jemförelsevis och närmast synes kalladt att här genomföra en verklig konstkritik.
2 Vår ofta uttalade mening är den, att, såsom theatern nu står här i Finland ligger mesta vigten på repertoiren. Låtom oss se hvad hr Andersson deruti haft att bjuda på.
3 Vi finna då, att under denna sejour af inalles 78 representationer 45 särskilda pjeser blifvit uppförda, hvilka ungefärligen – ty gränserna äro stundom nog obestämda – kunna hänföras till följande rubriker:
4 Proportionen mellan olika genrer tyckes således ganska väl beräknad. Jemför man åter styckenas olika värde, så måste medgifvas, att repertoiren icke erbjudit ett enda stycke af första rangen, som skulle ha hänfört åskådaren med storheten af en sublim idé, och å andra sidan ganska få stycken, som obetingadt kunnat fördömas, ehuru många kunnat önskas vara bättre. Mellan dessa gränser af det högsta och det förkastliga finnas åtskilliga gradationer, hvilka af ett eller annat skäl kunna rubriceras ungefär som följer:
5 Goda äro: sorgespelen: Törne och Lager, Kabal och kärlek; lustspelen Man kan hvad man vill, En Komedi, Pariserpojken, Inte en smula jaloux samt musikpjeserna Preciosa, Kronofogdarne och Gröna Lund. Antagliga och med partier af värde (de franska pjeserna mest för deras arkitektur) äro: skådespelen Läkaren, Jean och Madeleine, Edith, Agda, Jernmasken, Mazarin; lustspelen Så äro de alla, En guvernör, Fabrikskamraterne, Den Tafatte, Kusinen, Broderskyssen, Vår gode gufar, Evas äpple; farcerna Morgens Fischer och En natt i Falkenberg samt musikpjeserna vid en fjellbod i Dalarna och En afton i Blekinge. Klena äro skådespelen En familj, Louise de Lignerolles, Ringaren och Hittebarnen; lustspelen Passion och förnuft, Damernas riddare, Bordet är dukadt, Lefve fåfängan, En afton i Humlegården, Skärselden, och tillfällighetsstycket En julafton. Förkastliga äro, i vår tanke, skådespelet Stugan vid Ugglesjön, lustspelet Under munkkåpan samt farcerna De båda rödhårige och Jungfru Lena (danska originalet godt, men bearbetningen förfuskad). De tre under denna sejour uppförda inhemska originalerna, skådespelet Terzerola samt vaudevill-monologerna Flickan som säljer blommor och Den sextonåriga, torde väl lämpligen icke ingå under dessa rubriker, hvarom meningarna för resten kunna vara delade. En klassindelning af detta slag är i allmänhet vanskelig och beror mycket af synpunkten, ty det händer att en vacker idé, en vältänkt intrig, en stor situation kunna vara dramatiskt klent genomförda af förf., medan å andra sidan ett stycke, som för dess sedliga och estetiska halt hör till de sämre, kan i sin tekniska byggnad och i qvicka partier stå öfver medelmåttan. Vi tillstå, att i denna öfversigt de förstnämnda förtjensterna antagits som öfvervägande.
6 Vi tro således, att hr Anderssons repertoir röjer en brist på lyftning, som gör att ganska få stycken hänfört åskådaren och gjort ett varaktigare intryck, och det blir likväl nödvändigt, ja oundvikeligt, såframt hr A:s theater skall vinna en varaktig framgång och verka hvad en theater bör. Å andra sidan böra vi tillerkänna denna repertoir en ovanlig konseqvens inom sina gränser, ett merändels lyckadt undvikande af det slippriga och en omvexling, som tagit i anspråk ett drygt arbete. Just för detta dryga arbete med två eller tre nya pjeser i veckan kunna stora fordringar icke göras af en liten personal; men utom det att en god pjes ofta ej kostar mera möda att inöfva, än en dålig, bibehåller den sig vanligen längre på scenen och blir derigenom en lättnad för de spelande sjelfva.
7 Vi säga: vanligen, ty det kan väl inträffa att ett godt stycke icke alltid slår an, eller utföres illa, och många fyllda hus äro icke heller en osvikelig måttstock för ett styckes värde. Men hvad man än må säga om Helsingfors publik, så har den i detta hänseende merändels visat ett godt omdöme. De dåliga styckena ha fallit efter några få representationer, någongång vid den första; de bästa styckena ha oftast visat sig vara de bästa kassapjeserna. Törne och Lager t. ex. gick 7 gånger, Edith, för sin utmärkta titelrol, 7 gånger, Inte en smula jaloux 6 gånger, Preciosa 4 gånger, Gröna Lund 10 gånger*)Å. T., som i sin oskuld råda hr A. att »genast komma fram med godbitarne, emedan Åbo publik är en annan än i Helsingfors»,konsekvensändrat/normaliserat tillönska vi uppriktigt att göra samma erfarenhet. o. s. v.
8 Om spelet kan i allmänhet sägas, att det varit jemnt, oklanderligt inöfvadt, utan spår af sufflör, med merändels god deklamation och goda, men icke just historiska kostymer. För att med ett ord utsäga dess största brist, så kan tillika sägas att det nog ofta varit matt. Det saknar, liksom repertoiren, relief och har, i brist på egen hänförelse, sällan varit i stånd att hänföra åskådaren. En viss kylig förståndighet har varit deruti förherrskande. Ur en sådan skola kunna ganska välinöfvade, ganska punkteliga, men helt säkert inga stora skådespelare uppstå.
9 Detta är så mycket mera anmärkningsvärdt, som hr Andersson sjelf i yngre år varit eld och låga på scenen och ännu är enthusiast för sin konst, och fru Andersson är en af de få, som vid denna theater ha abandon, eller förmåga att glömma sig sjelf för rolen. Vi förbise också ej, att den skola de bildat omkring sig gör till sin uppgift det natursanna spelet, för hvilket danska scenen är med rätta berömd och hvilket är en protest mot den falska pathos, som länge hofverat med stora gester här i norden också. Det oändligt svåra är dervid att träffa ett lagom. Ty saknas der lif värma och energi på scenen, förblir äfven åskådaren kall, situationerna mattas, snillets blixtar och qvickhetens ystra skämt förlora sig i det enformiga lugnet af ett spel utan enthusiasm.
10 Denna samma skola, tro vi, har också gjort, att de förmågor hr A:s theater äger blott sällan förmått göra sig gällande. Vi ha nämnt fru Andersson; denna skådespelerska intager alltid en framstående plats genom sin förmåga att individualisera en rol, att göra deraf en bestämd, ehuru stundom karrikerad personlighet. Med undantag af fru Schwartz, har ingen här höjt sig öfver nivån af ett svalt erkännande ifrån publikens sida. Fru Schwartz’ debut i Edith kunde kallas lysande, och detta rykte bibehöll sig sedan i flera roler. När fru S. är lifvad af en rol, förstår hon att med den rätta qvinliga betoningen uttala passionens glöd, hängifvenheten, smärtan, den öfvergifna eller hopplösa kärleken. För att öfvertyga sig derom, behöfver man endast höra Edith utropa: »och denne man älskar jag!» Fru S. har dertill ännu i sin makt det stumma spelet, som vanligen annars behandlas nog vårdslöst; och om hon ännu icke förmått lösa scenens högsta uppgifter (hvarom man blott i Kabal och kärlek haft tillfälle att döma), så anse vi henne likväl fullkomligt berättigad till det erkännande hon här har rönt. Äfven Mad:lle Arvidson qvarlemnar vid sin bortresa en angenäm hågkomst. Denna unga skådespelerska har alltid användt en berömvärd omsorg på sina roler och ofta lyckats på ett intagande sätt i dem som legat inom hennes område, den veka, naiva och glada genren.
11 Flit och väl inlästa roler äro, som redan nämndes, en allmän förtjenst hos denna theater. Hr An|27 3|dersson sjelf har sällan uppträdt; i En guvernör och vissa ögonblick af Mazarin har man igenkännt denne scenens fordne gunstling. Hr Schwartz är den mångsidigaste talent vid denna theater; han har med framgång uppträdt i de mest olika roler, än bof, än ridderlig, än elegant, än tiggare, än student, än minister. Vi ha anmärkt en viss tilltagande kyla uti hans spel, der passionen alltid framträder mera tänkt än genomlefd; men detta spel är alltid säkert, medvetet om sitt mål och sin gräns, ofta lyckadt, aldrig totalt misslyckadt, och som sådan skall hr S. utan tvifvel vara en god acqvisition för hvilken theater som helst.
12 Att hr A:s theater icke förmått göra ett större och mera lifvande intryck, måste väl, näst bristerna i repertoir och skola, tillskrifvas fåtaligheten i dess för mindre anspråk beräknade personal, hvarigenom denna nödgats användas till likt och olikt, ofta nog på platser, som stått utom enhvars naturliga område. Att detta område är begränsadt, kan väl aldrig kallas ett fel; det fordrar endast sitt rätta val. Bästa beviset härpå är att de flesta bland theaterns öfriga medlemar hafva sin genre, hvaruti de äro ganska väl hemmastadda och med framgång uppträda. Hr Berglund som korpral uti Gröna Lund eller onkel uti Inte en smula jaloux m. fl. roler; hr Ljungdahl som ganska munter person uti många roler; hr Svedberg som Lidner och Preciosas slottsfogde med dithörande; hr Agardh, en framgående nybörjare, i En Komedi m. fl.; hr Pulchau som Damernas riddare och sprätt i flera skepnader; hr Norelius som gammal ungkarl; hr Malmgren som dito trotjenare; fru Ljungdahl som en god mor eller beskedlig flicka; mad:lle Almgren lyckad i flera roler, än som Viarda, än som ung eller gammal tant; mad:lle Bredberg som kammarjungfru; fruarna Furstenborg och Malmgren som accessoirer; alla dessa böra väl, så placerade, anses fullt motsvara billiga anspråk på en mindre theater. Hr Berglund är en god kuplettsångare, hrr Agardh och Norelius ha vackra röster; de flesta öfriga sjunga, och mad:lle Hellman, ännu helt ung, har uppträdt i de två vaudevill-monologerna. Med en bättre orkester, än fyra violiner med tillbehör, placerade i en grop 6 fot under scenen, hade väl den musikaliska delen utfallit bättre.
13 Vår tanke är, att hr Andersson vid sin återkomst bör, jemte nuvarande personal, medföra en förstärkning af minst två manlige och två qvinnliga sujetter, de eminentaste som kunna erhållas, ty annars båtar förstärkningen föga. Och likaså tro vi, att, i hr A:s eget, likasom i theaterns och publikens intresse, ingen kostnad bör sparas för vinnandet af de bästa talenter eller för uppfattning af goda stycken; ty att denna kostnad kan bäras och flerfaldt ersättas af revenyerna i Finland, det bevisade hr Stjernströms sejour, och det bevisar äfven hr Anderssons nuvarande, som ekonomiskt torde få räknas bland de mest fördelaktiga. Helsingfors publik har, oaktadt dess skenbara medgörlighet, ganska stora, och någon gång kanske mer än billiga anspråk. För att förstå hvarandra, måste man lära känna hvarandra, och då kan man äfven hoppas den lifvande vexelverkan mellan publik och skådespelare, hvarpå hvarje theaters framgång i så hög grad beror. Den svenske skådespelaren försakar dock, när han kommer hit öfver, mycket som penningen aldrig kan ersätta; kritiken i salongerna och kritiken i tidningarna gjorde väl uti att oftare erinra sig detta.*)En korresp. i Å. U. önskar tillbaka Heblas tider och Morgonbladets kritik. Möjligt, att den var intressantare och piggare än den nuvarande; men vi fråga, hvad vann den uppå att nedsabla, nummer efter nummer, hr Stjernströms i många afseenden utmärktaoriginal: utmärta theater? Vann den väl det, som dock hvarje god kritik bör åsyfta, – någonting bättre?
14 Vi lemna aldrig ur sigte, att denna theater är den enda Helsingfors och Åbo för närvarande äga och helsa derföre densamma välkommen tillbaka i höst. Den inhemska finska theatern, sjelf en rudis indigestaque moles, ett stenröse af förhoppningar, ligger ännu i massor af sprängd granit bakom det häpna gamla theaterhuset. Godt att deri kommit så långt; dessa stenar skola få lif. Dessa murar stå icke upp »för en enskild stads speciela nöjen»;konsekvensändrat/normaliserat ur dem skall framgå den tid, när konsten talar med hemlandstunga och lifvet i hela dess mångfald träder fram uppå scenen med hemlandsdrag.
15 P. S. Borgå Tidn. anför, med anledning af nya theaterhuset i Helsingfors, några af de i alla tider vanliga fördömelserna emot theatern. Dessa åsigter få en viss betydelse derigenom att de i vårt land icke äro sällsynta. Så mycket angelägnare är, att theatern icke, såsom tyvärr ofta skett, genom Guds namns missbruk, genom allehanda lättfärdighet på scenen och i allmänhet genom att såra den här i Finland ömtåliga känslan för det religiöst och sedligt aktningsvärda, ger lastarne rum; väl vetande att dess bestämmelse som konstanstalt ej har något att skaffa med det låga. Vi äro öfvertygade, att sådana stycken, som t. ex. »Under munkkåpan», skadat theatern mer, än tjugu goda pjeser åter kunna godtgöra.