1 Konstföreningens exposition detta år afslutades den 11 innevarande April, efter att blott 3 veckor ha varit tillgänglig för allmänheten. Orsaken var, att Konstföreningen ej haft medel att hyra en för detta ändamål tillräcklig lokal; och då äfven universitetet, som tillförene och jemväl nu välvilligt lemnat en tillflykt för den husvilla expositionen, icke för tillfället kunnat erbjuda en lämpligare lokal, har man varit tvungen att, så godt sig göra låtit, sämjas med alster från alla naturens riken i för-rummet af zoologiska museum och slutligen, snarare än vanligt, lemna platsen fri för de lärda studierna. Emellertid har Konstföreningen nu, under mera gynnsam ställning|32 2| för tillfället, hyrt en rymligare lokal för nästa år och hoppas der kunna utställa, jemte nya taflor, äfven de bästa, som i år varit exponerade, men törhända af mången ännu icke sedda.
2 I förhållande till den korta tiden, har expositionen varit talrikt besökt. Utom Föreningens medlemar, som icke erlagt afgift, ha 450 inträdeskort blifvit försålda, och på söndagseftermiddagarna har lokalen varit till trängsel uppfylld af de mindre bemedlade samhällsklasserna, som då haft fritt tillträde, – ett nytt bevis, att äfven dessa klasser vettgirigt begagna de högst få tillfällen, som härtills erbjudits dem att få del af något mera bildande, än det torftiga dagliga lifvet erbjuder dem. Sjelfva nyfikenheten blir här en väckelse till något bättre; och när man sett den undran och det intresse, hvarmed de mest obildade betraktat de händelsevis tillika för dem utbredda vetenskapliga samlingarna, kan man icke annat än glädjas åt hoppet att snart få se dessa samlingar för alla tillgängliga.
3 Expositionskatalogen upptager 84 numror, hvaribland 64 oljemålningar, 2 fotografier, 6 gravyrer, 3 svartkritsritningar, 8 gipser och en nummer fint trädsnideri; dessutom omkring 20 studieprof i skulptur samt efter katalogens tryckning inkomne 3 oljemålningar och vidpass 13 gipser af hr Pera, så att hela antalet af nu för första gången exponerade föremål stiger till 120.
4 En korresp. från Helsingfors har i tidn. Wiborg för den 27 Mars ganska väl skildrat det anmärkningsvärdaste af denna exposition, hvilken, jemte åtskilligt omoget, haft att uppvisa till antalet flera numror af värde, än de flesta föregående. Det är isynnerhet landsskapsmålningen, som blifvit på ett utmärkt sätt representerad af 5 taflor: ett norskt landskap af prof. Gude, ett italienskt af prof. Palm, två tyska af hr Werner Holmberg en utsigt af Kuopio utaf hr Ferdinand von Wright. Alla dessa vyer från olika länder äro utförda med artistisk pensel och stor natursanning. Ögat dröjer med välbehag vid en tjusande aftonbelysning under Italiens himmel; Noriges fjälltrakter med deras brusande forsar, skuggade af en regnig himmel, stå för betraktaren i hela deras vilda skönhet; man ilar från dem tillbaka till ljufliga, doftande sommarvyer i Tysklands parker, det åldriga slottets flyglar framskymta mellan lummiga löf, medan jägaren hejdar sin otåliga hund och damer i frasande siden röras på gångarna; och så vänder man sist ändå med kärlek tillbaka till den blekare himmel, som speglar sig under sommaraftonens lugn i den strålande fjärden af Kallavesi. – I denna genre ha för öfrigt exponerats ett original af hr A. J. Plantin, jemte 7 kopior af fröknarna Uggla och Tobiesen, mad:llerna F. Enckell och H. Nyberg samt hrr W. v. Kothen och Hillebard och en okänd; inalles 13 landskap.
5 Det har ofta förekommit oss, som skulle Finland företrädesvis vara egnadt att fostra landskapsmålare. Historiemålningen har der få ämnen; genremålningen få egenheter; naturen så mycket flera, isynnerhet vinterlandskapet, som blott för den skandinaviska penseln kan erbjuda någonting motsvarande. Norrmän och svenskar ha också med förkärlek utbildat sig just åt det hållet. De finske målarne deremot ha varit af annan tanke; den ende, som uteslutande egnat sig åt landskapet, har härtills föredragit utlandets vyer. Detta kan ej vara en tillfällighet. Vi måste då söka en förklaring dertill i den finska naturens brist på en bjertare färgprakt och i allmänhet i dess stora, lidelselösa, begrundande lugn, som har någonting för innerligt, för slutet, för entonigt, för att motsvara penselns fordran på framspringande effekter. Derföre ha väl också de ende finske naturmålarne, bröderne M. och F. von Wright, kännt ett behof att lifva, bevinga denna alltför bleka och skumma natur med fåglavingar och andra gestalter ifrån dess skogar och insjöstränder. Af hr F. v. W. exponerades nu en grågåsfamilj, original i olja, samt en sädgås och ett par orrar, skurna i träd och med sin hand kolorerade. Dessa arbeten äro, liksom målarens föregående, i sin genre mästerverk. En jagthund skulle rusa i blinken uppå dem.
6 På historiemålningens område har hr B. Godenhjelm exponerat en scen ur Elgskyttarne, original, af intresse både för ämnet och för det att samme brunskäggyfvige Ontrus här utbreder samma skimrande dukar för samma Hedda, som äfven hr R. W. Ekman lockat från dikten på duken. Anspråkslöst har hr Godenhjelm, i det han sökt bereda sina elever all uppmuntran, förgätit att exponera de talrika egna arbeten, som under en följd af år sett dagen i hans atelier.
7 Till detta område hör äfven samlingen af framlidne hr Anders Ekmans efterlemnade studier i teckning och målning, bestående af 77 särskilda stycken, förutom en portfölj med perspektivritningar och mindre utkast. Största delen utgöres af studier efter naturen, utförda i Köpenhamn och Düsseldorf, hvaribland 13, dels porträtter, dels s. k. studiehufvuden i olja, nu blifvit exponerade och väckt ett sorgligt, men högt intresse för deras utmärkta egenskap att återgifva bestämda karakterer. Intet enda af dessa anletsdrag förvånar genom sin ovanlighet; man tycker sig ha sett dem alla i verkligheten, eller åtminstone kunna möta dem vid hvarje steg; men betraktar man dem närmare, så finner man, att hvartenda af dem har ett visst gifvet lynne, att det uttrycker någonting olikt alla andra, med ett ord att det är väl valdt och troget återgifvet ur lifvet sjelf. Ex ungue leonem. Flera af dessa namnlösa bilder, som katalogen enkelt kallar »ett gubbhufvud» eller »ett fruntimmershufvud», skulle sannolikt, om ödet så velat, intagit utmärkta platser i blifvande genretaflor.
8 Utom denna förmåga af skarp individualisering, som utgör hemligheten af porträttmålningen och första vilkoret för historiemålningen, visar hr A. Ekman den riktiga uppfattning, den dramatiska koncentering af ämnet och den raska, ofta djerfva framställning af en gifven situation, med hvilka historiemålaren, såsom hvarje sann konstnär, skapar och icke blott efterbildar. De talrika dithörande utkasten äro väl allesamman endast flyktiga tankar, framkastade till egen hågkomst, för att i en framtid – denna framtid, som aldrig grydde – fullständigt utarbetas. Men redan som sådana förtjena de en särskild uppmärksamhet; skola kanske också gifva uppslag till nya framställningar. Deribland ingå följande finska ämnen: 1) Wäinämöinen, i två eskisser, på den ena strängande sin kantele; 2) Erik den helige vid Kuppis källa; 3) S:t Henrik och Lalli; 4) Erik XIV i Åbo slott; 5) Kung Fjalar; 6) Oihonna räddas vid Widars klippa; 7) scen ur Kung Fjalar; 8) Morannal och Oihonna; 9) Fänrik Stål och studenten; 10) Molnets broder; 11) löjtnant Zidén; 12) på Lemos strand; 13) den döende soldaten, efter Rbg; 14) gamle Hurtig vid bivuaken. Bland öfriga utkast af historiskt innehåll må nämnas: Ecce Homo; evangelisten Johannes; Hektor och Andromache; grefve Robert af Paris; Petrus Eremiten. – Genreutkasten äro äfven ganska talrika och flera af humoristisk hållning: landtliga scener från kyrkan, skogen, vågen, familjelifvet, skolan; deribland flera reminiscenser från hemlandet; äfven några få karrikatyrer. Vore det möjligt att utan oproportionerliga kostnader utgifva ett anspråkslöst »Anders Ekmans Album» till ett kärt minne för landsmän och vänner, så skulle flera bland dessa utkast väl egna sig dertill och bära vittne om hvad den finska målarekonsten haft att hoppas af denne riktbegåfvade yngling och hvad den i honom förlorat. – I figurmålning exponerades vidare 4 originalskizzer af Lauraeus, förut icke utställda; 3 vackra taflor af fröken Mathilde Rotkirch († 1842); den förut i detta blad omnämnda unga flickan, original af Löfgren; ett barn i half figur, ganska täckt original af marinlöjtnanten Maschaiski; ytterligare 22 taflor af mad:llerna Cronholm, Kyntzell, Logren, Olson, Silfverberg och Wallenius, hrr Lind, Ahlstedt, Hillebard och Schultz samt en okänd. – Hr W. v. Kothen hade i år exponerat det enda fruktstycket. Denna genre, likasom blomstermålningen, tyckes ej rätt trifvas i vår nordiska vinterluft. Af fotografierna voro den ena från Düsseldorf, den andra. äfven ganska lyckad, af hr P. G. Liebert i Helsingfors. Gravyrerna voro fina pariser stålstick. Eleven Ahlstedts svartkritsritningar vittnade om berömliga studier.
9 Bland hr Sjöstrands skulpturarbeten, som mycket förhöjde denna exposition, var ett utfördt i Stockholm, nemligen en statyett af häfdatecknaren Geijer. De öfriga äro alla utförda i Helsingfors sedan början af November förliden höst, nemligen: bystporträtter i gips och naturlig storlek af H. G. Porthan och vicekansler friherre Munck; skizz i lera till Porthans blifvande minnesvård; porträttmedaljonger i gips och naturlig storlek af erkebiskop Tengström och biskop Franzén, ämnade att infattas i postamentet af minnesvården; slutligen de förut omnämnda skizzerna i lera af Kullervo och Lemminkäinen. Den trånga lokalen tillät icke att från riktig synpunkt uppskatta dessa artistiskt utförda arbeten. De prof man såg af tre bland hr Sjöstrands elever, ynglingarne W. Runeberg, A. Gyldén och T. Höijer, ansågos ganska lofvande. För att slutligen nämna hr Peras gipser, sakna de ej sin bedydelse genom att få plats i mången boning, der knappt en aning förut funnits om en konst som kallas skulptur. Flera bland dem äro icke illa utförda, och Pera har varit hr Sjöstrand behjelplig vid gjutningen, som väl annars här haft sina stora svårigheter.
10 Med allt det utmärkta eller goda denna exposition erbjudit, lärer icke kunna nekas, att ju total-intrycket ändå varit mindre tillfredsställande. Orsaken är väl den, att allt, eller nästan allt det bästa der fanns var hämtadt från utlandet, från grafvarna eller från redan ryktbara penslar. Det är icke, och det kan icke vara nog; ty skall en god sak gå fram, så måste den skjuta unga rötter i egen mark. Vi tro oss också veta, att Konstföreningen icke varit blind för de lexor den och hvarje ny sak måste tåla af erfarenheten, och att den hädanefter kommer att ändra system. Den kommer hädanefter att lägga största vigten på tidig och grundlig skola, med vidare utbildning sedan i utlandet. Den kommer icke hädanefter, som härtills, att, utan möjlighet af strängt urval, uppköpa en mängd taflor, sådana här kunna erbjudas, för den årliga utlottningen. Dessa taflor komma härefter, och tills produktionen hemma blir rikare, att reqvireras direkt från utlandet. Sålunda skola redan till 1858 års utlottning ett tillräckligt antal utmärkta pastellmålningar reqvireras ifrån Paris och likaledes ett antal goda kopior i olja beställas från Düsseldorf. Härmed hoppas man att både rikta expositionerna, bereda åt Föreningens medlemar vinster af högre värde och sprida öfver landet endast fullgiltiga konstalster.
11 Det behöfver icke tilläggas, att der något utmärkt produceras af penseln i eget land, der söker Föreningen, om möjligt, tillegna sig det, men också blott det. Och då uppmuntran af eget lands unga förmågor alltid måste ligga i dess högsta intresse, har Konstföreningen sökt vinna detta mål genom utsatt täflan med ett högre och tvenne lägre priser. Vi förmode, att Konstföreningen dervid ej kommer att uppställa högre anspråk, än de ringa och börjande krafterna i vårt land kunna motsvara, så att väl anlag och goda grunder, åtminstone för andra priset, kunna anses tillfyllest. Det är således icke meningen att afskrämma unga och börjande talenter, utan det skall säkert blifva för Konstföreningen en stor tillfredsställelse att kunna tveka i valet mellan flera förstlingsarbeten, som, ehvad brister ännu kunna vidlåda dem, likväl gifva hopp om en skönare framtid.
Kommentar
Det finns inga kommentarer till de enskilda artiklarna och artikelserierna i delutgåvan.
Konstföreningens exposition.
1 Konstföreningens exposition detta år afslutades den 11 innevarande April, efter att blott 3 veckor ha varit tillgänglig för allmänheten. Orsaken var, att Konstföreningen ej haft medel att hyra en för detta ändamål tillräcklig lokal; och då äfven universitetet, som tillförene och jemväl nu välvilligt lemnat en tillflykt för den husvilla expositionen, icke för tillfället kunnat erbjuda en lämpligare lokal, har man varit tvungen att, så godt sig göra låtit, sämjas med alster från alla naturens riken i för-rummet af zoologiska museum och slutligen, snarare än vanligt, lemna platsen fri för de lärda studierna. Emellertid har Konstföreningen nu, under mera gynnsam ställning|32 2| för tillfället, hyrt en rymligare lokal för nästa år och hoppas der kunna utställa, jemte nya taflor, äfven de bästa, som i år varit exponerade, men törhända af mången ännu icke sedda.
2 I förhållande till den korta tiden, har expositionen varit talrikt besökt. Utom Föreningens medlemar, som icke erlagt afgift, ha 450 inträdeskort blifvit försålda, och på söndagseftermiddagarna har lokalen varit till trängsel uppfylld af de mindre bemedlade samhällsklasserna, som då haft fritt tillträde, – ett nytt bevis, att äfven dessa klasser vettgirigt begagna de högst få tillfällen, som härtills erbjudits dem att få del af något mera bildande, än det torftiga dagliga lifvet erbjuder dem. Sjelfva nyfikenheten blir här en väckelse till något bättre; och när man sett den undran och det intresse, hvarmed de mest obildade betraktat de händelsevis tillika för dem utbredda vetenskapliga samlingarna, kan man icke annat än glädjas åt hoppet att snart få se dessa samlingar för alla tillgängliga.
3 Expositionskatalogen upptager 84 numror, hvaribland 64 oljemålningar, 2 fotografier, 6 gravyrer, 3 svartkritsritningar, 8 gipser och en nummer fint trädsnideri; dessutom omkring 20 studieprof i skulptur samt efter katalogens tryckning inkomne 3 oljemålningar och vidpass 13 gipser af hr Pera, så att hela antalet af nu för första gången exponerade föremål stiger till 120.
4 En korresp. från Helsingfors har i tidn. Wiborg för den 27 Mars ganska väl skildrat det anmärkningsvärdaste af denna exposition, hvilken, jemte åtskilligt omoget, haft att uppvisa till antalet flera numror af värde, än de flesta föregående. Det är isynnerhet landsskapsmålningen, som blifvit på ett utmärkt sätt representerad af 5 taflor: ett norskt landskap af prof. Gude, ett italienskt af prof. Palm, två tyska af hr Werner Holmberg en utsigt af Kuopio utaf hr Ferdinand von Wright. Alla dessa vyer från olika länder äro utförda med artistisk pensel och stor natursanning. Ögat dröjer med välbehag vid en tjusande aftonbelysning under Italiens himmel; Noriges fjälltrakter med deras brusande forsar, skuggade af en regnig himmel, stå för betraktaren i hela deras vilda skönhet; man ilar från dem tillbaka till ljufliga, doftande sommarvyer i Tysklands parker, det åldriga slottets flyglar framskymta mellan lummiga löf, medan jägaren hejdar sin otåliga hund och damer i frasande siden röras på gångarna; och så vänder man sist ändå med kärlek tillbaka till den blekare himmel, som speglar sig under sommaraftonens lugn i den strålande fjärden af Kallavesi. – I denna genre ha för öfrigt exponerats ett original af hr A. J. Plantin, jemte 7 kopior af fröknarna Uggla och Tobiesen, mad:llerna F. Enckell och H. Nyberg samt hrr W. v. Kothen och Hillebard och en okänd; inalles 13 landskap.
5 Det har ofta förekommit oss, som skulle Finland företrädesvis vara egnadt att fostra landskapsmålare. Historiemålningen har der få ämnen; genremålningen få egenheter; naturen så mycket flera, isynnerhet vinterlandskapet, som blott för den skandinaviska penseln kan erbjuda någonting motsvarande. Norrmän och svenskar ha också med förkärlek utbildat sig just åt det hållet. De finske målarne deremot ha varit af annan tanke; den ende, som uteslutande egnat sig åt landskapet, har härtills föredragit utlandets vyer. Detta kan ej vara en tillfällighet. Vi måste då söka en förklaring dertill i den finska naturens brist på en bjertare färgprakt och i allmänhet i dess stora, lidelselösa, begrundande lugn, som har någonting för innerligt, för slutet, för entonigt, för att motsvara penselns fordran på framspringande effekter. Derföre ha väl också de ende finske naturmålarne, bröderne M. och F. von Wright, kännt ett behof att lifva, bevinga denna alltför bleka och skumma natur med fåglavingar och andra gestalter ifrån dess skogar och insjöstränder. Af hr F. v. W. exponerades nu en grågåsfamilj, original i olja, samt en sädgås och ett par orrar, skurna i träd och med sin hand kolorerade. Dessa arbeten äro, liksom målarens föregående, i sin genre mästerverk. En jagthund skulle rusa i blinken uppå dem.
6 På historiemålningens område har hr B. Godenhjelm exponerat en scen ur Elgskyttarne, original, af intresse både för ämnet och för det att samme brunskäggyfvige Ontrus här utbreder samma skimrande dukar för samma Hedda, som äfven hr R. W. Ekman lockat från dikten på duken. Anspråkslöst har hr Godenhjelm, i det han sökt bereda sina elever all uppmuntran, förgätit att exponera de talrika egna arbeten, som under en följd af år sett dagen i hans atelier.
7 Till detta område hör äfven samlingen af framlidne hr Anders Ekmans efterlemnade studier i teckning och målning, bestående af 77 särskilda stycken, förutom en portfölj med perspektivritningar och mindre utkast. Största delen utgöres af studier efter naturen, utförda i Köpenhamn och Düsseldorf, hvaribland 13, dels porträtter, dels s. k. studiehufvuden i olja, nu blifvit exponerade och väckt ett sorgligt, men högt intresse för deras utmärkta egenskap att återgifva bestämda karakterer. Intet enda af dessa anletsdrag förvånar genom sin ovanlighet; man tycker sig ha sett dem alla i verkligheten, eller åtminstone kunna möta dem vid hvarje steg; men betraktar man dem närmare, så finner man, att hvartenda af dem har ett visst gifvet lynne, att det uttrycker någonting olikt alla andra, med ett ord att det är väl valdt och troget återgifvet ur lifvet sjelf. Ex ungue leonem. Flera af dessa namnlösa bilder, som katalogen enkelt kallar »ett gubbhufvud» eller »ett fruntimmershufvud», skulle sannolikt, om ödet så velat, intagit utmärkta platser i blifvande genretaflor.
8 Utom denna förmåga af skarp individualisering, som utgör hemligheten af porträttmålningen och första vilkoret för historiemålningen, visar hr A. Ekman den riktiga uppfattning, den dramatiska koncentering af ämnet och den raska, ofta djerfva framställning af en gifven situation, med hvilka historiemålaren, såsom hvarje sann konstnär, skapar och icke blott efterbildar. De talrika dithörande utkasten äro väl allesamman endast flyktiga tankar, framkastade till egen hågkomst, för att i en framtid – denna framtid, som aldrig grydde – fullständigt utarbetas. Men redan som sådana förtjena de en särskild uppmärksamhet; skola kanske också gifva uppslag till nya framställningar. Deribland ingå följande finska ämnen: 1) Wäinämöinen, i två eskisser, på den ena strängande sin kantele; 2) Erik den helige vid Kuppis källa; 3) S:t Henrik och Lalli; 4) Erik XIV i Åbo slott; 5) Kung Fjalar; 6) Oihonna räddas vid Widars klippa; 7) scen ur Kung Fjalar; 8) Morannal och Oihonna; 9) Fänrik Stål och studenten; 10) Molnets broder; 11) löjtnant Zidén; 12) på Lemos strand; 13) den döende soldaten, efter Rbg; 14) gamle Hurtig vid bivuaken. Bland öfriga utkast af historiskt innehåll må nämnas: Ecce Homo; evangelisten Johannes; Hektor och Andromache; grefve Robert af Paris; Petrus Eremiten. – Genreutkasten äro äfven ganska talrika och flera af humoristisk hållning: landtliga scener från kyrkan, skogen, vågen, familjelifvet, skolan; deribland flera reminiscenser från hemlandet; äfven några få karrikatyrer. Vore det möjligt att utan oproportionerliga kostnader utgifva ett anspråkslöst »Anders Ekmans Album» till ett kärt minne för landsmän och vänner, så skulle flera bland dessa utkast väl egna sig dertill och bära vittne om hvad den finska målarekonsten haft att hoppas af denne riktbegåfvade yngling och hvad den i honom förlorat. – I figurmålning exponerades vidare 4 originalskizzer af Lauraeus, förut icke utställda; 3 vackra taflor af fröken Mathilde Rotkirch († 1842); den förut i detta blad omnämnda unga flickan, original af Löfgren; ett barn i half figur, ganska täckt original af marinlöjtnanten Maschaiski; ytterligare 22 taflor af mad:llerna Cronholm, Kyntzell, Logren, Olson, Silfverberg och Wallenius, hrr Lind, Ahlstedt, Hillebard och Schultz samt en okänd. – Hr W. v. Kothen hade i år exponerat det enda fruktstycket. Denna genre, likasom blomstermålningen, tyckes ej rätt trifvas i vår nordiska vinterluft. Af fotografierna voro den ena från Düsseldorf, den andra. äfven ganska lyckad, af hr P. G. Liebert i Helsingfors. Gravyrerna voro fina pariser stålstick. Eleven Ahlstedts svartkritsritningar vittnade om berömliga studier.
9 Bland hr Sjöstrands skulpturarbeten, som mycket förhöjde denna exposition, var ett utfördt i Stockholm, nemligen en statyett af häfdatecknaren Geijer. De öfriga äro alla utförda i Helsingfors sedan början af November förliden höst, nemligen: bystporträtter i gips och naturlig storlek af H. G. Porthan och vicekansler friherre Munck; skizz i lera till Porthans blifvande minnesvård; porträttmedaljonger i gips och naturlig storlek af erkebiskop Tengström och biskop Franzén, ämnade att infattas i postamentet af minnesvården; slutligen de förut omnämnda skizzerna i lera af Kullervo och Lemminkäinen. Den trånga lokalen tillät icke att från riktig synpunkt uppskatta dessa artistiskt utförda arbeten. De prof man såg af tre bland hr Sjöstrands elever, ynglingarne W. Runeberg, A. Gyldén och T. Höijer, ansågos ganska lofvande. För att slutligen nämna hr Peras gipser, sakna de ej sin bedydelse genom att få plats i mången boning, der knappt en aning förut funnits om en konst som kallas skulptur. Flera bland dem äro icke illa utförda, och Pera har varit hr Sjöstrand behjelplig vid gjutningen, som väl annars här haft sina stora svårigheter.
10 Med allt det utmärkta eller goda denna exposition erbjudit, lärer icke kunna nekas, att ju total-intrycket ändå varit mindre tillfredsställande. Orsaken är väl den, att allt, eller nästan allt det bästa der fanns var hämtadt från utlandet, från grafvarna eller från redan ryktbara penslar. Det är icke, och det kan icke vara nog; ty skall en god sak gå fram, så måste den skjuta unga rötter i egen mark. Vi tro oss också veta, att Konstföreningen icke varit blind för de lexor den och hvarje ny sak måste tåla af erfarenheten, och att den hädanefter kommer att ändra system. Den kommer hädanefter att lägga största vigten på tidig och grundlig skola, med vidare utbildning sedan i utlandet. Den kommer icke hädanefter, som härtills, att, utan möjlighet af strängt urval, uppköpa en mängd taflor, sådana här kunna erbjudas, för den årliga utlottningen. Dessa taflor komma härefter, och tills produktionen hemma blir rikare, att reqvireras direkt från utlandet. Sålunda skola redan till 1858 års utlottning ett tillräckligt antal utmärkta pastellmålningar reqvireras ifrån Paris och likaledes ett antal goda kopior i olja beställas från Düsseldorf. Härmed hoppas man att både rikta expositionerna, bereda åt Föreningens medlemar vinster af högre värde och sprida öfver landet endast fullgiltiga konstalster.
11 Det behöfver icke tilläggas, att der något utmärkt produceras af penseln i eget land, der söker Föreningen, om möjligt, tillegna sig det, men också blott det. Och då uppmuntran af eget lands unga förmågor alltid måste ligga i dess högsta intresse, har Konstföreningen sökt vinna detta mål genom utsatt täflan med ett högre och tvenne lägre priser. Vi förmode, att Konstföreningen dervid ej kommer att uppställa högre anspråk, än de ringa och börjande krafterna i vårt land kunna motsvara, så att väl anlag och goda grunder, åtminstone för andra priset, kunna anses tillfyllest. Det är således icke meningen att afskrämma unga och börjande talenter, utan det skall säkert blifva för Konstföreningen en stor tillfredsställelse att kunna tveka i valet mellan flera förstlingsarbeten, som, ehvad brister ännu kunna vidlåda dem, likväl gifva hopp om en skönare framtid.