2 Lärde män hafva bemärkt, huruledes det blir allt kallare att lefva på jorden, och förklarat sådant härröra deraf att värmen aftager. Det är förmodligen derföre våra poeter bli allt gråtmildare, allt mera suckande och himmelsuppklifvande, ty deras lilla veka känslofulla hjerta fryser till snömos på denna lappska planet, hvilken de så gerna ville utbyta t. ex. mot Venus. Men om jag mins rätt, var det Herder, som anmärkte, att planeternas invånare måste vara allt mera intelligenta och anderika väsenden, ju längre aflägsnad från solen, följaktligen ju kallare deras planet har den förmån att vara. Vore det så, då skulle själen öfverallt tilltaga i fetma, ju mera kroppen magrar i kyla, vi hade utsigt på en ofantelig massa Geist, ju mera våra näsor rodna af frost, och ungdomen – den småförnuftiga, som allaredan »löper med skägg» – skulle om ett par mansåldrar uppstiga ur vaggan som färdiggräddade Salomoner.
3 Säkert är emellertid att räfskinnen i hela Europa stigit i pris. I Algier har man begapat »det hvita regnet»,konsekvensändrat/normaliserat i Paris har man åkt med släde, i Wien på skridskor, i Turin har man frusit ihjäl, i Rom har man förkylt sig, i Neapel har snöpriset fallit, i Bessarabien (skrifver ni) ha de Krimska vinerna stigit, sedan otaliga vingårdar förfrusit, i Berlin är man förtjust öfver att kunna säga »hier im Norden»,konsekvensändrat/normaliserat i Stockholm har man frotterat sina dufna sinnen med riksdagsdebatter. I Helsingfors hade man en|25 2| skarp början af Mars, derefter en mildare medeltemperatur, derpå en himmelsskriande dagjemningsstorm på sjelfva palmsöndagen, slutligen slask, tidtals grå luft, tidtals solsken och frost under påskhelgen. I athmospheren har legat en tyngd, som stämt mulnare sinnen dystra. I Februari inträffade ej mindre än tre sjelfmord, två i staden och ett i dess närmaste granskap. Äfven helsotillståndet har varit oförmånligt. Strypsjukan har skördat flera späda offer, frossor och catarrher ha varit allmänna. Hafsklimatet i Helsingfors medför vårtiden en rå luft, som anses vara särdeles menlig vid alla bröstlidanden. Måhända är det derföre staden äger en så bedröflig rikedom på lungsotspatienter. Sednaste nummer af H:fors Tidn. notisicerade fyra tidiga dödsfall i rad, unge män som i blomman af sin ålder fallit för den tärande sjukdom, som så allmänt lönnmördar nutidens ungdomsglädje. Förliden Onsdag nedföll en man på Mariegatan och befanns död af blodstörtning.
4 Emellertid har den ljusare årstiden medfört ny rörlighet i all verksamhet för dagen. Alla bygnads- och sprängningsarbeten hafva åter vidtagit. Det förljudes, att den allt ännu ofulländade och obegagnade Nikolaikyrkan skall erhålla betydliga tillbygnader, sedan man bland annat gjort den erfarenheten, att ringningen i det höga tornet åstadkommer en skakning, hvaraf rappningen märkbart lider. – Torgpriserna föllo delvis som vanligt under ryska fastan; det inträffade menföret har likväl åter drifvit dem i höjden. – Täta försök att insmugla bränvin hafva föranledt likaså täta beslag. På Finl:s Allm. Tidn. N:o 72 anmälas ej mindre än 7 sådana om tillsammans öfver 800 kannor bränvin och sprit. – En elegant försäljningsbod för Jockas kläden och mattor uppslog nyligen sin lysande skylt. – Bad- och Brunnsinrättningen, som nästa sommar hitväntar ett stort antal resande, annonserar helsovatten från d. 1 Juni, vidt renommerad läkarevård, utmärkt musikaliskt kapell, utvidgad restauration, men framförallt en Gräsenbergsk kuranstalt för alla de törstande och troende, som ha lust och mod att undergå vattenprofvet. Dessa arrangementer erinra om ett, som saknas hela året om och mest i synnerhet af utlänningen sommartid: Helsingfors äger intet för allmänheten tillgängligt lånebibliothek. En hufvudstad, en universitetsstad, en stad med så talrika bildade invånare, och likväl intet lånebibliothek! Här hvarest den engång kunde gagna direkt, här står den enskilda spekulationen stilla och väntar på ingifvelser. Man kunde tro, att här ingenting läses, blott studeras, – att lärdomen, intagen matskedblads, lik mången bäsk medicin verkar leda för all annan föda; oerhördt misstag! Fråga de unga pensionärerna hvad de gömma i syskrinet; – månne Meidinger? Åh nej, bara Bulwer. Och de nyssblifna studenterna, hvad studera de egentligen? månne Hegel? Icke just; de inhämta med ifver mysteres de Paris. Lärdomen skadar ju ej aptiten.
5 Intresset för finska språket fortfar att vinna i värma och omfång. Savolax-Karelska Afdelningen, – den del af universitetets ynglingacorps, som med stolthet kallar den finska sångens hemland äfven för sitt – firade den 9:de Mars sin årsfest. Sedan de flesta öfliga skålar och tal försiggått, uppträdde en ung talare och föreslog på välljudande finska en skål för studerande corpsen och dess här som gäster representerade afdelningar. Vacker och varm var den sensation, som bland ynglingarne väcktes af detta modersmålets offentliga uttalande här vid medelpunkten för landets bildning, och detta intryck blef än lifligare, sedan icke allenast flera unge män följde exemplet och uppträdde som finska talare för tillfället, utan jemväl H. H. Biskopen öfver Borgå Stift, som hedrade festen med sin närvaro, i ädla och hjertliga ord på finska uttryckte sin tillfredsställelse med det fosterländska sinne, som i modersmålet sökt och funnit sin på engång vackraste och mest uttrycksfulla organ, samt uppmanade ynglingarne att städse akta detta språk så dyrt och heligt, som det förtjenar. Utan att förfalla i ensidighet – ty både i sång och tal hördes för öfrigt de språk, som länge utgjort vehiklen för landets bildning – erkände enhvar, att aftonens samdrägtiga glädje af dessa finska tal fick en egen bestämmande färg. Man tänkte sig framåt i en tid, som nu lefvande slägten sannolikt ej upplefva, men som dock torde komma, då finska språket tillegnat sig samtliga den europeiska bildningens lifselementer samt i följd deraf intager sin så naturligt berättigade plats äfven vid landets högsta läroverk, och man gladde sig åt den framtid, som deri grydde för landets dyrbaraste och rent nationela intressen. – Finska Literatur-Sällskapets verksamhet för sednast förflutna år visar i flera afseenden ett nyvaknadt lif. Mycket återstår att önska, och framför allt folkskrifters utgifvande. Men penningebristen förlamar fortfarande S:ts verksamhet, och utan denna mäktiga »Hebel der Dinge» uträttar god vilja föga. En åtgärd, hvilken man för principens skull, ej för dess tillämpning, måste finna klandervärd, är S:ts vid sednaste årsdag fattade beslut att gifva honorarium åt en af dess embetsmän.
6 Jag nämnde nyss ett par ord om kyrkan. Långfredagen var trängseln såväl i äldre lutherska, som i gardeskasernkyrkan så stark, att många hundrade måste återvända utan gudstjenst på denna årets största högtidsdag. I förstnämnde kyrka voro bänkar och gångar öfverfulla, många fingo svindel och måste bortledas, andra ledo till helsan af det iskalla luftdrag, som tidtals, medan dörrarna stodo öppna, genomströmmade kyrkan. Lyckligtvis uppehölls ej församlingen denna gång af de för den offentliga andakten så högeligen störande verldsliga bestyrens uppläsande på predikstolen, men icke mindre störande var i denna trängsel den likaså verldsliga uppbörden af kollekten med håfvarna. Detta i förbigående för att gifva er en föreställning om huru svårt en församling af omkring 13 tusen själar, äfven om gudstjensten delas i finska och svensk, har att hjelpa sig med en kyrka, som näppeligen tordes inrymma öfver 1 500konsekvensändrat/normaliserat.
7 Se vi tillbaka på månadens musikaliska njutningar, så erinre vi oss Hr Pacii tredje soirée, gifven om palmsöndagen med vackra sång- och violinpartier, samt ganska besökt, oaktadt ett rasande oväder. I år vankades intet oratorium; man var ej mild mot det sednast gifna; annat var det i Petersburg, annat i Stockholm, sade man. Ack ja, vi äro ej Petersburg, vi äro ej Stockholm, det är mycket illa gjordt af oss, vi äro blott ett Helsingfors, hvars fattigdom på musikaliska resurser till en god del är sjelfförvållad genom brist på intresse och god vilja. En gryning till något bättre visar sig i skepnad af en »symphoniförening»;konsekvensändrat/normaliserat men denna förening är sluten och kan derigenom ej verka på långt när, hvad den kunde och borde. – En talent på pianoforte, Mad:lle Strauch från Petersburg, gaf den 21 Mars en föga besökt concert.|25 3| Kritiken bör vara mild mot en ung och anspråkslös flicka, som med en vanlig kammartalent sjelf troligen aldrig haft mod eller böjelse att uppträda som solospelerska för en större allmänhet, hos hvilken man bordt förutsätta musikaliskt omdöme. Men desto rättvisare faller tadlet på en far, som af fåfänga eller för ekonomisk vinning är nog hård att utsätta sitt barn för alla de oblida omdömen, hvilka alstras af en allmänhets bedragna väntan, en hjertlöshet, som ej är ovanlig i våra dagar, men som ej nog skarpt kan tillrättavisas.
8 Ville Helsingfors rätta sina anspråk på theaterns nöjen efter sitt mer än blygsama theaterhus, då vore visserligen Westerlundska truppen, beskedlig i åminnelse, här på sin plats. Men nu har samma öde, som så visligen »placerat stora floder invid stora städer»,konsekvensändrat/normaliserat logerat Helsingfors på halfva vägen mellan Europas nordligaste hufvudstäder; så har man varit van att se stjernskott från båda, och från mycken medelmåtta, som här tolererats, har man lärt sig att särskilja det bättre. Vill derföre en liten i svenska småstäder kringresande theatertrupp här uppträda med stora anspråk på beundran och silfverskörd, så torde kalkylerna felslå. Vill åter en sådan trupp ej synas vara mer än den är, ger den små pjeser, som ej öfverstiga dess krafter, använder den flit och omsorg för att gifva dessa små pjeser väl, med ett ord, vill den heldre vara en lyckad småstadstheater, än en misslyckad lejonscen, så skall den äfven här finna uppmuntran och välvilja och jag skall vara den förste att erkänna dess värde. Djurströmska truppen har begått det för dess ekonomi förderfliga misstaget att samla en talrik skara af denna scenens skolungdom, hos hvilken man gerna erkänner anlagen, men icke med mildaste öfverseende kan njuta af talenten. En sådan trupp måste, för att vinna framgång, uppbäras af minst ett klöfverblad af eminentare talenter, och den Djurströmska äger blott en i Hr Forsberg. Hr Håkanson är en förtjenstfull aktör i roller af andra rangen; för Hr Caspér återstår mycket att lära i de reliefpartier, hvari han hittills uppträdt. Fru Djurström äger theatervana och applauderades med rätta som Richelieu. Omisskänneligen har af henne kunnat blifva något; men hon har ej gått i god skola, hon har stadnat vid ett maner, som är sig likt öfverallt, en pathos, som rätt använd är af effekt i skådespelet, men i lustspelet förderfvar hvarje finare roll. Fru Enboms sång höres med nöje. Äfven saknar truppen ej komiska anlag. Pjeserna hafva varit ständigt nya, i allmänhet goda, ehuru stundom mindre lyckligt rättade efter truppens sceniska tillgångar, rollerna temligen väl lästa, dekorationerna hjelpliga, mellanakterna ofta för långa, musiken (den Loveska) förträfflig, sången modest, huset vanligen klent befolkadt, applauderna glesa, ehuruväl den här inhemska oseden att i tid och otid framropa scenens favoriter ej sällan fyllt salongen med det vanliga oljudet.
9 Vintersaison'ens dansnöjen slötos i qväll med den talrikt besökta sista picknicken. Mången gick upp i förmodan att dansa polkans graföl; men ett ondt träd förgås ej så snart, säger ordspråket, polkan antog en föryngrad gestalt i en préferensquadrille med från operaballetten lånade zefir-turer, och i denna gestalt skall hon sannolikt öfverlefva ännu en vinter, ifall ej mazurkan uttränger henne på brunnsbalerna i sommar. Det skall roa Min Herre att erfara, huru spekulationen äfven här bemäktigar sig de stora idéer som genomila tidehvarfvet; vinhandlarne annonsera nemligen préferenspunsch och polkapunsch, och sannt är, att båda dessa mäktiga fenomener i samtiden äro af berusande art.
10 Från Christiania berättas, att H. M. Drottningen af Sverige och Norge under sin dervaro låtit de högre cirklarnes damer förstå, att de skulle vinna i H. M:s aktning, om de mera lämpade sin toilett efter ett fattigt lands tillgångar. Anser Min Herre att dessa sannt kungliga ord kunde äga sin tillämpning äfven annorstädes? Au revoir!
11 P. S. 1 April. Just nu förljudas följande underbara nyheter; Polkan och Choleran ha utbrustit i månen. Solen är kasserad som utsliten och kommer att ersättas med en af Hr Falkmans spritlampor. Engelska kanalen har sprungit i luften. Franska flottan har bombarderat Wien. Rotschild har cederat. Tysken har blifvit en sprätt, Fransmannen verldsföraktare, Italienaren arbetsam, Svensken tystlåten, Finnen storpratare, Saima loftalare och Kapten Leopold i Bender ... qvinnohatare. Honny soit &c.
Kommentar
Det finns inga kommentarer till de enskilda artiklarna och artikelserierna i delutgåvan.
Från Helsingfors.
3.
Helsingfors 1845 Mars 31.
1 Kapten Leopold i Bender.
2 Lärde män hafva bemärkt, huruledes det blir allt kallare att lefva på jorden, och förklarat sådant härröra deraf att värmen aftager. Det är förmodligen derföre våra poeter bli allt gråtmildare, allt mera suckande och himmelsuppklifvande, ty deras lilla veka känslofulla hjerta fryser till snömos på denna lappska planet, hvilken de så gerna ville utbyta t. ex. mot Venus. Men om jag mins rätt, var det Herder, som anmärkte, att planeternas invånare måste vara allt mera intelligenta och anderika väsenden, ju längre aflägsnad från solen, följaktligen ju kallare deras planet har den förmån att vara. Vore det så, då skulle själen öfverallt tilltaga i fetma, ju mera kroppen magrar i kyla, vi hade utsigt på en ofantelig massa Geist, ju mera våra näsor rodna af frost, och ungdomen – den småförnuftiga, som allaredan »löper med skägg» – skulle om ett par mansåldrar uppstiga ur vaggan som färdiggräddade Salomoner.
3 Säkert är emellertid att räfskinnen i hela Europa stigit i pris. I Algier har man begapat »det hvita regnet»,konsekvensändrat/normaliserat i Paris har man åkt med släde, i Wien på skridskor, i Turin har man frusit ihjäl, i Rom har man förkylt sig, i Neapel har snöpriset fallit, i Bessarabien (skrifver ni) ha de Krimska vinerna stigit, sedan otaliga vingårdar förfrusit, i Berlin är man förtjust öfver att kunna säga »hier im Norden»,konsekvensändrat/normaliserat i Stockholm har man frotterat sina dufna sinnen med riksdagsdebatter. I Helsingfors hade man en|25 2| skarp början af Mars, derefter en mildare medeltemperatur, derpå en himmelsskriande dagjemningsstorm på sjelfva palmsöndagen, slutligen slask, tidtals grå luft, tidtals solsken och frost under påskhelgen. I athmospheren har legat en tyngd, som stämt mulnare sinnen dystra. I Februari inträffade ej mindre än tre sjelfmord, två i staden och ett i dess närmaste granskap. Äfven helsotillståndet har varit oförmånligt. Strypsjukan har skördat flera späda offer, frossor och catarrher ha varit allmänna. Hafsklimatet i Helsingfors medför vårtiden en rå luft, som anses vara särdeles menlig vid alla bröstlidanden. Måhända är det derföre staden äger en så bedröflig rikedom på lungsotspatienter. Sednaste nummer af H:fors Tidn. notisicerade fyra tidiga dödsfall i rad, unge män som i blomman af sin ålder fallit för den tärande sjukdom, som så allmänt lönnmördar nutidens ungdomsglädje. Förliden Onsdag nedföll en man på Mariegatan och befanns död af blodstörtning.
4 Emellertid har den ljusare årstiden medfört ny rörlighet i all verksamhet för dagen. Alla bygnads- och sprängningsarbeten hafva åter vidtagit. Det förljudes, att den allt ännu ofulländade och obegagnade Nikolaikyrkan skall erhålla betydliga tillbygnader, sedan man bland annat gjort den erfarenheten, att ringningen i det höga tornet åstadkommer en skakning, hvaraf rappningen märkbart lider. – Torgpriserna föllo delvis som vanligt under ryska fastan; det inträffade menföret har likväl åter drifvit dem i höjden. – Täta försök att insmugla bränvin hafva föranledt likaså täta beslag. På Finl:s Allm. Tidn. N:o 72 anmälas ej mindre än 7 sådana om tillsammans öfver 800 kannor bränvin och sprit. – En elegant försäljningsbod för Jockas kläden och mattor uppslog nyligen sin lysande skylt. – Bad- och Brunnsinrättningen, som nästa sommar hitväntar ett stort antal resande, annonserar helsovatten från d. 1 Juni, vidt renommerad läkarevård, utmärkt musikaliskt kapell, utvidgad restauration, men framförallt en Gräsenbergsk kuranstalt för alla de törstande och troende, som ha lust och mod att undergå vattenprofvet. Dessa arrangementer erinra om ett, som saknas hela året om och mest i synnerhet af utlänningen sommartid: Helsingfors äger intet för allmänheten tillgängligt lånebibliothek. En hufvudstad, en universitetsstad, en stad med så talrika bildade invånare, och likväl intet lånebibliothek! Här hvarest den engång kunde gagna direkt, här står den enskilda spekulationen stilla och väntar på ingifvelser. Man kunde tro, att här ingenting läses, blott studeras, – att lärdomen, intagen matskedblads, lik mången bäsk medicin verkar leda för all annan föda; oerhördt misstag! Fråga de unga pensionärerna hvad de gömma i syskrinet; – månne Meidinger? Åh nej, bara Bulwer. Och de nyssblifna studenterna, hvad studera de egentligen? månne Hegel? Icke just; de inhämta med ifver mysteres de Paris. Lärdomen skadar ju ej aptiten.
5 Intresset för finska språket fortfar att vinna i värma och omfång. Savolax-Karelska Afdelningen, – den del af universitetets ynglingacorps, som med stolthet kallar den finska sångens hemland äfven för sitt – firade den 9:de Mars sin årsfest. Sedan de flesta öfliga skålar och tal försiggått, uppträdde en ung talare och föreslog på välljudande finska en skål för studerande corpsen och dess här som gäster representerade afdelningar. Vacker och varm var den sensation, som bland ynglingarne väcktes af detta modersmålets offentliga uttalande här vid medelpunkten för landets bildning, och detta intryck blef än lifligare, sedan icke allenast flera unge män följde exemplet och uppträdde som finska talare för tillfället, utan jemväl H. H. Biskopen öfver Borgå Stift, som hedrade festen med sin närvaro, i ädla och hjertliga ord på finska uttryckte sin tillfredsställelse med det fosterländska sinne, som i modersmålet sökt och funnit sin på engång vackraste och mest uttrycksfulla organ, samt uppmanade ynglingarne att städse akta detta språk så dyrt och heligt, som det förtjenar. Utan att förfalla i ensidighet – ty både i sång och tal hördes för öfrigt de språk, som länge utgjort vehiklen för landets bildning – erkände enhvar, att aftonens samdrägtiga glädje af dessa finska tal fick en egen bestämmande färg. Man tänkte sig framåt i en tid, som nu lefvande slägten sannolikt ej upplefva, men som dock torde komma, då finska språket tillegnat sig samtliga den europeiska bildningens lifselementer samt i följd deraf intager sin så naturligt berättigade plats äfven vid landets högsta läroverk, och man gladde sig åt den framtid, som deri grydde för landets dyrbaraste och rent nationela intressen. – Finska Literatur-Sällskapets verksamhet för sednast förflutna år visar i flera afseenden ett nyvaknadt lif. Mycket återstår att önska, och framför allt folkskrifters utgifvande. Men penningebristen förlamar fortfarande S:ts verksamhet, och utan denna mäktiga »Hebel der Dinge» uträttar god vilja föga. En åtgärd, hvilken man för principens skull, ej för dess tillämpning, måste finna klandervärd, är S:ts vid sednaste årsdag fattade beslut att gifva honorarium åt en af dess embetsmän.
6 Jag nämnde nyss ett par ord om kyrkan. Långfredagen var trängseln såväl i äldre lutherska, som i gardeskasernkyrkan så stark, att många hundrade måste återvända utan gudstjenst på denna årets största högtidsdag. I förstnämnde kyrka voro bänkar och gångar öfverfulla, många fingo svindel och måste bortledas, andra ledo till helsan af det iskalla luftdrag, som tidtals, medan dörrarna stodo öppna, genomströmmade kyrkan. Lyckligtvis uppehölls ej församlingen denna gång af de för den offentliga andakten så högeligen störande verldsliga bestyrens uppläsande på predikstolen, men icke mindre störande var i denna trängsel den likaså verldsliga uppbörden af kollekten med håfvarna. Detta i förbigående för att gifva er en föreställning om huru svårt en församling af omkring 13 tusen själar, äfven om gudstjensten delas i finska och svensk, har att hjelpa sig med en kyrka, som näppeligen tordes inrymma öfver 1 500konsekvensändrat/normaliserat.
7 Se vi tillbaka på månadens musikaliska njutningar, så erinre vi oss Hr Pacii tredje soirée, gifven om palmsöndagen med vackra sång- och violinpartier, samt ganska besökt, oaktadt ett rasande oväder. I år vankades intet oratorium; man var ej mild mot det sednast gifna; annat var det i Petersburg, annat i Stockholm, sade man. Ack ja, vi äro ej Petersburg, vi äro ej Stockholm, det är mycket illa gjordt af oss, vi äro blott ett Helsingfors, hvars fattigdom på musikaliska resurser till en god del är sjelfförvållad genom brist på intresse och god vilja. En gryning till något bättre visar sig i skepnad af en »symphoniförening»;konsekvensändrat/normaliserat men denna förening är sluten och kan derigenom ej verka på långt när, hvad den kunde och borde. – En talent på pianoforte, Mad:lle Strauch från Petersburg, gaf den 21 Mars en föga besökt concert.|25 3| Kritiken bör vara mild mot en ung och anspråkslös flicka, som med en vanlig kammartalent sjelf troligen aldrig haft mod eller böjelse att uppträda som solospelerska för en större allmänhet, hos hvilken man bordt förutsätta musikaliskt omdöme. Men desto rättvisare faller tadlet på en far, som af fåfänga eller för ekonomisk vinning är nog hård att utsätta sitt barn för alla de oblida omdömen, hvilka alstras af en allmänhets bedragna väntan, en hjertlöshet, som ej är ovanlig i våra dagar, men som ej nog skarpt kan tillrättavisas.
8 Ville Helsingfors rätta sina anspråk på theaterns nöjen efter sitt mer än blygsama theaterhus, då vore visserligen Westerlundska truppen, beskedlig i åminnelse, här på sin plats. Men nu har samma öde, som så visligen »placerat stora floder invid stora städer»,konsekvensändrat/normaliserat logerat Helsingfors på halfva vägen mellan Europas nordligaste hufvudstäder; så har man varit van att se stjernskott från båda, och från mycken medelmåtta, som här tolererats, har man lärt sig att särskilja det bättre. Vill derföre en liten i svenska småstäder kringresande theatertrupp här uppträda med stora anspråk på beundran och silfverskörd, så torde kalkylerna felslå. Vill åter en sådan trupp ej synas vara mer än den är, ger den små pjeser, som ej öfverstiga dess krafter, använder den flit och omsorg för att gifva dessa små pjeser väl, med ett ord, vill den heldre vara en lyckad småstadstheater, än en misslyckad lejonscen, så skall den äfven här finna uppmuntran och välvilja och jag skall vara den förste att erkänna dess värde. Djurströmska truppen har begått det för dess ekonomi förderfliga misstaget att samla en talrik skara af denna scenens skolungdom, hos hvilken man gerna erkänner anlagen, men icke med mildaste öfverseende kan njuta af talenten. En sådan trupp måste, för att vinna framgång, uppbäras af minst ett klöfverblad af eminentare talenter, och den Djurströmska äger blott en i Hr Forsberg. Hr Håkanson är en förtjenstfull aktör i roller af andra rangen; för Hr Caspér återstår mycket att lära i de reliefpartier, hvari han hittills uppträdt. Fru Djurström äger theatervana och applauderades med rätta som Richelieu. Omisskänneligen har af henne kunnat blifva något; men hon har ej gått i god skola, hon har stadnat vid ett maner, som är sig likt öfverallt, en pathos, som rätt använd är af effekt i skådespelet, men i lustspelet förderfvar hvarje finare roll. Fru Enboms sång höres med nöje. Äfven saknar truppen ej komiska anlag. Pjeserna hafva varit ständigt nya, i allmänhet goda, ehuru stundom mindre lyckligt rättade efter truppens sceniska tillgångar, rollerna temligen väl lästa, dekorationerna hjelpliga, mellanakterna ofta för långa, musiken (den Loveska) förträfflig, sången modest, huset vanligen klent befolkadt, applauderna glesa, ehuruväl den här inhemska oseden att i tid och otid framropa scenens favoriter ej sällan fyllt salongen med det vanliga oljudet.
9 Vintersaison'ens dansnöjen slötos i qväll med den talrikt besökta sista picknicken. Mången gick upp i förmodan att dansa polkans graföl; men ett ondt träd förgås ej så snart, säger ordspråket, polkan antog en föryngrad gestalt i en préferensquadrille med från operaballetten lånade zefir-turer, och i denna gestalt skall hon sannolikt öfverlefva ännu en vinter, ifall ej mazurkan uttränger henne på brunnsbalerna i sommar. Det skall roa Min Herre att erfara, huru spekulationen äfven här bemäktigar sig de stora idéer som genomila tidehvarfvet; vinhandlarne annonsera nemligen préferenspunsch och polkapunsch, och sannt är, att båda dessa mäktiga fenomener i samtiden äro af berusande art.
10 Från Christiania berättas, att H. M. Drottningen af Sverige och Norge under sin dervaro låtit de högre cirklarnes damer förstå, att de skulle vinna i H. M:s aktning, om de mera lämpade sin toilett efter ett fattigt lands tillgångar. Anser Min Herre att dessa sannt kungliga ord kunde äga sin tillämpning äfven annorstädes? Au revoir!
11 P. S. 1 April. Just nu förljudas följande underbara nyheter; Polkan och Choleran ha utbrustit i månen. Solen är kasserad som utsliten och kommer att ersättas med en af Hr Falkmans spritlampor. Engelska kanalen har sprungit i luften. Franska flottan har bombarderat Wien. Rotschild har cederat. Tysken har blifvit en sprätt, Fransmannen verldsföraktare, Italienaren arbetsam, Svensken tystlåten, Finnen storpratare, Saima loftalare och Kapten Leopold i Bender ... qvinnohatare. Honny soit &c.