2 »Ei da! Sie leben ja auch noch!» var den vanliga helsningen, när bekanta möttes på Petersburgs gator efter den mordiska koleran i Juni och Juli. Ja, ni lefver ju ochså, min kapten! Och min herre ochså! svarar ni. Ja visst. Man har berättat hvarjehanda om oss, men ännu trampa vi denna vanskliga jord, och korrespondera som förr, tills ni blir general.
3 Man berättade ju för ett par år sedan, att vår celebre i Arabien irrande landsman vore – hängd! Om er har man sagt, att ni af det rasande folket i en besarabisk by bilfvit stenad som giftblandare. Det hade varit en stor förlust för den bildade verlden i Besarabien! Hvarifrån skulle då denna landsort i det stora »patria nostra» ha tagit sina nyheter från Helsingfors?
4 Orsaken hvarföre jag ej skrifvit på så länge vet ni sjelf bäst. Ni har varit till den grad rädd för koleran, att ni kring er person inrättat en formlig karantän och vägrat att bryta några bref från de orter, der farsoten utbrustit. Första kolerafallet inträffade här den 30 Juni, således alldeles samtidigt med mitt sednaste bref, och sedan ansåg jag det utan ändamål att skrifva er till: ni skulle ändå ej ha vågat bryta mina bref. Carl IX i Frankrike blef förgiftad genom en bok, hvars hundöron man bestrukit med »den tysta döden»; när konungen läste, förde han fingrarna till sina läppar, för att vända bladen. Ni, min herre, hade på samma sällsama sätt kunna ådraga er koleran, och derföre viste jag ej exponera er. Men nu – nu kan ni vara någorlunda trygg, och derföre fortsätter jag.
5 Vid midsommartiden begynte underrättelserna om farsotens tilltagande i Petersburg blifva betänkliga. En dåf förstämning intog sinnena; hvar och en nekade dertill, och likväl återföll talet ständigt på koleran. Auktoriteterna togo sina åtgärder, lazaretter ombesörjdes och, sannolikt mera för att lugna befolkningen, än i förmodan att farsoten kunde utestängas, inrättades en sextimmars observationskarantän på Blekholmen.
6 Den 30 Juni inträffade första kolerafallet. Bland de passagerare, hvilka dagen förut ankommo från Petersburg med ångfartyget Furst Menschikoff, insjuknade en, Hofrådet Strahlmann, den 29 om aftonen och dog påföljande morgon i sitt logis på hôtel de Finlande. Samma dag afreste en stor mängd personer från Helsingfors.
7 Tid efter annan insjuknade sedan resande från smittade orter, utan att farsoten syntes vilja utbreda sig bland stadens invånare. Tabellerna uppgifva den 29 Juli såsom den dag, då koleran egentligen utbröt. Den första som insjuknade var en hög embetsman; dock gick detta första fall till helsa. Det visade sig snart, att koleran här var ganska lindrig och nästan utan undantag angrep|93 3| endast dem, som hade felat medelst 1) utsväfningar eller dietfel, isynnerhet förtärande af gurkor, meloner, blåbär, krusbär, äpplen och surmjölk; 2) medelst förkylningar samt 3) medelst häftiga sinnesrörelser och fruktan*)Detta påminner mig om en anekdot. En resande mötte koleran vid Kairos portar. Hvart ämnar du dig? frågade han. Till Kairo för att döda tretusen menniskor, var svaret. – Någon tid derefter mötte samme resande åter koleran, som nu var stadd på återresan. Nå, sade den resande, du talade om tretusen menniskor, och du har dödat trettiotusen! – Ja, svarade koleran, jag har icke dödat mer än tretusen: fruktan har gjort det öfriga!. Sinnena lugnades ganska snart, isynnerhet när man märkte att farsoten nästan uteslutande höll sig inom de lägre klasserna. Enligt tabellerna ha från d. 29 Juli till d. 27 Nov. 283 personer insjuknat, bland hvilka karlarne utgjort 60 och qvinnorna 40 på hundrade. Tillfrisknat hade 156 eller vidpass 55 på hundrade; aflidit 119 eller 42 på hundrade. Återstående 3 på hundrade voro ännu sjuka. Räknar man till dessa 119 döde ännu dem, hvilka icke finnas i tabellerna upptagne, af orsak att de antingen tillhört militären eller vårdats af andre än finska läkare, så torde man kunna uppgifva antalet af farsotens offer inom Helsingfors under 4 månader till något öfver 200, hvilket på en befolkning af minst 19 000konsekvensändrat/normaliserat personer (militären inberäknad) icke utgör mer än en och en sjettedels procent, det vill säga 3½ procent om året, derest farsoten skulle i samma proportion fortfara. Jag äger ej nu någon ziffra, utvisande beloppet af öfriga sjukdomars dödlighet under samma tid, men då mortaliteten här under vissa år stigit till inemot sex procent, och sjukligheten i allmänhet säges vara mindre än ofta förut**)Men produktiviteten måhända större. Åtminstone tackades nyligen en söndag i lutherska församlingens svenska gudstjenst för 4 döde och 8 födda., är det föga troligt att detta års mortalitet kommer att öfverstiga t. ex. det nästföregåendes.
8 Nåväl, bland dessa 200 döde och något deröfver räknar man väl föga flera än tio ståndspersoner. Detta har gifvit mången af de bättre lottade klasserna anledning till den förmätna försäkran, »att koleran angriper bara sämre folk». Skada att de ej kunna säga detsamma om mannen med lian i alla skepnader! Dessa herrar och damer i sina välförsedda skinnplagg, med sin närande spis, sina varma och luftiga rum, betänka de väl allt hvad den arbetande klassen lider i köld, i fuktighet, i hunger, i hårdt arbete, i försakelser af alla slag? Blefve de blott en enda dag försatta i de lägre kassernas ställning, sannerligen, de skulle då yttra sig mildare om detta »sämre folk», hvars öfriga bekymmer så ofta rågas af sjukdomen.
9 När man hör de omständigheter, under hvilka många insjuknat, bör man snarare förundra sig öfver att icke flera gått till spillo. Brandvakter, som illa klädda genomvakat kalla frostnätter, tvättgummor, som dagen igenom slaskat i isigt vatten, trafikerande, som för storm tagit nattqvarter på obebodda holmar och tillbragt natten utan skydd, sådana äro de som mest befolkat lazaretten. Och de flesta hafva anlitat läkare först då när de i veckotal lidit af magplågor. Stundom har dock sjukdomen visat sig smittosam, isynnerhet vid dess sednaste uppflammande d. 22 Oktober, föranledt, som man tror, af en upprensad stinkande vattenledning under Robertsgatan. Då höll sig koleran nästan lokal inom 4 gårdar midtemot hvarandra, och i en af dessa insjuknade 14 personer. – Auktoriteternes kloka anstalter och läkarnes nit ha under hela tiden vunnit allmänt erkännande.
10 Nu synes farsoten Gudilof vara för denna gången i starkt aftagande här, ehuru den i några orter af östra Nyland (Lappträsk, Artsjö) visat sig ganska härjande, samt yppat sig äfven i Lovisa och Tavastehus. Man har på grund af farsotens förra öfvervintrande i Moskva och en del af Ryssland velat förmoda att den äfven i Finland skulle gästa öfver vintern. Men utom det att vår vinter är barskare än den i Moskva, synes man ej rätt ha uppfattat olika nationers olika disposition för denna sjukdom. I stora städer som Moskva bo de lägre klasserna trångt sammanpackade i osunda jordvåningar och kojor; i sådana har sjukdomen sitt egentliga stamhåll. Men detta är icke fallet här. Ryssarne förtära råa vegetabilier, såsom gurkor och lök i mängd, då Finnen deremot året om lefver af bröd, salt fisk, mjölk och gröt. En olika disposition för sjukdomen synes häraf sannolik, – men spå vill jag icke, ty framtiden står i en högre hand.
11 Och vare detta nog sagt om ett så kusligt ämne som koleran!
12 I naturen, likasom i andens verld, står ingenting isoleradt. Icke af en slump gå härjande sjukdomar öfver verlden på samma tid som högst märkvärdiga politiska skakningar genomhäfda en stor del af Europa. Hela naturen synes vara i oro och ofrid med sig sjelf. Våldsama stormar och öfversvämningar i norden, jordbäfningar i södern, ovanliga företeelser, såsom pestilens bland fiskarna, myriader af vandrande myror, gräshoppor, råttor o. m. d.och mera dylikt tyda på förändringar, hvilka, oberoende af mensklig verksamhet, försiggå i det inre af den organiska verlden. Sjelfva väderleken här detta år varit ostadigareoriginal: ostadidigare än vanligt: oupphörliga vexlingar, ofta flera gånger inom samma dygn, förråda det vankelmod och den benägenhet för ombyte, som städse åtfölja stora kriser. Om det är sannt hvad man dock från andra håll bestridit, att luften denna sommar, isynnerhet på de orter der koleran härjat, skulle hafva förlorat en del af sin vanliga elektricitet, så vore detta en märkvärdig iakttagelse. I fall jag ej misstager mig, har sommaren här i Finland varit fattigare än annars på åska; men likväl ej så, att ju icke månget är tillförene varit lika åskfattigt. Och nyligen omtalades en temligen stark åska, som i början af November försports i nejderna af Ekenäs.
13 Sommaren här var en af de ruskigare. Ingen stadga i hvarken fult eller vackert väder; regn, blåst och kyla mellan korta afbrott af solsken och qvalm. Början af Oktober skänkte under ett par veckor en behaglig eftersommar; derpå följde och fortfara ännu de mest nyckfulla vädervexlingar. Den 20 i denna månad uppstod på aftonen en så våldsam sydvestlig storm, att man dess like icke mindes på många år. Hela natten och inpå följande dagen darrade husen i sina fogningar och hafvet slog med ett raseri af förfärande prakt mot den klippiga halfö, på hvilken Helsingfors är beläget. Vattnet steg öfver kajerna ett godt stycke in på salutorget och öfver en del af gatan närmast fiskarhamnen. Trädgårdsryssarnes gröna diskar stodo som öar i en sjö; isvotschikarne roade sig att åka genom flödet; dränkta farkoster simmade öfverall|93 4| med stäfven ensam öfver vattenytan. En sådan höjd har hafsvattnet icke uppnått sedan i November 1824, då den stora öfversvämningen var i Petersburg. Det föll dock åter d. 21 Nov. inemot middagen, utan att ha förorsakat synnerlig skada.
14 Dagarne förut voro likaledes ganska stormiga. Ett stort engelskt skepp, Neptun, fann sig urståndsatt att klarera kusten och nödgades söka hamn. Men ingen lots stod att fås och farvattnet var fullt af blindskär och ref. Kaptenen, en ung man, beslöt att våga en af de djerfva manövrer, som väl icke mången annan än en engelsman gör efter. Midt emellan bränningarna, hållande på måfå der vattnet syntes honom rent, styrde han in och kom lyckligt till Ryssskär vester om Helsingfors. Men äfven här hade hans belägenhet kunnat blifva ganska kritisk, derest icke Handlanden Brenner härifrån, säker på sin sak trotts någon, lotsat honom välbehållen till Sveaborgs redd.
15 Mitt bref har blifvit längre än jag ämnat, och likväl återstår ännu mycket att säga. Jag nödgas derföre, min bästa kapten, anhålla att få spara sednare delen till nästa post, och bjuder er emellertid ett, som jag hoppas, snart au revoir!
*)Detta påminner mig om en anekdot. En resande mötte koleran vid Kairos portar. Hvart ämnar du dig? frågade han. Till Kairo för att döda tretusen menniskor, var svaret. – Någon tid derefter mötte samme resande åter koleran, som nu var stadd på återresan. Nå, sade den resande, du talade om tretusen menniskor, och du har dödat trettiotusen! – Ja, svarade koleran, jag har icke dödat mer än tretusen: fruktan har gjort det öfriga!
**)Men produktiviteten måhända större. Åtminstone tackades nyligen en söndag i lutherska församlingens svenska gudstjenst för 4 döde och 8 födda.
Kommentar
Det finns inga kommentarer till de enskilda artiklarna och artikelserierna i delutgåvan.
Från Helsingfors.
7.
1848 November 28.
1 Kapten Leopold i Bender.
2 »Ei da! Sie leben ja auch noch!» var den vanliga helsningen, när bekanta möttes på Petersburgs gator efter den mordiska koleran i Juni och Juli. Ja, ni lefver ju ochså, min kapten! Och min herre ochså! svarar ni. Ja visst. Man har berättat hvarjehanda om oss, men ännu trampa vi denna vanskliga jord, och korrespondera som förr, tills ni blir general.
3 Man berättade ju för ett par år sedan, att vår celebre i Arabien irrande landsman vore – hängd! Om er har man sagt, att ni af det rasande folket i en besarabisk by bilfvit stenad som giftblandare. Det hade varit en stor förlust för den bildade verlden i Besarabien! Hvarifrån skulle då denna landsort i det stora »patria nostra» ha tagit sina nyheter från Helsingfors?
4 Orsaken hvarföre jag ej skrifvit på så länge vet ni sjelf bäst. Ni har varit till den grad rädd för koleran, att ni kring er person inrättat en formlig karantän och vägrat att bryta några bref från de orter, der farsoten utbrustit. Första kolerafallet inträffade här den 30 Juni, således alldeles samtidigt med mitt sednaste bref, och sedan ansåg jag det utan ändamål att skrifva er till: ni skulle ändå ej ha vågat bryta mina bref. Carl IX i Frankrike blef förgiftad genom en bok, hvars hundöron man bestrukit med »den tysta döden»; när konungen läste, förde han fingrarna till sina läppar, för att vända bladen. Ni, min herre, hade på samma sällsama sätt kunna ådraga er koleran, och derföre viste jag ej exponera er. Men nu – nu kan ni vara någorlunda trygg, och derföre fortsätter jag.
5 Vid midsommartiden begynte underrättelserna om farsotens tilltagande i Petersburg blifva betänkliga. En dåf förstämning intog sinnena; hvar och en nekade dertill, och likväl återföll talet ständigt på koleran. Auktoriteterna togo sina åtgärder, lazaretter ombesörjdes och, sannolikt mera för att lugna befolkningen, än i förmodan att farsoten kunde utestängas, inrättades en sextimmars observationskarantän på Blekholmen.
6 Den 30 Juni inträffade första kolerafallet. Bland de passagerare, hvilka dagen förut ankommo från Petersburg med ångfartyget Furst Menschikoff, insjuknade en, Hofrådet Strahlmann, den 29 om aftonen och dog påföljande morgon i sitt logis på hôtel de Finlande. Samma dag afreste en stor mängd personer från Helsingfors.
7 Tid efter annan insjuknade sedan resande från smittade orter, utan att farsoten syntes vilja utbreda sig bland stadens invånare. Tabellerna uppgifva den 29 Juli såsom den dag, då koleran egentligen utbröt. Den första som insjuknade var en hög embetsman; dock gick detta första fall till helsa. Det visade sig snart, att koleran här var ganska lindrig och nästan utan undantag angrep|93 3| endast dem, som hade felat medelst 1) utsväfningar eller dietfel, isynnerhet förtärande af gurkor, meloner, blåbär, krusbär, äpplen och surmjölk; 2) medelst förkylningar samt 3) medelst häftiga sinnesrörelser och fruktan*)Detta påminner mig om en anekdot. En resande mötte koleran vid Kairos portar. Hvart ämnar du dig? frågade han. Till Kairo för att döda tretusen menniskor, var svaret. – Någon tid derefter mötte samme resande åter koleran, som nu var stadd på återresan. Nå, sade den resande, du talade om tretusen menniskor, och du har dödat trettiotusen! – Ja, svarade koleran, jag har icke dödat mer än tretusen: fruktan har gjort det öfriga!. Sinnena lugnades ganska snart, isynnerhet när man märkte att farsoten nästan uteslutande höll sig inom de lägre klasserna. Enligt tabellerna ha från d. 29 Juli till d. 27 Nov. 283 personer insjuknat, bland hvilka karlarne utgjort 60 och qvinnorna 40 på hundrade. Tillfrisknat hade 156 eller vidpass 55 på hundrade; aflidit 119 eller 42 på hundrade. Återstående 3 på hundrade voro ännu sjuka. Räknar man till dessa 119 döde ännu dem, hvilka icke finnas i tabellerna upptagne, af orsak att de antingen tillhört militären eller vårdats af andre än finska läkare, så torde man kunna uppgifva antalet af farsotens offer inom Helsingfors under 4 månader till något öfver 200, hvilket på en befolkning af minst 19 000konsekvensändrat/normaliserat personer (militären inberäknad) icke utgör mer än en och en sjettedels procent, det vill säga 3½ procent om året, derest farsoten skulle i samma proportion fortfara. Jag äger ej nu någon ziffra, utvisande beloppet af öfriga sjukdomars dödlighet under samma tid, men då mortaliteten här under vissa år stigit till inemot sex procent, och sjukligheten i allmänhet säges vara mindre än ofta förut**)Men produktiviteten måhända större. Åtminstone tackades nyligen en söndag i lutherska församlingens svenska gudstjenst för 4 döde och 8 födda., är det föga troligt att detta års mortalitet kommer att öfverstiga t. ex. det nästföregåendes.
8 Nåväl, bland dessa 200 döde och något deröfver räknar man väl föga flera än tio ståndspersoner. Detta har gifvit mången af de bättre lottade klasserna anledning till den förmätna försäkran, »att koleran angriper bara sämre folk». Skada att de ej kunna säga detsamma om mannen med lian i alla skepnader! Dessa herrar och damer i sina välförsedda skinnplagg, med sin närande spis, sina varma och luftiga rum, betänka de väl allt hvad den arbetande klassen lider i köld, i fuktighet, i hunger, i hårdt arbete, i försakelser af alla slag? Blefve de blott en enda dag försatta i de lägre kassernas ställning, sannerligen, de skulle då yttra sig mildare om detta »sämre folk», hvars öfriga bekymmer så ofta rågas af sjukdomen.
9 När man hör de omständigheter, under hvilka många insjuknat, bör man snarare förundra sig öfver att icke flera gått till spillo. Brandvakter, som illa klädda genomvakat kalla frostnätter, tvättgummor, som dagen igenom slaskat i isigt vatten, trafikerande, som för storm tagit nattqvarter på obebodda holmar och tillbragt natten utan skydd, sådana äro de som mest befolkat lazaretten. Och de flesta hafva anlitat läkare först då när de i veckotal lidit af magplågor. Stundom har dock sjukdomen visat sig smittosam, isynnerhet vid dess sednaste uppflammande d. 22 Oktober, föranledt, som man tror, af en upprensad stinkande vattenledning under Robertsgatan. Då höll sig koleran nästan lokal inom 4 gårdar midtemot hvarandra, och i en af dessa insjuknade 14 personer. – Auktoriteternes kloka anstalter och läkarnes nit ha under hela tiden vunnit allmänt erkännande.
10 Nu synes farsoten Gudilof vara för denna gången i starkt aftagande här, ehuru den i några orter af östra Nyland (Lappträsk, Artsjö) visat sig ganska härjande, samt yppat sig äfven i Lovisa och Tavastehus. Man har på grund af farsotens förra öfvervintrande i Moskva och en del af Ryssland velat förmoda att den äfven i Finland skulle gästa öfver vintern. Men utom det att vår vinter är barskare än den i Moskva, synes man ej rätt ha uppfattat olika nationers olika disposition för denna sjukdom. I stora städer som Moskva bo de lägre klasserna trångt sammanpackade i osunda jordvåningar och kojor; i sådana har sjukdomen sitt egentliga stamhåll. Men detta är icke fallet här. Ryssarne förtära råa vegetabilier, såsom gurkor och lök i mängd, då Finnen deremot året om lefver af bröd, salt fisk, mjölk och gröt. En olika disposition för sjukdomen synes häraf sannolik, – men spå vill jag icke, ty framtiden står i en högre hand.
11 Och vare detta nog sagt om ett så kusligt ämne som koleran!
12 I naturen, likasom i andens verld, står ingenting isoleradt. Icke af en slump gå härjande sjukdomar öfver verlden på samma tid som högst märkvärdiga politiska skakningar genomhäfda en stor del af Europa. Hela naturen synes vara i oro och ofrid med sig sjelf. Våldsama stormar och öfversvämningar i norden, jordbäfningar i södern, ovanliga företeelser, såsom pestilens bland fiskarna, myriader af vandrande myror, gräshoppor, råttor o. m. d.och mera dylikt tyda på förändringar, hvilka, oberoende af mensklig verksamhet, försiggå i det inre af den organiska verlden. Sjelfva väderleken här detta år varit ostadigareoriginal: ostadidigare än vanligt: oupphörliga vexlingar, ofta flera gånger inom samma dygn, förråda det vankelmod och den benägenhet för ombyte, som städse åtfölja stora kriser. Om det är sannt hvad man dock från andra håll bestridit, att luften denna sommar, isynnerhet på de orter der koleran härjat, skulle hafva förlorat en del af sin vanliga elektricitet, så vore detta en märkvärdig iakttagelse. I fall jag ej misstager mig, har sommaren här i Finland varit fattigare än annars på åska; men likväl ej så, att ju icke månget är tillförene varit lika åskfattigt. Och nyligen omtalades en temligen stark åska, som i början af November försports i nejderna af Ekenäs.
13 Sommaren här var en af de ruskigare. Ingen stadga i hvarken fult eller vackert väder; regn, blåst och kyla mellan korta afbrott af solsken och qvalm. Början af Oktober skänkte under ett par veckor en behaglig eftersommar; derpå följde och fortfara ännu de mest nyckfulla vädervexlingar. Den 20 i denna månad uppstod på aftonen en så våldsam sydvestlig storm, att man dess like icke mindes på många år. Hela natten och inpå följande dagen darrade husen i sina fogningar och hafvet slog med ett raseri af förfärande prakt mot den klippiga halfö, på hvilken Helsingfors är beläget. Vattnet steg öfver kajerna ett godt stycke in på salutorget och öfver en del af gatan närmast fiskarhamnen. Trädgårdsryssarnes gröna diskar stodo som öar i en sjö; isvotschikarne roade sig att åka genom flödet; dränkta farkoster simmade öfverall|93 4| med stäfven ensam öfver vattenytan. En sådan höjd har hafsvattnet icke uppnått sedan i November 1824, då den stora öfversvämningen var i Petersburg. Det föll dock åter d. 21 Nov. inemot middagen, utan att ha förorsakat synnerlig skada.
14 Dagarne förut voro likaledes ganska stormiga. Ett stort engelskt skepp, Neptun, fann sig urståndsatt att klarera kusten och nödgades söka hamn. Men ingen lots stod att fås och farvattnet var fullt af blindskär och ref. Kaptenen, en ung man, beslöt att våga en af de djerfva manövrer, som väl icke mången annan än en engelsman gör efter. Midt emellan bränningarna, hållande på måfå der vattnet syntes honom rent, styrde han in och kom lyckligt till Ryssskär vester om Helsingfors. Men äfven här hade hans belägenhet kunnat blifva ganska kritisk, derest icke Handlanden Brenner härifrån, säker på sin sak trotts någon, lotsat honom välbehållen till Sveaborgs redd.
15 Mitt bref har blifvit längre än jag ämnat, och likväl återstår ännu mycket att säga. Jag nödgas derföre, min bästa kapten, anhålla att få spara sednare delen till nästa post, och bjuder er emellertid ett, som jag hoppas, snart au revoir!