1 Se här några rader från årets afton, för att önska er, min fröken, ett godt nytt år. Det är dock så vist inrättadt, att slutet af det gamla alltid innebär begynnelsen till ett nytt; och så är minnet af det förgångna städse den grund, ur hvilken framtidens och hoppets gröna hjertblad uppspira under snön.
2 Nu skrifver jag till er från den fullständiga ärliga nordiska vintern, som islagt sjöarna, gjort vägarna till golf af parquet och förvandlat hvarje skog till ett rimlexikon. Heder åt den friska vintern, han är hälften af vårt lif, han bringar oss hälften af våra behofver, och vi skåda oförfäradt in i hans stjernklara ögon och hans frostiga skägg. Här vid sydfinska kusten stod han vid slutet af November i komplott med skolpiltarne och isade vikar och dammar nätt och jemnt så mycket som behöfdes för det dyrbara »skrinnlofvet».konsekvensändrat/normaliserat Derefter smög han sig bort, kom så åter med pipor och trummor på sjelfva julaftonen, gläntade som en julbock i dörren, slog om och visade de tre första juldagarna ett leende solskensansigte. Fjerde dag jul, på menlösa barns dag, blef han med ens en bister herre. Hafvet stod i rök, som hade det råkat i brand, och redan i går buro hamnarna fotgängare. Det stora salutorget var insvept i dimma af hafvets dunster och menniskors och hästars ångande andedrägt. Den fattige frös i sin koja, men hvar och en, som hade en varm boning att hamna uti, tänkte vid sig sjelf: det var dock väl att vintern icke försof sig i år.
3 Nu kommer från långa vägar allt hvad städerna behöfva och allt hvad landet kan umbära. Man beredde sig i höstas på hårda tider: brödet, sade man, kommer att kosta guld i år, och mjölken kommer att säljas jungfrutals. Och brist är det säkert mångenstädes; den allmänna och enskilda välgörenheten har stora pligter i år. Dock är det sannolikt icke så illa, som mången fruktat. Vi se väl icke mycket, här i hufvudstaden, af skogsbygdernas fattigdom; vi kunde väl lätt tänka som Chinas store beherrskare: huru är det möjligt att någon i mitt rike kan vara hungrig, när jag är mätt? Men så mycket se vi ändå, att med redliga, kloka åtgärder, med fast mod och förtröstan på framtiden, skall äfven denna tid hafva sin öfvergång och måhända qvarlemna en dyrhar erfarenhet, lärd af de störste bland alla lärare, nöden och behofvet.
4 Inga rådande sjukdomar ha varit gängse i höst, men väl en profkarta på en hel hop menskliga bräckligheter. Helsingfors är i detta afseende en god skola för läkare, ty vanligen förekomma här enstaka fall af alla möjliga krämpor. Friskare är här, än t. ex. i Åbo, men det ser ut som hade jorden ända sedan 1846 råkat in i svansen af en ofantelig komet, ty alltsedan har man icke haft ett enda år, som kunnat kallas rätt friskt. Mortalitetstabellerna för 1852 voro mycket ogynnsama. Ökas ej vår folkmängd med mer än 8 000konsekvensändrat/normaliserat på året, huru skall det då gå med vårt hopp att om hundrade år hafva sex millioner?
5 När piltarne i vinter bygga en snöfästning, kommer den säkert att heta Achaltzik; och när de i sommar utskjuta sina ärtskidsbåtar i bäcken, kommer hamnen säkert att heta Sinope. Naturligtvis få Turkarne der in effigie på pelsen. Intet är i påse, som ej förut varit i säck. Nyheten att Turkarne tagit Preciosa från Vasa, flög hastigt kring hela landet. Det röfvarepacket, säger man; måtte de jagas tillbaka dit derifrån de kommit. – Vi äro mycket oskyldiga i krigsaffärer; vi ha, under en lång och välgörande fred, redan hunnit glömma kontinentalsystemets tider. Vi vore färdiga att säga som norrska landtvärnet 1814, när det mötte ett svenskt ströfparti och Svenskarne började skjuta: »Skyder för fanden ikke; ser I ikke att her er folk!»
6 Man berättar här ett särdeles drag af finsk naivitet och finsk envishet. Ett af Helsingfors’ största skepp gick till Svarta hafvet. Skepparen hade, vid sin afsegling från en fransk hamn, i fredpratande tidningar läst om ett stillestånd, som skulle vara afslutadt mellan de krigförande makterna, och går på god tro, som man säger, i vargmun. Kommer så till Dardanellerna, landar vid Gallipoli och frågar efter ryska konsuln. Man svarar honom att ryska konsuln är bortrest för flera veckor sedan och visar honom till den österrikiske. Han går dit; Österrikaren säger: »min herre för rysk flagg?» »Ja, och det i stortoppen»,konsekvensändrat/normaliserat svarar Finnen. »Var då flink och hissa ned den flaggen, välj en annan, som är mera passande för ögonblicket, och laga er fort er kos till Medelhafvet igen.» Skepparen begrundar saken; derpå svarar han: »mina ordres lyda på Konstantinopel – och jag går till Konstantinopel.» Han går, träffar åter en Österrikare, som säger till honom: »är ni galen, herre? Skynda er fort att sälja ert fartyg åt Toskanare.» »Dertill har jag ej ordres»,konsekvensändrat/normaliserat svarar Finnen, begrundar emellertid saken ånyo och – skrifver hem efter ordres att sauvera sitt skepp. Om Turkarne vänta till dess, kan med skäl synas osäkert.
7 Fredligare nyheter har jag nu ganska få att berätta. Ni känner tidningarnas nya skepnader och jul-literaturen. Att detta häntyder på friskhet och god vilja inom literaturen, lärer ej kunna nekas. Äfven flera af de akademiska fakulteterna visa berömlig håg för literära tendenser. Så sammanbragtes genom enskild subskription inom historisk-filologiska fakulteten 50 rubel silfver, bestämda till premier för täflingsämnen öfver utfästade frågor, bland hvilka jag tillåter mig nämna följande: a) Kan någon poetisk själsförvandskap upptäckas mellan Finlands tre store skalder: Creutz, Franzén och Runeberg? b) Carl XII som fältherre, regent och statsman. c) Finnas några beröringspunkter mellan Bellman och Beranger, betraktade som folkskalder? d) Grekelands heroiska tid. e) Den Perikleiska tiden i Athén. f) Framställning af den hufvudsakliga skillnaden mellan Homers episka sånger och Kalevala. g) De utmärkande egenheterna af en eller flera svenska dialekter, som talas i Finland. h) Kan den af Castrén antydda likheten mellan, den fornnordiska och finska mythologin tillfredsställande förklaras genom s. k. urförvandtskap folken emellan? i) Den finska lyrikens karakter. k) Hvilka voro Renvalls förtjenster om finska språket? l) Metriska öfversättningar till svenskan o. s. v. Skrifterna böra vara inlemnade före d. 15 Sept. 1854.
8 Man ser häraf, att ämnena i sig sjelfva äro väl valda och visa ett stort förtroende till ungdomens förmåga. En annan fråga är, om icke så omfattande och svårlösta frågor mera skulle egna sig för Svenska Akademien eller en vitterhets-, historie- och antiqvitetsakademi, än för ynglingar, hvilkas studier ännu äro i görningen och af hvilka man ej kan begära en så sjelfständig|103 3| produktivitet, som här fordras. Vacker och väckande är denna täflan i alla händelser.
9 Medan nya theaterhuset exponeras i Frenckellska boklådan, står det gamla tillslutet. Hr Stjernström spelar i Norrköping, Hr P. Deland i Götheborg, Hr Hessler i Wiborg, Hr Roos i Åbo, och vår verkligt inhemska theater spelar, nu som alltid, i mån. Tillsvidare gör derföre kritiken bäst att ej spänna sin båge för högt. Hr Roos’ första debut i Åbo synes ha utfallit gynnsamt; det är alltid en fördel att vara »besser als sein Ruf».konsekvensändrat/normaliseratHr Hesslers korta sejour i Helsingfors var också, på det hela taget, gynnande; det var icke, som Morgonbl. säger, blott vid »Axel och Valborg»,konsekvensändrat/normaliserat utan åtminstone sex eller sju gånger dessutom, man såg salongen i det närmaste fylld. Hade Hr Hessler förstått att till sin fördel begagna den välvilliga stämning, som genast mötte honom vid hans första uppträdande, så hade sejouren lätt kunnat blifva briljant. Men denna stämning blef afkyld genom en viss negligence, en brist på arrangement och raskhet i utförandet, som vittnade om att den ledande handen saknade drift, energi. Kan Hr Hessler undvika detta fel, som föll alla i ögonen, så har hans theater ännu en ganska gynnsam sejour att hoppas i Finland. Den har i allmänhet en god och naturlig skola; »konversationsmaneret» är i många fall ypperligt, särdeles i lustspelet, ehuru det ej hinner till i »Axels och Valborgs» högstämda romantik. Särskildt Fru Hessler har i flera roler uppträdt med fulländad framgång; det är min tro, att få roler någonsin blifvit så väl gifna i Helsingfors, som Marie i »En moders välsignelse.» När man härtill lägger Hr Hesslers egen talent (när han bemödar sig derom), Hr Hallbergs lyckliga komik och flera andra, om ej eminenta, likväl goda förmågor, jemte en väl vald repertoir, så vore det ledsamt, om ej sejouren i vår blir bra. Hr Hessler återkommer i början af Februari.
10 Apropos af Hr Roos, så är det bekant att Mad:lle Jenny Roos här blef hårdt, säkerligen äfven obilligt, bedömd af Morgonbladet. Hr Cygnæus i sina nyss utkomna »afhandlingar» upptar ridderligt handsken och skrifver, i hans egendomliga kända stil, ett bref från Mad:lle Jenny R. till Morgonbladet. Läs det brefvet, det är något malitiöst, i synnerhet mot theaterhuset, och litet befängdt är det ibland, men saltat är det, och den kryddan är ej att förakta.
11 Nikolaidagen, Sinope och sedan julen ha medfört flera nöjen. Bland dem är en ny, från utlandet lånad idé: Konserterna à la Gungl i Hr Oelzes salong. Vanliga konserters styfhet finns ej här. Åhörarne, herrar och damer, komma när de behaga, gå när de behaga, sitta eller stå hvar de behaga, vid en mängd små bord, dekorerade med orangerivexter, och dricka sitt the eller sin punsch. Det är denna frihet, som gör att konserterna à la Gungl i hast kommit på modet och för hvar gång varit mera besökta.
12 Lefväl, fröken Leopoldine! Solen sjunker i vinterns moln; året sjunker i minnets graf. Se ej tillbaka; kanhända skall ni der finna tårar många och fröjder få. Se endast ständigt framåt, ständigt, ständigt fram mot de dagar, som randas bortom detta. Det framfarna har redan fått sitt; det närvarande utkräfver sjelf sin rätt; men framtiden, lifvets än ofödda dotter, talar med späda barnaröster och säger till oss: arbeta för mig, jag behöfver det mest!
13 Lefväl! Och Finland för alltid!
Kommentar
Det finns inga kommentarer till de enskilda artiklarna och artikelserierna i delutgåvan.
Leopoldiner-Bref 37.
Hfors 30 Dec. 1853.
1 Se här några rader från årets afton, för att önska er, min fröken, ett godt nytt år. Det är dock så vist inrättadt, att slutet af det gamla alltid innebär begynnelsen till ett nytt; och så är minnet af det förgångna städse den grund, ur hvilken framtidens och hoppets gröna hjertblad uppspira under snön.
2 Nu skrifver jag till er från den fullständiga ärliga nordiska vintern, som islagt sjöarna, gjort vägarna till golf af parquet och förvandlat hvarje skog till ett rimlexikon. Heder åt den friska vintern, han är hälften af vårt lif, han bringar oss hälften af våra behofver, och vi skåda oförfäradt in i hans stjernklara ögon och hans frostiga skägg. Här vid sydfinska kusten stod han vid slutet af November i komplott med skolpiltarne och isade vikar och dammar nätt och jemnt så mycket som behöfdes för det dyrbara »skrinnlofvet».konsekvensändrat/normaliserat Derefter smög han sig bort, kom så åter med pipor och trummor på sjelfva julaftonen, gläntade som en julbock i dörren, slog om och visade de tre första juldagarna ett leende solskensansigte. Fjerde dag jul, på menlösa barns dag, blef han med ens en bister herre. Hafvet stod i rök, som hade det råkat i brand, och redan i går buro hamnarna fotgängare. Det stora salutorget var insvept i dimma af hafvets dunster och menniskors och hästars ångande andedrägt. Den fattige frös i sin koja, men hvar och en, som hade en varm boning att hamna uti, tänkte vid sig sjelf: det var dock väl att vintern icke försof sig i år.
3 Nu kommer från långa vägar allt hvad städerna behöfva och allt hvad landet kan umbära. Man beredde sig i höstas på hårda tider: brödet, sade man, kommer att kosta guld i år, och mjölken kommer att säljas jungfrutals. Och brist är det säkert mångenstädes; den allmänna och enskilda välgörenheten har stora pligter i år. Dock är det sannolikt icke så illa, som mången fruktat. Vi se väl icke mycket, här i hufvudstaden, af skogsbygdernas fattigdom; vi kunde väl lätt tänka som Chinas store beherrskare: huru är det möjligt att någon i mitt rike kan vara hungrig, när jag är mätt? Men så mycket se vi ändå, att med redliga, kloka åtgärder, med fast mod och förtröstan på framtiden, skall äfven denna tid hafva sin öfvergång och måhända qvarlemna en dyrhar erfarenhet, lärd af de störste bland alla lärare, nöden och behofvet.
4 Inga rådande sjukdomar ha varit gängse i höst, men väl en profkarta på en hel hop menskliga bräckligheter. Helsingfors är i detta afseende en god skola för läkare, ty vanligen förekomma här enstaka fall af alla möjliga krämpor. Friskare är här, än t. ex. i Åbo, men det ser ut som hade jorden ända sedan 1846 råkat in i svansen af en ofantelig komet, ty alltsedan har man icke haft ett enda år, som kunnat kallas rätt friskt. Mortalitetstabellerna för 1852 voro mycket ogynnsama. Ökas ej vår folkmängd med mer än 8 000konsekvensändrat/normaliserat på året, huru skall det då gå med vårt hopp att om hundrade år hafva sex millioner?
5 När piltarne i vinter bygga en snöfästning, kommer den säkert att heta Achaltzik; och när de i sommar utskjuta sina ärtskidsbåtar i bäcken, kommer hamnen säkert att heta Sinope. Naturligtvis få Turkarne der in effigie på pelsen. Intet är i påse, som ej förut varit i säck. Nyheten att Turkarne tagit Preciosa från Vasa, flög hastigt kring hela landet. Det röfvarepacket, säger man; måtte de jagas tillbaka dit derifrån de kommit. – Vi äro mycket oskyldiga i krigsaffärer; vi ha, under en lång och välgörande fred, redan hunnit glömma kontinentalsystemets tider. Vi vore färdiga att säga som norrska landtvärnet 1814, när det mötte ett svenskt ströfparti och Svenskarne började skjuta: »Skyder för fanden ikke; ser I ikke att her er folk!»
6 Man berättar här ett särdeles drag af finsk naivitet och finsk envishet. Ett af Helsingfors’ största skepp gick till Svarta hafvet. Skepparen hade, vid sin afsegling från en fransk hamn, i fredpratande tidningar läst om ett stillestånd, som skulle vara afslutadt mellan de krigförande makterna, och går på god tro, som man säger, i vargmun. Kommer så till Dardanellerna, landar vid Gallipoli och frågar efter ryska konsuln. Man svarar honom att ryska konsuln är bortrest för flera veckor sedan och visar honom till den österrikiske. Han går dit; Österrikaren säger: »min herre för rysk flagg?» »Ja, och det i stortoppen»,konsekvensändrat/normaliserat svarar Finnen. »Var då flink och hissa ned den flaggen, välj en annan, som är mera passande för ögonblicket, och laga er fort er kos till Medelhafvet igen.» Skepparen begrundar saken; derpå svarar han: »mina ordres lyda på Konstantinopel – och jag går till Konstantinopel.» Han går, träffar åter en Österrikare, som säger till honom: »är ni galen, herre? Skynda er fort att sälja ert fartyg åt Toskanare.» »Dertill har jag ej ordres»,konsekvensändrat/normaliserat svarar Finnen, begrundar emellertid saken ånyo och – skrifver hem efter ordres att sauvera sitt skepp. Om Turkarne vänta till dess, kan med skäl synas osäkert.
7 Fredligare nyheter har jag nu ganska få att berätta. Ni känner tidningarnas nya skepnader och jul-literaturen. Att detta häntyder på friskhet och god vilja inom literaturen, lärer ej kunna nekas. Äfven flera af de akademiska fakulteterna visa berömlig håg för literära tendenser. Så sammanbragtes genom enskild subskription inom historisk-filologiska fakulteten 50 rubel silfver, bestämda till premier för täflingsämnen öfver utfästade frågor, bland hvilka jag tillåter mig nämna följande: a) Kan någon poetisk själsförvandskap upptäckas mellan Finlands tre store skalder: Creutz, Franzén och Runeberg? b) Carl XII som fältherre, regent och statsman. c) Finnas några beröringspunkter mellan Bellman och Beranger, betraktade som folkskalder? d) Grekelands heroiska tid. e) Den Perikleiska tiden i Athén. f) Framställning af den hufvudsakliga skillnaden mellan Homers episka sånger och Kalevala. g) De utmärkande egenheterna af en eller flera svenska dialekter, som talas i Finland. h) Kan den af Castrén antydda likheten mellan, den fornnordiska och finska mythologin tillfredsställande förklaras genom s. k. urförvandtskap folken emellan? i) Den finska lyrikens karakter. k) Hvilka voro Renvalls förtjenster om finska språket? l) Metriska öfversättningar till svenskan o. s. v. Skrifterna böra vara inlemnade före d. 15 Sept. 1854.
8 Man ser häraf, att ämnena i sig sjelfva äro väl valda och visa ett stort förtroende till ungdomens förmåga. En annan fråga är, om icke så omfattande och svårlösta frågor mera skulle egna sig för Svenska Akademien eller en vitterhets-, historie- och antiqvitetsakademi, än för ynglingar, hvilkas studier ännu äro i görningen och af hvilka man ej kan begära en så sjelfständig|103 3| produktivitet, som här fordras. Vacker och väckande är denna täflan i alla händelser.
9 Medan nya theaterhuset exponeras i Frenckellska boklådan, står det gamla tillslutet. Hr Stjernström spelar i Norrköping, Hr P. Deland i Götheborg, Hr Hessler i Wiborg, Hr Roos i Åbo, och vår verkligt inhemska theater spelar, nu som alltid, i mån. Tillsvidare gör derföre kritiken bäst att ej spänna sin båge för högt. Hr Roos’ första debut i Åbo synes ha utfallit gynnsamt; det är alltid en fördel att vara »besser als sein Ruf».konsekvensändrat/normaliserat Hr Hesslers korta sejour i Helsingfors var också, på det hela taget, gynnande; det var icke, som Morgonbl. säger, blott vid »Axel och Valborg»,konsekvensändrat/normaliserat utan åtminstone sex eller sju gånger dessutom, man såg salongen i det närmaste fylld. Hade Hr Hessler förstått att till sin fördel begagna den välvilliga stämning, som genast mötte honom vid hans första uppträdande, så hade sejouren lätt kunnat blifva briljant. Men denna stämning blef afkyld genom en viss negligence, en brist på arrangement och raskhet i utförandet, som vittnade om att den ledande handen saknade drift, energi. Kan Hr Hessler undvika detta fel, som föll alla i ögonen, så har hans theater ännu en ganska gynnsam sejour att hoppas i Finland. Den har i allmänhet en god och naturlig skola; »konversationsmaneret» är i många fall ypperligt, särdeles i lustspelet, ehuru det ej hinner till i »Axels och Valborgs» högstämda romantik. Särskildt Fru Hessler har i flera roler uppträdt med fulländad framgång; det är min tro, att få roler någonsin blifvit så väl gifna i Helsingfors, som Marie i »En moders välsignelse.» När man härtill lägger Hr Hesslers egen talent (när han bemödar sig derom), Hr Hallbergs lyckliga komik och flera andra, om ej eminenta, likväl goda förmågor, jemte en väl vald repertoir, så vore det ledsamt, om ej sejouren i vår blir bra. Hr Hessler återkommer i början af Februari.
10 Apropos af Hr Roos, så är det bekant att Mad:lle Jenny Roos här blef hårdt, säkerligen äfven obilligt, bedömd af Morgonbladet. Hr Cygnæus i sina nyss utkomna »afhandlingar» upptar ridderligt handsken och skrifver, i hans egendomliga kända stil, ett bref från Mad:lle Jenny R. till Morgonbladet. Läs det brefvet, det är något malitiöst, i synnerhet mot theaterhuset, och litet befängdt är det ibland, men saltat är det, och den kryddan är ej att förakta.
11 Nikolaidagen, Sinope och sedan julen ha medfört flera nöjen. Bland dem är en ny, från utlandet lånad idé: Konserterna à la Gungl i Hr Oelzes salong. Vanliga konserters styfhet finns ej här. Åhörarne, herrar och damer, komma när de behaga, gå när de behaga, sitta eller stå hvar de behaga, vid en mängd små bord, dekorerade med orangerivexter, och dricka sitt the eller sin punsch. Det är denna frihet, som gör att konserterna à la Gungl i hast kommit på modet och för hvar gång varit mera besökta.
12 Lefväl, fröken Leopoldine! Solen sjunker i vinterns moln; året sjunker i minnets graf. Se ej tillbaka; kanhända skall ni der finna tårar många och fröjder få. Se endast ständigt framåt, ständigt, ständigt fram mot de dagar, som randas bortom detta. Det framfarna har redan fått sitt; det närvarande utkräfver sjelf sin rätt; men framtiden, lifvets än ofödda dotter, talar med späda barnaröster och säger till oss: arbeta för mig, jag behöfver det mest!
13 Lefväl! Och Finland för alltid!