ZT-Borchsenius, Otto 3.10.1877

Zacharias Topelius till Otto Borchsenius 3.10.1877

Herr Doktor Otto Borchsenius,
Kiöbenhavn.

Helsingfors 3 okt. 1877.

1 Jag tackar för dDeras vänliga skrifvelse af den 16 September och för demedföljande häften i korsband. Deras aktade literära namn är mig icke obekant, ehuru jag icke mycket ihågkommer af vårt personliga möte under folkhvimlet i Lund 1868.

2 För mig är det en glädje att finna medverkan och sympathi hos en man med fasta grundsatser i literaturfrågorna, och särskildt anslår mig Deras kamp mot den usla literaturen, hvari jag af hjertat önskar Dem framgång.

||

3 Det finns så mycken slapphet i grundsatser, och den stora allmänheten bearbetas så oaflåtligt af följetoner och småblad, att det behöfves mycket mod, energi, ihärdighet, för att midtunder ett fredslugn genomföra en literär reform. Under intrycket af uppskakande händelser äro sinnena mera mottagliga.

4 Jag vet, att De med välvilja anmält Fältskärns Berättelser och utarbetat en ordförklaring till Bonniers svenska upplaga. Jag vet också, att dDe med praktisk erfarenhet förenara en grundlig kännedom af svenska språket. Att öfverlemna Fältskärn i Deras händer, är således|| att lemna honom i bästa möjliga hand.

5 Jag måste bekänna, att öfversättningar från danskan till svenskan, och tvärtom, alldeles icke synas mig önskvärda, och om det funnes ett tukthus för literära förbrytelser, skulle jag utan nåd ditförpassa t. ex. den svenske öfversättaren af Andersens äfventyr. Men förläggarne resonnera annorlunda. Frestelsen att vinna Danmarks och Noriges publik måsteär för hvarje författare på svenska språket alltför stor, för att han i längden skulle emotstå den.

6 Jag är alltså böjd att derutinnan, mot min vana, dagtinga med min öfvertygelse, och då man alltid söker skäl för en svaghet, lugnar jag|| mig dermed, att en god öfversättning dock icke bör likställas med en dålig.

7 I hufvudsak har jag således intet att invända mot öfverflyttningen af Fältskärns Berättelser till danskan och denna öfversättnings införande i Herr N. C. Roms romanbibliothek. Tvärtom är jag tacksam att få annektera det intelligenta Danmark till det begränsade område jag, öfver all min förväntan, härtills lyckats eröfra i några europeiska länder och Amerika.

8 I detaljerna af planen möter dock en och annan reservation.

9 Jag kan, med det uppriktigaste och bästa förtroende för Herr Doktorns samvetsgrannhet,|| erfarenhet och skicklighet, dock icke alldeles obetingadt öfverlemna ändringar och förkortningar, äfvensom titeln, åt Deras eller någons godtfinnande. Så länge mitt namn står på titelbladet, måste jag veta hvad derunder står att läsa.

10 Nu är fallet med Fältskärns Berättelser, att de ursprungligen skrifvits, nummer efter nummer, för en tidning och bära märke deraf. Jag finner det naturligt och riktigt, att de för en större läsarekrets förkortas; äfven ramen, hvilken jag ville vidhålla för en finsk och svensk publik, må bortfalla för en dansk. Men deDe må ej misstycka, att jag måste godkänna dessa förkortningar, innan de tryckas, och derför beder jag Dem hafva vänskapen|| skicka mig ett exemplar med de ställen anmärkta, som böra gå ut. Jag håller icke mycket på en del lokalskildringar m. m., som torde vara för breda, men det kunde hända, att bland de strukna perioderna funnes något, som jag anser vara af vigt för det hela. JDet faller mig icke heller in att jemföra Dem med en tysk öfversättare i ”Europeische Bibliothek” (Grimma), men förlåt, – äfven om en författare nu står temligen skyddslös gentemot Utlandet, kan han icke auktorisera sin namnteckning under någonting obekant.

11 Haf godheten föreslå en ny titel, jag har ingenting deremot.

12 En annan fråga gäller ägande- och dispositionsrätten till det öfversatta arbetet. En författare kan|| beröfvas denna sin rätt genom en lag, hvilken sanktionerar plundring, såsom den nya svenska lagen gör, eller ock genom en enkel annektering af hans verk i utlandet. Men rättsbegreppen i detta afseende äro nu mera utvecklade än förr. Jag kan icke afstå ett verk i fem delar – och lefver jag några år till, hoppas jag bringa verket slut med de återstående två cyklerna, – utan attlla vilkor. Tro mig, bäste Herr Doktor, jag gör mig ingena illusioner om ekonomiska fördelar: det vigtigaste för mig är att veta verket vara i goda händer. Jag har derför brukat auktorisera första upplagan af en öfversättning utan ersättning, men på det vilkor, att jag sedan får ägerande- och dispositionsrätt till denna öfversättning, ochm och när en ny upplaga|| kommer i fråga. Franske och amerikanske öfversättare ha ingått derpå. Vill nu Herr Rom ingå på samma vilkor, skriftligt uppsatt, begär jag ingenting vidare; men vill han – som kanske vore det enklaste – köpa fulla eganderätten till detta arbete, såsom Bonnier gjort, så får han derför betala mig ett måttligt belopp, t. ex. af 1,000 kronor för alla fem cyklerna. Denna utgift kan besparas, om förf. alls icke tillfrågas, men jag föreställer mig, att förf:s auktorisation på titelbladet svårläst p.g.a. överskrivningockså har något värde i vår tid och för samvetsgranne förläggare, som jag anser Herr Rom vara.

13 Se der mitt uppriktiga och vänliga svar! Var öfvertygad om att jag tacksamt uppskattar dDeras välvilliga förslag och med sann aktning förblifver Deras ödmjuke tjenare

Z. Topelius.