2 Oktober har i år liknat en af sagornas hexor, hvilka ännu på gamla dagar, med tillhjelp af wunderelixirer och|87 2| trollkurer, bibehålla en skenbar ungdom ända till det ögonblick, då förvandlingens makt får öfverhand och den tjusande sköna plötsligt omskapas i en varg eller en groda. Eller man kunde likna Oktober vid en hafsfru: ena hälften en skön och varm flicka, andra hälften en ful och iskall fisk. Ännu inpå medlet af månaden log öfver denna kulna nord en mild eftersommar; luften var så ljum, att jägaren i skogen afkastadeoriginal: afkakastade sin rock och piltarne vid stranden simmade som i Augusti. Alla nejder buro den nordiska höstens trefärgade fana: grönt, blått och gult, men det höstliga gula bortskymdes ännu af lundernas grönska och sjöarnas blå. Det var i naturen ett lugn och en mildhet, likt dem af en lycklig ålderdom. Men förgängelsens dagar kommo, regnskurarna bröto in omkring d. 18:de, luften afkyldes, förlorade sin jemnvigt, och slutligen utbrast den 29:de bittida på morgonen en rasande ostlig storm, hvars like man icke haft på många år. Thermometern visade – 2°, (man hade förut haft 8°) ofantliga massor af snö drefvo in ifrån hafvet, förmörkade luften och hopade sig fläcktals till manshöjd på gatorna. Gående mot vinden kunde man endast med möda andas och alldeles icke se upp, ty nålhvass slog snön emot ansigtet. All trafik var afbruten, torgen toma; spektaklet måste inställas. Det var en bister dag, mer vild än en snöstorm i Februari, ty nu ökade hafvet, svart, skummigt och rytande, stormens fasor. Vid hamnen, der jakter och galeaser, till stor del med vedlast lågo tätt vid hvarandra, var ett dån, ett brak och ett hårdt arbetande, så att den ena ej kunde höra den andra på några stegs afstånd; en del af fartygen sjönko i marvatten, andra slungades mot hvarandra eller emot quaierna och krossades i stycken; flera af hamnens inre delar voro alldeles betäckta med flytande spillror och ved. Och likväl är att befara, det denna tafla af vildhet och förstöring inne uti en skyddad hamn var ett intet mot skräckscenerna ute på hafvet i sjömörker, storm, snö och isande frost.
3 Så slutades denna Oktober, hvars början var så mild och skön. Och utomlands har man knappt tillslutit kristallpalatsets portar, der freden och civilisationen nyss firat en af sina skönaste solskensdagar, innan hotande molnmassor begynna att skocka sig på den politiska horizonten och man redan på afstånd tycker sig höra gnyet af 1852 års stormar. Har då den mödosamt tillkämpade, den med kopparfjettrar kedjade hvilan blott varit den stiltie, som plågar föregå söderns jordbäfningar? Det är en fråga som sväfvat på mången läpp i denna jernålder, som utomlands följt efter revolutionernas rus.
4 Af tidningarna har ni sett de olyckor och missöden, som i år drabbat ångfarten. Om skörden i landet inlöpa nu officiela underrättelser, hvilkas resultater väga emellan dåligt och medelmåttigt. Grannriket Sverige synes likaså vanlottadt; Gottland ensamt har skördat en rikare vext. Då icke heller Östersjöprovinserna synas ha skördat en ymnigare gröda, torde höga spanmålspriser vara att vänta på våren. Härtills har man icke sport någon ovanlig stegring; rågmjölet har här sålts till 35 à 38 kop. pr lispund. Af intresse blir det att se, hvilken verkan den nya jernvägen mellan Moskva och Petersburg kommer att hafva på östra Finlands spanmåls- och mjölpriser. Att dessa skola i följd deraf falla så lågt, som mången jordägare i nejden af Wiborg nu befarar, är föga troligt. – Potatesskörden är mångenstädes i landet ett kapital på osäker hand: man vet hvad man nedlägger i källrarna,; men man vet icke hvad man en dag skall derifrån upptaga. Torgpriserna i Helsingfors äro på en del artiklar (smör, hö m. m.) höga, på andra deremot, såsom kött, saltfisk och ved, ganska lindriga.
5 Universitetet räknade vid inskriptionen den 15 Oktober 491 närvarande (således, med inräkning af absentes, minst 600) promoti och studenter, den högsta ziffra, som någonsin räknats i Åbo och Helsingfors. Närmast högsta ziffran var, 1849 om hösten, 471. Bland afdelningarna är numera den tavastländska till antalet minst (56) och den vestfinska störst (114). Nyländska afdelningen (97) har, sedan flyttningen till Helsingfors, nära fördubblats. Vid inskriptionen erinrade rector magnificus de studerande i några varma ord om vigten af att med mogen pröfning välja en framtida bana, – ett ämne hvars betydelse både för individen och fäderneslandet alltid, men törhända nu mer än någonsin, förtjenar att framhållas. – Af tidningarna erfar ni att Professor Wallin, nästa år torde företaga en ny resa till det inre af Arabien. Universitetet, som derunder kommer att sakna Prof. Wallin, skall å en annan sida vinna genom den glans Prof. Wallin än vidare skall i utlandet sprida öfver dess vetenskapliga sträfvanden. – Ansökningstiden för Alexanderstipendium och reseunderstödet för unge literatörer utgår i dag. Såvidt jag har mig bekant, är det förra ansökt af Docenten Dr W. Lagus, det sednare af Docenterne Grönblad och Berndtson samt Dr W. Nylander.
6 Några literära soiréer höras icke af i höst. Deremot äro tryckpressarna i rask verksamhet. Sedan numera nya upplagor utkommit af Runebergs dikter, första och andra delen, är man äntligen i tillfälle att köpa skaldens samtliga arbeten kompletta. Af Hr Berndtsons vackra skådespel »Ur lifvets strid» är en ny upplaga snart att förvänta – en sällsynt framgång i vårt land, ty första upplagan spriddes i boklådorna först på slutet af sommaren och i början af hösten. Ett större sorgespel af Hr Cygnæus, hvaraf man förut i »Necken» sett ett fragment under rubriken »Kung Sigismunds värn» och der hjelten Clas Fleming har hufvudrollen, är likaledes snart att vänta af trycket, såsom utgörande andra delen af Hr Cygnæi dikter. Skådespelet »Efter femtio år» är ock under pressen. Hr Emil von Qvanten, känd såsom utgifvare af »Lärkan» i tvenne årgångar och sjelf en lyrisk diktare af intagande behag, utsänder till julen en samling poesier, som med intresse emotses. Författaren sjelf gungar fjerran från fäderneslandet bort öfver oceanerna under en för hans helsa företagen resa till Batavia. Slutligen väntas i bokhandeln en hel liten jul-literatur af här gjorda öfversättningar, och när man erinrar sig den massa af utan urskiljning valda barnaböcker och annat mer, som till julen vanligen hitströmmar från Stockholm, kan man icke annat än med nöje se en börjande inhemsk spekulation åt samma håll, under förutsättning att här göres ett bättre val.
7 Den af Professor Gyldén stiftade konstnärsföreningen har sedan månadens början föranstaltat en exposition (numera af 32 numror) innehållande, jemte några utländska, hufvudsakligen finska målares nyaste taflor. Expositionen har icke lyckats vinna den uppmärksamhet från den stora allmänhetens sida, den dock så väl förtjenat både för egen och för sakens skull. Det hade varit glädjande att öfvertygas om motsatsen, ty detta företag har ej utan skäl blifvit betraktadt som en fråga. Men ville man, blind för alla de gynnsama tecken, hvilka från flera håll bebåda en konstens gryning äfven här i vår kulna nord – konstnärsföreningen sjelf och dess exposition äro ju ett sådant tecken – ville man, förbiseende detta, af en sviken förväntan på mängdens deltagande taga sig anledning att förtvifla om konsten och dess framtid, då skulle man mycket misstaga sig. Konstnärsföreningen är en fråga ställd till massorna – ty för att genom expositioner samla det kapital den åsyftat, behöfver den onekligen massornas tillträde. Således hvad bevisar det, om massorna stå passiva? Det bevisar endast, att intresset för konsten, fem eller sex år gammalt i Finland (något sådant kan väl föga förutsättas före Konstföreningens tid), ännu icke nedträngt och, efter gången af all mensklig utveckling ännu knappt kunnat nedtränga till den stora allmänheten. Och erhåller Konstnärsföreningen, med sitt ädla, kärleksfulla syfte, detta svar på sin fråga, bör den väl derföre misströsta, och säga: konsten dör! Bör den icke hellre i sitt nuvarande skick anse sig sjelf för en vacker anachronism, en skön illusion, hvars outförbarhet består deruti, att den redan förutsatt som gifvet det allmänna intresse, hvilket först ur en längre tids bekantskap med konsten kan utveckla sig? Och vore den väl derföre förlorad? Skulle den icke i sådan händelse, närmare ansluten till Konstföreningen och viss om dess|87 3| medverkan, dock kunna bibehålla sitt väsendtliga syfte, den artistiska produktionens betryggande?
8 På musikens gebit, likasom på literaturens, nödgas jag begynna med något som icke blir af. Det är beklagligen alltför sannolikt, att symfoniföreningen i vinter tiger stilla som muren. Orsaken är hvarken kallnadt intresse hos dem som stått i spetsen derför, eller brist på uppmuntran från allmänhetens sida; få företag åt detta håll hafva rönt en så allmän välvilja, som symfoniföreningen. Orsaken är den kända bristen på ett musikaliskt kapell. Akademiska musikföreningens medverkan de förra åren förtjenar ett tacksamt erkännande; men ensam, äfven med biträde af militärmusik och några få för tillfället engagerade, kan den icke fylla alla stämmor, icke sammanbringa en ensemble af det omfång som fordras. Hr Schnötzinger lärer, vid sin genomresa till Stockholm, benäget lofvat att göra sitt bästa för ett blifvande kapell; men om det numera på hösten låter sig göra, är ovisst. – Det skall glädja er att erfara, det akademiska sångföreningen undergått en reorganisation, i så måtto att samtliga afdelningars sångföreningar, efter att hvar för sig hafva inöfvat bestämda stycken, engång i veckan sammanträda till plenum plenorum, hvarigenom man fått tillhopa en väldig kör af 120 personer, 30 i hvar stämma. En ung svenska, Mad:lle Thalin, har med framgång debuterat som sångerska, och man hoppas kunna fästa henne vid Helsingfors. Nästa vecka ger Mad:lle Hanna Falkman, redan förut värderad uti de främsta sopranpartierna af Barberarn, Kärleksdrycken, Öknen m. fl. större musikstycken, en med intresse motsedd musikalisk soirée.
9 Hr Stjernströms theater fortfar att spela, om icke alltid för fulla, likväl oftast för goda hus. Repertoiren denna månad har varit skral: få pjeser af något värde och flera af intet. Man har något skäl att för November vänta ett bättre val, och bedrager ej ryktet, skola större och berömda stycken, såsom Erik XIV, Lucretia, Marie Tudor, Skulden och Stamfrun, vara eller komma under inöfning. Hr Stjernströms personal är talrik nog att besätta, om också icke alltid att fylla ensemblen i pjeser af större omfång, och säkert är publiken mera belåten med goda stycken, äfven om utförandet har brister, än med söndagspjeser exequerade i all fullkomlighet.
10 Att Hr Rappo med sina 62 och Hr Bils med sin trolldom hota att under genomresan hemsöka Helsingfors, är bekant. Af större intresse för konstvännen är den underrättelse, att Petersburgs italienska opera denna vinter skall öfverträffa sig sjelf. Aldrig har en sådan mängd af Europas utmärktaste sångare och sångerskor sammansvurit sig att förtjusa det guldsmidda, det frikostiga Petersburg. Mången Helsingforsare skall valfärda dit och vid återkomsten kasta en melankolisk blick på sin hemstads theaterhus; men gif oss Urals grufvor, och vi skola gifva eder ett Italien igen. Italien finns numera endast i sången.
11 Au revoir.
Kommentar
Det finns inga kommentarer till de enskilda artiklarna och artikelserierna i delutgåvan.
Leopoldiner-Bref 17.
1851 Oktober 31.
1 Min fröken!
2 Oktober har i år liknat en af sagornas hexor, hvilka ännu på gamla dagar, med tillhjelp af wunderelixirer och|87 2| trollkurer, bibehålla en skenbar ungdom ända till det ögonblick, då förvandlingens makt får öfverhand och den tjusande sköna plötsligt omskapas i en varg eller en groda. Eller man kunde likna Oktober vid en hafsfru: ena hälften en skön och varm flicka, andra hälften en ful och iskall fisk. Ännu inpå medlet af månaden log öfver denna kulna nord en mild eftersommar; luften var så ljum, att jägaren i skogen afkastadeoriginal: afkakastade sin rock och piltarne vid stranden simmade som i Augusti. Alla nejder buro den nordiska höstens trefärgade fana: grönt, blått och gult, men det höstliga gula bortskymdes ännu af lundernas grönska och sjöarnas blå. Det var i naturen ett lugn och en mildhet, likt dem af en lycklig ålderdom. Men förgängelsens dagar kommo, regnskurarna bröto in omkring d. 18:de, luften afkyldes, förlorade sin jemnvigt, och slutligen utbrast den 29:de bittida på morgonen en rasande ostlig storm, hvars like man icke haft på många år. Thermometern visade – 2°, (man hade förut haft 8°) ofantliga massor af snö drefvo in ifrån hafvet, förmörkade luften och hopade sig fläcktals till manshöjd på gatorna. Gående mot vinden kunde man endast med möda andas och alldeles icke se upp, ty nålhvass slog snön emot ansigtet. All trafik var afbruten, torgen toma; spektaklet måste inställas. Det var en bister dag, mer vild än en snöstorm i Februari, ty nu ökade hafvet, svart, skummigt och rytande, stormens fasor. Vid hamnen, der jakter och galeaser, till stor del med vedlast lågo tätt vid hvarandra, var ett dån, ett brak och ett hårdt arbetande, så att den ena ej kunde höra den andra på några stegs afstånd; en del af fartygen sjönko i marvatten, andra slungades mot hvarandra eller emot quaierna och krossades i stycken; flera af hamnens inre delar voro alldeles betäckta med flytande spillror och ved. Och likväl är att befara, det denna tafla af vildhet och förstöring inne uti en skyddad hamn var ett intet mot skräckscenerna ute på hafvet i sjömörker, storm, snö och isande frost.
3 Så slutades denna Oktober, hvars början var så mild och skön. Och utomlands har man knappt tillslutit kristallpalatsets portar, der freden och civilisationen nyss firat en af sina skönaste solskensdagar, innan hotande molnmassor begynna att skocka sig på den politiska horizonten och man redan på afstånd tycker sig höra gnyet af 1852 års stormar. Har då den mödosamt tillkämpade, den med kopparfjettrar kedjade hvilan blott varit den stiltie, som plågar föregå söderns jordbäfningar? Det är en fråga som sväfvat på mången läpp i denna jernålder, som utomlands följt efter revolutionernas rus.
4 Af tidningarna har ni sett de olyckor och missöden, som i år drabbat ångfarten. Om skörden i landet inlöpa nu officiela underrättelser, hvilkas resultater väga emellan dåligt och medelmåttigt. Grannriket Sverige synes likaså vanlottadt; Gottland ensamt har skördat en rikare vext. Då icke heller Östersjöprovinserna synas ha skördat en ymnigare gröda, torde höga spanmålspriser vara att vänta på våren. Härtills har man icke sport någon ovanlig stegring; rågmjölet har här sålts till 35 à 38 kop. pr lispund. Af intresse blir det att se, hvilken verkan den nya jernvägen mellan Moskva och Petersburg kommer att hafva på östra Finlands spanmåls- och mjölpriser. Att dessa skola i följd deraf falla så lågt, som mången jordägare i nejden af Wiborg nu befarar, är föga troligt. – Potatesskörden är mångenstädes i landet ett kapital på osäker hand: man vet hvad man nedlägger i källrarna,; men man vet icke hvad man en dag skall derifrån upptaga. Torgpriserna i Helsingfors äro på en del artiklar (smör, hö m. m.) höga, på andra deremot, såsom kött, saltfisk och ved, ganska lindriga.
5 Universitetet räknade vid inskriptionen den 15 Oktober 491 närvarande (således, med inräkning af absentes, minst 600) promoti och studenter, den högsta ziffra, som någonsin räknats i Åbo och Helsingfors. Närmast högsta ziffran var, 1849 om hösten, 471. Bland afdelningarna är numera den tavastländska till antalet minst (56) och den vestfinska störst (114). Nyländska afdelningen (97) har, sedan flyttningen till Helsingfors, nära fördubblats. Vid inskriptionen erinrade rector magnificus de studerande i några varma ord om vigten af att med mogen pröfning välja en framtida bana, – ett ämne hvars betydelse både för individen och fäderneslandet alltid, men törhända nu mer än någonsin, förtjenar att framhållas. – Af tidningarna erfar ni att Professor Wallin, nästa år torde företaga en ny resa till det inre af Arabien. Universitetet, som derunder kommer att sakna Prof. Wallin, skall å en annan sida vinna genom den glans Prof. Wallin än vidare skall i utlandet sprida öfver dess vetenskapliga sträfvanden. – Ansökningstiden för Alexanderstipendium och reseunderstödet för unge literatörer utgår i dag. Såvidt jag har mig bekant, är det förra ansökt af Docenten Dr W. Lagus, det sednare af Docenterne Grönblad och Berndtson samt Dr W. Nylander.
6 Några literära soiréer höras icke af i höst. Deremot äro tryckpressarna i rask verksamhet. Sedan numera nya upplagor utkommit af Runebergs dikter, första och andra delen, är man äntligen i tillfälle att köpa skaldens samtliga arbeten kompletta. Af Hr Berndtsons vackra skådespel »Ur lifvets strid» är en ny upplaga snart att förvänta – en sällsynt framgång i vårt land, ty första upplagan spriddes i boklådorna först på slutet af sommaren och i början af hösten. Ett större sorgespel af Hr Cygnæus, hvaraf man förut i »Necken» sett ett fragment under rubriken »Kung Sigismunds värn» och der hjelten Clas Fleming har hufvudrollen, är likaledes snart att vänta af trycket, såsom utgörande andra delen af Hr Cygnæi dikter. Skådespelet »Efter femtio år» är ock under pressen. Hr Emil von Qvanten, känd såsom utgifvare af »Lärkan» i tvenne årgångar och sjelf en lyrisk diktare af intagande behag, utsänder till julen en samling poesier, som med intresse emotses. Författaren sjelf gungar fjerran från fäderneslandet bort öfver oceanerna under en för hans helsa företagen resa till Batavia. Slutligen väntas i bokhandeln en hel liten jul-literatur af här gjorda öfversättningar, och när man erinrar sig den massa af utan urskiljning valda barnaböcker och annat mer, som till julen vanligen hitströmmar från Stockholm, kan man icke annat än med nöje se en börjande inhemsk spekulation åt samma håll, under förutsättning att här göres ett bättre val.
7 Den af Professor Gyldén stiftade konstnärsföreningen har sedan månadens början föranstaltat en exposition (numera af 32 numror) innehållande, jemte några utländska, hufvudsakligen finska målares nyaste taflor. Expositionen har icke lyckats vinna den uppmärksamhet från den stora allmänhetens sida, den dock så väl förtjenat både för egen och för sakens skull. Det hade varit glädjande att öfvertygas om motsatsen, ty detta företag har ej utan skäl blifvit betraktadt som en fråga. Men ville man, blind för alla de gynnsama tecken, hvilka från flera håll bebåda en konstens gryning äfven här i vår kulna nord – konstnärsföreningen sjelf och dess exposition äro ju ett sådant tecken – ville man, förbiseende detta, af en sviken förväntan på mängdens deltagande taga sig anledning att förtvifla om konsten och dess framtid, då skulle man mycket misstaga sig. Konstnärsföreningen är en fråga ställd till massorna – ty för att genom expositioner samla det kapital den åsyftat, behöfver den onekligen massornas tillträde. Således hvad bevisar det, om massorna stå passiva? Det bevisar endast, att intresset för konsten, fem eller sex år gammalt i Finland (något sådant kan väl föga förutsättas före Konstföreningens tid), ännu icke nedträngt och, efter gången af all mensklig utveckling ännu knappt kunnat nedtränga till den stora allmänheten. Och erhåller Konstnärsföreningen, med sitt ädla, kärleksfulla syfte, detta svar på sin fråga, bör den väl derföre misströsta, och säga: konsten dör! Bör den icke hellre i sitt nuvarande skick anse sig sjelf för en vacker anachronism, en skön illusion, hvars outförbarhet består deruti, att den redan förutsatt som gifvet det allmänna intresse, hvilket först ur en längre tids bekantskap med konsten kan utveckla sig? Och vore den väl derföre förlorad? Skulle den icke i sådan händelse, närmare ansluten till Konstföreningen och viss om dess|87 3| medverkan, dock kunna bibehålla sitt väsendtliga syfte, den artistiska produktionens betryggande?
8 På musikens gebit, likasom på literaturens, nödgas jag begynna med något som icke blir af. Det är beklagligen alltför sannolikt, att symfoniföreningen i vinter tiger stilla som muren. Orsaken är hvarken kallnadt intresse hos dem som stått i spetsen derför, eller brist på uppmuntran från allmänhetens sida; få företag åt detta håll hafva rönt en så allmän välvilja, som symfoniföreningen. Orsaken är den kända bristen på ett musikaliskt kapell. Akademiska musikföreningens medverkan de förra åren förtjenar ett tacksamt erkännande; men ensam, äfven med biträde af militärmusik och några få för tillfället engagerade, kan den icke fylla alla stämmor, icke sammanbringa en ensemble af det omfång som fordras. Hr Schnötzinger lärer, vid sin genomresa till Stockholm, benäget lofvat att göra sitt bästa för ett blifvande kapell; men om det numera på hösten låter sig göra, är ovisst. – Det skall glädja er att erfara, det akademiska sångföreningen undergått en reorganisation, i så måtto att samtliga afdelningars sångföreningar, efter att hvar för sig hafva inöfvat bestämda stycken, engång i veckan sammanträda till plenum plenorum, hvarigenom man fått tillhopa en väldig kör af 120 personer, 30 i hvar stämma. En ung svenska, Mad:lle Thalin, har med framgång debuterat som sångerska, och man hoppas kunna fästa henne vid Helsingfors. Nästa vecka ger Mad:lle Hanna Falkman, redan förut värderad uti de främsta sopranpartierna af Barberarn, Kärleksdrycken, Öknen m. fl. större musikstycken, en med intresse motsedd musikalisk soirée.
9 Hr Stjernströms theater fortfar att spela, om icke alltid för fulla, likväl oftast för goda hus. Repertoiren denna månad har varit skral: få pjeser af något värde och flera af intet. Man har något skäl att för November vänta ett bättre val, och bedrager ej ryktet, skola större och berömda stycken, såsom Erik XIV, Lucretia, Marie Tudor, Skulden och Stamfrun, vara eller komma under inöfning. Hr Stjernströms personal är talrik nog att besätta, om också icke alltid att fylla ensemblen i pjeser af större omfång, och säkert är publiken mera belåten med goda stycken, äfven om utförandet har brister, än med söndagspjeser exequerade i all fullkomlighet.
10 Att Hr Rappo med sina 62 och Hr Bils med sin trolldom hota att under genomresan hemsöka Helsingfors, är bekant. Af större intresse för konstvännen är den underrättelse, att Petersburgs italienska opera denna vinter skall öfverträffa sig sjelf. Aldrig har en sådan mängd af Europas utmärktaste sångare och sångerskor sammansvurit sig att förtjusa det guldsmidda, det frikostiga Petersburg. Mången Helsingforsare skall valfärda dit och vid återkomsten kasta en melankolisk blick på sin hemstads theaterhus; men gif oss Urals grufvor, och vi skola gifva eder ett Italien igen. Italien finns numera endast i sången.
11 Au revoir.