ZT–Sofia Topelius 26.4.1858
Kommentaari
Kommentar
Punktkommentarer
stycke – textställe – kommentar
1 hvarvid Mamma får läsa mera i tidningen. En rapport från branden ingick i Helsingfors Tidningar 24/4 1858.
1 rara sällsynta.
1 cession konkurs.
1 Har man ej fått reda på NyCarleby brand? På magistratetens uppdrag undersökte stadsfiskalen Forssén brandorsaken 18/1–20/1 1858. Branden befanns ha uppkommit i ett uthus tillhörande sjökaptenen Anders Granholm i hörnet av Södra Torggatan och Ågatan. Orsaken till branden kunde inte fastställas, men mordbrand har ansetts som sannolik (Birck, Nykarleby stads historia II 1980, s. 560–567).
1 Bra var det [...] skref till Wiborg Insändaren har inte kunnat spåras.
1 kustos här: ordningsman.
1 nufsar nappar tag.
1 kuddor (dial.) kor.
Manuskriptbeskrivning
- Kirjeen arkistotunnus: 885
- Lähettäjä: Topelius, Zacharias
- Vastaanottaja: Topelius, Catharina Sofia, f. Calamnius
- Arkisto: Nationalbiblioteket
- Kokoelma, arkistotunnus: Topeliussamlingen 244.97
- Tyyppi: brev
- Tila: original
- Koko: 21 x 13,5 cm
- Arkkeja: 1
- Lehtiä: 1
- Kirjesivuja: 4
- Väri: vitt
- Laatu: skrivpapper
- Kuosi: vattrat, vattenlinjer
- Kunto: välbevarat, frånsidans text syns
- Materiaali: svart bläck
Zacharias Topelius till Catharina Sofia Topelius 26.4.1858
Helsingfors måndag 26 April 1858.
Min älskade Mamma!
1 Wi tänkte skrifva i fredags, men det blef ej af, vi voro något sömniga, och bestyr hade vi med ett och annat. Saken var att kl. 1 på natten blef en större eldsvåda alldeles bredvid Borgströms – det var Tikkanens nedra envånings hus, som brann, hvarvid Mamma får läsa mera i tidningen. Sedan jag varit der en stund, gick jag hem efter Emili, för att följa henne till Borgströms kl. 2 på natten, och vi voro der till kl. 3, då faran var öfver. En temmelig brasa låg öfver Borgströms stenhus mot strandsidan, detsamma der jag bodde förr, men det var sten och stod tappert emot – fast redan allt löst var bergadt. Herrarna voro temligen handfallna, Borgström sjelf och Leonard krassliga, men gumman och Lina raska. Jag gjorde åtminstone den nyttan att skuffa gardister på taken. – Tikkanens hus det brann med nästan all lösegendom, deribland reverser för 11,000 rubel s:rsilver i en fastskrufvad kassakista och ett bibliothek med rara böcker. Ingen i huset märkte elden, innan de uppväcktes af två herrar, som gingo förbi, och då var det bara att springa ut|| och nappa silfret med sig från skåpet. T. sjelf blef något bränd, när han skulle in engång till – barnen fördes till bergmästar Tengström. Två studenter, Blomstedt och Pelander, hade en kammare invid tamburen. De måste springa i bara skjortan ut genom fönstret och skadade sig något på glasskärfvorna. Det otäckaste är att man talar om mordbrand och beskyller derför mag. Kinnunen, som förr köpte af Tikkanen Öhmanska bokhandeln, men gjorde sedan cession, och Tikkanen hade nu hos sig konkursmassans lager, som han lyckligtvis fick försäkradt 5 dagar förut för 5000 rubel. Kinnunen skall ha blifvit sedd der kort före branden i det klara månskenet, och kl. 1 har han kommit till poliskammaren alldeles full och begärt nattqvarter. Sådana historier! Har man ej fått reda på NyCarleby brand? Hvad är det för en skral undersökning? Det måste nödvändigt komma i Maj en tacksägelse från understödskomitén. Jag erbjöd mig i bref till Montin att, om de så ville, sätta upp ett koncept, men icke ville jag synas för påhängsen – bara det görs. Bra var det att Blank skref till Wiborg – ej för min skull, ty nog kan man uppbära smädelse för mindre|| än för den djerfheten att ha velat rädda sin födelseorts bestånd – men för stadens egen skull, då hela saken framställdes som en intrig af jordägarne. – Min tanke om Tants revers är att den bör förnyas; det är ju en enkel sak, som tant ej kan misstycka; ty faller hon undan, så anse sig barnens förmyndare förpligtade att neka tillvaron af en skuld, på hvilken intet skrifteligt finnes. – Ännu om Wiborg; inte skall mamma bry sig det minsta derom; den stackars Alfthan har blamerat sig så, att det nästan är synd om honom. Nog skall jag berätta för Zache om en tidningsskrifvares öden, men hjelper det ej bättre, än mammas varningar förr till mig i den saken, så rår jag ej för det. Barnen äro nu trefliga, utom att Zache drags med ältan eller frossan, hvad det må vara, som hindrar honom att återfå krafter och hull. Emellanåt har han feber, emellanåt är han kall, och kinin tycks ej bita på honom. Deremellan är han glad – utom sig af förtjusning öfver hästar och bra klok för resten – äfven en kustos för systrarna – han nufsar om Toini, bara hon blir för närgången. Toini och Eva äro hjertans trefliga, och det gjorde dem godt att vara ut ett par vackra dagar. Eva är fet och duktig.|| Toini har ännu små frosskänningar. Visst skulle farmor ha bra roligt att se dem. – Jag brukar ofta skicka Eva med bud till Fina: att ”söta Fina, kom och valla oss”, men Toini gjorde häremot den invändningen: ”inte är vi några kuddor.”
2 Jag hinner nu ej mera – många bestyr – och hinder – Mille får sluta och försegla detta. Snart mera.
Mammas tillgifnaste
Z.