ZT–Sofia Topelius 4.4.1862

Zacharias Topelius till Sofia Topelius 4.4.1862

Helsingfors fredag 4 April 1862.

Min Älskade Mamma!

1 Wi ha nu Aprilsommarn med dess klara, lifvande solsken och skrala slädföre, just samma tid, som mamma sista våras var tvungen att uppskjuta sin resa. Wi ha så ofta kommit ihåg den för oss både sorgsna och glada tiden, som vi så litet kunde använda till Mammas och Fannys trefnad. Särskildt påminnas vi derom af vår lilla Rosa fattig, som nu åter står och väger på lifvets gränser, ehuru ej så klen och usel som förra våras . Turen har nu kommit till henne. I lördags om aftonen, när vi voro ensame hemma, blott med Oskar hos oss, sprang hon helt rolig omkring, hade en hatt på hufvudet och kallade sig Hjalmar Josendal. Natten mot söndag var hon kurrig, söndagsmorgon i feber, och vid middagstiden var sharlakansfebern utslagen. Hvarifrån den smittan kommit, det är ej lätt att förstå, ty nog ha vi vädrat och dammat både möbler och kläder, men kanske har dock något blifvit qvar.|| Mamma mins Dunckers barn, som brukade leka med våra. De voro för några veckor sedan här – Toini hade längesedan badat, och hvem kunde efter månaders förlopp ana någon smitta? Icke vet jag heller om det var derföre, men någon vecka efter sjuknade först Dunckers gosse och så flickan. Gossen kom sig, men den lilla Adele strök med efter blott tre dagars sjukdom. – De första dagarna hade Rosa på nattsidan af dygnet stark feber, på dagsidan mindre. Tisdagen var hon röd som en kräfta öfver hela kroppen. Emili penslade halsen de första dagarna, men när den ej tycktes sjuk, bad Willebrand oss upphöra dermed. Chlorkali har hon fått. Emellertid äro nu halskörtlarna svullna på insidan och tungan tjock, så att hon talar grötigt, men ingen röta, säger Wbd. Sedan natten mot i går har febern varit mindre, utslaget börjar ljusna. I dag åter mera feber och mycket slem. Hon påminner så mycket om Micha – samma ålder, samma sjukdom – samma tycke; hon ligger tillochmed i hans blårutiga kolt. Nog kan|| Mamma tänka sig våra minnen. Sköterskan är utom sig. Willebrand var här tre gånger i går, sista gången kl. 11 på aftonen. Nog tyckes han hoppas en lycklig utgång; vi voro så rädda för kastning på hjernan, men deraf, säger Wbd märks intet spår, och vi tycka äfven att hon är redigare i dag än i går, då hon var dusig och sof hela dagen. Annars matt och otålig. Hvad det nu sedan må bli, vet Gud i sin godhet. Om Han vill tukta eller endast pröfva oss, ske Hans vilje! – Toinis öga är på bättringen, fläcken har blifvit tunnare, men ännu går hon med lapp före. Becker gaf henne jod, och deraf har hon fått utslag med vattenbläddror, så att hon måst stadna med joden. De öfriga äro raska, bara nu Mille håller ut, hon kan ej sköta alls om sig sjelf. Aina och Aline äro hemma från skolan; William har fått bo hos Deckers tillsammans med en annan gosse. Också vår jungfru är sängliggande midtunder byket – så att här blir nu Mamma åter trakterad med bara sjukdomshistorier. I går kl. 7 på aftonen dog mycket hastigt vår gamla vän Albin Stjerncreutz, öfverstlöjtnanten. Han gick ut kl. 6, kände sig må illa och tog isvoschik hem. Då|| mötte han Willebrand, som föreskref honom att lägga sig och taga in att laxera. Häradsh. Zilliacus, hos hvilken han varit, följde honom hem – han klädde af sig, lade sig, suckade några gånger, och så var det slut. Det var ett hjertfel, som han haft uti många år. Therese Decker är nu och hjelper fru Stjerncreutz, som icke orkar med någonting. Gubben fattig med sina små svagheter var alltid mycket hjertlig mot mig – och på vår lilla bjudning för Falcks var han en af de få herrarne här. Han ansåg sig slägt med oss och ville beständigt att vi skulle umgås. – Jag vet ej hvad jag skall berätta Mamma till ersättning för alla dessa ledsama nyheter. Jo, att vi begagnat flickornas ledighet till att låta Löfgren måla Ainas porträtt. Det är nu halffärdigt, i naturlig storlek och ett s. k. knästycke, en bra nog stor tafla i oval. Det har all utsigt att bli mycket trefligt och likna vår lilla jänta. Hon står på Majniemi brygga, till venster ser man stugan och stranden, till höger näten och skogen. Eva ville nödvändigt ha lilla Naj nuj med, och Toini hade mycket bestyr med saken, hon tyckte Aina blef alldeles för brun – nog vet man när taflan är halffärdig. – Måväl, älskade Mamma och farmor! Gud gifve att jag i måndag kunde skrifva något gladare.

Mammas egnaste

Z. och E.

2 När vi frågade Rosa hvar hon var sjuk, svarade hon: ”pippi alltsammans”. – Hon har så mycket tagit sig, den sednare tiden, både till kropp och själ, så att farmor knappt skulle kännt igen henne – men nu skulle farmor visst åter göra det!

3 Borgström är återkommen och Myntfrågan hänskjuten till senaten. Generalskan Etholén har varit här – hon hitförde åt Hinrik B. hans lilla flicka, Selmas barn, och nu äro de så ytterligt rädda för smitta från oss, att knappt Mina Julin törs komma hit.

4 Tant hade någon sorts lungåkomma, men är nu bra igen. Wi sitta i karantän och träffa ingen af hela slägten. Blott Aina och Inna muntra oss med sitt prat, och om qvällarna har jag gjort vidlyftiga resor på kartan med Toini och Eva.

5 Janne Boman och Daniel voro här på middag i söndags. De åto i köket, men drucko kaffe inne hos mig, så att vänskapen var fullkomlig.

e