ZT–Sofia Topelius 10.2.1868

Zacharias Topelius till Sofia Topelius 10.2.1868

Åbo

Min Älskade Mamma!

1 Tack för de kära raderna af den 5 Febr. Bästa nyheten var att Mamma Gudilof fått vara frisk. Jag har också från de mina i Hfors fått bättre underrättelser, att Aina småningom repar sig. Om nu Mille också finge vara vid helsan, så tager jag min landsflykt så tålmodigt, som jag bör. Någon nöd går icke heller på mig, annat än kalaserna, som äro ansträngande och föga tidsenliga. Jag hoppas de nu äro i det närmande slut, men de sednare dagarne ha vi fått vara nog mycket i redet. I lördags voro vi hos landssekreter Geitel, i söndags på middag hos erkebiskopen, i dag på dito hos Reuters och i qväll på supér hos doktor Indrenius, bror till vicekansler. Hos Reuters var en särskild tillställning. När vi stego upp från middagsbordet och kommo ut i salongen, sågs hela det stora förmaket bredvid fullt med barnahufvuden, från 4–5 år ända till 17–18. Det var hela mamsell Hörlins flickskola, 82 elever, och mamsell Holmbergs barnträdgård, 20 eller 30 pyren, och de stämde upp första Sylviavisan med en särskild vers, tillsatt utaf fru Reuter. Jag måste|| säga, att denna vänlighet rörde mig mer än alla andra. Lärarinnorna voro med; jag tackade dem och gick in i skocken och tog så många jag kunde i hand och kysste de minsta och pratade med dem, och så sjöngo de Wårt Land, och små pyrena sjöngo visor, som jag skrifvit för småbarnsskolorna. Det var mycket vackert och roligt, jag såg tårar i flera utaf de äldres ögon. Nog är det som Mamma säger, hur skulle jag högmodas, jag som fått allt till skänks af vår gode Gud, och allt är Hans ära, icke min! Men det gläder mig så innerligt, när jag ser barnen hålla af mig; ingen hyllning är mig så kär, som deras. Om jag engång kunde lemna efter mig det minne, att ha gjort något för barnen, så vore det min största belöning, – och icke belöning, utan en oförtjent nåd. Kanske är det så med oss alla, ju äldre jag blir, desto mera drags jag till barnen, – med dem tycker jag att jag är i min rätta kallelse och der wår Herre skickat mig. Gud vare lofvad för det, – det är allt Hans gåfva.

2 Jag kommer nu hem från bjudningen hos doktor Indrenius. Der var mycket gentilt, både rum och annat, han har ju med sin senare fru, enka efter kapten Ekestubbe, fått jemte två snart fullvuxna flickor, 60,000 rubel. Komitén var der och erkebiskopen och några andra, omkring 40 personer, och der sjöngs, och tal höllos|| och besvarades af Schauman, och de voro hjertligt välmenande. Indrenius och jag ha varit studentkamrater och promotionskamrater; han är bror till vicekansler. Jag kan ej säga annat, än att vi i Åbo rönt utmärkt välvilja, här och öfverallt. –

 

Tisdagsmorgon 11 Febr.

3 God morgon, min älskade Mamma! Gud gifve sin nåd till en ny dag, och att vi måtte vara flitigare, än i går. Wi hunno i går till N:o 148; i dag arbeta vi tillsamman både f. m. och e. m. och hoppas hinna till 170. Det är en stor lycka, att vi fått vara friska, i synnerhet Schauman, som har en så vacklande helsa och som är den oumbärligaste af oss alla. Måtte vi af Guds ande få kraft att föra detta arbete, om icke till slut, så åtminstone till den punkt, som det för oss och vår tid är möjligt. Det kan också vara tid att få något färdigt, ty i öfvermorgon är det jemnt 50 år sedan psalmbokskomitén hade sitt första sammanträde den 18 Febr. 1818. Man trodde då, att det skulle vara ett par års arbete, och för att det ej skulle räcka så länge, föreslog kanslirådet Wallenius att man borde utan vidare antaga nya svenska psalmboken och endast förändra ordet konung till kejsare. Det skedde icke, och det var väl. Egentligen är det finska psalmboken, som tagit så lång tid, ty den svenska tog man först 1854 med allvar uti.|| Att detta blef af, är Bergenheims förtjenst, och jag undrar ej, att han med sina 70 år ville gerna se den nya boken färdig i sin tid. Runeberg har en stor förtjenst och Stenbäck ej ringa, de ha gjort undan det svåraste arbetet, men båda, i synnerhet Stenbäck, ha gjort det misstaget att putsa om versen på bekostnad af innehållets anda och kraft, och det är den vi söka att återställa. Vi gå ej från gamla psalmboken utan att noga öfverväga, om vi få något andligare, kraftigare, riktigare i dess ställe, annars låta vi det gamla stå qvar och bry oss föga om rimmen och sådant. – Icke är arbetet så ansträngande, som Mamma befarar, men nog upptager det så hela vår tid (utom oundvikliga vänner), att jag måste stjäla mig till min korrespondens. Schauman säger nu, att han ej kan dröja längre, än till denna månads slut, och då hoppas jag vi andra också få lof, hvad nu erkebispen må säga. Vårt tillämnade bihang kan likaså väl sammanskrifvas i Hfors. – Jag har nu skrifvit bara om mig, men hvad annat har jag att muntra Mamma med? Det gläder mig, att Ezer tarfligen står sig ut. I går berättades, att kapellanen i Pyhäjärvi bortom Brahestad alla år, och äfven i höstas, fått 30:de kornet af både råg och korn, det allramesta grobart. Han sådde 40 kappar råg och fick 40 tunnor. Men så har han ock med ett så litet utsäde|| en ladugård af 20 kor, följaktligen ypperligt gödt. Det är sannerligen ett föredöme, som ej är att förakta. – Från Helsingfors har väl mamma hört huru studenterne äro missnöjde. Först förbjöds dem att begagna sin fana vid Pippings begrafning – så bröt rektor upp deras telegramm från Upsala – och så få de nu höra, att Arppe, som först har sin professorslön 8000 mark, sedan sin rektorslön 4000 mk, sedan ännu sin press-styrelselön 7000 mk, summa 19,000 mk, ännu vill ha 2,000 mk i personelt anslag. Det är ledsamt för Arppes skull, han har många förtjenster, men sådant ruinerar allt medborgerligt anseende. Jag har ej velat tro hvad man härtills sagt, att han samlar till sina jordagods; men nu vet jag ej hvad jag skall tro. – Här i Åbo soiréas och spektaklas för nöden. Vi voro uppe i fredags på ett sällskapsspektakel; de bli inalles sex. Om de skulle äta litet mindre här, vore väl, men nog är folket här mera matmenniskor, än i Hfors. Icke ser man många tiggare, men de lära hållas undan vid arbetsinrättningen. Kakolafångarne äro nu beskedliga, sedan 56 fingo på ryggen och 30 skickades i jern till slottet. Det vore annars farligt nog, ty här finnas inalles öfver 800 fångar, och dagligen inkomma flera, mest för inbrott efter matvaror.

||

4 – Goda Mamma, helsa bror Albert, af hvilken jag nyss hade nöjet få bref. Jag hinner ej denna gång svara, men det var beskedligt, att han kom ihåg mig. Helsa också Fanny, att Selma varit här på en ny tur; jag tror jag skref det förra gången. Jag hade så knappt om tid att prata med henne. – Af vårt slöjdbolag har jag ej hört på länge. Om de finge några små lärftsproflappar genom Emili: sådant fås af den och den bredden till det och det priset, så kunde pengarna skickas och uppköp göras efterhand; det vore blott sedan att få det till Hfors. – Här köpes endast på torget slöjdartiklar för Åbo bolags räkning. – På Snellman klankas här mycket, de säga att han blandar sig i allt och ger befängda ordres per telegraf.

5 – Nej, nu hinner jag ej mer, än hjertligen helsa alla vännerna, och så kysser jag Mammas händer och är, såsom alltid, Mammas egen

Z.

6 Bergenheim talar ännu om sitt besök på Kuddnäs, när han var efter pappa till sin sjuka far, men pappa kom för sent till Wasa. – Han var ansedd som den bästa läkaren, sade B.

7 Helsa Stina. – Har ej Fanny någon helsning eller kommission till Åbo?

8 Jag tror jag redan berättade om min 72 årige nye bror, Ithimaeus; – han ser yngre ut än jag. – Presidenten är 74 år och vore annars rask, men hans venstra lår vexer ut i en stor svulst –

9 Helsa moster Calamnius. Det var ju bra, som mamma ställde det. – Hvad skulle ej Thilda W. ha kurage, när Ottilia Essen hade det?

10 Finska komitén, de lyckliga, sluta i thorsdag och resa hem.