ZT–Sofia Topelius 20.9.1863

Zacharias Topelius till Sofia Topelius 20.9.1863

Helsingfors 20 Sept. 1863, Söndagsafton.

Min Älskade Mamma!

1 Förra brefvet hann jag ej sluta, emedan jag måste ut till den stora, för hela vårt land så vigtiga högtiden. Nu vill jag skicka några ord derom som tillägg till Grundfelts muntliga berättelser. Jag vet ej, om Emili hinner skrifva. Hon är ju åter sjuksköterska, stackars Mille, just som hon kom hem! Gud gifve att det ej åter verkade skadligt för den helsa hon genom Guds godhet vunnit tillbaka. Hon sköter om Ludvig, som bor hos oss. Jag kan vara riktigt ond på det Söderköping och dess vattendoktor. De läto honom bada så oförnuftigt och sköljas med 8 graders vatten, att han, med all sin uppoffring, återvände sämre än han for. Här blef han småningom sämre, och i förrgår måste han lägga sig mellan lakan i en svår lungkatarrh, som kan bli lungsot, om han ej sköter sig väl. Ingen glädje är oblandad här i verlden, åtminstone är det sällsynt, och så hände sig just i fredags, när våra hjertan vidgades af glädje och kärlek för vårt älskade fädernesland, att vi fingo detta bekymmer med Ludvigs sjukdom. Olga Lindqvist bor nu också här för att se efter sin gubbe, och han ligger uti mitt gårdsrum. Men hon är så klen, fast annars en så öm och älskvärd maka, att Emili ändå får ha mesta bestyret, som är mera svårt också derföre att vi ej fått Fina tillbaka ännu. Det är ett ledsamt streck i deras reseplan, de skulle ju nu återvända till Uleåborg, och nu kan det hända att Ludvig ej får gå ut på en månad. Barnen bo hos Linséns; Olga bodde der också allt tills i förrgår. Nu tänka vi ställa tillsvidare så, att Ludvig och Olga flytta i sängkammaren och Emili bor i mitt gårdsrum sålänge.

||

2 Grundfelt bodde fem dagar hos oss och flyttade sedan till eget rum. Olga Nummelin är ännu qvar, men reser endera dagen. Hushåll och fläng ha varit tröttsama för Mille, så att med bekymret för brodren har följt en snäf af den stygga bleksoten, och sömnen har ej alltid varit Marstrands lurar. Gud gifve detta nu hade sin snara öfvergång, så vore vi så lyckliga att se min älskade Mille åter rask som i yngre dagar! – Barnen äro gudskelof friska och ha varit med om kejsarn, det förstås. Fyra dagar hade de lof från skolan och börja åter i morgon. Jag sjelf har varit rask och – skam få min tunga – icke märkt ens en smula af frossan. Detta nu om våra husliga angelägenheter. Jag vill blott tillägga att koffert och syltlåda kommo riktigt fram. Emedan lådan ej öppnades strax, märkte vi först några dar efteråt att den läkt, och då befanns en butelj hallonsaft sönder. Från Sofi ha vi fått den väntade syltlådan, men hon ligger ännu i ångbåtsmagasinet.

3 Nu om den stora dagen, den 18:de! Det var en vacker högtid, bodarna stängda och alla högtidsklädda. Jag hade skamligen glömt timman, när biljetter till kyrkan utdelades, så att Mille slapp ej dit, och hon såg endast kejsarn tåga rida förbi, der hon satt i universitetsfönstret. Aina var på läktaren och sjöng med, jag fick plats med universitetsstaten. Allt gick vackert och högtidligt, utom att Borgå bispen såg ut som ett gödsvin och grymtade fram sin helsning vid kyrkdörren. Domprosten Borg predikade först på svenska, sedan detsamma i ett rapp på finska, och mycket tåligt och värdigt satt kejsaren och hörde på, utan att förstå ett ord. Den stora kören var mycket högtidlig, tedeum ståteligt, och riktigt gripande var det till sist, när kören, orgeln och gardesmusiken instämde på engång. Det var egentligen två|| körer: den större, der Aina var, ofvanför altaret och en mindre kör på orgläktaren. Sedan bar det af till rikssalen, men der var jag ej med, utan hurrade med den andra hopen utanföre. Throntalet utdelas tryckt kl. 2 e. m., man slets derom, och strax spred sig den stora nyheten, att kejsaren först bestämdt lofvat nästa landtdag om tre år och sedan förklarat sin afsigt vara att gifva periodiska landtdagar, motionsrätt åt ständerna, verklig skattebevillning och inga statslån utan ständernas hörande. Der saknades bara tryckfrihet. Emellertid var spetsen bruten af oppositionens fruktansvärda glaf, och visst folk kunde ej förlåta Alexander, att han frivilligt och opåmint hade beviljat just det som man hade gjort så stora rustningar att pocka sig till! Tänk så skamlöst det var! Nu hade man bara tryckfriheten att rida på, och så alldeles litet var det väl icke, helst när vederbörande kommo och förbjödo tidningarna att kriticera landtdagens förhandlingar. Man var så hjertans nöjd att få skrika åtminstone öfver det. Och Dagbladssvansen himlade sig och beskifvade sig öfvermåttan, men annat folk tyckte att man åtminstone först borde vänta den ännu ofödda presslagen, innan man ilfänades öfver att herrarna Bergh och A. Schauman ej fingo i sina spalter regera landtdagen. Att det hurrades duktigt och af hjertat, det kan jag bevittna, och oaktadt allt rabulisternes motstånd, gingo sjelfva studenterne om qvällen med 200 facklor och sjöngo för kejsaren. Kejsaren kom ut på balkongen och tackade. Både i kyrkan och rikssalen voro fotografer på läktarne och aftogo hela församlingen. Dessutom|| är Ekman hitkallad att måla ceremonin på rikssalen och får 3000 rubel, utom fri resa. – Festbalen var präktig. Från oss var jag ensam der, men Aina, Toini och Eva voro hos Engströms i öfra våningen och fingo sedan en plats i telegrafstationen, så att de kunde utifrån se in i balsalen och osedda betrakta hela herrligheten. Kejsarn och hans fyra prinsar voro blida och vänliga. H. M. gick omkring bland mängden och talade med än den ena, än den andra. Adolf Wasenius blef så perplex, när H. M. oförmodadt tilltalade honom på franska, att han icke förstod ett ord, men svarade ändå: oui, sirespråk: franska! – H. M. frågade Leopold huru många man han hade i sjöekipaget, och L. täcktes ej svara 22, utan sade: de mesta äro bortkommenderade. Nå, frågade H. M., huru många officerare har ni då? – En, ers majestät. – Således en chef, en officerare och inga fartyg! sade kejsarn och skrattade. – Prinsarna dansade immerfort, tillochmed lilla Alexei, som är 12 år och gick der med ett bredt, blått ordensband och stor krachan som de andra. En dag, t jag tror det just var i fredags, tappade gossen sin krachan, och en jungfru hittade den utanför universitetet. En polis såg det och ville taga stjernan ifrån henne, men hon gaf ej, utan gick sjelf till palatset, slapp in, gjorde reda för saken hos hofmästarn och fick 5 rubel silfver. – Lilla Wladimir, 16 år, han som är den vackraste, och som mest liknar pappa och är alla flickors förtjusning, dansade tre qvällar å rad med Ninni, och när hon ej fjerde qvällen var på festbalen, frågade han efter henne. Skulle du ge honom korgen? frågade jag Ninni. Nej, sade hon; men det är lycka att han är prins. – I lördags hölls gudstjenst och mönstring med gardet. Alexander Alexandrovitsch kommenderade, och sedan var middag dukad på kaserngården. Der smakade kejsarn på all deras mat, börjandes med bränvinet, hvari han drack gardets och sin sons skål. Jo, der må tro att det hurrades. När mönstringen var slut omfamnade kejsarn sin son. Öfverste Ehrnrot och kapten Ammondt utnämndes till flygeladjutanter. – Bland andra utnämningar berättas, att tull-Born blifvit adlad – hvad pratar jag – inte Born, utan verkl. statsrådet Molander. – Måväl, goda Mamma, jag går nu med detta till jernvägen.

Mammas

Z.

4 Alla morgnar kl. 8 såg man kejsaren helt allena i grå schenell promenera kring staden. Många mötte honom, han helsade som annat folk. En stor hund hade han med sig. Honom klappade skolflickorna och klippte hår af honom till Souvenir, liksom Eva af Misse. – Det var vacker att se, huru de befriade f. d. lifegne muschikarne här välsignade honom! – Under paraden i lördags försökte en rysk soldat stjäla ett guldur af ett fruntimmer, men greps på bar gerning.

5 Hos ölbryggarn Brummer stals genom inbrott 1000 rubel s:rsilver, medan han var på balen. –