ZT–Sofia Topelius 9.4.1860

Zacharias Topelius till Sofia Topelius 9.4.1860

Helsingfors annan dag påsk 1860.

Min älskade Mamma!

1 Tack för brölloppsbrefvet. Wi kunde väl tänka det skulle gå ungefär så till, men det var ändå roligt att höra. Jag hade gerna velat se Hildegard som brud med en ung fästman, då måste hon ha varit ännu vackrare; men det är väl bäst som sker; de unga ha sina sidor också; icke undrar jag på att hon föredrog kända förhållanden framför okända. Nog hade hennes gamla vänner kunnat skicka henne något; vi undrade att Jenny glömde det. Rudolfine har ej varit här sedan vi fingo mammas bref; ett par dar förut voro hon och Josefine Wna och Lina på talko hos Emili och sydde hennes bruna sidenklädning, som hon fick till juklapp. Emili tycker mycket om Josefine W.; det är en så bra och klok flicka, säger hon.

2 Nå jag hoppas tullförvaltar Dovner lyckligt anländt med sina damer till påsk. Wi sakna Alexander, han var gammal vän och egen i huset. Jag skickade med honom ett sigill åt Mamma. Förlåt att det var med de krångliga anglosachsiska bokstäfverna, som man snarare får gissa sig till, men det kom sig deraf att jag köpte det färdigt och billigt hos Mellgren tillika med ett dylikt åt Aina. Kanske hade mamma hellre velat ha bara S. T? – Sigillet var omlindadt med brandstodsanmälan, hvilket lärer förundra mamma. Jag hade bordt upplysa huru dermed hängde|| ihop. Jag fick nemligen lof att stilisera om anmälan, derföre att gravationsbeviset icke var med, och ansöka hos direktionen att få inlemna det efteråt. Icke är jag alldeles säker om det beviljas, men tror det likväl, hvarföre Mamma är god och skickar mig det så fort det kan fås. Jag undertecknade anmälan: Sofie Topelius genom Z. Topelius, delägare, hvilket väl borde stoppa. – I denna vecka få vi nu ändtligen det välsignade nya reglementet ur händerna; det hade långt för detta varit färdigt, om vi ej råkat ut för en sölig och långtrådig rådman, som redigerade det.

3 Jag vet ej om Emili skrifver i dag och får derföre berätta att Sofi Leopold påskafton i förrgår på morgonen skänkte sin gubbe en liten pia till påskgåfva. Wi ha just ej hört något sedan dess, men hoppas att mor och dotter befinna sig väl. Sofi har merändels haft lätta skjutsar. Wårt namn tycks ha mera trefnad på qvinnolinien. Leopolds lilla Loll (Georg) är nu den ende ynglingen af vårt namn här i landet, och närmast honom är ingen yngre än Johannes. Gustaf ser ut att bli gammal ungkarl, Oskar fattig har ingen fast fot; hvad nu Jenny må skänka sin man, få vi höra i sommar. Lilla Loll är en hurtig och treflig pojke, min stora favorit; måtte han få lefva och bli en bra karl. – Jag taladesvårtytt Gustaf Turdin|| att skrifva till Blank om sina skogsfunderingar, och det blef ändtligen af. Gossen fattig behöfde nu resa ut, men det väger först och främst med reskassan. Numers, som hjelpt honom härtills, har svarat, beskedligt nog, att nu har han ej pengar förrän om ett år, men han vill gå i borgen så länge. Ingen annan än mig kan Gustaf räkna på till den andra, och jag får väl så lof, fast jag har mina slarfvar också på andra håll. Jag tror jag sist skref huru Gustaf fattig nu skulle behöfva vara hjelpt med en ganska ringa lott af fars och farfars fordna stora ägodelar! Gustaf är en hjertans god gosse, men nog har han svårt att komma från latmasken. Får han pengar, så väger det, om han skall fara till Tharand i Sachsen eller till Stockholm; jag råder till det senare; kanske hans mamma då kunde hushålla för honom; men Tharand anses vara förmer. – Oskar blir ej färdig med sin disputation och Julius ej med sin examen i vår: latmaskar äro de hela sällskapet, goda föresatser och dermed blir det. Flitigast är Johannes; nog kommer han fram, om han får lefva. Det är kanske hans tur, att det inte finns en fläkt poesi uti honom, bara rama verkligheten men den bestyr han på sitt sätt bra nog om.

4 Wi må gudskelof godt. Eva och Toini ha båda haft påssjukan och äro litet svullna ännu; Toini hade långfredagen feber hela dagen, men så gick det|| om utan annat än homöopatisk kinin, som vi ha stort förtroende för. De voro förut så kirriga. För lönnfrossa åtminstone tror jag ett bättre medel finns ej. Eva har dragits med tandverk, jag har haft min snäf deraf, och Emili har haft för mycket af en annan sort. Dessutom är hon hvar natt i krig med ett möss bakom tapeten i sängkammarn. Aina har sytt en större lampduk till deras lotteri i skolan; de tänka lotta ihop ett harmonium. Näsblod har den gumman haft emellanåt. Rosa åter blef vaccinerad den 3 April, och nu på 6:te dagen har hon sju pollor som se riktiga ut, men äro nog små ännu. Man rådde oss dertill, icke så mycket för att kopporna äro gängse (visst ha här varit några fall), utan fastmer för att ha det undangjordt innan tänderna komma. Ovanligt raskt barn är den gumman; Gud låte henne fortfara så. Hon är fet som en palt och stark så att hon håller på att klifva ur vaggan, sparkar och dansar och manövrerar sin tennskallra så att hon alltid får smala ändan i mun. Dessutom gladlynt och pratsam: mest liknar hon Eva. Några röda prickor har hon till födelsemärke, lyckligtvis bak i nacken. Jo, kära farmor, vi längta något alla, må farmor tro, efter sommaren, när vi, om Gud vill, få kullra på Kuddnäs igen. Ibland kommer det åt Eva att hon ”har så ledsamt efter farmor”– och häromdagen skrek hon: nu blir det sommar, nu syns stocken!”– det var en stock, som legat under snön på gården. – Måväl, Gud låte mamma vara rask, så går nog tiden. Icke undrar jag att ni sakna Hildegard. Helsa de nygifta från oss alla, och helsa Fanny.

Mammas egnaste

Z., E. Aina och pyringar.

5 Eva frågade häromdagen. ”Pappa, är det sannt att ryssarna ä såna stjälagubbar?”– ”Hur så?” sade jag. – ”Jo si pappa, de ha stjäli hela vårt land.” – Det lär hon ha uppsnappat någongång för ett halft år sedan – sådana öron ha de grytorna.

6 Gubben Etholén, kommerserådet, förlorade sin enda son, Justus. – Gumman Hjärnes ändalykt var bedröflig. När man ville skicka prest till henne, svarade hon: ”jag har lefvat utan det skräpet, och utan det vill jag dö.” Hon hade ej låtit sopa eller skura i sin sängkammare på 20 år, och der låg hon inmyrad i smuts under två gamla fällar. – Många kakelugnar fulla med bref brändes upp efter henne. Man fann äfven verser till ”Sveaborgs tappra försvarare.” Åt en student Kohlström, som bott hos henne, testamenterade hon två tunga skrin med okändt innehåll.

7 Nå, nu håller jag igen på med Läseboken. Bonnier vill ha mina ”Samlade mindre dikter”, 20 ark, à 12 rubel arket, med uteslutande rätt på 8 år. – Mad:lle Rosa Puget i Paris öfversätter Efter 50 år och begär att få alla mina arbeten.