ZT–Sofia Topelius 18.2.1866

Zacharias Topelius till Sofia Topelius 18.2.1866

Helsingfors Söndag afton 18 Febr. 66.

Min Älskade Mamma!

1 Jag kan ej låta Forsbacka och Widmanskan resa utan några rader åtminstone. De anlände i går lördag kl. 4¼ e. m. – Jag hade just tagit min middagslur, när bud kom att Inga satt i släden på gården. De hade då redan varit till Lappviken med henne, men ej träffat Falander hemma och ej blifvit mottagna, emedan der saknades förbindelse att erlägga kostnaden. Härom skrifver jag nu medföljande till gubben W:holm. – Aina och jag gingo ut till den stackarn på gården. Vi voro i svår mellanhand, ty så hjertlöst det förekom oss att ej be henne in, så svårt var det att göra det, både för att Mille just låg sjuk mellan lakan och ej fick oroas och för det att vi hade rakt ingen plats för henne till natten, och ville hon till Lappviken den dagen så måste hon vara der före kl. 7 på afton. Jag for då med henne dit för andra gången och sökte att muntra henne. Hon hade slitit ondt på resan af kall blåst och slädsjuka, – och nu var hon|| alldeles klart medveten af hvart vi förde henne, så det var just en af de svårare kommissioner. Hon gret så bitterligen, den stackarn, som aldrig varit hemifrån! Jag skaffade henne plats på mitt ansvar tillsvidare och fick ett rum, der Widmanskan fick ligga med henne öfver natten. Första entréen genom de långa halfmörka korridorerna, der de vansinniga qvinnorna tassade omkring i sin uniform med hvita dukar på hufvudet, var långtifrån inbjudande, och genast vi kommo till hennes rum, anmärkte hon att fönstret var så högt, så hon knappt räckte dit med handen. ”Det är för att ej få drag”, svarade föreståndarinnan, en mycket bestämd, men annars vänlig fru, som Inga visst får en nödig respekt för. En half timma gret hon med ens, medan sakerna buros in, men småningom tycktes hon lugna sig, och vi lofvade att helsa på henne snart. Ut får hon ej gå tillsvidare. Samma qväll skulle hon få ett varmt karbad. Mera får nu Widmanskan berätta. Inga lärer ha varit stygg första natten, eller som gubben Forsbacka sade: ”hon va så genom-pin-ilak på väjin.” – Men det skall väl gifva|| sig. Det är synd med den stackarn; – så bortklemad med ena handen och tyranniserad med den andra, hvad kunde det annat bli af en svag kropp och ett häftigt lynne?

2 För att Mamma ej skall vara orolig för Mille, vill jag strax nämna att hon några dagar lidit af en svår katarrh och när dertill nu kom en krämpa som icke hör till saken, måste hon lägga sig mellan lakan i går och var bra nog medtagen, men i dag är hon klädd och får nu bara hålla sig inne och stilla några dagar, så hoppas jag hon skall bli rask igen. De öfriga ha Gudilof fått vara friska. Vi ha ju nu också fått ordentlig vinter, och d. 10 Febr. begynte man åter köra på isarna. Oroliga ha vi varit för Thilda Häggström, men hoppas nu åter. Bäst vi genom Carolina Borgström fingo bud till Oskar Heikel att hans far var bättre, fick jag i thorsdags på morgonen telegramm från Pederse prosten med uppdrag att underrätta Oskar om fadrens död – en mera svår kommission, emedan ha trodde att fadren var i full konvalesens. – Om våra Gilles funderingar skrifver jag|| ingenting. Innerligt roligt har ungdomen haft – och jag med ibland – men nog har der varit en mening dermed utom roligheten. Aina har varit mera passiv och Berndt ej alls med.

3 Måndag d. 19:de. Vidmanskan och Fina ha träffat Inga i dag på promenad och under uppsigt med Lappvikens öfriga invånare. Hon har varit mera krånglig i början, men gläder sig att få träffa Julius, som nu några månader skall tjenstgöra på Lappviken. Jag hinner denna gång ej mera än hjertligen omfamna Mamma och eder alla, deri inneslutande barnen.

Mammas egen

Z.

4 P. S. Wi begagna tillfället att skicka Mamma några skålpund Sippola samt litet snask för kaffebordet.