Elfte Föreläsningen. 22/10 63

|100||566|

Elfte Föreläsningen. 22/10 63.

1 Norra Finlands uppodling. Intillemot medlet af 13:de århundradet var största delen af det inre finska höglandet, d. v. s. hela norra Tavastland och sö södra Österbotten, utom kustlandet, betäckt med djupa skogar och vidsträckta ödemarker, i hvilka Lappar kringströfvade med deras renhjordar. Men vid denna tid for biskop Thomas fram med eld och svärd emot hedningarna, och när sedan äfven Birger Jarl angrep Tavasterne i hjertat af deras land, uppstodo vigtiga folkrörelser, som bidrogo att befolka de inre och nordligare delarna utaf Fd. Alla Tavaster, som icke ville underkasta sig den nya läran och det nya öfverväldet, flyttade då längre norrut, så att en del bosatte sig vid norra delarna af Näsijärvis och Päjänes vattensystem, medan andra följde elfvarnas lopp till Bottniska Viken och på flera ställen framträngde ända till kusten. Här funno de före sig svenska kolonister, med hkahvilka utan tvifvel engång i fordom i deras tur under mången hård strid under sekler utkämpades, innan hvardera folket intog sitt bestämda område. tillkämpat sig landet af de der förut boende finska Qvenerne. Sid. 105. Ty likasom man ännu stundom i rent finska socknar anträffar svenska lokalnamn, så träffar man än oftare i de numera rent svenska socknarna finska lokalnamn; hvaraf vill synas, som skulle dessa båda befolkningar ömsom först svenskarne utträngt hvarandra Qvenerne och sedan sjelfva blifvit på en del punkter utträngde af Tavasterne, intilldess att slutligen svenska befolkningen blef rådande långs kuststräckan från och med Lappfjärd intill GamlaCarleby – med undantag af dent mellanskjutande Lillkyro, som förblef finskt, derigenom att Lillkyrofolket långs Kyroelf som stod i narm långs Kyro elf i ständig förbindelse med sina stamförvandter och af dem erhöllo kraftigt bistånd. – Från Dde inre Östb. socknarna vesterom|101||567| landtryggen förblefvo utträngdes åter de svenska nybyggena, så att dessa nejder nu äro rent finska. Fisket i strömmarna hade mycket inflytande på denna folkrörelse. Man finner att norra Tavastl:s invånare ända till senare tider gjort anspråk på fisket i Kyro elf. – Sålunda äro det nuvar. Wasa läns finska befolkning, af ren tavastehärkomst, under det att samma läns svenska befolkning fördelar sig socknevis i Smålänningar, Dalkarlar, Helsingar och måhända någon del uUpplänningar, hvaraf tydligt visar sig, att de måste ha inflyttat på mycket olika tider.

2 MedI norra Östbotten l.eller nuvar. Uleåborgs län bort deremot en helt annan befolkning, af omisskänneligen karelsk härkomst. Denna befolkning är påtagligen äldre än Wasa läns finska befolkning, och hufvudstammen är högst sannolikt ingen annan än det gamla Qvenerfolket, som var en förgrening af Karelarne och omtalas såsom bosatt i nordligaste Fd redan i 7:de eller 8:de seklet. Hafvet. Under sekellånga häftiga strider, af hkahvilka ännu några halft utplånade spår bibehållit sig i de nordiska sagorna, blef detta fordom mäktiga folk – som sträckte sig långt öfver nuvar. svenska gränsen och på vestra och långt nedåt Wasa län på östra sidan om hafvet, – (på en tid, då norra Fd kallades Qvenland och Bottenhafvn. Viken norrom Qvarken kallades Qvenerhafvet) – småningom undanträngdt. af sina vestra grannar – I vester af utbredde sig Helsingarne, – (hkahvilka då i sin tur gåfvo namn åt det angränsande hafvet: Helsingiabotn) – på finska sidan åter och dessa bistodo då sina svenska stamförvandter på östra sidan om hafvet att likas äfven der, från en del af kusten undantränga Qvenerna. På sSenare inknappades dessas Qvenernes område ytterligare af från söder inflyttande Tavaster, och så är det egentl. norra och östra delarna af Uborgs läns befolkning, som tillhör den gamla Qvenerstammen,|102||568| med deras kärna och stamsäte kring Uleå sjön, l.eller det en tid s. k. Kajaneborgs län, Kajanien, af Kainu, = QKainulaisetspråk: finska, Qvener. – Anm. Detta namn förblandades i äldre tider, för ljudlikheten, med svenska ordet Qven, Qvinna, och gaf upphof till sagan om ett Qvinnoland, ett Amazonrike i norden, som omtalas redan af Tacitus och synas antyda, att Qvenerne redan i tiderna närmast efter Chr. födelse varit bosatte i dessa nordliga nejder. – Bland Wasa läns f.finska befolkning finnes dessutom en folkstam, den genuina s. k. L

3 Härigenom arronderades nu redan vid tiden för Kalmare Unionens början de båda finska folkgrenarnas område i landet så, att om man drager en linie från F. Viken vid Fhamn till Päjäne och så vidare norrut, men derefter kröker linien åt vester långs loppet af Kalajoki elf, så blir allt – med några mindre afvikelser – allt land i öster och norr om denna linie Karelskt område, men allt land i Vester och Söder tavastländskt. – Svenska kolonisationens område vid kusterna naturligtvis undantaget.

4 Det fanns likväl ännu ett tredje eller fjerde folk, som, hvar det visade sig i Fd, slutligen undanträngdes af både Tavaster, Karelare, och Svenskar, och till asvårläst p.g.a. strykning misstrodt, fruktadt och förföljdt af dem alla, och det var Lapparne. Deras qvarlemnade namn och deras spår, de s. k. Lapinrauniotspråk: finska eller Lapprösena, lemningar af deras fordna bostäder, återfinnas ännu talrika nästan öfverallt i landets mindre odlade trakter. De sista nomadskarorna af detta för sin trolldom fruktade illa anskrifna, svaga, skygga och tillbakavikande folk ströfvade ännu på i början af 1400 talet med deras renhjordar i det inre af Österbotten, och i Keuru, Saarijärvis, och Wiitasaris nästan obebodda ödemarker, – erämaatspråk: finska – der endast sommartid då och då en skara finnar från det sydligare Tavastland infann sig, för att fiska i sjöarna. Men Lapparnes tillbakavikande från det öfriga landet hade då redan i sekler borja fortgått, och|103||569| slutligen försvaunno äfven dessa deras sista qvarlefvor från de finska folkens område, för att söka sin slutliga tillflyktsort bland de ogästvänliga fjällen i norr. Med Lapparnes kända motvilja för åkerbruk, odling och fasta boningsplatser, var det rent af en naturnödvändighet, att de skulle vika tillbaka i samma mån odlingen utbredde sig, skogarna rödjades och deras renhjordarna icke mer fingo fritt söka bete på vida sträckor af landet. Men dertill bidrogo äfven strider om fisket med de framträngande fFinnarne – strider som traditionen ännu omtalar och hvilka stundom tyckas ha varit ganska blodiga, men vanligen slöto med Lapparnes nederlag. Slutligen har man äfven tillskrifvit de på sin tid ryktbara Birkkarlarne en betydlig och icke prisvärd andel i Lapparnes utjagande.

5 Det berättas, på grund af äldre, osäkra traditioner, att Birger Jarl, när han lemnade Fd, uppdragit åt en finsk man vid namn Mathias Kurk – stamfader för den sedan så ryktbara Kurkeslägten – att kufva de Lappar, som då ännu innehade det nordliga Tavastland. Kurk skulle då ha aftvungit dem en årlig skatt; men för att undgå denna skatt, hade Lapparne dragit öfver Tavastskogen och nedsatt sig i det nuvar. södra Österbotten. Då skall Kurk, uttröttad af den långa och besvärliga vägen, ha ingått en öfverenskommelse med män från Birkkala socken och, mot gengäld af några byar i Tavastland, afstått till Birkalaboerne – Birkarlarne – skatten af Lapparne. Birkkarlarne skulle då ha kufvat de närmaste Lapparne, men då en del af dessa ännu kringströfvade fria i Öbotten, har kon. Magnus Ladulås år 1277 »gifvit dem hina till egendom, som ville bringa våga och komma dem under Sveriges krona». Då har Birkkarlarne dragit till Österbotten, der de på ett grymt och trolöst sätt öfverraskat Lapparne, dödat många bland dem och bragt de öfrige under sig »allt till norra och vestra sjön» – samt fingo så bref af konungen, att de skulle hafva Lapparne med all deras skatt och laxfiske till sin egendom, allenast de gåfvo kronan några|104||570| vissa timmer gråskinn i vederkännelse. Deraf skola Birkkarlarne ha blifvit svåra rika och mäktiga och i långa tider uppburit skatt af Lapparne på båda sidor om Bottniska viken, och det var ingen annan tillåtet att drifva handel med dem.

6 Så långt berättelsen, hkenhvilken gifvit anledning till många och långa tvister ända till våra dagar, hufvudsakligen derom, huruvida Birkkarlarne varit Finnar eller Svenskar. Oredan kommer deraf, att B:karlarnesBirkkarlarnes namn härledes från Birkkala socknen, då likväl rätta förhållandet är att socknen har fått sitt namn af Birkkarlarne. Dessa voro ingenting annat, än ett, eller sannolikast flera handelsgillen i både Sverige och Norige och hade sitt namn af Birk l.eller Bjäsvårläst p.g.a. överskrivningrk, hkethvilket åter är detsamma som tyskarnes Burgspråk: tyska, Burchspråk: tyska, och det svenska Borg, samt betydde i äldre tider stad, handelsstad,. hvaHäraf ha vi ännu ha ordet borgmästare. Sveriges äldsta handelsstad hettet Birka och namnet återfinnes äfven i Björkö i Wiborgs skärgård, hkenhvilken ort förr hette Berko, Birko och var en betydande nederlagsplats för handeln på Rd. Birkkarlar är betyder således ingenting annat än köpstadsmän, handelsmän, och sådana förenade sig enligt medeltidens sed uti gillen, hkahvilka ofta nog drogo väpnade kring i de nordligare delarna af riket dels för att tillbyta sig varor, ofta nog äfven taga sådana med våld eller – såsom här – tvinga Lapparne till erläggande af skatt. Jmför handeln i Fmarken och Bjarmaland. – Jmfr Hansan; – Strandrätten – Markrätten – hvarje främling skyddslös. Ett af dessa gillen synes då – möjligen i shangsammanhang med B. Jarls tåg – ha valt till nederlagsplats den trakt, som sedan efter dem fick namnet Birkkala, och drogo derifrån väpnade ut, att såsom seden var, för att underlägga sig de då närmast i norr boende Lapparne. Det är således utom allt tvifvel, att B:karlarneBirkkarlarne ursprungl. varit invandrade svenske handelsmän, men likaså sannolikt är, att efterhand äfven vinnings- och roflystne fFinnar ingått i gillet. – När man sedan läser, att B:karlarBirkkarlar och Lappar på riksdagen i Telge 1328 fingo rättighet att bosätta sig i norra Helsingland, eller att de ännu år 1544 »utöfvat makt och befallning|105||571| öfver Lapparne i Westerbotten,»konsekvensändrat/normaliserat så är det icke derföre sagdt, att dessa B:karlarBirkkarlar voro desamma som våra finska, utan namnet fortfor att gifvas åt det ena eller andra sv.svenska handelsgillet, som tillvällat sig makt och inflytande i rikets nordligare delar.

7 Enligt sägen, ha de siste Lappar i medl.medlersta Fd blifvit dödade vidaf Ff.Finnar vid en vik af Keurunselkä, som ännu kallas Lapinlahti, – för det att de ej velat antaga xdomenkristendomen. Det är troligt, att de kristne Ff.Finnarne i äldre tider brukade namnet Lappe om hedningar i allmhtallmänhet, antingen desse voro verkl. Lappar l.eller Finnar – ty ordet pakanaspråk: finska, som nu betyder hedning, kommer af latinska ordet paganusspråk: latin. För öfrigt är det mer än sannolikt, att Lapparne i flera delar af Fd icke totalt bortflyttat, utan sammansmält med den f.finska befolkningen. – Jmfr. Lappo. När Lapparne blifvit omvände till xdomenkristendomen, är icke med säkerhet kändt, men det har troligen skett småningom under flera seklers förlopp. År 1540 klagas att B:karlarneBirkkarlarne af egennytta voro dem deri hinderliga. Omvändelseverket uti den högsta norden fortgick ännu i drottn. Christinas tider på 1600talet.

8 Af gamla berättelser vill synas, som skulle Norra Ö:bottens invånare, Qvenerne, Kainulaisetspråk: finska, ha fått sin första XdomKristendom genom missionärer från Helsingland. På 1300 talet, när det gällde för biskoparne i Åbo att häfda stiftets gränser ända till Torneå elf, tyckes den f.finska kyrkan med mycken ifver ha vinlagt sig om nordboernes omvändelse; ja biskop Hg sjelf säges ha döpt konfirmerat döpte och invigt kyrkogården vid Torneå kyrka. Vid början af 1400 talet var således hela Fd till namnet kristet, utom måhända en del Karelare i de aflägsnare trakterna af landets nordöstra delar.

9 Svedjebruket, som länge i Fd var det enda kända sättet att odla jorden, fordrar stort utrymme – Jagt och fiske behöfde detsamma – och derföre voro gårdarna i största delen af landet länge enstaka, ofta vidt skilda ifrån hvarandra., När och en böjelse dertill upptäckes ännu derföre bygger Finnen ännu i dag gerna sin stuga på ensliga höjder, der han har den möjligast vida utsigt. När Kumobon såg en spån komma nedflytande utför elfven, for han att söka sin granne och fann honom först vid Kaukola by i Tyrvis. Största delen af jorden bestod af allmänningar, ur hvilka odlaren bröt sina sveder hvar det föll honom lägligast. Skiftad jordegendom Af brukandet uppkom sedan gammal häfd, som efterhand gaf anspråk på rättmätig besittning. af både jord och fiskevatten. Skiftad jordegendom och stadigt åkerbruk synas tidigast ha funnits i Egentl. Fd och södra Satakunda, dernäst i Nyland, sedan i Tavastland|106||572| och så vidare utbredt sig till landets öfriga delar, hvaraf man finner att den stadgade samhällsordningen fortgått i jemna steg med xdomenkristendomen, kyrkan och sv.svenska kolonisationen. original: Kon. Magnus På framställn. af biskopen i Åbo gjorde Magnus Smek hvad han förmådde för Fds uppodling. Nyodlingar skulle i 4 år få brukas utan skatt. Om förre jordbrukare lemnat en trakt öde, fingo de, som ville ånyo uppodla nejden, dessa ägor till der egen laglig besittning. Gammal F. d. skattejord skulle likväl icke derigenom förvandlas till frälse. mMagnus’ son, kon. Erik, som 1357 vid förlikningen med sin fader erhållit Fd, besökte sjelf landet och mildrade folkets utskylder. Dessa erlades, såväl till konungen som till kyrkan, ännu för det mesta i skinnvaror, skjälar, fåglar, fisk, hö och smör, och af skilnaden mellan den s. k. finska och svenska rätten finner man, att Ff.Finnarne mest voro åkerbrukare, och jägare och fiskare, då deremot de sv.svenska kolonisterne företrädesvis höllo boskap. Munkarne införde i landet nya kulturvexter, som nu länge varit inhemska, såsom lin, hampa och humle. Emedan vägars och broars byggande ansagos räknades till goda gerningar, som nyttiga för själens salighet, var det kyrkan, som har förtjensten att ha infört de första regelbundna kommunikationsanstalter i landet. Dittills – och Det kunde dock ske blott i en liten del af det vidsträckta landet. Under hela medeltiden var det egentligen blott om vintern man kunde färdas imed åkdon. Sommartid skedde alla resor ridande, gående eller i båt öfver de många sjöarna. De stora skogar, som uppfyllde hela landet, ansågos som hinderliga för odlingen, så att hvarigenom det blef ansågs nyttigt att bränna eller nedhugga så mycken skog man förmådde, och derifrån har ännu i dag det f.finska folket sitt numera olyckliga slöseri med vexande skog.

10 RepetitionRepetition 8/4 67. Albrecht. Raseborg. Kumo. 1367. Korsholm. Tyskarne i Fd. Wald. Atterdag: Skåne, Halld, Blekge, Gottland 1361 – Albr. mot Skåne 1381. 1386 Bo Jonson – ⅓ gods. Kon. Waldemar †1375
Håkan †1380
Olof †1387. Marg. regentinna i Dmk – drottn. i Norige – 1387 – Falköpg 1389. – 1395. Albrecht † i Meklsvårtyttbu[-]oläslig handstilg 1412.