Fyrtiotredje Föreläsningen. 4/5 65

|285|

Fyrtiotredje Föreläsningen. 4/5 65.

1 RepetitionRepetition. Slaget vid Lund 4/12 76. Branhoff – Budberg. N. Bjelke. Borckhusen. Följder. Kristian V. Landtdag i Åbo 76. Henrik Horn sl.slagen i Kjögebugt 30/6 77. Malmö. Landskrona 14/7 77.

2 Ju mera det reguliera kriget mattades af brist på folk och pgarpengar, desto vildare utbrast i Skåne och Blekinge ett folkkrig (guerilla). Danska sympathier, underhållne af Kr. V. – Sv.Svenska plundringar. – Snapphanar. – Grymheter. – Urartade till röfvareband. – C. XI vredgades. Hela soknar brända och ödelagda. Snapph. hängda, spetsade. Nedstoppade under isen. = F.Finska Klubbekriget. – Skåne förhärjadt, slutl.slutligen äfven af Dd.Danskarne som förlorade hoppet om dess återeröfring.

3 I de tyska besittn.besittningarna fördes kriget med omvexlande lycka. Stettin gaf sig, efter 6 mån:s tappert motstånd, åt kurf.kurfursten d. 12 Dec. 1677. – Dd.Danskarne intogo Rügen, men öfverraskades af O. V. Königsmark med en liten sv.svensk styrka, och hela deras här af omkr.omkring 6000 m.man blef nedhuggen eller fången. – Året derpå i Okt. föll dock äfven Stralsund och i Nov. Greifsvald i den belägrande kurf:skurfurstens händer; och af alla Sv:s tyska besittningar återstod icke mer ens ens tums bred mark.

4 Då förehades C. XI en länge tillämnad plan att dela det farliga Bburgs krafter. I Liffld stod en sv.svensk här för att bevaka Rds företag. Sedan Tsar Alexei aflidit år 1676 och ingtent fara m anfall från detta håll var mer att befara, beslöts att låta denna här infalla i Bbgs länder. Företaget gick illa. Först Olyckligtvis fingo tvenne Ff.Finnar af den annars så berömda ätten Horn uppbära skulden för dess misslyckande. Först B. Horn. – Försummade sig, och när han i slutet af 1677 reste öfver Fd till Liffld, förkylde han sig och dog. Sedan den 60årige fältmarsk. Henrik Horn, som motvilligt åtog sig detta uppdrag. I början af Okt. 1678 uppbröt han från Riga med 7 à 8000 m.man, mest f.finska trupper, men illa utrustade, illa öfvade, klädde i trasor och med nästan obrukbara gevär. – Polen. Samogitien. Elakt väder, dåliga vägar, oginhet, inga anstalter. Förmynd.styrelsen.|286| Hären måste stadna för att baka och mala. Sjukdomar, rymningar. Horn inträngde i Bbg och eröfrade Tilsit. Men kurf.kurfursten hastade i ilmarscher att skydda sitt land, och den väntade polska hjelpsändn. hördes ej af. Då beslöt Horn vända om. Han förföljdes ifrigt och värjde sig tappert; men hären smälte ihop. När han i Vid Telteze i Samogitien anfölls han ånyo – 3000 man – slog fienden, och lyckades föra återstoden af sin här i säkerhet till Riga 4 Febr. 1679. Af 8000 man återstodo då blott 2,500. Dyrbart f.finskt blod hade flutit vid detta olyckliga tåg, och flutit förgäfves, men det är numera utredt att felet låg i de sv.svenska styrelsens dåliga anstalter, och Henr. Horns ära har gått ofördunklad ur denna hans sista svåra pröfning. – Såg illa ut. Under allt detta hade Ludvig XIV:s vapen ånyo blifvit hans fiender öfvermäktige, och han var ridderlig nog att förklara: Sv. hade för hans skull börjat kriget: derföre ville han ej sluta fred, innan det återfått sina besittningar. Denna förklaring nedstämde de stolta ans förhoppningarne bland Sv:s fiender. Den ena efter den andra tröttnade och begynte lyssna till fredsförslagen. Ej mindre än 9 särskilda fördrag. Holland var det första, som skilde sig från sina bundsförv. och slöt först enskild fred med Fr., derefter äfven vapenhvila, slutl.slutligen fred med Sv. 16789 Snart Handelsfrihet. D. 26 Jan. slöts fred med furst. af Lunebg i Celle: 300,000 rdrriksdaler – utan sv.svenska ombud. – Snart följde kejsaren detta ex. af fruktan för Bburgs vexande makt och slöt fred med Sv. i Nimvegen d. 5 Febr. 1679, dervid han erkände Sv:s i Westfal. freden vunna tyska besittningar. D. 19 Mars slöts fred med furstbiskopen af Münster 100,000 och vid samma tid med Spanien, som till Fr. afträdde Franche Comté. Endast Men Bburg hade ingen lust att släppa Pommern och satte alla intriger i rörelse, bjöd Fr. pgarpengar och landvinning, men förgäfves. En fr.fransk här angrep och brandskattade hans land. Kurf.Kurfursten skummade af harm, men nödgades gifva efter och återlemna Pommern med undantag af en smal landsträcka vid östra stranden af Odern. Det var Fr., som till Sv:s både räddning och förödmjukelse dikterade äfven denna fred i St Germain d. 25 (?) Juni 1679. C. XI:s harm.

|287|

5 Nu återstod endast Dmk, och äfven här påskyndades freden af en fr.fransk här, som inföll i Oldenburg.original: Oldenburg Ludv. XIV var nu nära allrådande i Europa och befallte Dmk att sluta fred inom Aug. månad 1679. Befallningen måste lydas. Den 30 Aug. slöts vapenhvila och d. 276 Sept. fred i Nimvegen Lund. Sv. återfick äfven här alla sina besittningar, men förband sig att till Dmk betala under olika titlar ett skadestånd af 139,758 rdrriksdaler. Till underpant på den nya vänskapen öfverenskoms att C. XI skulle som maka mottaga d.danska prinsessan Ulrika Eleonora, med hkenhvilken han redan före krigets utbrott varit trolofvad. Skotorp 6 Maj 1680

6 Så var Sv:s rike med oväntad lycka räddadt ur de hotande faror, hvari det blifvit inveckladt genom förmyndarstyrelsens lättsinne och oskicklighet. För freden hade det att tackaoriginal: tackra Fr:s mäktiga vapen mer än egna framgångar, men for för det mod och den ståndaktighet, som gjorde räddningen möjlig, voro i hade det främst att tacka sin unge och hjeltemodige konung. Han ensam följdes af lyckan: der han uppträdde gick allt framåt, der han saknades, gick allt illa. Under dessa pröfningar utvecklade sig C. XI:s manliga karakter, och ur den tillgifvenhet han derunder vann hos sitt folk framgick snart derefter den sto vigtiga statshvälfning, som gjorde konungen enväldig.

7 Länge efteråt svedo krigetsoriginal: Krigets sår. En stor del af södra Sv. var nästan ödelagdt, 100,000 unge män hade fallit i blomman af deras ålder, alla tillgångar voro medtagna, och statsskulden ökad med mer än 2 mill. rdrmillioner riksdaler, missbruk och oredor öfverallt. Ett nytt tidskifte inträdde nu i C. XI:s regering. Det gällde att bota läka de djupa sår, som kriget och en usel styrelse tillfogat rikets välfärd. Allt skulle byggas nytt. C. XI ville hafva ett välordnadt, välrustadt rike, som skulle bygga sin makt på inre välstånd, icke på främmande understöd l.eller en osäker, krigslycka, och dertill: enväldet och reduktionen.

8 Vid denna tid var Joh. Gyllenstjerna den mäktigaste man i riket, näst konungen, hvars förtroende han ägde nästan ensam. Få Denne man har icke orätt blifvit kallad en jätte till kropp och själ. Hans vext var en reses, hans styrka otrolig, hans seder så grofva, att efter honom smädenamnet Grobe Jan öfvergått till ett ännu brukligt ord, hvarmed man betecknar en rå, obildad mskamenniska, neml.nemligen grobian. Och dock bodde under denna grofva yta en fulländad statsmans snille, en djerf ande, en klarseende blick, en oegennytta och|288| och en fosterlandskärlek, som ej kunnat fördunklas af allt det hat, hvarmed de partierna ham sökte att hämnas på honom både i lifvet och efter döden. Han var en ogenomskådlig, hemlighetsfull personlighet, som var långt mer än han syntes vara: ett af dessa redskap, dem försynen begagnar att utföra stora värf. Först långt efteråt har man upptäckt, att de ledande grundsatserna tankarna i C. XI:s hela politik kommit från Joh. Gyll:na; och när han, midtunder stora planer, bortrycktes af döden i Maj 1680, gladde han sig med en storartad ärelystnad ännu i sista ögonblicken deråt, att hans grundsatser skulle regera Sv. Till dessa planer, som tyst, men oaflåtligt förbereddes af den fordne republikanen, var hörde äfven enväldets införande.

9 Ditåt låg tidens hela riktning. Nästan i hela Europa hade konungarne efterhand lyckats bryta de sista qvarlefvorna af den feodala adelns makt och, stödda på massorna af folket, tillvälla sig ett envälde, i hkethvilket adeln fick den skenbart lysande, men i verkl.verkligheten underd maktlösa och förödmjukande rolen af en underdånig tjensteadel. Enväldige furstar voro vid denna tid främst Ludv. XIV, hvars ryktbarada uttryck: »staten, det är jag» innebar konungamaktens alla anspråk, och näst honom Carl II i England, tsar Feodor i Rd, Fredr. Wilh. i Bburg, Kristian V i Dmk. – och de Andra furstar, hkahvilka såsom kejsar Leopold i Österrike och Carl II i Spanien, ännu sågo sin makt till namnet bunden af riksständer, sökte i hemlighet frigöra sig från detta besvärliga band. I hela Europa fanns då, utom Sv., endast en verkl. konstitutionel monarki, neml.nemligen Holland, en republik med konung, neml.nemligen Polen, och en utan konung, neml.nemligen Schweitz. – Tidens vindar, som på detta sätt lyftade konungamakten,|289| funno ett särskildt medhåll i Sv. och Fd. Mellanmakten. Demokrati. Här hade adeln sedan vidpass ett århundrade steg för steg vext alla andra folkklasser öfver hufvud. År 1680 ägde den, medelbart l.eller omedelbart, ⅚ af rikets jord, Nära hälften af kronans inkomster i Fd – och gjorde anspråk på att ensam representera, ensam styra Sv:s och Fds folk. Hade detta öfvertag fortfarit ett halft århundrade till, skulle adeln ha varit ensam jordägare, såsom i Dmk, Liffld, Estd, Polen, och den naturliga, den ofelbara följden hade varit, att Sv:s, att Fds bönder förvandlats till lifegne under adeln, såsom deras ståndsbröder i grannländerna. Adeln ägde privileg. uteslutande rätt till alla högre sysslor; adeln hade förstått att resa en nästan oöfverstiglig mur mellan sig och de ofrälse stånden. Ingen adelsm. fick, utan kon:skonungens särskilda samtycke, gifta sig med en ofrälse, och gjorde han det, så förlorade hans barn sina adliga privilegier. Ingen soknestämma fick hållas, utan att adelsm. i soknen blifvit underrättade genom särskildt bud; de flesta prester tillsattes af adeln i deras socken. Och emedan adeln innehade nästan alla domaresysslor, klagades att det öfriga folket ej fick rätt vid domstolarna. Allt detta, i förening med adelns ofta stötande öfvermod, väckte missnöje, väckte afund, ja bitter harm. Och denna adel, som ville ensam äga och vara allt, hade sedan början af Kristinas regering, således inom 36 år, blifvit tredubblad. Man hade från far till son ärft en viss vördnad för de gamla, i krig och fred utmärkta adliga ätterna, men man harmades dubbelt, när alla nykomlingar gjorde anspråk på samma företräden. – Nu hade denna af folket hatade och afundade adelssvårtytt under C. XI:s minderårighet kommit nära det eftersträfvade målet, nu hade den styrt riket efter sitt hufvud, och hurudan var denna styrelse? Äfven dess blinde anhängare måste bekänna, att det var den uslaste styrelse riket på länge haft, och den slutades med ett af samma styrelse vålladt onödigt, hufvudlöst krig, som bragte riket till branten utaf dess undergång.

|290|

10 Partiandan, som alltid i Sv. funnit en bördig jordmån, kastade grep med begärlighet alla dessa anklagelser mot adeln och gick i sin ifver så långt, att mången or – glömskmande att af denna adel med alla sina fel dock verkat mycket ädelt och stort – önskade dess fullkomliga utrotande. Och mängden af folket, som från urminnes tider var van att anse konungen såsom den naturlige försvararen af dess förtrampade rättigheter, önskade ingenting högre, än att all makt måtte samlas hos kronans innehafvare. Sv. och Fd hade i förra tider väl haft nyckfulla, despotiska, tyranniska, men aldrig enväldiga konungar och kunde derföre icke göra sig en föreställning om enväldets faror. Nu uti Deremot hundrade åtta tio år hade detta rike haf nu i 80 år ägt en sällsynt rad af kraftfulle regenter, älskade och uppburne af deras folk lika högt som adeln gjort sig af folket misstrodd, och detrvarföre grodde och vexte hos folket den tron att konungen var dess vän, men adeln dess fiende, – att all rikets välfärd berodde af konungens makt, all rikets ofärd åter af adelns öfvervälde.

11 RepetitionRepetition 4/10 69. 4/5 69. Snapphanar. Pommern 1678. Liffland, H. Horn. Ludv. XIV Nimvegen 1679 5/2. Lund 26/9 1679. Ny tid. – Joh. Gstna. Adeln × Folket. Enväldet i Europa.

12 Så hade den nya hvälfningen en s lika stdjup rot i folkets tänkesätt, som i konungens öfvertygelse. Adeln åter, som närmast stod i fara att krossas, var inom sig oenig. Högadel stod der mot lågadel och tvärtom. G. A. II och riddarhusordn.riddarhusordningen af 1624 hade indelat adeln i tre klasser, och af dem hade herreklassen, d. v. s. grefvar och friherrar, betydliga företräden framför den lägre adeln. En grefve ägde inom sitt grefskap både härads- och lagmansrätt; öfrige der boende adelsmän voro underkastade hans jurisdiktion. Han tillsatte sina domare, fogdar och länsmän; han hade egna fängelser för uppstudsige underhafvande; han kunde i sitt grefskap anlägga städer (ex.) med tio års frihet från alla utskylder o. s. v. Med undantag af städerne, åtnjöto friherrarne samma företräden. Deraf väcktes stor afund bland den öfriga adeln.|291| Den klagade ständigt att grefvarne behandlade dem föga bättre än ofrälse, och de voro dock till antalet vida manstarkare. DTredje klassen: att ej öfverröstas. En annan g.gång fordrade första kl.klassen att ej kunna öfverröstas. Ständiga, småaktiga trätor om rangordningen förbittrade sinnena, och aristokratins segelgamla mäktiga byggnad begynte, just när den nått sin höjd och just genom denna höjd, att af sig sjelf lossna i fogningarna.

13 Närmast kon. stod det högadliga rådet, som enligt besvuren hade laglig beslutande rätt i rikets styrelse, så att kon. utan dess hörande icke fick börja krig, l. sluta fred, ingå förbund o. s. v. Han skulle, som orden lydde, regera riket »med råds råde». Detta var närmaste bandet, som måste bort. Och C. XI hade inga lyckliga minnen af rådets styrelse i från hans ungdom: han hade varit en tyst åskådare af dess dåliga styrelse, och dess inbördes oenighet, dess många partiintriger och kif om makten. Han visste också rätt väl att rådet och högadeln hatade Pfaltz. huset, att de ville föra honom i deras ledband och spekulerat på hans tidiga död såsom på en lycklig händelse. Han återgäldade detta hat i fullt mått, men förstod mästerligt att dölja dessa känslor tilldess han efter riksdagen 1675 kände sig sadelfast uppå thronen. Från denna tid begynte han alltmera sällan begära rådets utlåtande – under från danska krigets början regerade han som om aldrig ett råd funnits. Han undvek Sthm – och rådet var i en besynnerlig ställning, utan kännedom om rikets vigtigaste angelägenheter. Försök. Hans förtrogne Lindsköld öfverlade då redan med fr.franska sändebudet Feuguières om enväldets införande.; men planen uppskjöts var då ännu icke mogen. Den mognade först genom segrarna vid Lund och Landskrona, sedan genom de oväntadt lyckliga fredssluten, och till vid 1680 års riksdag blef den, som skulle – 3 frågor.

14 Ständerna voro kallade till Sthm uti den 1 Okt. månad. Adelns Enväldets farligaste motståndare voro aflägsnade, de ofrälse stånden förberedda, trupper inkallade under förevändn. att paradera vid drottn:s kröning. Genast i början utvalde kon. ett hemligt utskott af sina tillgifne.