Tjugutredje Föreläsningen. 6/5 72

|414||430|

Tjugutredje Föreläsningen. 6/5 72.

1 Bilmark.

2 Bilmark uppräknar 77 finska ord, som likna motsvarande ord i hebreiskan, han finner likheter i de båda språkens formlära, särdeles suffixerna och verbalformerna. Han finner likheter i båda folkens seder, såsom att lördagen särskildt firas äfven hos Finnarne – att Ff.Finnar och Hebréer äta osyradt bröd, att båda varit särdeles utsatte för spetälskan. – I en annan afh.afhandling af år 1766, söker förf.författaren bevisa, att kristendomen varit känd i Fd långt före Erik den heliges tid och anför, bland andra bevis, att kyrkofadr. Tertullianus omkr. 150 år e. Chr. säger, att äfven Scythien då skulle varit Christus underlagdt – men med Schytien måste man då ha förstått Fd. – En annan disp. utreder, att Trojanerne fordom invandrat i Skandinavien. – En tredje söker förklarara bristen på källor för finska historien deraf, att och förmenar att de finska runorna icke äga vitsord, såsom varande från en nyare tid. – En fjerde gifver oss en historia om Åbo akademi intill 1770.

3 Vidare utgåfvos under Bilmarks ledning och inseende, bland många andra: en historia om Raumo stad och kloster – Om namnet Finne och Finland – Om Finnarnes gamla lagar – oOm Fds fordne hertigar – Om Fds fordna läge (Norra Scandinavien). – Om domprostarne i Åbo (pfaltzgrefvar). – Om Svenska kolonisationen i Fd (enl. krönikan). – Om Nådendals kloster – – Om den helige Hemmings skrinläggning. – Om Kuopio socken –|415||431| – Om Lovisa stad – Om grafkapellen i Åbo domkyrka och om Domkyrkan. – Att Ff.Finnarne icke härstamma från Hunnerne. – Flera dispp.disputationer om Åland. – Hans sista arbete, när han af döden bortrycktes 1801, var biografier öfver Åbo akademis äldste professorer.

4 Bilmark.

5 Bilmark var måhända den flitigaste fman – åtm. den flitigaste förf.författaren, som funnits vid det finska universitetet. Han har presiderat för 232 disputationer, förf.författade dels af honom sjelf, dels under hans inseende. Och ehuru man med rätta anmärkt hos dessa hans arbeten brist på en grundlighet och vskapligvetenskaplig kritik, – d. v. s. de brister som utmärkte Bmks ungdomstid – så har förtjenar han som samlare otvifvelaktigt varit att räknas ibland den f.finska historiens grundläggare och ett aktadt minne i vår bildnings annaler.

6 Bilmark och Porthan voro samtida: Bmk var endast 9 år äldre och dog 3 år före Porthan. Men emellan dessa båda häfdatecknares är uppfattning är en så stor skilnad, som om ett helt århundrade legat emellan dem: – den ena godtroget fröjdande sig åt att ha lyckats samla det största möjliga material för den finska historien, utan att synnerligen bekymra sig om materialets beskaffenhet; – den andra, lika lärd, men utrustad med 18:de seklets kritiska scepticism och derföre bortrensande ofantliga massor af hvad man kunde kalla skräphögar i historien, under det att han varsamt, vid hvarje steg undersökande marken förde historien framåt med egna forskningar.

|416||432|

7 Porthan.

8 Jag förbigår de kända detaljerna af Henrik Gabriel Porthans lefnad. Jag vill endast erinra om, att han föddes 1739, dog 1804, att han var 5 år bibliothekarie, 27 år professor i vältaligheten och att hans akademiska verksamhet daterar sig från 1762, när han blef docent i vältaligheten. Hans förnämsta lärare var den utmärkte klassiske lärde prof. Hassel. Af honom fick Porthan icke blott sin vackra latin, utan fastmer det klart förståndiga, harmoniska, lugna romare väsende, som utmärkte honom. Porthan var verkl. en forntidens Romare, sådan en Romare skulle ha blifvit, uppfostrad i Fd i 18:de seklet. Der var energi, klar blick och omfattande djup. Han var polyhistor, månglärd, men i allting grundlig och så, att det som hos andra är lösryckta stycken af mskligtmenskligt vetande, det var hos honom ett väl sammanbundet helt. – Hansoriginal: Han närmaste vskapvetenskap gjorde honom till språkforskare, och han har med samma värme omfattat sitt modersmål finskan, som hans akademiska ämne, det romerska språket och literaturen. De f.finska dialekterna. – Han var literaturhistoriker: han har ordnat och riktat Åbo akademis bibliothek, der han i 5 år var bibliothekarie, så som ingen före honom. Han var esthetiker: han var den förste, som lärde finsk ungdom att uppskatta den klassiska literaturens skönhet. – Han var kritisk filosof, men ba en eklektiker, han band sig icke vid någon bestämd skola och uppträdde fientligt mot den då nya Kantiska filosofin. Han var publicist – Åbo Tidn., Liter.Tidn. – – Han var vidare ekonom och administratör: han ordnade på ett utmärkt sätt universitetets dittills förvirrade ekonomi. – Han var slutligen|417||433| en skarpsynt man med varmt klappande hjerta för fosterland och msklighetmensklighet, en god mskamenniska, god medborgare, med öppen blick för alla åldrar af lifvet, – egenskaper, hkahvilka aldrig få saknas hos en utmärkt häfdatecknare, emedan derförutan saknas en klar ingen förstår de inre lifsmakter, som ingripa i verldshistorien.

9 Porthan.

10 Så lyckligt begåfvad af naturen och förberedd genom vskapenvetenskapen och erfarenheten, gick Porthan till den vskapvetenskap, som blef hans älsklingsstudium, neml. historien. Vi ha sett hkethvilket förbistringens babels torn, som den tiden, alltsedan Johannes Magnus, Messenius och Rudbäck kallade sig nordisk historia: – en byggnad af godtyckliga gissningar och kombinationer, uppförd i an det välmenta, men ytterst ovskapligaovetenskapliga ändamålet att dermed tillförsäkra fäderneslandet en lysande forntid. Historien må kan och bör icke lösgöra sig från fosterlandskärleken, ty det af denna kärlek beror den mskligamenskliga värman af hennes uppfattning och möjligheten för henne att inverka föräldlande, lyftande på en nation. Men hon måste lösgöra sig från tendenser, hon far är ej berättigad att hysa förutfattade meningar eller att konstruera sig för syften, hkahvilka – i förhållande till hela den mskligamenskliga utvecklingen – måste anses lokala. Hennes enda rättesnöre är den oväldiga sanningen, sanningen utan alla biafsigter – hvarken en svensk eller finsk eller rysk sanning, som inför andra nationer blir osanning, eller en för viss tid gällande sanning, som inför en annan tid visar sig vara ohållbar. – Hon måste, som all vskapvetenskap, börja med att tvifla; hon måste väga fakta och karakterer|418||434| med guldvigt och endast erkänna det som på hennes denna omutliga våg håller profvet.

11 Porthan. Kritiska perioden.

12 MedUr denna vskapligavetenskapliga synpunkt uppfattade Porthan historien, och han understöddes deri af sin samtids skeptiska anda. Två årtionden förut, när det ännu var ett kätteri om någon vågade att betvifla t. ex. att Sverige och Finland blifvit befolkade af Japhets söner Gog och Magog, skulle väl knappt Porthan kunnat uppträda med andra åsigter, utan att blifva utskriken som en fäderneslandets förrädare. Men från medlet af 1700 talet inträngde tviflet på alla håll i springorna af den gamla lärdomens obäkliga rustkammare. Kritiske forskare, i Tyskland Schlötzer, i Dmk Suhm, i Sverige Dahlin och Lagerbring, begynte att utdöma den ena svindlande hypothesen efter den andra ur nordens historia, och Porthan kastade sig med snille och djerfhet in på samma kritiska bana. När han och hans bundsförvandter i tjugu eller 30 år låtit sopqvasten gå i bland agnarna i historiens rymliga tröskloge, återstod knappt en spillra af hela den jättelika forntidshistoria, som föregångarne upprest med så otrolig möda och lärdom och som så nyss hade väckt verldens häpnad, men nu blef ett föremål för dess löje eller dess medömkan. Det var slut med Gog och Magog i norden, slut med Sveriges Trojaner och Finlands Israeliter samt allt hvad dertill hörde, och den glänsande forntiden fann sig med ens|419||435| reducerad till två eller tre af historien belysta sekler – bakom dem en medeltid, full af ovissa skuggor, ur hkahvilka blott här och der ett faktum eller ett namn dykade upp, och bakom medeltiden åter en nästan stickmörk forntid, prisgifven åt sagornas drömmar, bland hvilka man ytterstoriginal: yttert varsamt måste leta sig fram med tillhjelp af forskningens fackla.

13 Porthan.

14 Jag har förut nämnt, att historien, och all vskapvetenskap, går fram genom ett slags pendelsvängningar mellan djerfva hypotheser och nykter kritik. Öfvermåttet af de djerfva hypotheserna framkallade en reaktion, som å sin sida blef ett öfvermått af kritik. Äfven Porthan företog en så grundlig rensning af sina föregångares misstag, att han, så att säga, utkastade barnet med tvättvattnet. Med tanken på Gog och Magog t. ex. blef han så ytterst försigtig, när det gällde tiden för Fds äldsta befolkning, att han icke vågade antaga den vara äldre, än de närmaste seklerna före den sv.svenska eröfringens tid.original: tid Och på samma sätt, när det gällde hkenhvilken forntidsfråga som helst – åldern för en gammal borg, härledningen af ett omtvistadt namn o. s. v., utdömde Porthan med en sådan domares samvetsgrannhet allt det, som – huru sannolikt det föröfrigt månde vara – icke var bestyrkt med fulla bevis. Emellertid Som vskapsmanvetenskapsman hade han dertill en obestridlig rätt. Emellertid ha nyare forskningar och historiska källor, dem Porthan icke kände, i månget fall visat, att hypothesen hade rätt och kritiken orätt.

|420||436|

15 Porthan.

16 Detta tillhörde nu den oundvikliga pendelsvängningen åt ett håll, som var motsatt det förra. Men en så evärdelig förtjenst inlade Porthan om vårt lands historia just genom sin samvetsgranna kritik, att man rätteligen kan säga datera den finska historiens fasta grundval från hans forskningoriginal: forskningen, och ur denna synpunkt är det han, som varit vår historias fader.

17 Hans äldsta arbete åt detta håll, neml. Det akademiska bibliothekets historia innehåller mer än dess titel utvisar, ty det är i många afseenden en historia om Åbo akademi och den lärda bildningen i Fd. – Hans Sylloge Monumentorum eller samling af vigtiga historiska urkunder rörande Fd, har sedan i materialets rikedom blifvit vida öfverträffadt af nyare samlare, men utgör ett mönster af historisk kritik och den första början till en kritisk materialsamling. – Det samma är fallet med hans original: hans recension öfver de af Celsius utgifna påfvebullorna. – Birkkarlarne 1786–89 De gente Fennorum 1788. – De fama magiæ 1798. – De superstitione vet. Fenn. 1782. Jag förbigår hans mindre arbeten, för att endast nämna Hhans största verk, de rika och uttömmande commentarierna öfver Juustens biskopskrönika, som ännu i dag är ett slags Codex för vår äldre historia, – ett arbete vittnande icke blott om en vidsträckt lärdom i alla historiens grenar, utan jemväl om en förvånande skarpsynthet i att utreda de mest borttrasslade historiska frågor.

18 Porthan har, jemte Agricola, den äran att jemväl ha fört det finska nationalmedvetandet ett godt stycke framåt.|421||437| Hans stallning till uppfattning af den f.finska nationaliteten var likväl icke vår uppfattning, utan sådan den på hans tid kunde vara. Han kallar ömsom Sverige, ömsom Fd vårt fädernesland, han kallar oss sjelfva stundom Svenskar, stundom Finnar. Han står, äfven som historiker, på den historiska traditionens botten och betraktar sitt land, sitt folk, ur synpunkten af den svenska monarkin, som svenska. Men på samma gång tvingas han af sin kärlek till det trängre finska fäderneslandet att uppfatta detta såsom något inom sig begränsadt helt inom den sv.svenska monarkin. Detta visar sig ishti synnerhet när han i sitt berömda arbete om den finska poesin framdrager de få då ännu kända fragmenterna af Kalevala och Kanteletar och dervid icke kan undgå att betona det f.finska folkets nationela egendomlighet.

19 Porthan.

20 Om Porthan nu lefde, skulle ingen mer än han fröjdas åt allt hvad en nyare tid bragt i dagen för en national-literatur, ett nationalmedvetande och det finska språket. Han skulle deri se sintt eget lifs högsta uppgift löst. Men lika säkert är, att om han kunde bevittna kampen emellan en ultra finsk och en ultra svensk åsigt, som ömsesidigt bekämpa och förneka hvarandra, skulle han vända sig i sin graf hvarken fatta dem eller gilla dem. Man kan säga, att han var å ena sidan för god Finne, å andra sidan för god historiker, för att erkänna någonderas af de extrema åsigternas berättigande. Han var djupt rotad i Finland, han var djupt rotad tillika i svensk tradition, och hans lärjunge Franzén intygar, huru P. med tårar i ögonen talat om den sorgliga möjligheten, att Fd en dag kunde lösryckas från Sverige.