Nionde Föreläsningen. 11/11 54

|79| |105|

Nionde Föreläsningen. 11/11 54.

1 Att Bjarmerne voro ett finskt folk, har ingen bestridt; dertill voro sagornas intyg för ovedersägliga. Men hvar Bjarmaland borde sökas, det var för den yfverborna nordiska lärdomen en klyftigare fråga. Scheffer i sitt ryktbara arbete de Lapponia anser Bjarmaland beteckna detsamma som skridFinland eller Finnmarken, Werelius förstår dermed större delen af Lappland, Rudbeck diträknar »allt Lappland» mellan 58 och 80 längdgraderne samt 70 och 74 breddgraderne.original: breddgraderne och den Björner, en annan af 1700 talets lärdaste Bautastenier, anser detta samma Bjarmia beteckna södra Ångermanland och norra Medelpad; Strahlenberg och Adlerbeth vilja diträksvårläst p.g.a. överskrivningna hela den vida landsträckan från Kasan till Hvita hafvet, Storch utsträcker dess område mellan Hvita hafvet och Ural, Levesque gissar åter på landet mellan Petschora och Finland. Björners mening var i Sverige länge rådande, ända till dess en afhandling i tidskriften Iduna bevisade Bjarmalands läge vid Dwinas nedra lopp. Arvidson i sin bekanta bearbetning af Rühs’ Finland och dess innevånare utreder Bjarmalands identitet med det ryska Savolotschie Tschud, ehuru han orätt härleder detta namn från Savolaks, i stället för som tvärtom. är ett derivatum af den ryska benämningen.

2 Den klaraste och mest tillfredsställande utredning af detta faktum i finska forntiden finner man i Castréns förträffliga afhandling om Savolotscheskaja Tschud; införd i Suomi för år 1844. På grund af historiska, filologiska och traditionela vittnesbörd bevisar han|80||106| att Dvinalandets äldre invånare, som af ryska folktraditionen föras under den vidsträckta benämningen Tschudspråk: ryska, oc och hvilkas rykte om stora i jorden gom begrafda rikedomar och krigisk tapperhet ännu fortlefver, äro desamma som de skandinaviska sagornas Bjarmer och ett folk af finsk härkomst. Den af flera författare upp på grund af ljudlikheten uppställda sats, att Bjarmer skulle beteckna detsamma som Permier och Bjarmaland detsamma som Perm, Permien, anser Castrén i så måtto äfven geografiskt oriktig, att Bjarmiska området var större och äfven innefattade, jemte det permska, eller hela landsträckan från Hvita hafvet ända bortom Kamafloden. Castrén kommer på samma gång till det historiskt vigtiga resultat att Bjarmerne ingenting annat voro än äkta Karelare, och att namnet på deras område, härledt af det ryska zawolokspråk: ryska, betyder en landsträcka belägen bakom en landtunga eller en skogsnejd, och att man ur detta samma Savolodschie bör härleda vårt finska Savolaks, hvars invånare äro af karelsk, alltså äfven Bjarmisk härkomst. När man nu af andra källor vet att detta samma Savolotschie-land sträckte sig i söder till inemot det nuvarande Bjelosero Kasan, i öster till Ural, i nordost till Pestschora, i norr till Ishafvet samt i nordvest till Hvita hafvets vestra södra kust samt i vester till Bielosero, Wolgas öfra vestra bifloder och ytterst de Karelska sjöarna, så har man deri en, om också något sväfvande gräns för det gamla Bjarmaland, hvars hufvudkärna utgjordes af Dvinas flodgebit.

3 Historiskt är visserligen Castréns snillrikt uppställda identitet mellan Bjarmier och Karelare blottställd för hvarjehanda inkast, men geografiskt bekräftar han till full evidens|81||107| den förmodan ma Arvidson och andra före honom hyst om Bjarmalands verkliga läge. Skulle Castréns densamma bjarmiska härkomsten bekräfta sig, – och vi ha allt skäl att antaga den som original: som åtminstone mer än sannolik – så leder den till konseqvenseroriginal: konsegvenser af största vigt för hela vår finska forntid, särdeles den karelska stammens äldre öden och invandringsväg. Jag vill blott nämna ett faktum som nyss sist anfördes om Qvenland. Följer man Castrén, så kommer man till det resultat, att Norrmannen Thorolfs och Quenerkonungen Faravids tåg emot Karelarne år 876 skedde till Bjarmaland, att deras omtalda stora byte voro Bjarmaskatter, och att i allmänhet Quenerstriderna utkämpades mot Bjarmer och Kalevalas historiskageografiska forntid, det rätta Kalevahemmet likasom skjutes tillbaka bortom Finlands nuvarande gräns och upplöser sig i den kolossalt storartade Bjarmasagan. HH.Herrarne finna följderna häraf. Det kastar hela den finska forntidens geografiska och historiska tyngdpunkt mycket längre mot norr, än man härtills trott: Qvenland i vester och Bjarmaland, Savolotschie, – ur-Savolaks, om man så får uttrycka sig, i öster blifva då de två geografiska och historiska enheter, i hvilka vår forntid concentrerar sin yppersta kraft och sin hedendoms blomma, intill dess Jemernalandet, eller våra Hämäläisetspråk: finska, bilda i Finland en motsvarande sydligare tyngdpunkt. Att utreda Hhuru en sådan anomali är möjlig, nemligen att de sydligaste och nordligaste delarne af ett stort område tidigast vexa ut till geografiskt historiska land- och folk-enheter, medan hela den mellanliggande landsträckan är en obebyggd ödemark, det blir en uppgift, som det tillhör oss att i det Finlands geografi att lösa, och jag hoppas vi skola der finna der icke blott möjligheten, utan också nödvändigheten af ett för kulturhistorien så betydande faktum.

|82| |108|

4 Emellertid finna HH.Herrarne häraf Bjarmalands betydelse vid sidan af Qvenland. Vi ha omöjligt kunnat med tystnad förbigå moderlandet för den stora karelska folkätten, så mycket mer, som detta land inom sig slöt den högsta genuina kultur och rikedom, till hvilka Finnarne khunnit före svenska eröfringens tid. För att fullända taflan, böra vi tillägga ett ord om kKällan till Bjarmernes rikedom det var handeln, som öfverallt är kulturens moder,. Liksom en flod dämd i dess södra utlopp, strömmade Indiens skatter i början af Medeltiden öfver Ryssland till norden. En handelsväg gick från Konstantinopel uppåt och Svarta hafvet uppåt Dniepern, vidare upp till Ilmensjön, Ladoga och utför Nevan till Warägerhafvet, eller Finska viken. Den andra gick från Kaspiska hafvet uppför Wolga och Kama samt derifrån öfver smala landpass till Dvina, Petschora och norra oceanen Ishafvet. Nederlagsplatsen var Bolgar, i nejden af det nuvarande Simbirsk, och strax i norr tillstötte Bjarmernas område. Deras stapelort var Tscherdun vid Koliva, en arm af Kama; och här utbyttes Bjarmalands pelsverk och hvalrosständer mot Indiens kryddor och guld, och fördes vidare till Cholmogor, eller Holmgård, nära Dwinas utlopp, der det afhämtades af Norrmännen. – Det vaär här första gången alltintill nyaste tider, som man ser ett finskt folk ingripa i verldshandeln, och sålunda kulminerade den finska när man ännu tillägger, dertill antager , att Karelarnes sångarerykte samtidigt, enligt Castréns satser, Bjarmernes identitet med det egentliga finska sångarefolket Karelarne, så finna vi, att den finska hedendomen hos Bjarmerne och i Bjarmaland kulminerat i flerasvårtytt dess yppersta lifsyttringar: gudaläran, sången,oläsligt p.g.a. konservering/inbindning|83||109| samhällsförfattningen och sången handeln.

5 Det största inkastet mot Castréns satser ligger i svårigheten att förklara, huruAtt ett för oss och i sig sjelft så märkvärdigt folk och en så vidsträckt, land stat så mäktig stat kunnat nästan spårlöst försvinna, till den grad att dess namn blifvit nästan en saga och dess läge förblandats med en liten svensk provins. Men lösningen af denna gåta finnes redan till stor del i samma up hos Castrén. Han visar Bjarmaspåren i hela den nordryska traditionen om Tschudfolket – han erinrar derom att Nestor, som uppräknar alla sin tids finska folk, äfven jemerne, icke up uppräknar Karelarne och sluter deraf att karelska namnet, var i öster obekant som, enligt hans åsigt snarare härledes af det svenska Kyriala, än af det finska Karjaspråk: finska, Karjala, var obekant för folken i öster, som endast kände namnet det allmänna namnet Tschud och det begränsade Savolotschie. Nu vet man ur ryska källor, att Bjarmerne lågo i ständig härnad äfven med Ryssarne; det säges att Sineus nedsatt sig vid Bielosero, för att hålla Bjarmerne i tukt; man vet att Novgoroder fursten Gleb Svätoslavitsch år 1079 gjorde ett härtåg mot Savolotschie, men blef slagen och dödad af Bjarmerne; man vet att Novgoroderne i en sednare tid i dessa nejder tilltvungo sig skatt och att Bjarmerne år 1187 dödade skatternes indrifvare; man vet att Novgorodern Luka Varpholomejeff ännu år 1342 företog ett krigståg mot Savolotschie, men att redan derförinnan, omkring år 1236 det mongoliska väldets störtvåg hunnit ända till Bjarmerne och tillstoppat eller förstört källan till deras makt, den asiatiskasvårläst p.g.a. strykning handelsvägen långs Wolga.|84||110| Slutligen erfar man af de ryska källorna, att Permien år 1383 blef omvändt till kristna läran och 1472 lagdt under ryska spiran, medan man af norska källor erfar att ett antal flyende Bjarmer sökt skydd hos norske konungen Håkan Håkanson, af hvilken som lät de döptesa dem och gaf dem till bostad landet omkring Malangerfjorden. När man då sammanlägger dessa fakta, så ser man Bjarmaland, undergräfdt af Mongolerne och uppslukadt af Ryssland, och Bjarmerfolket åter försvinnande åt tre håll, dels i eget land, der förblandatdt med slaviska folk, dels i Finland, försmält med Karelarne, dels i Norge, koloniseradt och förloradt i lappska qvarlefvor, samt slutligen Bjarmanamnet slocknande i de vexlande namnen Tschud, Savolotschie, Perm, Karelare, Lappar.

6 Och när historien frågar: huru kan ett så sorgligt öde drabba ett så mäktigt folk? – så svarar geografin: emedan detta folk, detta land på tre sidor icke hade en stark naturlig gräns, en damm mot främmandelingen, emedan källan till dess makt, dess handelsväg, så lätt kunde afskäras och slutligen emedan det ofvanom sig hade en dödsfiende i sjelfva naturen, Ishafvet, som stängde dess reträtt på den fjerde sidan i norr och tvang det att skingras åt alla håll.

7 Nu vore väl riktigast att från Bjarmaland öfvergå till medeltidens Kyrialaland, Karelen, men vi kunna ej lemna bakom oss ett land, som i ålder täflar med Qvenland och öfvergår Bjarmaland, nemligen Finnmarken. Också det blir ett steg utom vår nuvarande gräns, men HH.Herrarne skola finna, att största delen af den medeltidens Finland, sig sjelf lemnadt, skulle stadna i dunkel, och att den dager, som faller deröfver, till största delen är en reflex från nära liggande och nära beslägtade landytor, hvilka tidigare förmått uppsamla de sparsama ljusstrålarna.

|85| |111|

8 Redan ganska tidigt funno hörde vi hos Procopius och hans efterföljare namnet omtala Skridfinnar, Crefenni, Scricfinnars – och deras land nämnes efter dem Skridfinlandia, Crefennia, Scritofinniafinlandia. Men båda dessa, både land- och folk dessa namnen äro obekanta i norden och uppfunne af sydlänningen, för att beteckna skidlöpande folk. Deremot är Finnmarken ett namn af nordisk härkomst. – och ursprungligen landnamn, icke blott folknamn, som scritofinnia. B Derföre, ehuru det område, som förstods under Finnmarken och det som förstods under Finnmarken och Skridfinland äro nära nog samma land, förblandas så ha de blifvit finner man dem än ansedda för två olika områden, än åter för ett, Saxo nämner båda; Olaus Magnius särskiljer dem, så att han anser förlägger Scricfinnia mellan Finmarken och Bjarmaland, men åter på andra ställen förblandar han båda. Emellertid blir det sednare namnet, nemligen Finmarken, snart det öfvervägande, och och genomgår hela den skandinaviska nordens medeltidssaga först i fabelaktig gestalt, derpå i sagans äfventyr, slutligen i full historisk dager.

9 Paulus Warnefridi omtalar att vid Germaniens yttersta gräns låg den håla, i hvilken legendens sju sofvare tillbragte sin långa middagslur, och denna uppgift tillämpas af Olaus Magnus uttryckligen på Finmarken. År 1381 omtales här ett annat underverk; medan en norsk prest läste messan, skall en odöpt Finne ha sett hostian förvandlas till ett glänsande barn. – Men dessa legender utgjorde Finmarkens minsta berömmelse. Landet, som var bebodt af Finnar d. v. s. Lappar och hvars klimat ej tillät åkerbruk, var utomordentligt rikt på renar, fiske, pelsverk och hudar, fjäder, hvalfisk, ben och skeppståg, förfärdigade af vallrosshudar och skjälskinn. Detta föranledde tidigt en handel|86||112| med Norrmännen, och densse åter, alltid vane att taga hellre än köpa, voro ej sena att draga svärdet och göra Finmarken skattskyldig under sig. Halegsvårtyttarne, d. v. s. Norrmännen i Halogaland, begynte att tillskansa sig handeln på Finnmarken som ett monopol. Men då denna handel blef mycket indrägtig, slogo Noriges konungar den under sig som ett regale, förpaktade den åt sina jarlar och fordrade skatt af Finnarne tillsatte embetsmän att indrifvaefvo tribut af Finnarne. En sådan förläningstagare var Thorolf, som nämndes i berättelsen om Qvenland, således under Harald Hårfagers tid. När han erfor att Thorolf höll köpstämma med Finnarne och återvände med en stor mängd varor, hvilka han sedan utskeppade till England. När han erfor att Kylperne kommit österifrån att handla på Finmarken, öfverföll han dem med 90 man, dödade 100 man af dem och fick så ett rikeligt byte. Med Kylper kallades i allmänhet folk, som bodde på andra sidan om fjällen; det betecknade således i det närmaste detsamma som det ryska Savolotschie, och häraf kan slutas att detta handlande folk från öster var Bjarmer d. v. s. Karelare. Under de följande konungarne uppräknas en mängd förnämlige män, åt hvilka i förläning innehade handeln på Finmarken. Denna förläning kallades Finnafärd och var af så mycket större blef genom invånarenes trolldomskonst än ryktbarare, ty här fick man lappmuddar, på hvilka intet stål bet, samt bågar, pilar och svärd som som kallades Finnagjold, finskt guld, och ansågos ytterst dyrbara, emedan de voro hårda mot hexeri. Derföre den som här dref handel utan konungens tillstånd hade förverkat lifvet. Stundom ser man ock att läntagarne betalade konungen skatt, som gick ända till 60 marker silfver|87||113| och likväl ansågs vinsten vara mycket större. Hela norska historien från Harald Hårfagers tid är uppfylld med denna blandning af handel och tribut, utkräfd af Finmarken, och monopolet derpå fortfor att vara ända till nyare tider att vara ett regale, som man man finner af Eriks af Pommern förbud för Tyskar, Engelsmän och andre utlänningar år 1425 och 143 att här drifva köpenskap, och år 1431 klagas att Engelsmännen röfvat under 20 års tid röfvat – det vill troligen säga olofligen inköpt 1400 skeppslaster fisk i Finmarken.

10 Saxo, Messenius, Torfæus och andre historieskrifvare nämna ofta konungar i Finmarken – år 1313 t. ex. säger Torfæus att Finmarkens konung Martin personligen infann sig sig i Trondhjem, för att betala tribut och svära konung Håkan trohetsed. Datum öfsvårläst p.g.a. bläckplump eller motsvarandeverraskar, emedan det är så ungt, men vi veta huru lätt höfdingamyndighet hos Skandinaverne öfversattes med konunganamn – Kon-ungr betyder ju egentligen ursprungligen en förnäm mans son. Wisst är att Finmarken efterhand råkade i fullkomligt beroende af Norige, hvilket ytterligare stärktes, när dess fleste invånare blefvo döpte under drottning Margarethas tid. Men äfven i detta beroende fortfor landet att äga ett konungarikes namn och anseende. Om dess samhällsförfattning och kultur i öfrigt erfar man föga. Det vet man att Finmarken var glest bebodd af ett stridbart folk, som prisas af Saxo för dess mod, vighet och kroppsstyrka, dess skarpa svärd, dess förträffliga bågar och breda pilar, dess utomordentliga konst i skidlöpande,|88||114| hvarmed det oförsedt öfverraskade sina fiender, och dess snabbseglande båtar fartyg, som öfverträffade sjelfva Norrmännens. Äfven Finmarkens invånare hade således ett stort krigsrykte och togo stundom tjenst hos norske höfdingar. I Halogaland, säger Joh. Magnus, bodde en mäktig man vid namn Raudur, som ständigt hade omkring sig en lifvakt af tappra Finnar. Huru allt detta skall kunna tillämpas på Lapparne, är svårt att inse, och är det derföre troligare, att den krigiska kärnan af Finmarkens folk varit antingen af Qvener- eller Bjarmabörd och koloniserade efterhand på kusten af denna yttersta nord. Mellan denna mera krigiska befolkning ströfvade nomadiske skaror af Lappar, bland hvilka de som kringdrefvo utmed Hvita hafvets kuster kallades Terfinnar, ettn benämning på Lapparne, som man ännu återfinner i ryska krönikor, der de kallas Ter, Tre eller Tere.