Andra Föreläsningen 2/2 72

|11|

Andra Föreläsningen 2/2 72.

1 Inom detta område faller vskapenvetenskapen, konsten, industrin, rättsmedvetandet, seden, friheten, m. e. oro.med ett ord alla de mskligamenskliga framsteg hkahvilka vi äro vane att sammanfatta under dete i öfrigt mångtydiga uttrycketn kultur, bildning, civilisation. Här således – i den känslans och tankens samverkande lifssferer – inrymmes synes hela den ofantliga serien af mskligmensklig utveckling, som utgör historiens innehåll, kunna inrymmas. En nation må befinna sig i sin börjande utveckling barndom, såsom Romarne under sina konungar, eller i sin högsta blomma, såsom Romarne Atheniensarne under Perikles, – den står dock alltid under inflytandet af den mäktiga lifsprincip, som verkar genom alla känslans intryck, genom alla tankens forskande utflygter, och deri ligger utvecklingens vilkor. Det är saften, som stiger i trädet och kommer alla dess löf att grönska, alla dess grenar att blomma och bära frukt.

2 Men Men omfattar nu denna lifssfer omfattar verkligen verkligen all mskligmensklig utveckling? Är civilisationen, såsom man ofta hör yttras, msklighetensmensklighetens och historiens yttersta mål? Om så är, hvaraf kommer det då, att de civiliserade folken gå under Detta är det vanliga antagandet Är det nog för mskoandensmenniskoandens högsta behof, att ren förädla känslan, att utbilda tanken, att konstruera ett rättsmedvetande, en sed, en frihet på grund af den naturliga känslan, tankens lagar och erfarenhetens rön? lärdomar? Nej. Ty om detta vore nog, så skulle de högst civiliserade folk äfven vara de lyckligaste, de rättrådigaste, de friaste och i sedligt afseende renaste. Men detta motsäges af all historiens erfarenhet. Vore civilisationen, fattad som rent mskligmensklig, historiens yttersta|12| mål, så skulle man icke hvarken kunna förklara fenomenet af de högt civiliserade folkens undergång eller det besynnerliga faktum att i historiens midt medelpunkt står en föraktad nation, benämnd judar, som ingalunda uppnått civilisationens höjdpunkt,. – och en Man skulle icke kunna förklara det ännu sällsamare faktum, att en verldsålder slutar med den högsta mskligamenskliga förfining och ena annan börjar med en lära, som predikas af en korsfäst profet bland detta föraktade folk samt utbredes af okunnige fiskare och timmermän, i strid mot – en lära, som stodått och står i en afgjord strid mot verldsvisheten och af denna begabbas eller föraktas såsom en galenskap, men det oaktadt med den mest förvånande kraft brutit sig väg genom allt motstånd och omskapat alla de grundvalar, på hkahvilka rätt och sed, frihet och msklig sann lycka hvila. För att förklara detta, finnes ingen annan utväg, än att inom de tvenne förenämnda lifsprinciperna, den vegetativa och den mskligtmenskligt progressiva, antaga en tredje, som är den högsta och innersta, neml. den religiösa eller gudsmedvetandet.

3 I sj. v.sjelfva verket återfinna vi denna princip såsom den innerst bestämmande för all historia. Gudsmedvetandet – d. v. s. sambandet mellan det ändliga och det oändliga, mellan den vid tid och stoft bundna mskoandenmenniskoanden och den gränslösa utveckling, som tillkommer ett odödligt väsende, – detta medvetande är icke något tillfälligt eller utifrån inlärdt, utan finnes öfverallt, hos alla folk, i alla tidehvarf, omedelbart nedlagdt såsom en grundprincip, rot,|13| ur hkenhvilken mskoandenmenniskoanden har utgått till hkenhvilken han ständigt kommer tillbaka och som utgör hans grundfäste. MskoandenMenniskoanden är en continuitet, ett i hvarje nu upplefvande moment af en oändlig utvecklingskedjaserie, hkenhvilken här afspeglar sig i historien; men det skulle strida mot all logik att vilja begränsa detta oändliga väsen inom den jordiska tillvaron. Följaktligen har han måste det oändliga i hans andens väsen oaflåtligt, om också omedvetet, protestera mot ändlighetens inskränkningar och vädja till det, som, bortom dessa, utgör hans väsens grund. M Häri ligger således den innersta lifsprincipen, som höjer och förädlar mskoandenmenniskoanden. I samma mån han lösgör sig från det ändligas band och likasom tangerar sin källa, blir han starkare och och friare. Han får något af fsvårläst p.g.a. strykning det lif, som icke dör, den kraft, som icke begränsas, och detta inverkar mäktigt på hans jordiska tillvaro. – Åter, om detta gudsmetandegudsmedvetande dör bort, nedtynges af materien eller våldsamt förqväfves i en mskosjälmenniskosjäl, då framträda alla ändlighetens begränsningar och binda honom anden vid stoftet, – då förlorar anden på engång sin kraft och sin frihet; – han må fortfara att gå framåt i vetande, i konst eller i hkenhvilken mskligmensklig utveckling som helst, så öppnar sig icke mer det oändliga för hans blick, han underkastas förgängelsens lagar, han kan för en tid gå framåt, till dess ja skenbart höjas, men hans fäste är undanryckt, han tvingas att stadna, och det är slut med hans utveckling.

4 I detta faktum ha vi att söka fenomenet af nationernas blomstring, af nationernas förvissning, af nationernas död. Den mskliga bundna andens utvecklingen är begränsad, den fria andens är obegränsad. När gudsmedvetandet vaknar|14| till klarhet och lif hos ett folk, då framgår detta folk ur sin vegetativa, förhistoriska period in i sin progres perioden af sin progressiva utveckling, och så länge detta medvetande genomtränger all dess lifsverksamhet utåt och inåt, sålänge är detta folk starkt; då uppnår det sin intensivaste blomningskraft. Men i sjelfva denna progression blomning ligger innebär en mognad, som leder till utblomning d. v. s. förvissning. Hvarföre? Emedan den mskligamenskliga utvecklingen framgår väsentligen genomsvårtytt reflexion, och reflexionen dödar småningom det omedelbara hos mskanmenniskan, troslifvet, gudsmedvetandet. Deraf fork kommer, att hos alla nationer det högsta religiösa medvetandet går förut och den högsta utvecklingen i civilisation följer något senare, – ungefär som den högsta värmen på en sommardag inträffar något senare, än det högsta dagsljuset vid middagstimman. Jag behöfver knappt anföra exempel derpå: de finnas på hvarje historiens blad. Grekernes högsta religiösa medvetande hade redan blommat ut, – Sokrates och skeptikerne hade redan inkastat reflexionens brandfackla i deras tro på gudarne, när deras högsta civilisationen uppblomstrade vid tiden för det peloponesiska kriget. Romarne trodde icke mer på sina gudar – deras augurer smålogo åt hvarandras gudatecken i fåglarnas flygt och djurens inelfvor – när Rom under triumvirerne, Cæsar och Augustus uppsteg till sin höjdpunkt af makt och blomstring. Men undersöka vi tingens kärna, utan att låta oss förvillas af yttre glans, så finne vi, att|15| folkandens intensiva kraft otvifvelaktigt var starkare under Miltiades, än under Perikles, under Cato och Scipionerne, än under Sulla och Cæsar. Det är icke civilisationen – eller som 18:de seklets slagord lydde: förnuftet – som utgör nationernas lifskraft; det är gudsmetandetgudsmedvetandet; det är den religiösa religionen icke heller våra dagars afgud, friheten utan sedlig grund, – det är religionen, såsom den högsta sedliga lifsmakten, hkenhvilken ensam är mäktig nog att göra folken starka och lyckliga, emedan hon ensam bär uti sig grundvilkoren för frihet, styrka och blomstring.

5 Det hör icke till vårt ämne att här framvisa de afvägar, på hkahvilka äfven det religiösa medvetandet kan förirra sig och hvarom historien bär så talrika och sorgliga vittnesbörd. Jag må endast erinra, att fanatis den religiösa fanatismen innebär ett ingripande i den gudomliga verldsordningen och derigenom i sj. v.sjelfva verket blir ett förnekande af den fana, under hkenhvilken den föregifver sig strida. Än mindre är det nödigt att antyda deras afvägar,na hkahvilka, såsom det hierarkiska Rom eller jesuiterorden, begagna religionens täckmantel för sjelfviska verldsliga ändamål. Kristendomens odödliga lifskraft visar sig icke blott i att besegra allt motstånd, såsom vårsolen smälter berg af is, utan äfven i att tid efter tid afskudda sig alla vanställande falska utvexter, hvarmed mskligmensklig villfarelse eller svek beständigt söka att vanställa henne.

6 Ett litet exempel, som ligger oss nära, kan jag icke underlåta att anföra nämna såsom bevis på den anförda erfarenhet, att det religiösa medvetandets högsta intensitet går före civilisationens egentliga blomningstid.

|16|

7 Den i Finland ännu begagnade svenska psalmboken af år 16936 är i språk och meter, stundom äfven i valet af uttryck, så skroflig, ofta så smaklös, att behofvet af en ny redaktion redan i sednare hälften af förra seklet var allmänt erkändt. En sådan ny redaktion blef också i Sverige afslutad år 1819. I denna hade Sveriges ypperste skalder och theologer, såsom Wallin, Franzén, Ödmann m. fl., medverkat, och den nya psalmboken blef verkligen ett mönster i formfulländning, smak och delvis äfven uti poetisk skönhet. Men allt detta oaktadt, är man nu tvungen att göra hela verket om, emedan den nya psalmboken visat sig vara den gamla, med alla dess brister, ojemförligt underlägsen i det, som dock var dess egentliga ändamål, neml. församlingens uppbyggelse i lefvande kristendomen. Medan den gamla sv. psb. slägte efter slägte så innerligt tröstat och gladt många tusende själar, har den nya endast kunnat tillfredsställa deoriginal: en esthetiska anspråken af en förfinad, men för kristendomen ganska främmande smak. Hvarföre? Emedan den gamla psb. framgick ur 17:de seklets starka, lefvande tro lutherdom, då den nya deremot endast var en produkt af konstpoesin: Detta faktum får sin betydelse, när man erinrar sig, att 17:de seklets Sverige, framgånget ur 30:åra krigets stora troskamp, tillika var en europeisk stormakt, under det att det 18 och 19:de seklets Sverige med sin ojemförligt högre bildning och sina glänsande framsteg i alla vetandets grenar, endast är en sjunken makt med ett förvekligadt folk.

|17|

8 Dessa anmärkningar ha varit nödvändiga, för att förtydliga den synpunkt, ur hkenhvilken jag uppfattar Europas nuvar. nationer och deras historiska betydelse. Det är icke min afsigt att förneka någon af dem deras plats misvårtyttssion i historien. Men jag betraktar denna mission såsom antingen redan afslutad, såsom fortgående eller såsom tillkommande. Med andra ord: det finnes nationer, äldre eller yngre, hkahvilka ännu äro i sin barndoms och ungdoms tillvext; andra, som stå på middagshöjden af sin kraft, och åter andra, som uppnått eller öfverskridit den mognads period, der ålderns förvissningen börjar. MsklighetensMensklighetens träd liknar dessa palmer, som tillvexa derigenom att de der original: de understa bladen beständigt vissna och bortfalla, medan nya blad ofvanom dem framskjuta ur stammen. Det kan vara sorgligt för en nation att räknas bland dessa understa blad, men det är organismens naturlagar, tillämpade på historien.

9 I korthet: den progressiva utvecklingen af civilisationen är på samma gång ett vilkor för lifvet och ett frö till förgängelsen. Men lif eller död hos en nation bero ytterst på msklighetensmensklighetens närmare eller fjermare samband med sitt oändliga mål, d. v. s. på gudsmedvetandets intensitet. Det gifves individer, som lef uppnå 100 års ålder, medan andra dö i sin barndom. Det gifves nationer, hkashvilkas tillvaro väl är begränsad, men dock jmfvisjemförelsevis mycket lång, medan andra förloras i deras vexande år. Detta beror af komplicerade historiska makters inverkan, men den främsta bland dem är gudsmedvetandet.

|18|

10 I nationernas lif finnas äfven tider af helsa och sjukdom, arbete omvexlande med pauser, som likna hvila, – feberyra och utmattning, – vaket lif och domnande sömnig likgiltighet. Det finns tillstånd, som likna skendöd och från hkahvilka en nation dock kan återvakna till ny kraft styrka. Det finns också tillstånd, som likna ungdomskraft och som dock äro endast en bräcklig ålderdoms uppflammande vrede lifsgnista; – det finns andra, som bakom en skenbar domning dölja en hög grad af spänstig handlingskraft. Alla individens känslor och felsvårläst p.g.a. att bläcket är svagt och avmattat, på väg att ta slut passioner återspegla sig hos nationerna: hat, kärlek, afund, vrede, högmod, ärelystnad, girighet, njutningslystnad; – endast att dessa passioner genom sin kollektiva natur vexa i styrka och långsamare lugnas. Enligt regeln äro nationerna i hög grad sjelfviska; egoismen antager hos dem ett sken,et af af en dygd, som det merändels saknar hos individen, skenet af nit för allmänt väl, och vexer derigenom till en fruktansvärd styrka. Ett bekant ordspråk säger, att politiken vet af ingen tacksamhet. Politiken Statskonsten har varit sjelfvisk, ja illslug, äfven i de tider, som högljuddast fört på läpparna msklighetensmensklighetens rätt och folkens frihet. Napoleon III: politisk moral X sedlig. – Till heder för msklighetenmenskligheten måste man dock konstatera vissa undantag, när den naturliga känslan för rätt och orätt hos nationerna öfverröstat statskonstens kalla beräkningar och begått felsteg i politiken, hkahvilka inför sedelagen framstå som dygder. – Det oaktadt har man härtills förgäfves sökt uppställa en allmänt gällande folkrätt, och oaktadt några aktningsvärda försök, befinna sig nationerna inbördes ännu i dag i ett tillstånd af näfrätt, som förhånar civilisationen.