Trettonde Föreläsningen. 13 Okt. 1871

|83||101|

Trettonde Föreläsningen. 13 Okt. 1871.

1 De högsta bergen Af grundens hårdhet och landets ojemnhet förklaras jordbrukets svårigheter. Det tredje hindret är de underjordiska vattnen. Mellan berg och vatten söker den finske jordbrukaren en torfva för sin sparsama skörd;svårtytt som ofta slår fel.

2 Höjderna äro i jemförelse med andra länder, och äfven med Skandinavien, låga. Alpkedjans toppar uppgå till 12,000 fot, Sulitelma, Skand:s högsta fjälltopp, till 5,796 (paris.pariser) fot öfver hafsytan. Vår högsta fjälltopp, Peldoivi i finska Lappmarken, är endast 2000 par.pariser fot (= 2,245 finska) och dernäst Enont Ounastunturi i Enontekis 1,931 f.fot Några få andra toppar i Lappmarken närma sig denna höjd. Men såsnart man öfverstigit de egentliga fjälltrakterna och närmar sig original: och kommit till det nordliga högland, som sluttar mot Östersjön, sänka sig bergens toppar ännu betydligt lägre, så att det högsta berget söderom de egentliga fjällen, Teiriharju i Hyrynsalmi socken, är endast 1,153 fot öfver Finska vikens yta, l.eller korrektare 1,165 f.fot öfver oceanen, ifall man antager denna stå 12 fot lägre. Härifrån sänka sig höjdtopparna = dalgränserna, jemte landytan, åt vester och söder allt lägre, tilldess att de vid kusterna försvinna under hafvets yta, och för att i spridda toppar och åsar åter uppdyka i skärgårdarna.

3 De vulkaniska krafter, som uppdrifvit Skandinaviens fjällrygg i höjden, tyckas sålunda ha aftagit i styrka, ju längre de utbredt sig åt sydost öfver Finlands område. Om Skandinav. fjällryggen och det nordliga Maanselkä äro nordens ryggrad, så äro Finlands öfriga höjdkedjor endast armar och extremiteter.|84||102| Finlands ryggrad ligger i djupet. Den utbreder sig under hela vårt land.

4 Sjöarna. Men om bergstopparna icke resa sig högt i vårt land, så ligga dalbottnarna likväl ganska djupa. Vi kunna icke se de djupa dalbottnarna, ty de äro öfverallt betäckta med vatten. Om Finlands sjöar uttappades, skulle vi se förundransvärdta djupa klyftor, ty vid sidan af en mängd grunda sjöar finnas andra, både mindre och större, af ett ansenligt djup, som stundom öfvergår hafvets. I Näsijärvi t. ex. har man mätt ett djup af 90 famnar, i Ladoga öfver 100 (?). Enares djupaste sänkningar har man ej ens kunnat mäta. Ofta hör man bonden yttra att sjön är bottenlös. Det betyder väl endast, att han ej funnit botten med sina stänger och linor, men djupet öfvergår likväl ofta all förväntan.

5 I dessa otaliga klyftor har det fordna hafsvattnet stadnat och förvandlats till sött. Finland har derföre, i förh. till sin areal, den större sjöyta, än något annat land på hela den gamla verldens kontinent, icke ens Sverige undantaget, som dock är öfver all jemförelse det vattenrikaste land, näst Finland. Nära ⅟₈ af Sveriges yta och vidpass ⅟₂₀ af Noriges yta betäckes af insjöar. Men Finlands yta, 86 844 □ mil, upptager 144,23 □ mil sjöar, d. v. s. (Rabbes beräkning, Suomi 1842) mer än 20 %, mer än ⅕del af landets yta, och då ha vi af Ladoga endast inberäknat endast dess vestliga fjärdar, som på kartan falla inom det finska området. Men de underjordiska vattnen – det tredje haf, som i kärr och vattenådror fördöljer sig under landets yta, ha vi naturligtvis ej kunnat beräkna.

|85||103|

6 Sjöarna minskas. Så vattenrikt är Finland. Och allt detta är dalbottnar. Hvarje sjö bildar en dalbotten för sig, och denna botten omgifves stundom af branta, men vida oftare af låga sluttningar, hvilkas nedersta delar vid högt vatten öfversvämmas, vid lågt vatten äro mer eller mindre sanka och bevuxna med vexter, som älska fuktighet. Ofta förlöpa sig äfven sjöarnas stränder i kärr vid deras sidor, stundom i gungfly, under hvars tunna mosstäcke sjön fortsättes. En del sjöar tyckas likasom sjunka in i sin botten, och detta beror icke endast af afdunstningen, utan äfven deraf att vattnet utsipprar under jordytan genom en sluttning af lösare jordlager. Många grunda dalbottnar ha på detta förvandlats till kärr; andra ha helt och hållet uttorkat, och sjöns fordna område betäckes nu af gammal skog. Jag har förut anmärkt, att Finlands vattenytor långsamt förminskas genom den tilltagande sluttningen mot hafvet. Efter sekler torde den dag komma, när endast de djupaste dalbottnarna ännu äro betäckta med vatten. Menniskohanden söker, ofta fåvitskt, att påskynda denna naturprocess, som med afseende å klimat och fruktbarhet måste kallas en förstöringsprocess. Man finner det fördelaktigt, att genom sjöns fällande uttorka de vid dess stränder belägna kärren och dertill ännu vinna odlingsbar mark af den fordna sjöbottnen. På detta sätt vunnos år 1830 4,500 tunnland ängsmark, när Roine sjö fälldes genom Kaivando till jemnhöjd med Längelmänvesi. Men man har icke beräknat vid sådana fällningar, att när ett kärr blifvit uttorkadt, har ett annat uppstått i dess ställe genom fällningen|86||104| af sjöns yta. Mark har strandbyggaren nog, blott han endast vill sköta den. Hvad man vunnit genom det snikna begäret efter mera mark att vårdslösa, liksom den förra, det har man oftast fått dyrt betala derigenom att sjön efter fällningen förlorat de djupa vattnens skyddande egenskap och hela trakten till följd deraf blifvit frostömare. Detta allt oberäknadt den stundom ohjelpliga skada, som genom fällningar tillfogas sjökommunikationerna. – Det finns ingen insjö i Finland, hkenhvilken det är fysiskt omöjligt att uttappa, till följd af sluttningen. Man Det är lika litet omöjligt, som att uttappa en mskasmenniskas hela blodförråd. Men i båda fallen blir resultatet endast förstöring. Det är endast de underjordiska vattnens uttappande, hkethvilket medför en varaktig vinning.

7 Sjöarna terassformigt öfver hvarandra. Emedan hela landet sluttar åt vester och söder mot Östersjödalen, följer deraf, att sjöarna i Finland ligga terassformigt öfver hvarandra. Icke blott sjöytorna ligga på detta sätt ofvanför hvarandra. Den öfre sjöns botten kan äfven ligga högre, än den nedra sjöns yta. Finnes då en tillräckligt djup ränna, kan den öfra sjön med lätthet uttappas i den nedra o. s. v. framåt. Men sådana öfre sjöar innestängas af berg och höjder, och deras öfverflödande vatten har blott en grund ränna att utflöda. På detta sätt qvarblifver i de öfra sjöarna en vattenmassa, hkenhvilken står lägre, än bottnen af utloppsrännan; annars funnes ej dessa sjöar till. Men de flesta finska sjöar afbörda sitt öfverflöd till underliggande sjöar och dessa åter utflöda genom flodrännor i hafvet. Häraf uppstå de långa, sammanhängande svattensystemer, som höra till vårt lands egendomligaste företeelser. Flera hundrade sjöar rinna in i hvarandra och tömma ändtligen sina bidrag i en gemensam flod. Intet annat land i verlden, utom Sverige|87||105| och Nordamerika, ha att framvisa någonting sådant. Det är en flod, eller rättare ett helt flodsystem, sammansatt af sjöar:, och dessa – vattensystemernas sträckning angifver sluttningen.

8 Vattnens sammanhang. I sunden eEmellan sjöarna och inom dem sjelfva finnes alltid ett strömdrag utåt. Ibland är det ett bredt sund, ibland ett smalare, ibland åter en bäck, en å, en flod, en fors eller ett vattenfall. Detta strömdrag fortfar från de högst belägna punkterna ända till hafvet. Från alla fFloderna rinna ur sjöar och genom sjöar. Från alla sidor tillströmma nya vattendrag. Det är endast forsarna, som hindra, att man kan befara vattensystemet i hela dess sträckning. Derföre bero våra inre farleder så väsentligt af slussar: dent ena systemet efter hvar det andra göres på detta sätt tillgängligt. Man kringgår forsarna, likasom landsvägen kringgår backarna: här sker det med en kanal, som förses med en eller flera slussar. På detta sätt kanaliseras sjöar och floder. Saima kanal är ett kringgående af Wuoksens fall och forsar, ehuru åt annat väderstreck.

9 Så talrika forsarna äro i vårt land, så sällsynta äro de egentliga vattenfallen. Det kommer deraf, att landets yta, så ojemn hon är, likväl sällan gör branta stigningar. Endast i högsta norden, der landet ännu har fjällkarakter, äro fallen mindre sällsynta. Det medlersta och södra Finland har endast två af betydligare höjd: Kyrönkoski och Imatra, men sjelfva det jättelika Imatra, hkethvilket lika litet som Ladoga har sin like i Europa, är snarare en fors, än ett fall eller – om man så vill – både fors och fall af kolossala dimensioner. Vore ej Imatra så stort, skulle också Nokia vara en jätte.utanför pappret (radslut)

|88||106|

10 Sjöarnas vatten. Man har kallat Finland de tusen sjöars land. Om något är oriktigt i detta uttryck, så är det endast att antalet är uppgifvet för litet. Finland har många tusen sjöar. Man känner En enda socken kan stundom hafva flera hundrade. Det finns måttliga jordegendomar, som på sitt område räckna 40, 60 ända till 80 sjöar af olika storlek. En del visa släta vattenytor, andra äro beströdda med holmar; andra åter erbjuda utsigten af ett strandlöst haf. Vattnet beror af den kringliggande jordmånen. Vid Närmare kusterna, i lös och lerig jordmån, träffar man stundom sjöar med grumligt vatten. Men i de flesta är vattnet utomordentligt klart och genomskinligt på betydliga djup. I varm och klar sommarluft få sjöarna på afstånd en högblå färg af den mest intagande skönhet,. så mycket mer, som dDe innef äro då trymåer af renaste kristall, innefattade i mörka ramar af barrskog.

11 Sjöarna äro vårt lands solsida, som oändligt mildrar dess annars tunga allvar. Också är det sjöarna, som framförallt intressera landskapsmålaren. De erbjuda de mest olika skiftningar efter en olika belysning. W. Holmberg älskade att indelade sjelf sina landskap efter morgon- och afton-, höst och sommarbelysning. Men landskapsmålaren älskar icke de alltför vida utsigterna, såsom t. ex. det sköna Pungaharju. Han behöfver en trängre ram, för att få hela bilder. Han målar derföre hellre detaljerna ett visssvårtyttt parti af ett stort sjölandskap. En enda klippvägg med några furor, en fors med några qvarnar, en strand med någon fiskarebåt, har för honom större intresse, än de ändlösa utsigter, som förlora sig uti fjerran.