Tjuguåttonde Föreläsningen. 13/4 71

Tjuguåttonde Föreläsningen. 13/4 71.

1 Joh. Alb. Ehrenström, son till en med G. III:s förtroende hedrad officer, hade först varit konduktör vid fortifikationen och sedermera ingått vid kon:skonungens kansli, för hkethvilket ändamål han läste latin för Thorild. G: III upptäckte snart den unge mannens klyftiga hufvud och använde honom i ärender, der framför allt behöfdes skicklighet, trohet och tystlåtenhet. 17886 sändes han af konkonungen att åtfölja Sprengtporten på hans resa till Rd och lyckades så skickligt att utleta denne ryktbare konspiratörs hemliga anläggningar, att det ishtisynnerhet var Ems rapporter, som öfvertygade konkonungen om nödvändigheten af 1788 års krig. Em synes ha varit i grace vid ryska hofvet, han fick åtfölja kejs. Catharina på hennes namnkunniga resa till Krim 1787 och stod i förtroligt umgänge m(?) med furst Potemkin. – Efter kon:skonungens död var det slut med Ehms carrière, och han slöt sig nu till Armfts parti, hvars hetsiga planer han med kallblodig försigtighet sökte att moderera. Han häktades samma natt som fröken R. och dömdes till skampålen och döden. Sitt straff vid skampålen utstod han på Packartorget i Sthm (anekdot derom), men benådades på afrättsplatsen och sändes i lifstidsfängelse till Carlstens fästning jemte sin olycksbroder öfv. J. Fredr. Aminoff. Två år derefter vid den unge kon:skonungens tillträde till regeringen blefvo båda benådade och öfverreste till Rd. Efter 1809 blefvo också båda anställde i finsk tjenst. Aminoff steg till höga hedersplatser i Fds dåvarande styrelse blef grefve och blef 1827 pro vice kansler för Åbo akademi intill Dec. 1827, när han efter branden tog afsked. Ehrenström blef som skicklig administratör använd i en mängd komitéer och uppdrag vid regleringen af Fds nya förhållanden. Det var äfven han, som uppgjorde den nya planen för Helsingfors, sedan denna stad blef bestämd till|324| Fds hufvudstad genom reskript af d. 27 Mars 1812. – Denna plan måste erkännas vara uppgjord både med klo smak och klok beräkning af framtida behof, men Ehrenströms förslag blef icke till alla delar följdt. Han ville t. ex. uppföra kejs. slottet på Skatuddsbergen, der nu grekiska kyrkan står, och intend. Engel hade redan uppgjordtsvårläst p.g.a. överskrivning ett utkast till ritning. Ehrstm ville äfven leda en kanal från Thölöviken långs esplanaderna till södra hamnen, hkthvilket utan tvifveloläsligt p.g.a. konservering/inbindning hade blifvit en betydlig försköning af denna vackra stad, men planen blef först uppskjuten och sedermera öfvergifven. Det var äfven han, som gaf Hfors gator och qvarter deras nuvar. namn, gato qvarteren efter djurnamn, efter Sthms föredöme, gatorna efter högtuppsatte personers och deras fruars namn; men Unionsgatan och Fredsgatan skulle beteckna föreningen med Rd. Albertsgatan i Nystaden är uppkallad efter Alb. Ehrenstrmsvårläst p.g.a. inbindning/konservering

2 JagEm slöt sin bana i början af 1850 talet, såsom pensioneradt verk.verkligt statsråd. Han var då en liten hvithårig gubbe, krökt af åren, men med den en liflig och spirituel gubbe med hela den gustavianska tidens ceremoniösa etikett i umgänget. Jag hade den lyckan att under 157 års tid ofta se honom i framl.framlidne baron Rosenkampffs hus, der han bodde, och höra honom berätta qvicka anekdoter ifrån hans ungdoms dagar. Han förde en mycket noggrann bok öfver sina visiter och försummade aldrig att infinna sig på bestämd dag och timma. Men han förde en annan bok, som var af större värde för efterverlden, neml. sina memoirer, på hkahvilka han dagligen skref sina bestämda två timmar. Ingen har heller mer än han varit invigd i hans samtids hemligaste krönika, åtm. under 30 år|325| från 1786 till 1816, en tid full af märkvärdiga omskiften, stora tilldragelser och framstående personligheter. Om och när dessa märkvärdiga memoirer skola se dagen, är svårt att säga. Det berättades, att Em ef vid sin död efterlemnat dem i ett försegladt konvolut, som ej finge öppnas förrän 50 år efter hans död, men hvar de sedermera hamnat, har jag mig icke bekant. Han efterlemn. en enda son, öfv.löjtn. vid f.finska gardet, numera också död, och det sades att vid gamle Ems död en mängd papper blifvit dels brända, dels förseglade af sonen, bland de senare troligen äfven Ems egenhändiga korrespondens med G. III.

3 Magdalena Rudenschöld. Sedan G. IV Adolf mottagit regeringen, blef fröken R. frigifven från spinnhuset och fick till sitt underhåll en kungsgård på Gottland. Efter en längre tid återkom hon till Sthm, och en af hennes fordne beundrare, som då besökte henne, yttrar härom: »En fullständigare förvandling har jag ännu aldrig sett åren kunna åstadkomma. Sjelfva de stora, blå, eldfulla ögonen voro små, grå och matta. En liten gumma, som hvarken i röst eller sätt erinrade om den förtjusande skönheten i det fordna hofvet, mötte min blick, och hon talade obetydligt om obetydligheter.» – Han hade kunnat tillägga, att den, som förvarade så smärtsama minnen af sin inveckling i staternas öden, väl hade fått nog af de stora tilldragelserna och vore ursäktad, om hon talade hellre om små. – Magd. Rudenschöld dog 1823 eller 1824, utan att hafva återsett G. M. A., sedan deras skilsmessa 1792. Hon begrofsoriginal: begrof i St Jakobs kyrka i Sthm, och biskop Hedrén höll likpredikan öfver henne. – Efterverldens dom öfver hennes förvillelser M. R. är längesedan uttalad. Hon var en arm, olycklig qvinna, som alltför hårdt fått plikta för sitt tidehvarfs fel och sitt hjertas förvillelser. För henne finnas numera endast deltagandets tårar.

|326|

4 Medan de maktägandes hämd drabbade Armfelts medbrottslingar i Sverige, upplefde han sjelf i landsflykten vexlande öden. Hans grefvinna maka Hedvig Dela Gardie, reste före honom från Neapel, för att söka i Rd en fristad för sig och sina barn, och måste i Wien pantsätta sina perlarmband, för att komma vidare. Hon passerade Polen, medan detta land var i fullt inbördes krig, led hunger och törst och var i tusende faror, tilldess hon slutligen hamnade i Riga. I Mars 1794 reste Armf. sjelf från Neapel, omgifven af Rhms besoldade agenter, som hade ordres att gripa honom död eller lefvande, och var likväl så litet rädd om sitt inkognito, att han reste i en vagn, som var prydd med hans eget vapen. På detta sätt kom han öfver Wien, Sachsen och Galizien till Petersburg. Der lyckades han icke erhålla audiens hos kejsarinnan, men umgicks på förtrolig fot med hennes ministrar och anvisades slutligen till Kaluga, i djupet af Rd, der han sammanträffade med sin maka.

5 I Kaluga förblef han obemärkt i två tre år, sysselsatt med sina barns uppfostran, men hans lifliga, ärelystna själ fann ej behag i denna enslighet, och hans helsa begynte försvagas. Rhm sökte förgäfves af kejsarinnan utverka hans utlemnande. Emellertid hade G. A. öfvertagit regeringen. 1798 besökte Armf. kaCarlsbad och 1799 blef han benådad af konungen. I Maj 1801 återvände han till Sv., och 1802 finne vi honom åter som sv.svensk minister i Wien. 1804 blef han chef för sv.svenska trupperna i Pommern och lyckades 1807 förjaga Fransmännen från denna provins, men de återvände med öfverlägsen styrka, och Armf. blef slagen. Nu föll han i onåd hos G. A.,|327| som var fullkomligt oförmögen att bedöma en fältherres åtgärder; men 1808 utsågs han åter att anföra den s. k. vestra armén mot Norige. När han här ingenting kunde uträtta, till följd af de usla anstalterna, föll han åter i onåd, afsattes från befälet och anbefalldes att draga sig tillbaka till sina gods. Revolutionen i Mars 1809 återförde Armf. till Sthm, han fick åter ett krigsbefäl, blef en af de s. k. rikets herrar och president i krigskollegium.

6 I Okt. 1810 tog han plötsligt afsked från alla sina befattningar. Det var åter politiska moln, till följd af thronföljarevalet. C. XIII trodde honom aldrig rätt, gamla fiender voro åter i rörelse, för att anklaga honom som konspiratör, och natten mot d. 31 Mars 1811 begaf sig A. till ryska ministerhotelet i Sthm, der han svor trohetsed åt kejsar Alexander I. Nu fick han genast befallning att lemna Sv. och affördes öfver gränsen. – När han kom till Fd, mötte honom en befallning att genast resa till Pbg, och här utnämndes han till ordförande i den då organiserade komitén för de finska ärenderna. Han tillvann sig nu Alex. I:s förtroende lika fullkomligt och hastigt, som fordom G. III:s, blef 1812 för andra gången kansler för Åbo akademi och upphöjd i finskt grefligt stånd. År 1813 blef foreslogsvårläst p.g.a. strykning han blef han t. f. gen.guvernör öfver Fd, men sjuknade s. å vid årets slut och dog d. 19 Aug. 1814 i kejs. lustslottet Tsarkoe Selo, 57 år glgammal.

7 Så slöts denna glänsande och äfventyrliga bana, som så brokigt slingrat sig mellan makten och fallet landsflykten, furstars nåd och onåd, qvinnors kärlek, männens hat och beundran, vexlande skiftevis.

|328|

8 RepetitionRepetition M. R:s senare öden. J. Alb. Ehrenström. G. M. Armfelt.