Tjugondeandra Föreläsningen. 10/11 63

|199||679|

Tjugondeandra Föreläsningen. 10/11 63.

1 15000 mk och 3 borg.

2 Föga hade Sten Sture d. ä. återfått Sveriges rike, derest icke Dmks styrka brutits af det lilla, men tappra folket i Ditmarsken, ett land om blott 25 □ mil mellan Eidern och Elben, Holstein och Nordsjön,. Deras strid emot Danskarne påminner mycket om Schveitzarnes kamp med Os kort förut med Carl den djerfve af B. Ditmarskerne voro ett folk om blott 50,000 mskormenniskor, och 6000 man var hela den styrka de kunde uppställa i fält. Men de hade under sekler försvarat sin frihet mot Dmk och Holstein, de voro derföre uppvuxne vid vapnen, – för öfrigt fromma och arbetsama. – hade inga trälar, inga fattige, sedan 200 år icke heller någon adel mera,. och Hvarje socken var en liten fristat för sig, men alla styrdes af en rådsförsaml. af 48 personer. Landet hade lydt under erkebisk. af Bremen, men kung Kristian hade fått det i förläning af kejsaren, och kung Hans ville nu göra sina rättigheter gällande. IÅr 1500 i Jan. bröt han upp mot Ditm. med en välrustad här om 17,000 man, 1500 ryttare, 40 kanoner. Danskarne voro så visse om segern, att många aflade sina harnesk, prydde sig som till dans och inbjödo sina fruar att fira fastlagen uti Ditm.Ditmarschernes stad Meldorp. – Ditm.Ditmarscherne åter sade till hvarandra: »hafve vi rätt, skall Gud icke låta oss förderfvas, hafve vi orätt, så må han låta oss falla». – IEn tredjedel af landet gåfvo de frivilligt till spillo och drogo sig tillbaka i sina kärr och skogar. Den 17 Febr. 1500 följde var kung Hans med sin här nog oförsigtig att följa dem dit. – Ett grufligt yrväder uppstod, och dref snönö föll och hagel drefvo danskarne mot ögonen. Slussarne mot hafvet öppnades, vattnet förvandlade hela skogen till kärr. »Låt oss gå på, utropade han kungen otåligt, om icke i Guds namn så i djefvulens», – och skickade så sitt vilda svarta garde af afven roflystne, grymme äfventyrare att genombryta förhugggningen., utropande »Akta dig, bonde, gardet kommer!»konsekvensändrat/normaliserat – Men nu begynte Ditm.Ditmarscherna från alla sidor nedskjuta den tätatpackade skaran, som icke kunde röra sig hvarken fram l.eller tillbaka – och danskarne råkade i förvirring – Ditm.Ditmarscherna störtade öfver dem med deras tunga klubbor och stridsyxar, och nu hette det: »Akta dig, garde, bonden kommer!» – Nederlaget blef fruktansvärdt. Alla ville fly – trossen – Det svarta gardet föll 6000 döde, hvaribl.hvaribland nära 400 af landets förnämste ädlingar och nästan hela det svarta gardet, betäckte valplatsen, – mMed möda undkom|200||680| kung Hans, utan svärd och hjelm – lemnande efter sig tross, kanoner, hästar och ett rikt byte för den segrande bondehären. – Följande år såg sig konungen tvungen att afsluta ett stillestånd med det lilla, tappra folket, som fick behålla sin frihet.

3 RepetitionRepetition 7/5 67. St. Sture. Brunkebg. Kr. I † 1481. Hans. Kalmare Recess 1483. K. Hans 11 Nov. 1497. till 15021–1502 Mars. Ditmarskerne 1500.

4 Frukten af detta nederlag var förlusten af Sveriges krona. Sten Sture hadeblef ånyo riksföreståndare och höll på andra året, under åtsk.åtskilliga förevändningar, hållit drottn. Kristina på andra året fången i Wadstena, men för öfrigt bemötte han henne med mycken vördnad. När han Slutl. frigaf han drottn. på Lybecks bemedling; och men när han reste att som höfvisk riddare beledsaga henne från Wadstena till danska gränsen, sjuknade han på återresan hastigt, som mMant tror, af förgift, och dog i Jönköping d. 13 Dec. 1503. som mMant tror, af förgift, – Sten Hans stoft begrofs först i Gripsholms kloster Mariefred, flyttades sedan till Keärnebo och tsvårläst p.g.a. strykning kyrka. Johan III lät flytta år 1576 flytta den berömde mannen till Strengnäs domkyrka; 1675 lät Magnus Dela Gardie öfver grafven uppföra ett praktfullt grafchor, och hundra år sednare lät Gustaf III deröfver resa en ny minnesvård.

5 Nu hade Sten St. hade efterlemnat endast en dotter, som var nunna i Wadstena, men ingen son. Hans död hade lätt kunnat åstadkomma stor villervalla, derest ej Hmg Gadd varit nog slug att hålla den hemlig, intilldess att he Svante Sture blef vald till riksföreståndare i början af år 1504. Herr Svante Sture var son till original: var icke – tillhörde egentl. slägten Natt och Dag, ty han var son till Nils Sture af Penningby, hkenhvilken hade antagit Sturenamnet efter sin moder, men till börden var en N. och Dag och kusin till Engelbrekts mördare Måns Bengtson. Från denna sin fäderneslägt hade Svante Sture ärft meett häftigt och våldsamt lynne, han skildras icke så slug som herr Sten – men för öfrigt var han en tapper och djerf herre, frikostig,original: han skildras – men för öfrigt var han en tapper och djerf herre, icke så slug som herr sSten, men frikostig, gladlynt, gudfruktig och i många afseenden egnad att efter sin berömde frände träda i spetsen af för folket. Hans hofmän öfvades strängt i alla slags vapenlekar, och den hölls icke för man, som blinkade för hugget af en stridsyxe tätt invid ögonbrynen.

6 Hans val till riksförest. blef signalen till en lång|201||681| kedja af fejder med Dmk och inre oroligheter. Kung Hans fick ånyo ett starkt parti ibland herrarne; möten efter möten höllos ånyo om hans inkallande, utan att man kunde blifva ense derom. År 15096 beviljade Sv.Svenska rådets fullmäktige i Kphmn att Sv. årligen skulle betala 13000 SthmskaStockholmska mark, tills konungen l.eller hans son blefvo åter intagne i riket. Sv. Sture protesterade vägrade en så neslig tribut och fordrade i stället Gottland tillbaka. Kung Hans hänskjöt sin sak till kejsaren, som företog sig att stämma Svante Sture och sv.svenska rådet inför sin kammarrätt. obs. När denna Sv.svårläst p.g.a. överskrivning åter ansågo med skäl att kejsaren hade med deras ingenting att skaffa med deras inre angelägenheter och brydde sig ej om att hörsamma stämningen. Då förklarade kejsaren hela riket i akt och deras förnämste herrar för fågelfrie – deribland äfven herr Sten, som då varit död uti tre år. Äfven detta halp intet. Den lärde, kloke och vältalige Hg Gadd visste ständigt att kontraminera danskarnes anläggningar. Gång efter gång utbröt fejden i öppet krig. »Andelig s till stånd och lärdom, men alldeles icke till seder och tänkesätt»konsekvensändrat/normaliserat, såg man denne herre, – vald biskop i Linköping, men sedan bannlyst och aldrig tillträdande embetet – oftare i spetsen för här och flotta, än framför kyrkans altare, och mera sysselsatt att smida statskloka planer, än att tänka på sitt andl. herdakallet. Hanmg Gadd var denna tid Sveriges hufvud – medan Sv. Sture var de rikets arm. Deras regering var ett fortsatt krig emot Dmk, fördt med ömsesidiga härjningståg, utan att uträtta något af vigt. Äfven Fd. Blodiga, bistra tider begynte att med vexande samla sig öfver riket med vexande hat mellan Sv.svenskar och D:skarDanskar. Bödelsyxan begynte redan började i Kalmar att spela sintt sedan så ryktbara arbete, och ett namn, som snart skulle blifva nordens fasa, begynte redan nämnas under blodiga förebud. dDen unge prins Kristian gjorde sittn första resa i Sverige under ett grufligt härjande i Öster- och Vestergöthland och vann vid 20 år sina sporrar i Norige med att utrota dervarande adel så grundl., att den sedan aldrig mera förmådde resa sitt hufvud. På Aggerhus slottsmurar såg man en lång rad af bleka, afhuggna hufvuden, och i midten den tappre riddar Herlufs med en jernkrona på hjessan. Här var den norska adelns bane. Än i dag äger Norige adelsmän, fast men icke till namn och stånd, utan frie bönder, hkashvilkas förfäder voro högättade män, som räddade sig undan Kristian i skogarne och der efterhand förglömde sina anspråk, men icke sina ättartaflor, som hkahvilka ännu stundom finnas inristade på bjelkarne i den norske bondens stuga.

|202||682|

7 RepetitionRepet. 21/11 73. Hans 1497–1501. Ditmarsk. Sten Sture † 1503. Svante Sture Hg Gadd. Hansestäderna 1510.

8 All Hgs klokhet statskonst och all Stures tapperhet skulle likväl icke – under så mycken inre splittring i landet – ha förmått att afhålla danskarne, derest icke desse kung Hans varit nog oklok att göra de mäktige Hansestäderna till sina fiender och Sv:s bundsförvandter. – Han nekade dem att segla på Sv. – han tillät att Östersjön att fylldeas med danska kapare, som återupplifvade Fetaliebrödernes sjöröfveri vilda tider och gjorde all handel osäker,. och När stormen dref de tyska skeppen mot Jutlands sandreflar, nedslog strandbefolkningenoriginal: standbefolkningen som en svärm af roffåglar öfver de skeppsbrutne, röfvande från dem allt hvad vågorna skonat. År 1510 förklarade Hansestäderna Dmk krig. Med Lybecks bistånd lyckades Hg Gadd att inåtertaga Kalmar och Öland. Hvarken hans sjuttio år eller hans andliga värdighet hindrade honom att med en flotta af 9 sv.svenska skepp brandskatta Laaland och plundra dess kloster till hämd för det danska röfvaretåget mot Fd, hvarom vi strax skola tala.

9 I denna oroliga tid, och midtunder det att han var i härnad för att mota prins Kristians infall i Vgöthland, – och innan man kunde gifva hann räcka honom det heliga ljuset i handen – afled Svante Sture hastigt den 2 Jan. 1512 uti Vesterås, der han hade öfverladegt med bergsmännen om den då nyligen upptäckta Sala silfvergrufva. Äfven hans död lyckades man att hålla hemlig, tilldess att hans son, den unge herr Sten, blef hyllad som riksföreståndare. Svante Sture ligger begrafven i Vesterås, och mindre ofördunkladt af tidens stormar, har denne ofta bistre, men redlige kämpes minne gått med ära till efterverlden.

10 Ett år derefter, den 20 Febr. 1513, dog äfven kung Hans, 58 år gammal, uti Ålborg, med de runor öfver sin graf, att han s var en konung ämnad för lugnare tider, än dem han fick upplefva, och att han merändels mot sittn vilja och sitt fredliga lynne blef invecklad i de våldsama fejder, som under hans tid skakade norden och utarmade hans riken.

|203||683|

11 Så hade åter de gamle kämparne på båda sidor om sundet afträdsvårtyttt deras platser åt nye män, som föddes till än hårdare strider och skulle se medeltidens sista aftonsol gå ned uti blodfärgade moln öfver norden.

12 Vi återgå nu till Fd, som vi lemnade år 1496 under mörka tider inveckladt i det förödande ryska kriget. Det var oviljan öfver Fds förhärjande, som kostade Sten Sture hans anseende och återförde konung Hans år 1497. Likväl fick herr Sten till en början hela Fd i förläning; derefter. mMen föga älskad på denna sidan hafvet af det land han velat stycka, för att afträda östra delen åt Rd, – och sjelf föga tillgifven detta land, som beredt hans fall, kom han icke veterligen icke vidare hitöfver. – Lyckligtvis var storfursten Ivan vid denna tid så upptagen på andra håll. – först af Redan under hans lifstid uppstodo strider om thronföljden. mellan tTvenne partier, af hkahvilka det ena ville sätta hans späda sonson Dmitri, det andra hans yngre son Wasili på thronen, intrigerade mot hvarandra. År 1499 fullbordade Ivan eröfringen af Msvårläst p.g.a. överskrivningNV. Siberien och underlade sig Ostjaker och Samojeder – hvarigenom han, vidsamma tid hans härjande vapen nyss hemsökt folken på båda sidor om F. Viken fullständigt tillintetgjorde underkufvade de östra vidt spridda östra grenarna af den stora finska folkstammen. Åren 1500 till 1503 var han åter invecklad i ett blodigt krig med Lithauen och Svärdsriddarne, och vid samma tid förstörde hans bundsförvandt, khanen på Krim Mengli Ghirej, sista återstoden af den fordom för Rd så fruktansvärda Gyllene horden vid Azovska sjön. Allt detta Liksom nyssvaknad ur en sekellång dvala, ryste utsträckryste sig den moskovitiske jätten och pröfvade i norr, söder, öster och vester de länge domnade musklernas styrka. Allt detta hindrade emellertid Rd att förnya harjni kasta sina krafter ånyo mot Fd och egna detta land någon uppmärksamhet. Kriget inskränkte sig de följande åren till mindre gränsfejder, men den flydda befinska befolkningen vågade icke återvända från skogarna, svederna i Östra Fd|204||684| förblefvo obesådda – ingen vågadeoriginal: vågada återuppbygga sina brända boningar, eller återställa sin förödda ladugård eller åter förskaffa sig det nödvändigaste bohag, dem en ströfvande fientlig skara kanske innan kort åter skulle beröfva honom. På detta sätt fortfor landet att ligga öde.original: öde; och dDen outtröttlige Hg Gadd försökte tillställa ett nytt korståg till Fds fördel. Han utverkade af påfven Alex. VI aflat – Men – Ff.Finnarne begynte att högt knota mot riksföreståndaren. Vid denna tid var Magnus Stjernkors till Särkilaks biskop i Åbo. Han synes icke blott ha tagit en verksam del i landets försvar, – ty det berättas att han sändt 50 krigare att förstärka besättningen i Wiborg, hvilka alla stupade vid ett utfall, som Knut Posse företog emot fienden – utan Men biskopen sökte äfven använda kyrkans inflytande att lugna landets gäsande missnöje. Så anbefallte han år 1498 fogden i Wiborg att skallasammankalla allmogen och fråga, om de hade något emot riksföreståndaren, eller om de icke fastmera ville gifva denne ett af fogden och flera gode män undertecknadt intyg om att landets skada icke varit förvållad utaf riksföreståndaren Sture. – Man igenkänner häri tydligt Sten Stures egen politik, som behöfde ett sådant intyg att åberopa mot sina ovänner i Sverige – vid denna tid var också Fd hans förläning. – Om man lyckats förskaffa honom ett såd det begärda intyget, är icke bekant. Missnöjet fortfor, och ställningen blef än mera invecklad, sedan St. Sture nödgats åter afträda Åbo, Tavastehus och Nyslott med deras län till Kronan. Då insatte hans neml. hans danskt sinnade motståndare i dessa borgar andra, mot Sture fientlige höfdingar, och följden var, att desse blefvo oense med Stures män uti Wiborg, Raseborg och Korsholm. Sveriges inre söndringar hade nu fortplantat sig äfven till Fd, och under dessa omständigheter var det en stor lycka för landet, att Sv. ändtligen år 1504 lyckades sluta med Rd ett stillestånd på sex 20 år, hkethvilket stillestånd sedermera år 1510 blef ytterligare förlängdt till 60 år derefter.oläsligt p.g.a. överlimning eller tejp Härmed slutade nu det första stora ryska kriget, efter hkethvilket större delen af Fd var en ödemark, som endast långsamt förmådde åter grönska för odlingens skördar.

|205||685|

13 Ännu var landet icke tryggt för de ryska infallen, då Sten Stures nya fejder med konung Hans voro nära att draga öfver Fd fasorna af ett inbördes krig. Till höfding i Åbo hade konung Hans insatt Måns Kristierson till Gräfsebo af den sedan hundra år i Fd inhemska berömda Frilleslägten, som förde i sitt vapen ett på roten stående träd. Lagus 311. Stamgodset var Frillans säteri invid Wiborg, sedan kändt under namn af Wiborgs sätesgård. Till honom skickade kon. Hans i bref af d. 20 Febr. 1502 befallning att noga försvara slottet emot St. Stures stämplingar. Men när sedan Sture samma vår intagit Sthms slott och fördrifvit danskarne ur riket, skickade han på sommaren en krigshär, hkenhvilken belägrade Åbo från den 2 Juli till d. 6 Sept. Frille synes ej Besättningen i slottet bestod – såsom den till stor del af tyska legotrupper, på hkahvilka danskarne trodde sig kunna bättre lita, än på landets eget folk. Men dessa tyska legoknektar, som sålde sig åt den mestbjudande, voro lika roflystne, som de voro fala, och tvungo kommendanten att uppgifva slottet, som emedan de ville bemäktiga sig en der förvarad penningesumma, troligen krigskassan. Dokum. Med lättare möda synes Sten St. hafva bemäktigat sig de öfriga slotten, och Svante Sture behöll dem försvarade dem mot danskarnes anfall. Men danskarne hade nu engång blifvit hemmastadda äfven i Fds farvatten och efterlemnade här vid denna tid ett blodigt minne, det första spår af en större fientlighet från deras sida mot Fd. Kriget mellan kon. Hans och Svante Sture fortfor år 1509 med stor förbittring och tilltagande förvildning. Som vi påminna oss, hade var Östersjön just vid denna tid betäckt af danska fribytareflottor, som borttogo handelsfartyg och plundrade kusterna. En af dessa flottor inseglademög sig i Åbo skärgård den 2 Aug år 1509. Vid midnattstid, då Åbo stads invånare, utan att ana någon fara, hade öfverlemnat sig åt hvilan, väcktes de plötsligt af trumpeters smattrande och vilda rop af inträngande fiender. Danskarne inträngde med dragna svärd och blossande facklor vilda härskrin hot i deras fredliga boningar.|206||686| Många, och bland dem stadensoriginal: Stadens förnämste invånare, dels dödades nedhöggos, dels bortfördes fångne till Kphmn. Gator och gårdar voro betäckte af döda och sårade; en allmän plundring öfvergick staden. Sjelfva domkyrkan blef plundra beröfvades sina böcker, sina dyrbaraste klenoder deribl. biskopens mitra och ring St H. och all sin flyttbara egendom af koppar, tenn, jern m. m. – hierarkins arfgods och stolthet, – en samladt under sekler, – en förlust, som sedan aldrig blef tillfyllest ersatt. Tre veckor dröjde Dansk.Danskarne i staden och medtogo vid deras aftåg alla förråder de kunde öfverkomma och föra ombord på deras skepp. – Man vet icke, att dåvar. fogden på Åbo slott Josef Pederson till Djula gjort eller förmått göra något försök att rädda staden. – Gerna ville man betvifla krönikans uppgift, att den original: b danske riddaren Otto Rud har anfört denna röfvarskara, ty Otto Rud var den tidensn Dmks tappraste riddare och skildras som en gladlynt, trofast man, – hkenhvilken väl kunde tillåta sig ett krigsputs – såsom när han 1502 om julaftonen klädde lät sitt folk draga hvita skjortor på harnesken och smyga sig öfver den nyfallna snön på svenskarne, medan de i all gamman drucko julölet på ett litet fäste i Bohus län – men en sådan röfvarebragd vsom anfallet på Åbo vet man icke annars att om honom berätta.

14 Hg Gadd – nation af röfvare, som med ständ. svord. på läpp. lura efter skeppsvrak på d.svårtytt plundra – öar – utskum Till sina många öfriga ruiner kunde Fd nu äfven lag räkna sin dittills blomstrande hufvudstad, hkenhvilken, oaktadt tidernas vedermöda, hade genom sin handel och sitt rika presterskap uppnått en icke ringa grad af blomstring. Åbo kunde icke heller på långa tider hämta sig efter denna sin olycka,. Denna händelse och hkenhvilken likasom äfven dess domkyrkas plundring likasom förebådade en ny tid, hkenhvilken äfven för Fd ryckte fram med till en början med bistra oväder, som förlamade och utmattade allt det mest lysande utaf medeltiden i Fd, innan denna tid föll sönder för –