Sjette Föreläsningen 29/10 62

|42||180|

Sjette Föreläsningen 29/10 62.

1 Det är bekant, att Castrén till den stora folk- l.eller rättare språkstam, som han benämner den Altaiska och hkenhvilken ungefär motsvarar hvad andra kallat den Skythiska l.eller Turanska, räknar, utom aflägsnare ostliga språkförvandter, såsom Tunguser, Mongoler, Turkar och Samojeder, äfven den gren vestliga afdelningen, hkenhvilken man redan länge varit mvan att kalla den finska språkstammen. Hit höra

2 1) De Ugriska folken, så kallde efter deras äldre bostäder i Ugrien l.eller Jugrien, d. v. s. slättlandet kring floderna Ob och Irtisch, och dessa folk äro Ostjaker, Woguler, Ungrare: vidare

2) Wolgafolken l.eller Bulgariska;: som Tscheremisser och Mordwiner;

3) Permska stammen: Permier, Syrjäner och Wotjaker, samt slutligen den egentliga

4) Finska folkstammenfamiljen: Karjalaisetspråk: finska = Karelarne, med deras utgreningar Kvener och Savolaksare; Hämäläisetspråk: finska l.eller Tavasterne, med deras närmaste anförvandter Wesser l.eller Tschuder, Woter l.eller Watjalaisetspråk: finska, Ester l.eller Wirolaisetspråk: finska, de af Nestor s. k. Ishorer, Voschaner och Narover, och Liver, äfvensom Lapparne.

3 Af alla dessa folk ha endast de första två sydostliga utgreningarna, den Ugri bulgariska, hvarifrån sannolikt Hunnerna utgingo, och den Ugriska, hvarifrån Ungrarne utgått, spelat en mera framstående rol under folkvandringarna och Europas medeltid.

4 Just den omständighet, att de öfriga folken icke indragits i folkvandringens ström, anföres af C. med skäl som är ett bevis, att de redan derförinnan gått längre åt nordvest och kommit utom svallvågen samt ur sigte för historien. Dessa folk sträckte sig nu, enligt all sannolikhet, redan före folkvandringen l.eller vid Chr. födelse fordom i en oafbruten sträcka från Altaikedjan ända till Hvita hafvet och Östersjön, sålunda, att stammens hufvudmassa då redan öfverstigit Ural, och så att blott Samojederne samt Ostjaker och Woguler de Ugriska folken Ostjaker, Woguler, bodde österom Ural denna bergsrygg. Från Ural vesterut till floderna Kama och Wjatka, sednare ända till Dvina bodde|43||181| Permier, Syrjäner och Wotjaker. – Vesterom dem boddeoriginal: bode Wesser l.eller Tschuder, af hkahvilka nu blott svaga lemningar förekomma. – Söderom dem bodde Tscheremisser och Mordviner, och Vester om dem åter tvenne nu alldeles försvunna finska folk, som omtalas af Nestor i 11:te årh. under namn af hkahvilka Nestor kallar Merja och Muroma. Norrom Permierna bodde, enligt Sjögrens forskningar, Hämäläisetspråk: finska med deras utgreningar från Ural ända till Ladoga, och ännu nordligare utbredde sig Karelarne långs Dvina till Hvita hafvet, hvarefter nordligast af alla vid ishafvet bodde Petschererne, sannolikt en mindre utgrening af Karelarne., och slutligen längre i vester Lapparne.

5 Sådan var knöt sannolikt den stora finska folkkedjan redan före folkvandringarna l.eller vid Chr. födelse sina länkar åt Nordvest öfver hela nordliga delen af det nuvar.nuvarandenuvarande Ryssland – Sådan fann Nestor densamma i 11:te seklet, med undantag af Karelare och Tavaster Hämäläisetspråk: finska, som hasvårläst p.g.a. strykning på hans tid utbredde sig längre vesterut, jemte det att han kring F. viken uppräknar de med Hämäläisetspråk: finska = Jem, beslägtade Ishorer, Voschaner och Narover. – Och uUngefär sådan fortlöper samma folkkedja ännu i dag, med den förändring, att några af de fordom folkrika stammarna dött ut, att andra snart torde göra det och att åter andra mvid öfvergången till från nomadlifvet förlora sin nationalitet. att de tatariska och slaviska folken österom Ural än här, än der och mångenstädes genombrutit kedjan och sprängt dess ursprungliga länkar åtskils: – Kalevas tolf söner, hkahvilka, enligt en gammal finsk sägen, fordom beherrskat hela Rd, hafva förlorat sina urgamla besittningar och äro nu tjenare i det land, der fordom endast ödemarkernas vilddjur bestridde dem herraväldet. R. rik. och dess nuvar.nuvarande hufvudstad äro båda grundl.grundlagda

6 Vi ha redan ant haft tillfälle nämna tvenne af dessa folk: Lappar och Qvener. Att Lapparne varit den skandinaviska och finska nordens äldste inbyggare, ärkan numera anses fullkomligen utredt, t. o. m. om man med Europæus och efter honom Forsman vill, antaga på grund af åtskilliga ortsnamn, att Sy någon nomadiska horder af Ostjaker och Syrjäner fordom kringströfvat i Fd. Castrén Det är svårt att ännu bilda sig en öfvertygelse om|44||182| en så ny och dunkel fråga,. man kan icke annat nNär man vet huru ofta historien blifvit ledd på villspår af blotta namnlikheter, är det naturligt att man möter sådana med ett visst misstroende. Castrén anser en af Strahlenberg anförd tradition, att Ostjak-Samojederna skulle ha kommit från Suomi – Semljaspråk: ryska, vara af intet värde. Mera bevisande vore, omoriginal: Om det deremot visar sig, såsom man velat finna, att lappskan mera än finskan närmar sig Samojedernes språk. Säkert är åtminstone att sjelfva namnet Samojed Same-jednespråk: samiska är Lappskt.

7 Lapp: Saiwo-Ohnsvårtyttaispråk: samiska bergsgudar, Saiwo-servaspråk: samiska bergsresvårtyttnar S. loddespråk: samiska = bifisk b: boskap S. qwelespråk: samiska = b: fisk
Finl.: Hallispråk: finska
Hiien-emäntäspråk: finska, akkaspråk: finska
H. heimolaisetspråk: finska
H. linnaspråk: finska, hirvispråk: finska –

8 2)Castrén antager det på grund af språket som vara möjligt, att Lappar och Finnar för 2000 år sedan kunnat vara samma folk. Men skulle, säger han, på nämnde tid en åtskilnad mellan Finnar och Lappar ha ägt rum, så är det otvifvelaktigt, att Finnarne varit Lapparnes nära grannar.

9 Det är det sednare alternativet vi måste antaga. Den skandin.skandinaviska sagarn kallar dem alla öfver en bank Jotar l.eller Finnar l.eller jättar o. s. v., likasom finska sagan kallar dem Hiittolaisetspråk: finska, Jättiläisetspråk: finska o. s. v. – Men allt utvisar att samma namn blifvit tillagda tvenne olika folk, det ena storvext, krigiskt, mäktigt och åtminstone såvida på en högre kulturgrad, att det ägt fasta bostäder, åkrar och boskap, – det andra småvext, uselt, fattigt och klenmodigt. Det storvexta och krigiska folket – detsamma folk som gifte sina döttrar med UppSvea drottar och Norges konungar – det som var bef införde Thorsdyrkan i Skandinavien och troligen derföre kallades Tursar – som troligen infört äfven Loke i den skandinav.skandinaviska mythologin och der efterlemnat så djupa spår, att denna myth är till hälften sammansatt af jätteelementer, likasom jorden skapades af jätten Ymers kropp – och dvergarne sades ha uppkommit i denna kropp liksom maskar – samma folk, som före Odinska invandringen så slagit så djupa rötter på Svensk jord, att Odin sjelf fann för godt att kalla sin stamfader Finn – samma folk som rest de äldsta stora stenkumlen ibåde i Fd och Skandinavien (hkahvilka k. de k[----]oläslig handstil) – med ett ord det egentliga jättefolket, Jotarne, sagans kyrkobyggare och stenslungare, det var Qvenerne, det var de finska Kainulaisetspråk: finska. – De fega, fula och illistiga dvergarne deremot, dettssa Troll, och Skrälingar och Svartalfer, dessa wuorenwäkitspråk: finska och Mäkimiehetspråk: finska, som öfverflöda i den skandinav.skandinaviska sagan och qvarlemnat spår äfven uti den finska – t. ex. den lilla mannen i Kalevala, hkenhvilken dödade Turjas jätteoxe – dessa dvergar äro inga andra, än Lapparne, hkahvilka föregått Qvenerne och sedan samtidigt med dem bebodde större delen af Skandinav. och Fd.

|46||184|

10 Hvilka vägar dessa folk, först Lapparne, sedan Qv.Qvenerne, inträngt i Skandinavien, antingen Lapparne kommit långs södra kusten af Ösjön och derifrån öfver Bälten och Öresund, eller båda folken från öster öfver Ladoga, Fd och norrom Bottn. Viken, är numera svårt att utreda. Vi känna blott att nästan hela vestra Europas kuster och elfstränder äro likasom kantade med urgamla spår af finska folk och finska namn, ochvi känna att sjelfva namnet Finn är vesteuropeiskt d. v. s. celtiskt, och kommer sannolikt ej, som man härtills trott af Fenspråk: annat, moras, utan af det for det forngaeliska Fionspråk: annat l.eller Finnspråk: annat, som betyder krigare, hjelte – Fin-gal, den ljuslätte hjelten – men hkahvilka dessa vesteuropeiska finska folk varit, och om de derifrån öfver Danmark och Jutland framträngt längre mot Norden, kunna vi icke afgöra. Jute = Jote Men dDen omständigheten, att Qvenerne synas ha varit en utgrening, en variant af den stora Karelska folkgrenen, hkenhvilken under sin vandringsbana åt norr slutligen följde Dwinas lopp och derifrån drog sig hade Fd nära i vesterut inåt Fd, gör det mera än antagligt, att Qvenerne äfven intågat samma väg, d. v. s. öfver landtryggen norrom Ladoga och derpå vidare öfver Fd samt kring Bottn. viken till Skandinavien. – Om tiden för denna invandring har jag förut nämndt, att den sannolikt går vida längre tillbaka, än man härtills förmodat, och sannolikt åtminstone flera sekel före Chr. födelse, emedan Lapparnas bosättning i Skandin. går ännu my längre tillbaka. Vi erinra oss att stenåldern i södra Sverige upphörde åtminstone 200 år f. Chr.

11 Detn första dunkla och fabelaktiga sägen man läser om Qvenerne, är det förutnämnda ryktet, som kommit till Tacitus, om ett qven Svionernes närmaste grannar Sithonerne, som regerades utaf en qvinna = Qvæn = Qvener. När vi tillika höra Tacitus omtala sina Fenni, d. v. s. Lapparne, icke långt från Sithonerne, och när vi efter Munchs hypothes bortrensa det misstag, som så länge bortblandat häfdeforskarne – neml.nemligen Taciti misstag att förlägga Finnarne i Lithauen, likasom Ptolemæi misstag att förlägga dem i Polen, österom Weichseln – då de rätteligen böra sökas på den skandinaviska halfön –|47||185| så finna vi här ett historiskt intyg, att Lappar och Qvener åtminstone redan vid Chr. födelse bott i närheten af hvarandra på den Skandinav. halfön. Och när vi äga ställa vid sidan af detta intyg hvad geogr. fr Ravenna, hvad Procopius, hvad Paul. Warnefridi, hvad Jordanes berätta oss om Finnarne i Skandinavien, (Jorn. tre finska folk i Skandin.), skola vi icke mer,a, som med denen alltför misstrognaen kritiken i Porthans och Arfvidssons dagar, förakta som fabler de uttryckliga vittnesbörd vi finna i den Skandinav.Skandinaviska kämpasagan, särskildt i den som kallas Fundin Noregur Förf. i 10:de seklet.Inneh., l.eller Norges Upptäckten af Norige.

12 »Fornjoter, säger denna saga, rådde öfver Jotland som hvilket och kallas Finland och Qvenland samt låg öster om hafsviken». Och vidare: »Förrän Norige fick sin egentl.egentliga befolkning, voro här tre riken: Gottland, Kvinaland och Finnland.» = FdFinland = Finnmarken. – Vidare – En af Fornjoters efterkommande Thore hade en dotter Goa, som blef bortröfvad. För att uppsöka henne, afseglade Thores ena son Gor med många skepp utför hafsviken, öfver Ålands haf och Östersjön samt fann på den lilla ön Hlsvårtyttessö (nuv. S inbyggare af sina stamförvandter. Thores andra son Nor, som ville landvägen uppsöka sin syster, reste länge genom obebodda nejder, innan han stötte på spridda Lappar; och på denna sin äfventyrliga färd säges han hafva upptäckt Norige och med sina män och bosatt sig der samt således först befolkat detta land. – Afräknar man nu sagans romantiska broderi, så qvarstår i alla fall som faktuma Jotar = Finnar samt en urgammal finsk kolonisation i Norige – och just det som man velat anse som motbevis, neml.nemligen att dessa Jotar skulle träffat stamförvandter på Hlessö, vittnar snarare om denna traditions höga ålder. Likaså, då Arfvidsonäldre forskare åberopara som motbevis att i samma saga Joten Svade (= Suasispråk: annat = Susispråk: finska = Ulf) säges härstamma från Asa Thor, finner en senare forskning deri endast ett nytt bevis för att Jotaroriginal: Jotars och Finnar voro samma folk, emedan denna Thor var en ursprungl.ursprungligen finsk gud.

13 Antager man, enl.enligt Fundin Noregur, att det gamla Jotland sträckte sig äfven öfver det nuvar.nuvarandenuvarande Fd eller åtminstone dess kuster,|48||186| så måste äfven dessa finska Jotar och deras sagokonungar = höfdingar, ha varit finnar = Qvener. Ynglingasagan förtäljer oss, att konung Vanland vistades en vinter i Finland hos konung Snö den gamle i Finland och der förmälde sig med hans dotter Drifva. Vid sin afresa tillba Om våren drog han hem till sitt rike och lemnade han henne qvar sin gemål under löfte att inom trenne år komma tillbaka, men när han svek sitt löfte, tio år förgingo och Vanland kom icke. blef han förhexad af den förfärliga Huld, trollqvinnornas drottning i norden, och dog af längtan efter sin finska gemål Då sände Drifva sin och Vanlands son Visbur hem till hans fader, men sjelf vände hon sig till Huld, Trollens drottning i Norden samt bad henne trolla Vanland tillbaka till Finland eller, derest han icke kom, förgöra honom. Då kom i hast på Vanland en stor längtan att återvända till Fd. Men emedan Vds vänrådgifvare misstänkte detta komma af finsk trolldom, satte de sig deremot och hindrade resan, hvarpå en så stor tunghet öfverföll konungen, att han kort derefter förqväfdes och dog.

14 Fundin Noregurs tre riken, bete Gottland, Kvinaland och Finland, betetckna det 1) af den äldre Göthiska stammen bebodda Göthaland, och 2) det af Qvenerne, Kainulaisetspråk: finska, bebodda Qvenland, l.eller norra Sverige och norra Fd rundtkring Bottn. viken ofvanom Qvarken; men det tredje riket, betecknar på detta ställe sannolikt icke sannolikt icke det nuvarande Fd, utan snar utan snarare det af Qv.Qvener och Lappar bebodda norska Finnmarken. En annan gång kallas ar kallas det nuvar.nuvarandenuvarande Norrland, om som beboddes af Qvenerne, Finland; en tredje gång förstås åter med detta land kustlandet på finska sidan af Bott. viken. Vi skola nu först tala om dessa båda Bottniska Finnländer och Qvenerne. – Denna förvexling af tvenne lika namn på tvenne lika namn på icke mindre än tre vidt skilda länder har åstadkommit mycken oreda. – Jag vill om dem anföra trevå prof från den isländska sagan, hkahvilka tillika äro mycket betecknande både för en urgammal beröring och för den stora fruktan och afsky svenskarne norrmän från äldsta tider hyste för hvarje beröring med Finnarne. 1) (Vanland, se ofvan)

|49||187|

15 2) Visbur, Vanlands son, gaf sin gemål, Aud den rikes dotter, en dyrbar guldkedja till morgongåfva. Då hans Med henne hade han två söner Gisl och Audur, vext upp men försköt henne sedan och tog en annan gemål, med hkenhvilken han hade en son Domalder. Den förskjutna makan återvände då hem och medtog sina söner. När dessa vext upp fordrade de tillbaka sin moders morgongåfva, men detta vägrade Visbur, och då for vände sig sönerne till Huld gingo sönerne bort med den hotelse, att guldkedjan skulle blifva den ypperste mans död i Ynglingaslägten. Sedan vände de sig till Huld, och hon satte i rörelse sin kraftigaste trolldom, som kallades Seidspråk: samiska (lappskt), hvarigenom Gisl och Audur icke blott blefvo i stånd att dräpa sin fader, utan äfven en förbannelse kom att hvila öfver Ynglingaätten, så att dess medlemar intill senaste tider skulle lefva med hvarandra i blodig osämja. – Men hotet om guldkedjan uppfylldes på Agne, den tionde af sin ätt och hvars regering infaller omkr.omkring 460 e. Chr. Engång, säger sagan, drog han med sin här till Finland, gick der i land och plundrade. Finnarne satte sig till motvärn, och det kom till en blodig strid, i hkenhvilken finn:sfinnarnes konung Froste stupade jemte största delen af sitt folk. Derpå drog Agne vidtomkring i landet, lade det under sig och bekom der stort byte. Jemte andra fångar bortförde han äfven Finnhöfdingens dotter Skialf tillika med hennes broder Loge (Thor, Loke). Skialf vann emellertid konungens hjerta så, att han beslöt taga henne till sin gemål, och deras biläger firades vid Stocksund, på den holme, der nu Stockholm är beläget. Dervid erinrade honom Skialf, att arfveöl ännu icke blifvit drucket efter hennes fader, hvarpå ett stort gästabud anställdes,|50||188| men Skialf tänkte på blodshämdens heliga fordringar, och knöt ett tjockt snöre i Wisburs guldkedja, som Agne bar om sin hals och upphissade honom så i ett träd, som stod invid tältet, hvarefter hon och hennes män flydde hem till sitt land igen.

16 Mindre bekant än dessa två sagor, som återfinnas läsas i alla svenska historier, ärÄfven dessa sagor innehålla, som man lätt kan tänka sig, mycket broderi, men derunder troligen en faktisk, en historisk grund. Hvilket FdFinland är det nu, som omtalas i Ynglingasagan? Så mycket se vi, att det icke gerna kan vara Var det Finnmarken? Var det Norr nuvar.nuvarandenuvarande Norrland? Eller var det nuvar.nuvarandenuvarande Finland? Sagan om Vanland och hans gemål kan Det är icke sannolikt, att de första Uppsvea drottarne från Sigtuna företagit sig så långa härfärder som till Ishafvets kuster. Således återstår valet mellan endera af Bottn. vikens kuster, och dessa beboddes på båda sidorna af Qvener. Det var då hos Qvenerne Vanland gästade en vinter öfver såsom hos ett vänskapligt folk. Man har ansett detta orimligt, för den fiendskap som rådde mellan de båda folkstammarna, men omöjligheten försvinner, när man betänker att i äldsta tiderna efter Odinska invandringen den finska befolkningen måtte ha stått i åtminstone tidtals fredlig beröring med och stort anseende hos svenskarne, efter Odin de faunno det politiskt att upptaga en eller tvenne af deras förnämsta gudar Thor och Loke och räkna sig Odin sjelf genom sin hans stamfader Finn med dem befryndad. Det var först senare, såsom också Agnes saga intygar, som beröringen med Finnarne blef afgjordt och öfvervägande fientlig – och när sagorna upptecknades flera sekler derefter, återspeglades uti dem det då djupt ingrodda folkhatet.

17 Jag antager således, att Vanland verkligen gästat hos Qvenerne, likasom norrmännen ännu fem sekler|51||189| senare tidtals slöto förbund med dem. Men jag anser det sannolikare, att dessa Vanlands gästvänner bodde på nuvar.nuvarande svenska sidan af Bottn. viken, både emedan de der stodo Svenskarne närmare och således lättare kunde bistå dem emot andra fiender och emedan de som nära grannar lättare förstodo hvarandras språk. Skulle, som man har skäl att förmoda, Qvenernes hufvudstyrka ha befunnit sig på vestra sidan af Bottenhafvet, så är det troligt, att äfven Agnes härtåg gällt dessa kuster och icke de nuvar.nuvarande finska.

18 Man har stött sig vid de rent svenska namnen Snö den gamle och Drifva, Froste och Skialf, både derföre att de äro rent svenska och derföre att de, såsom allesammans af en frostig natur, snarare likna naturmyther. Detta kan likväl förklaras på två sätt. Antingen har man öfversatt de finska namnen på svenska, såsom på otaliga ställen påtagligen har skett med de fordna finska ortsnamnen i Sverige. Eller, hvad som är sannolikare, har den vida sednare upptecknade sagan icke kännt de finska höfdingarnes verkliga namn och på rak arm tillagt dem sådana, som närmast öfverensstämde med den föreställning man gjorde sig om norden, Jotunheim, Qvenerlandet, såsom ett frostigt vinterland. – På samma sätt förklaras otvunget den rent skandinaviska sed, som man tillägger Skialf, att dricka arföl efter sin fader, – hkethvilket här ärsvårläst p.g.a. överskrivningblsvårläst p.g.a. överskrivning är ett senare tillägg för att motivera det gästabud, under hkethvilket Agne fick sin bane. – Det motbevis man velat finna i orimligheten att Vanland skulle gästat hos ett folk med främmande språk, förfaller likaledes, när man närmare ger akt på de första svenska generationernas täta beröring med Finnarne, hvilkaen hos de förra påtagligen lemnat så djupa, urgamla spår. – Och slutligen behöfver man minst af allt fästa sig vid det konunganamn sagan tillägger de finske höfdingarne, då man vet, att hvarje liten svensk krigshöfding brukade tillegna sig samma titel.

|52||190|

19 Med antagandet att Vanland och Agnes tåg gällt Qvener i det nuvar.nuvarande Norrland försvinner också det bevis för Finnarnes senare invandring uti vårt land, som man velat finna deri, att vestfinska kusten skulle i närmaste sekler efter Chr. födelse varit bebodd af ett germaniskt folk = Jotarne.

20 Det närmaste spår man efter Agnes tid finner af Qvenerne är en berättelse i Sagan om Norna Gest, att de skulle, i förbund med Karelarne, gjort ett infall i Sverige (d. v. s. medlersta Sverige, Svealand) under Sigurd Rings tid omkr.omkring år 750 e. Chr. Detta är så mycket sannolikare, som vi hundra år senare finna ett bestämdt historiskt intyg om Qvenernes fejder och krigiska lynne. Eigils saga berättar oss härom följande: När Norrmannen Thorolf, å Harald Hårfagers vägnar indref skatt uti Finnmarken, kommo till honom sändebud från Faravid, Qvenernes konung, och bådao honom med sitt manskap bistå konungen mot Kyrialerne = Karelarne, som härjade uti Faravids rike. Man öfverenskom då, att Thorolf skulle af bytet erhålla lika stor andel som konungen, och hvarje af Thorolfs män skulle erhålla dubbelt mot konungens män. Men det var lag hos Qvenerne, att konungen skulle erhålla en tredjedel af bytet och dessutom så mycket bäfver-, sobel och gråskinn, som han ville undantaga. Lockad af detta anbud, drog Thorolf till konungens bistånd med 100 man, och konungen sjelf hade 300. De tågade gemensamt till öfra Finnmarken, träffade och slogo på fjällen Karelarne, samt vunno ett rikt byte som värjde sig manneligenoriginal: värjde sig, men till slut blefvo slagne – hufvudsaklhufvudsakligen säger den isländska norska sagan, genom Norrmännens tapperhet. Men Thorolf med sina män drog, belastad med rikt byte, tillbaka till Qvenland samt gick derifrån öfver Kölen till Norige, till Vefsen i Halogaland.

|53||191|

21 Följande året, 877, drog Thorolf åter österut öfver fjället till konung Faravid, gjorde med honom ett nytt tåg till Karelen samt härjade och plundrade, med stort omäteligt byte, vida omkring i bygderna. – Faravids ofinska namn har Rask velat härleda från finska orden waaraspråk: finska och wiedäspråk: finska = medfördt förråd l.eller byte. Denna förklaring är mindre lyckad – man kunde då hellre tänka på ett svenskt uttala af waaraspråk: finska, berg, och miesspråk: finska = bergman, motsvarande wåra wuorinwäkitspråk: finska l.eller mäkimiehetspråk: finska; men på denna förklaring ligger också ringa vigt.

22 Efter Thorolfs tid omtalas Qvenerne ej vidare af Isländarne. Deremot omtala de något senare ett terra Amazonumspråk: latin l.eller Qvinnoland i norden = Qwvænland, och ställa dermed i förbindelse en sägen som de lånat från en utlan tysk krönika, Gesta Saxonum, hkenhvilken sägen äfven återfinnes i Adams från Bremen kyrkohistoria. Der förtäljes, att svenske konungen Edmund den Gamle utsändt sin son Amund att utvidga sitt rike. »Dåkonsekvensändrat/normaliserat, säger krönikan, A. B. har Amund kommit till Qvenland, qvinnornas land, hkahvilka vi kalla amazoner, men omkommit med hela sin här derigenom att amazonerna förgiftade brunnarna källorna.» Detta skulle ha skett år 1052. – Hela berättelsen är opålitlig, men visar oss klart, huru den långt tillbaka spökande föreställningen om ett qvinnoland i norden uppkommit derigenom att Qvenland öfvsattesöfversattes med patria feminarumsvårtyttspråk: latin, qvinnornas fädernesland.

23 »Svearne, heter det i sagan om Norna Gest, hafva nordanom sig, på andra sidan öknen ödemarken, Qvenland, i nordvest Skridfinnarne och i vester Norrmännen.» – Skridfinnar = Lappar, synas i en del nejder ha varit blandade med hvarandra. I nionde århundr.århundradet drogo voro således Qvenerne omkring bosatte nordanskogs om svenskarne och skildes från dem af stora obygder, från Norge åter af fjällarna, De buro, under det att de österom hafsviken sträckte sig långt in i Fd.|54||192| heter det, Genom Qvenl., heter det, gingo bergarmar, och mellan dem funnos sjöar med sött vatten. Qvenerna buro då sina små lätta båtar öfver land in i de stora sjöarna, som äro emellan fjällen, och härjade sålunda inpå Norrmännens område, samt desse åter på deras. Hvilket, som vi sett, icke hindrat dem att en annan gång söka förbund med Norrmännen. Namnet Qvl. omfattade på olika tider ett mycket olika området. Huru långt Qvener namnet gått, finner man redan deraf, att hela Bottn. viken norrom Qvarken en tid kallades kallades Qvenerhafvetsjön,. och hela norra delen af det nuvar.nuvarande Finland Qvenland. Ty detta namn Qvenland omfattade på olika tider ett mycket olika område. Af Fundin N:s uttryck, aAtt »Qvenland låg östan hafsbottnen, som går tillmötes vid Gandvik», som det heter, bevisar också att man någon tid förstod under detta namn hela norra största delen af Fd. En annan gång förekommer det i en inskränktare bemärkelse. Det säges då ligga mellan Helsingland och Finland och innefattade i denna utsträckning den s. k. Qvenersjön, d. v. s. kustlandet på båda sidor om Bottn. viken norrom Qvarken. Småningom afklipptes vestra delen af denna båge derigenom att inflyttande svenske kolonister, Helsingar, efterhand synas ha trundanträngdet Qv.Qvenerne från det nuvar.nuvarande Sv. området, och hvarefter namnet Qvenersjön förvandlades till Helsingiabotn. I slutet af 13:de seklet finner man Qvenerne inskränkte till nordliga delen af det nuv.nuvarande Österbotten och i 14:de seklet år 1328 ser man t. o. m. Helsingarne göra anspråk på landet ända till Uleå sjö. der derasI Öbotten fortlefver Qvener namnet fortlefver intill denna dag i namnet Kainunmaa, hvaraf Svenskarne sedan gjort Kajana, Kajanien. Car IX. Enligt en osäker uppgift, ha QV.Qvenerne blifvit döpte af en biskop Stefan l.eller Simon redan i 11:te seklet.

24 Vilseledd bland annat af de gränser, som angifvas i Eigils saga, ansåg Porthan Qvenerne för Helsingar, en åsigt, hkenhvilken numera af de flesta är öfvergifven. Rask, Geijer, Castrén, Kajan m. fl. anse dem afgjordt för Finnar och sannolikt en förgrening af Karelarne, hkethvilket bestyrkes deraf att norra Ö:bottens befolkning ännu i dag talar en dialekt, beslägtad med den karelska. Såsom nära grannar med hvarandra, lågo Qvener och Karelare ofta än i inbördes fejd, än slöto de med hvarandra förbund mot andra fiender.|55||193| För öfrigt äro att berättelserna om Qvenerne både ytterst sparsama och, som vi sett, äfven ofta dragna i tvifvelsmål. Att de innehaft en högre kultur än Lapparne är bekant af sagornas vitnesbörd endast sannolikt, ehuru icke bevist. Några runristningar l.eller andra minnesmärken, än de osäkra stenkumlen, hafva de icke efterlemnat. Hvart de slutligen hamnat, ar finnes ingenstädes med full säkerhet antydt. Detta har också varit ett af hufvudinkasten mot deras finska nationalitet. Man säger: det är helt omöjligt, att de så stridbart folk, kunnat spårlöst försvinna. Men spårlöst hafva de icke heller försvunnit. De och deras namn finnas ännu i dag, ehuru under mycket förändrade förhållanden. Oaktadt det nuvar.nuvarande Kainufolkets, Kajanafolkets tydliga förvandtskap med Karelarne, skall är det icke svårt att mellan dem upptäcka märkbara olikheter. Och att der är ganska ringa olikheter ej kommer af Tavasteblod i Kajanafolkets ådror, torde få antagas som afgjordt. – Qvenerne ha ända till sednaste tider fortfarit att vara ett slags myth, och det har hört till deras öde att förnekas förskjutas af de lärde, ej mindre än af de okunnige., att förklaras af de förre för ett tomt namn, af de sednare för en barnsaga. Men skjutas de undan, så blir efter dem ett tomrum uti vårt lands forntid. Ingenting finnes att sätta i stället. Historien har då förlorat ett landmärke i dimmorna af det förgångna – forntiden blir full af gåtor, och polartrakternas elementer skräckbilder drifva likasom förut sitt otyglade spel. med