Tolfte Föreläsningen. 18/2 73

Lästext

|69|

Tolfte Föreläsningen. 18/2 73.

1 nyckelordRunstaf. Bomärken.

2 Tecken, som hafva en för måängaden okänd betydelse, få alltid utseende af trollformler, och derför betraktades äfven i Fd de ganska oskyldiga runstafvarne med en vidskeplig vördnad. De gingo länge i arf bland slägten, och när de efterhand blefvo förslitna, afkopierades deras tecken med stor omsorg, på det att ingenting af den förmenta trollformeln måtte gå förloradt. Deraf kommer sig, att ehuru vi veterligen icke äga runstafvar äldre än 1400 talet, och de flesta, som vi äga, knappt äro äldre än 1600 talet, så äro likväl deras inristade tecken, till form och betydelse, mycket gamla. – En enda: lemma startGottlunds benkalenderkommentar.

3 Dessa runtecken ha icke hunnit eller mäktat i Fd utbilda sig till bokstäfver. Bok = staf. Det är blott alltför säkert, att Ff.Finnarne under sitt oberoendes tid icke kände skrifkonsten: vi ha icke en enda konstaterad hällristning, som skulle intyga detta, än mindre andra skriftliga minnesmärken. Gottlund, Romell. Men ett minne ha runstafvarna dock efterlemnat, derigenom att en del af deras tecken öfvergått till bomärken. Vördnaden för dessa hemlighetsfulla tecken föranledde deras antagande till bomärken för vissa hemman eller vissa slägter – och ehuru bomärkena ofta visa andra tillfälliga eller konventionela former, är runstafvens enkla grundstreck, msvårläst p.g.a. strykning i dem lätt igenkännelig bakom den varierasvårtyttnde utstyrsel,svårläst p.g.a. att bläcket är svagt och avmattat, på väg att ta slut som de för öfrigt erhållit.

|70|

4 nyckelordStjernkunskap.

5 Sol och måne ha hos Ff.Finnarne tilldragit sig stor uppmärksamhet. Soldyrkan. För månens olika skiften ha Ff.Finnarne icke mindre än 30 olika benämningar. Men äfven mångasvårläst p.g.a. bläckplump eller motsvarande stjernorna och stjernbilder ha genuina finska namn, som vittna om den uppmärksamhet, för hkenhvilken de varit föremål. Sålunda kände de man: 1) lemma startPohjantähtispråk: finskakommentar; 2) lemma startOtavaspråk: finska, af Ohtospråk: finskakommentar med den förstorande ändelsen vaspråk: finska; – 3) Lapin Otavaspråk: finska l.eller Wäinäm:s O, sjust lilla Björn; – 4) Wäin:s miekkaspråk: finska, Orions bälte; kallas i norra Fd Aaronin tauvaspråk: finska, Aarons staf; – 5) Orjan tähtispråk: finska, Jupiter, af orhiaspråk: finska, kraftig; – 6) Ämmän rukkispråk: finska, troligen lemma startFrejas rockkommentar; – 7) Seulajaisetsvårtyttspråk: finska l.eller Wäin:sn virsuspråk: finska, W:s näfverskor, sjustjernan; – 8) Koispråk: finska, morgonstjernan; – 9) Ehtotähtispråk: finska, aftonstjernan; – 10) Linnun-ratasspråk: finska, fågelvägen, vintergatan; – 11) Pyrstötähtispråk: finska, svansstjerna, komet; – och slutligen har norrskenet sitt genuina namn Revontuletspråk: finska, någongång äfven lemma startPohjonen palaaspråk: finskakommentar.

6 Som man ser, äro icke alla dessa namn lemma startantikakommentar, men alla vittna om den uppmärksamhet ett jägare- och fiskarefolk så naturligt egnar nattens lyktor och vägvisare, – och vittna tillika, att detta folk icke haft sina blickar fästade allena vid jorden och dess dagliga omsorger. Vi vore icke berättigade attoriginal: af endast af dessa drag slut till qvarlefvor af en urgammal högre kultur, men när härtill lägges mythens vittnesbörd, får stjernkunskapen en betydelse jemte dessa.

|71|

7 nyckelordMythen.

8 Vi öfvergå till en öfversigt af den fornfinska mythen, men jag bör dervid genast anmärka, att det egentl. är den karelska mythen, som genom Kv. sånger blifvit bevarad intill våra dagar. Om Tavasternes myth känna vi föga, och det är närmast genom bekantskapen med den närbeslägtade estniska folktraditionen, som vi ha skäl förmoda, att Tavastemythen, väl i enskilda drag, men icke i grunddragen, icke i sjelfva den verldsåskådning, som finner sitt uttryck i gudaläran och hjeltesagan, skiljer sig från den karelska. När vi, såväl hos Estherne, som hos andra närmare stående finska stamfolk, återfinna grunddragen af Kalevalamythen, ha vi deri ett bevis på att denna tradition är mycket gammal, emedan den måste ha uppstått, innan de finska stamfolken ännu blifvit åtskilda. Samma jemförelse visar oss, att på denna ursprungliga grund sedermera uppförts en brokig byggnad af nyare föreställningar, och det gäller således att skilja det äldre underlaget från det sednare tillkomna.

9 Det ord, som nu hos de kristne Ff.Finnarne betecknar Gud, ordet Jumalaspråk: finska, hade fordom förekommer i Kv. fordom uti en trefaldig betydelse;svårläst p.g.a. strykning, som visar en utveckling från den sinnliga åskådningen af verldsalltet till det slutligen mer och eller merindre abstrakta begreppet af en verldsande, en Gud i pantheistisk bemärkelse. Jumala betecknade neml. först den synliga himmelen, = Samojed: Numsvårtyttspråk: annat|72| sedan himmelens gud och slutligen en gud i allmht, dock icke en gud inom utom och öfver verlden. En sådan Betydelsen fick af en Gud inom, utom och öfver verlden fick Jumala först genom kristendomen. – De tre ofvannämnda bemärkelserna finnas i Kv. sammanblandade med den fjerde, den kristna. Bland himlens fenomener är åskan det mest anslående för naturmskannaturmenniskan. Himlens gud blef således förnämligast åskans gud, och som sådan tillades honom epithetet Ukkospråk: finska, den gamle, ett epithet, som af vördnad tillades hvarje högre gudomlighet, men slutligen stadnade företrädesvis på åskguden, med hans hämnande kopparpilar, hans snö, hagel, storm, m. m. Ukko YliJumala blef således hämnaren och beskyddaren framför andra, och i denna egenskap äfven krigsguden, den faktiskt erkände öfverguden, hkenhvilken man, finkänsligt nog, icke ville namngifva, utan endast kallade »Den gamle».

10 nyckelordJumala. Ukko.

11 Hos Lappar och Ester hade dock dunderguden sitt särskilda namn: TjermesTara, och i sistnämnde namn bevisar, att återfinne vi Skandinavernes Thor, som alltså urspr. icke var någon annan, än Ff:sFinnarnes Ukko.

12 Kring och nedanom Ukko gruppera sig sedan Ff:sFinnarnes öfriga gudamakter, hkahvilka dock icke äro annat, än personifierade naturväsenden. Hvarje föremål i naturen hade sin skyddsande, sin haltiaspråk: finska. Haltian är den genomgående grundtanken i f.finska mythen och öfversättes riktigast med naturande, en lefvande, skyddande ande i naturen.|73| Men derifrån är ännu ett steg till hvad Grekerne kallade pantheism, neml. enheten i det mångfaldiga. Ty hal Naturen i sin helhet är en, men haltian är lika mångfaldig, som naturföremålen. Haltian är bunden vid föremålet: – hvarje träd, hvarje blomma, hvarje haltiaspråk: finska källa hade sin haltiaspråk: finska, men denna kaunde icke stiga fram ur föremålet och föra en sjelfständig tillvaro: hon lefverde och dörog med sitt föremål. Man tänkte sig visserligen Luonnottaretspråk: finska, nat.naturens döttrar, skaparedöttrar, som mera fristående, men emedan dermed förstodos krafter, som icke kunde så trångt begränsas. Haltian var likväl grundtanken,svårtytt börjande från de himmelska föremålen lemma startPäiwä, Kuu, Otava, Tähti, Koikommentar, Ilmatar, Tuulen tytär (Tuulikki), Etelätär, Suvetar m. fl. – Så vidare Ahti med hans gemål Wellamo, dottern Aallottar och hela vattenverlden. Vidare Tapio med hans gemål Mimmerki, Mielikki och hela raden af skogens folk. Samt slutligen underjordens makter i Tuonela: Tuoni med hans familj, Tuonetar, Manalaisetspråk: finska, Menningäisetspråk: finska, Keijuisetspråk: finska m. m. Alla dessa voro haltior af högre l.eller lägre rang, hkashvilkas lif och verksamhet tänktes ungef. som mskansmenniskans. Hvarochen hade sin familj, sin hustru, sina barn, sitt husfolk m. m. Husbonde.

13 nyckelordHaltian.

14 Det enda mera fristående väsendet var Hiisi, hvars bostad tänktes i berg och ödemarker. men som ock kunde verka utom dessa. Men Hiisi var ursprungl. icke en gud, utan ett fienteligt folk, på hkethvilket fantasin öfverflyttade sina föreställningar om allt ondt, afskräckande och afskyväckande.

|74|

15 nyckelordOutvecklad myth.

16 Allt detta visar oss således en outvecklad, ehuru aningsrik naturdyrkan. Hvad denna gudalära kunnat blifva, om den vidare fått utveckla sig, är svårt att säga, men säkert är, att den afklipptes af xdomenkristendomen, innan den ännu kommit till klarhet och fullt medvetande. Deraf kommer den brist på bestämda former, som gör den f.finska mythen så svår att framställa i konsten. Skilnaden är tydlig, om vi jemföra den f.finska mythen t. ex. med den grekiska l.eller den skandinaviska.

17 Höstterm. 1862: III, sid. 965Zeus & Comp. – Odin, Freja. – Dogmer.

 

 

    Kommentar

    Kommentar

    stycke – textställe – kommentar

    2 Gottlunds benkalender C. A. Gottlund skriver om den s.k. benkalendern i Läsning för finnar uti blandade fosterländska ämnen. Första häftet (1864), s. 47–70.

    5 Pohjantähti (fi.) Polstjärnan.

    5 Otava, af Ohto (fi.) Karlavagnen, ohto, björn.

    5 Frejas rock Orions bälte.

    5 Pohjonen palaa (fi.) ordagrant norr brinner.

    6 antika mycket gamla.

    12 Päiwä, Kuu, Otava, Tähti, Koi (fi.) dag, måne, Karlavagnen, stjärna, morgonrodnad.

    Faksimil