Fjerde Föreläsningen. 21/2 63

Fjerde Föreläsningen. 21/2 63.

1 Denna den äldsta och första verkliga urkund man äger man äger om Fd och Ff.Finnarne vid sv.svenska eröfringens tid visar oss huru nära här den politiska frågan var intrasslad med den religiösa. Dess syfte att bevaka kyrkans intresse är visserligen omisskänneligt, men alldeles ungefär samma motiver hade t. ex. en konung af Sv. kunnat anföra i ett bref till sina krigshöfdingar i Fd. – Ff.Finnarne, säger påfven, gifva sig dubbelt i helvetets makt – d. v. s. genom uppstudsighet både mot det verldsliga svenska och det andliga romerska regementet. Starkare kan man icke uttrycka kyrkans och statens förbund till ett folks underkufvande. – Med Ff.Finnarnes fiender kan här icke förstås annat än Karelare och Novgoroder, i förbund med hedniske Tavaster och möjligen Ester. – Vigtigaste resultatet af detta påfvebref för vår historia är det, att vi finna huru svagt det med xdomenkristendomen förenade sv.svenska väldet ännu var i Fd under de första decennierna efter St Erik och St Henrik.

2 Om för öfrigt påfvebrefvet haft någon omedelbar påföljd, är icke bekant. Men väl känner man, att några år förut ett försök hade blifvit gjordt att bryta den hotande ryska makten och totalt misslyckats. Härom berättar oss ryska krönikan följande:

|25||355|

3 »År 1164 kommo Svearne under (staden) Ladoga, och Ladogaboerne uppbrände sina hus, men instängde sig sjelfva i staden jemte sin posadnikspråk: ryska Nieschata och skickade efter fursten och Novgoroderne. Svearne ryckte till staden om lördagen, men lyckades ej det ringaste mot staden, menutan ledo stor förlust och drogo sig tillbaka till Woronaja elf (Salma). På femte dagen hann furst Svjatoslav med Novgoroderne och posadnikenspråk: ryska Zacharja och vände sig mot dem d. 28 Maj på St Jellsvårtyttadijs dag, om thorsdagen kl. 5 på dagen, och besegrade dem med Guds bistånd. Några blefvo nedhuggne och andra tillfångatagne. Ty de kommo med 55 snäckor, och 43 snäckor blefvo borttagne, och få af manskapet undkommo, och de voro sårade.»

4 Då ingen svensk krönika omtalar detta tåg, måste man förmoda att det företagits af Sv.Svenskarne i Fd – d. v. s. Sv.Svenskarne i nejden af Åbo jemte deras landsmän i Nyland och möjligen i förbund med den del af Tavasterne, som då anslutat sig till deras parti, men då företaget misslyckades, har det troligen föranledt svåra repressalier från ryska sidan, hkahvilka påkallat ofvannämnda påfvebref 6 eller 8 år derefter. – Anmärkningsvärdt är att tåget skedde mot staden Ladoga, hvars urgamla betydelse härigenom än mera bekräftas. För att ditkomma, måste Sv:sSvenskarnes 55 snäckor segla uppför Nevan och in i Ladoga sjö, en väg som af ålder var väl bekant och ofta befaren, och likväl tyckes ännu ingen befästning fran ha skyddat denna vigtiga, segelbara flod.

5 Om Rudolfs öden och lefnad är för öfrigt ej annat bekant, än att han blifvit bortförd i fångenskap och slutligen dödad af sjöröfvare, Curonesspråk: latin, Kurländare, säger krönikan, hkethvilket namn likväl Rein utredt här betyda Karelare. Detta skall hafva skett år 1178. – Efter honom nämnes såsom den f.finska kyrkans tredje föreståndare en svensk vid namn Folqvinus eller Folke, som förut varit Canonicusspråk: latin i Upsala. Om honom och hans verksamhet|26||356| känner man ännu mindre än om Rudolf. – Man vet ej årtalet, när han tillträdt sittn föga afundsvärda befattning, ej heller huru och när han dött. Deraf, att Åbo bisk äldre handlingar nämna Åbo biskopsstift före Wexiö stift, hkethvilket inrättades år 1190, har man velat sluta, att den finska kyrkan redan under Folqvinus bildat ett eget stift och att han således varit biskop – hvilkethvilket ej kan vara annat än gissning.

6 Vigtigare är hvad både sv.svenska och ryska krönikor berätta oss om krig och härjningar denna tid, hvaraf klart framgår, huru försöket att införa xdomenkristendomen och sv.svenskt välde i Fd då redan föranledde början af den kamp som i sju sekler uppstod mellan de nordiska makterna om Fds besittning. År 1186 företogo Novgoroderne ett krigståg mot Tavasterne och »togo fångar», säger r.ryska krönikan. År 1187 eller 1188 skedde det första och sista stora sällsama, att finnar företogo ett stort och förödande härjningståg, som finnar emot Sveriges kuster.

7 Efter upphörandet af de svenska vikingatågen och de dermed i förbindelse stående sv.svenska kolonierna vid F. viken, hade alla kringboende folk vid dessa stränder: Tavaster, Ingrer Karelare, Ingrer och Ester, af finsk härkomst samt på Ösjöns sydligare kuster Kurländare och Vender af slaviska stammen fått makt och rådrum att kasta sig på sjör betala lika med lika och med vilda sjöröfvartåg härja särdeles de sv.svenska och danska kusterna. År 1135 gick Vendernes djerfhet så långt, att de seglade uppför Götha elf och härjade den dåförtiden rika staden Konghäll. År 1187 slöts ett gemensamt anfallsförbund mellan dessa folk och de finska. De seglade med en flotta uppför Mälaren förbi Lofön, angrepo och ödelade det nya Sigtuna, Sveriges dåvarande största och rikaste köpstad, och ödelade den i grund, så att den aldrig mera reste sig ur sin vanmakt. Erkebiskop Johannes, Stefans efterträdare i Upsala, befann sig då på sitt biskopssäte Almarstäk invid segelleden till Sigtuna, och blef dödad af vikingarne. Mälarens kuster blefvo vidt och bredt förhärjade, och först från denna tid begynte man tänka på befästningar till dess försvar.

|27||357|

8 Det är mer än sannolikt, att dettanna förödande härjning mer eller mindre direkt framkallats af sv.svenska väldets försök att rotfästa sig uti Fd. Folkens instinkt sade dem att det här gällde ÖsjöväldetÖstersjöväldet, hkethvilket alltid varit nära förbundet med Fds besittning, ja väsentligen beroende derutaf. Ty på samma tid kämpades med häftighet både i öster och söder. År 1191 ryckte Nowgoroder och Karelare in på Tavasternes område, härjade det med eld och nedhöggo boskapen. – År 1196, berättar oss Liffländska krönikan, kom från Sverige en flotta öfver till Estland under anförande af en jarl. Hans mening var att styra till Kurland, men en storm dref honom in i F. viken till Estl. Wirländska området i nordliga Estland, detsamma, hvaraf Ff.Finnarne gjort namnet Wiromaaspråk: finska. Der landstego Svenskarne och härjade i tredagars tid. Då visade sig Wirländarne benägne att antaga den Xnakristna tron, hvarpå jarlen, tillfreds dermed, uppbar skatt och återvände med sina skepp till Sverige, till stor förtrytelse för de tyskar hkahvilka då, under biskop Meinhards ledning, som bäst arbetade på Esternes omvändelse.

9 Omkr. åroriginal: År 1198 säger oss f. b. krönikan hafva ryssarne »ödelagt Åbo» – och enligt en läsart skall detta hafva skett pingsttiden. Således fanns då redan ett Åbo – och första gången vi höra dess namn nämnas, står det i förbindelse med en ödeläggelse – likasom alltsedan ingen finsk stad så ofta och så grymt blifvit härjad af lågor och fiender. – Porthan anser sannolikt, att detta Åbo icke varit beläget på den nuvar. stadens plats, utan i närheten af Marie kyrka (Räntämäki). – Men en stad på dessa tider betydde vanligen en köping i närheten af ett fäste, och emedan ingenting nämnes om det nuvar. Åbo slott, måste vi förmoda, att det var här, i R:mäki, äfven det första sv.svenska fästet varit anlagdt –