Fjortonde Föreläsningen. 19/4 62

|66||120|

Fjortonde Föreläsningen. 19/4 62.

1 Redan Leibnitz uttalar den åsigt, att Finnarne varit nordensoriginal: norden äldste invånare. Lagerbring, Ihre och flera forskare – Schlötzer, Suhm, Rask, Geijer m. fl. – förena sig i samma mening och söka bevisa densamma med öfvertygande skäl. – Mot denna åsigt uppträder Arvidsson i sin bearbetning af Rühs Fds historia. Han stöder sin mening till stor del på den tolkning af Tacitus och Ptolemæus, enligt hkenhvilken F.Finnarne i första århundradet e. Chr. skulle ha varit bosatte vid Weichseln och t. o. m. längre söderut i det nuvar. Lithauen – ett bevis, hkethvilket, som vi sett, ej håller streck emot Muncks tolkning, enligt hkenhvilken Taciti och Ptol. Fenni, φiίννοίspråk: grekiska i sjelfva verket skulle ha bebott Skandinaviens kuster, oberäknadt dessa fenners temligen klart utredda identitet med Lapparne. Vidare bevisar A., att den gamla skandin. sagans Jotar, Jotnar, jättar m. m. icke varit ett finsk, utan ett germaniskt folk, som bebott Skandinav. före den s. k. Odinska invandringen, samt äfven de finska kusterna, emedan skandinaverne här träffat stamförvandter (jmfr Vanlands besök en hel vinter hos Snö d. gamle – Drifva – Agnes härtåg, Froste, Skjalf – Schöning uppgifver att samma germaniska Jotar bebott kusterna af Liffland och nuvar. Fd intill yttersta ändan af Bottn. viken. samt varit stamförvandter med Gotherne. Suhm antager likaledes att desse Jotar, som invandrat från nejderna mellan Sv. och Kasp. hafven varit nordens äldste inbyggare. Hallenberg anser likaledes att desse göthiske Gother l.eller Jotar invandrat norrom Bottn. viken till Fd och original: och varit såväl Skandin:s som Fds äldste inbyggare. Rein synes böjd att dela denna åsigt, i det han i sin afh.afhandling de antique gente Quænorum anser de ursprungl. Quænerne för Jotar, germaner, och hänför till dem de många bekanta finska folksägnerna om Hiisi, Hiienwäkitspråk: finska m. fl. mystiska personer, som ännu qvarlefva i traditionen. – Porthan lutar hyllar i dessa frågor åt Schlötzers mening, ehuru han med sin kritiska försigtighet aktar sig att uttala en afgörande åsigt (?) och anser således Finnarne utan gensägelse ha varit nordens äldste invånare.

|67||121|

2 Det kan icke nekas, att ju ämnet ännu, hvad Fd angår, är ganska dunkelt och outredt. Äfven om vi icke godkänna åsigten om Jotarnes invandring i Fd, kunna vi ännu icke på ett tillfredsställande sätt förklara vissa traditioner, vissa främmande race- och folkblandningar, som här och der anträffas i olika delar af Fd, t. ex. Lapporacen – vissa minnesmärken, ättehögar o. s. v., som röja ett annat ursprung, än det finska. Emellertid sprider prof. Nilssons åren 1838–1843 utgifna komparativt ethnograf. arbete om Skandinav:s urinvånare så mycken dager öfver hela nordens äldsta befolkning, att den äfven för vårt ämne måste anses såsom i hög grad upplysande.

3 Prof Nilsson jemför först en mängd i Skand:s jord funnna verktyg och vapen efter numera utdöda eller okända folkslag – redskap, som äfven i Fd påträffats ganska talrika. Dessa fornlemningar skilja sig till materialet väsentligen i 3 afdelningar: 1) redskap af sten och djurben, lemningar efter ett folk, som lefvat af fiske och jagt samt ännu icke kännt metallernas bruk; – 2) redskap och prydnader af bronz, lemningar af ett folk, som väl kännt kopparn, men icke jernet, samt – 3) redskap af jern, tillh.tillhörande ett folk som, utom dess kännedom af denna metall, äfven i öfrigt stått i högre kultur än sina föregångare och mera närmat sig nuvar. förhållanden. – På grund af dessa fynd indelar N. den skandin. forntiden i tre åldrar: stenåldern, bronzåldern och jernåldern. Det folk, som tillhörde stenåldern och efterlemnat stenredskapen, har varit Lappar, hkahvilka N. således förklarar för nordens äldste inbyggare. Utom verktygen ha de äfven efterlemnat halfkorsgrafvar och spår af bostäder (förklar. af bergklyftorna). Dessa Lappar lefde i halfvildt tillstånd öfverallt på Skand:s kuster, särdeles södra Skandin. der de på sina ställen varit ganska talrika, och de ha der varit på sednare tider kände under namnet Finnar men äfven Dvergar, Troll, Pysslingar, Skrälingar m. m. Jmf. mellan Jättar, dvergar och mskormenniskor.|68||122| De ha då ännu icke ägt tama renar, än mindre hästar eller annan boskap. Deras enda tama husdjur har varit hunden. De ha bott långs vattendragen och, liksom Eskimåerna, ofta gruppvis. Deras hus liknade jordkulor, i hkahvilka de inkröpo genom en lång gång från solsidan. De kände eldens bruk och utsläppte röken genom ett hål i kulan. De voro fiskare och jägare samt klädde sig i djurhudar. (vestitui pellesspråk: latin). De hade intet skriftspråk, men inhöggo stundom i klippor och stenar råa figurer. Man finner ej hos dem några afgudabilder, men att de haft en dunkel aning om ett lif efter detta, slutar man deraf, att de uppfört de dödas boningar lika med de lefvandes och insatt dem der påklädda, i samma ställning som de brukat i lifvet samt med samma redskap, hkahvilka de under lifstiden begagnat.

4 Vidkommande tiden för detta vilda folks närvaro i södra Skandinavien, anför N., att jernvapnens anor derstädes gå djupt ned i den hedniska tiden, så djupt, att ingen Skandin. hjeltesaga omtalar andra – och stenvapnens bruk hade i södra Sverige upphört redan för mellan 2 och 3000 år tillbaka. Stenvapen äro funna under Järabacken mellan Ystad, Trelleborg och Falsterbo, och denna har blifvit uppkastad af hafvet åtminstone redan vid Cimbriska öfversvämningen omkr. 200 år f. Chr. – och redan då hade dessa stenredskap legat så länge i jorden, att öfver dem bildats ett tjockt lager af torfmossa. – N. kommer således till det resultat, att Lapparnes uppträdande i norden måste hänföras till minst 1000 år f. Chr., sannolikt ännu längre tillbaka. Vid den tid då Argonauterne företog sitt skjötåg till det Skythiska Colchis, och då Chaldæernes kultur blomstrade högst i Babylon, beboddes redan den aflägsnaste norden af dessa Skythiska folkslags sprängda, längesedan frånskilda yttersta spillror.