Fjortonde Föreläsningen. 27/10 63

|127||605|

Fjortonde Föreläsningen. 27/10 63.

1 Sämjan var ej allvarligt menad, och lång blef hon icke. E.rik dolde knappt sittn vredae och misshag. När den nye marsken begärde instruktion, bad konungen honom icke sträcka fötterna längre än skinnfällen räckte. Sent på hösten skyndade kung Erik åter från Sthm. På återresan säges kung Erik han ha låtit sitt folk plundra de sv.svenska kusterna – sålunda första gången då, och ofta sedermera, brytande sjelf de lagar han med goda förordningar sökt att i riket värna. – Engelbrekt julade på Örebro slott med hustru och barn, när tidningar kommo att konungen åter plundrat kusterna och tillsatt nya fogdar, om möjligt större ogerningsmän än de förre. Johan Fleming. Då samlade E. åter Dalarnas, Westmanlands och Nerikes allmoge, drog till Arboga, samt stämde der möte med riksens råd, uppsade ånyo kung Erik lydnad och drog med C. Knutson mot Sthm. Staden intogs, men slottet höll sig. Utfall. I Gråmunkeklostrets sal församlades 30 herrar, för att åter förnya riksföreståndarevalet,. Den farlige lille bondechefen fann ingen nåd för herrarnes ögon,. och flesta 25 rösterne föllo på Carl Knutson, 3 på Engelbrekt och 2 uppå Erik Puke. Hvarken E. eller hans vän Puke dolde sitt missnöje; folket knotade högt, och de uppskrämde herrarne beslöto att sökte bemedla osämjan. C. Knutson behöll sin värdighet, men E. skulle vara krigsmaktens anförare.

2 Derpå företog sig E. att med stor hastighet intaga för andra gången rikets fästen. Det sista han belägrade var Axevalla i Wgöthland, och der sjuknade E. Återkommen till Örebro, blef han af rådet kallad till Sthm, och beslöt afreste, ännu svag af sin sjukdom, sjöledes dit. På denna resana landade han en afton i mörkningen den 3 Maj 1436 på en liten holme i Hjelmaren midtför Göksholm samt blef der försåtligt öfverfallen och dödad af Måns Bengtson Natt och Dag. (Berättelse)

|128||606|

3 Med rätta har Engelbrekt Engelbr:son, efter sin död så väl som under sin lefnad, blifvit högt prisad och uppburen såsom en äkta folkets hjelte, fäderneslandets befriare och Gustaf Wasas föregångare. Bönderna begrofvo med bittra tårar den älskade anförarens stoft, – underverk troddes ske på hans graf; han blef uti folktron ett slags politiskt helgon, och man hade för afsigt att till hans ära uppföra ett kloster. Hans verk vittna hade för mskligamenskliga ögon burit ringa frukter. Det varaktigaste E. utfört var det, att han åter väckte sv.svenska folkets medvetande om sin kraft, att han lifvade dess frihetskänsla, och lade så grunden till den befrielse, hkenhvilken 84 år efter hans död för alltid gjorde ände på danska väldet i Sverige. Monument.

4 MDent verk han ville uppföra på den gamla folkfrihetens grund – l.eller hvad vi skulle med ett modernt uttryck skulle kalla »på bred demokratisk bas» – det var icke för tiden moget. Herskarean Böndernes, makt massornas välde är, i sigutan en mäktig ledande ande, blott styrkans råa makt, som varar vexer i hänförelsens ögonblick jättestark, men faller sönder i nästa ögonblick sönder för tvedrägten och väl kan nedrifva, men intet bygga. Herskareanden, som skulle tygla och ordna dessa oregelbundna folkkrafter, var ännu ej född. Knappt var också E. fallen, innan den mäktiga adeln åter blef rådande på den gamla tvedrägtens grund och desinsemellan kifvades om frukterna af Engbr:s hjeltebragder. Carl Knutson tog rikets fallande tyglar och började sin bana med att undandraga Engbr:s mördare folkets rättvisa hämd. I fyra år styrde han som riksföreståndare Sveriges rike, ömsom med list, ömsom med våld, alltid med lycka. Hans mäktigaste fiender och medtäflare – Broder Svensson, Erik Puke, Nils Christerson Wase – föllo en efter annan för Carl Kn:s uppgående stjerna – icke mindre än 10|129||607| särskilda föreningar, försäkringar, dagtingningar och förbund ingingos dessa år, än under dansk och norsk, än under hanseatisk bemedling, angående vilkoren för kung Eriks återinkallande – som syntes mången vara det enda medlet att förlika den häftiga inbördes afunden mellan de mäktige i riket. Ännu en tid behöll han Sthms slott m. fl. fästen. – Hans Kröpelin † i Åbo 1440. År 1438 finner man t. o. m. Kalmare Union formligen förnyad af presterne. Den ena höfdingen, den ena mäktige herren efter den andra grep till vapen för kon. Eriks rätt, och sjelfva biskoparne, som hatade honom högt, men hatade de verldslige herrarne ännu högre, yrkade på hans återerkännande. Men kon. Eriks krona stod ej mera att rädda: han hade, innan han af alla blef öfvergifven, öfvergifvit sig sjelf. Danskarne retade han genom sin envishet att vilja bortskänka deras rike åt sin systerson sin kusin hert. Bogislaus af Pommern och kanske än mer genom den allmänna skandal, som väcktes af hans mätress Cecilia, fordom kammarjungfru hos drottning Filippa. Lättsinnig som alltid och utledsen vid Köpenhamn, for konungen till Gottland, medförande Cecilia och rikets klenodier. Här sade han sig vilja dagtinga med Svenskarne, men då han ej kom tillbaka eller vidare syntes brydde sig om rikets styrelse, uppsade honom Danskarne tro och lydnad och valde till sin konung Christofer af Bayern, Eriks systerson. i ett bref, i dateradt den 24 dat. Julini 1439, och inkallade hans systerson Kristofer af Bayern, först till riksföreståndare, derpå till konung. Nu uppflammade än engång Eriks kungavrede: han reste öfver till Stegeborg, som ännu tillhörde honom, och utfärdade derifrån först en protest, derefter en formlig försvarsskrift, deri han – troligen icke utan grund – läser lagen för de danske herrarne. »Viljen I veta, säger han – hvarföre Sverige, Norge och Slesvig nu äro skilda från Danmarks rike? Det har skett för edert öfvermod, eder oredlighet; för det att I icke unnat någon lag och rätt. Det är eder trolöshet, edert sjelfsvåld, som hvarken har skonat Gud och hans heliga kyrka, eller konung och krona, RepetitionRepetition 12/4 67. Erik XIII – God – ond. Slesvig – Pommern. Filippa. – Folkhat. Biskopar. Fogdar. Engelbrecht. E. Puke. – Fd. Förlikningar. K. Knutson. E. †. – 3 Maj 36. Hans verk. K. Knutson 4 år.original: år E. afsasvårtytttt i Dk –|130||608| riddare l.eller svenner, fruar l.eller jungfrur, bönder l.eller lifegne. Det är I som förderfvat riket och slagit under eder dess egendom, under det att jag har uppoffrat mitt eget arf och min gemåls hemgift. Men efter I nu sägen eder vara så upplyste af den heliga ande, att I styggens vid orättfärdigheten, så gifven sjelfve tillbaka allt gods som I tillroffat eder?, och återgifven åt mig det som jag af min enskilda egendom uppoffrat mer, än jag uppburit af riket!» – Om detta bref varit understödt af 50,000 man, hade det troligen varit mycket bevisande. Nu hade det så ringa verkan, att äfven Svenskarne – när kon. Erik ej ville ingå på deras vilkor – uppsade honom tro och lydnad samma år 1439 vid midsommartid. Norrmännen förblefvo honom längst trogne och gjorde för hans skull t. o. m. ett infall i Sverige. Det afslogs. I Norge ensamt hade också Erik vunnit hvad han i alla sina riken eftersträfvat: det att blifva erkänd för arfkonung. Men slutligen tröttades äfven Norrmännens tålamod, och år 1442 hyllade de Kristofer af B. som konung. Man känner ej från denna tid, att kon. Erik synnerligen brydde sig om att återvinna sina kronor. Han befästade sig på Gottland, drog till sig qvarlefvorna af de fribytare, som så länge hade oroat de nordiska farvattnen, och lefde så i tio års tid, på gammalt nordiskt vikingavis, af sjöröfveri. Yrket hade likväl hunnit komma i vanrykte, och hansestäderna samt Stockholms borgare inkommo till kon. Kristofer med klagomål öfver den skada kon. Eriks folk tillfogade deras handel. »Min morbror skall också lefva», – var Kristoffers svar, och oaktadt två gånger anfallen i sitt sjöröfvarenäste fortsatte kon. Erik fortsatte det förra lefnadssättet. Ändtligen blef han gammal och orklös och drog då till sin hembygd i Pommern. Der dog han slutligen år 14539, 579 år gammal, uti ett kloster, hkethvilket han hade låtit uppbygga med sina röfvade egodelar. – Så slöt en konung, hvars äfventyrliga lif var uppfylldt af ständiga motsatser och hkenhvilken – sedan han gjort mer än de fleste samtida regenter för la rättvisans skipande – mer än de fleste var verksam att trampa under fötterna den lagbundna ordning han sjelf varit mån att befästa.

|131||609|

5 KristoferMer än ett år hade Karl Knutson lyckats att utestänga sin nye medtäflare ifrån Sveriges krona, hkenhvilken han sjelf – och många andra med honom – ansåg sig sjelf framför någon vara värdig att bära. Men ändtligen blef honom herrarnes afund öfvermäktig, och midsommardagen år 1439 valde sv.svenska rådet i Kalmar Kristofer af Bayern till konung. För sv.svenska kronan hade denne biskoparne att tacka, hvarföre det om detta konungaval heter i Vadstena klosterkrönika: »Det är gjordt efter prelaternes, Gud gifve ock efter himlens vilja.» Kon. Kristofer underkastade sig emellertid just uti Vadstena en ceremoni, som från hans sida måste ha varit en synnerlig försakelse, efter den så föga öfverensstämde med hans lustiga väsende och lättfärdiga sinnelag. Han lät neml. sjelf upptaga sig som medlem af det heliga brödraskapet. Också visade sig kon. Kristofer de andelige så bevågen, att de nu ändtligen tilläto hvad de genom sina protester hade hindrat i hela hundrade år, nemligen antagandet af den allmänna landslagen l.eller den sedan s. k. Kung Kristofers lagbok, som stadfästades den 2 Maj 1442 och blef gällande för Sverige och Fd i närmare 300 år, intilldess att nu gällande lag år 1734 blef af konung och ständer antagen år 1734. Vid sitt besök i Vadstena kloster lät kon – Carl Knutson fogade sig ej utan stor motvilja uti ett konungaval, der han sjelf blef förbigången. Men adeln afundades hans makt, bönderne hatade honom som misstänkt att hafva gynnat Engelbrekts mord; – presterne sågo i honom enda hindret för återupprättandet af den utaf dem ifrigt understödda Kalmare Unionen. Den stolte riksmarsken blef tröstad öfver förlusten af en krona med besittningen af Finland och Öland, hkahvilka tillerkändes honom såsom förläning, och med hoppet om framtida bättre lycka, som från flera håll förespåddes honom. Underbara sägner voro om honom i omlopp och fingo betydelse genom den tidens vidskepelse. Erik Pukes försåt. Vid belägringen af Stegeborg hade en dansk byssemästare tre gånger skjutit på honom med en då s. k. kärrebyssa eller kanon laddad med stenar, – första gången kanoner omtalas i Sverige –|132||610| och alla tre gångerna hade skottet förfelats l.eller kanonen sprungit. En liten flicka hade under predikan i kyrkan sett en guldkrona glänsa på Karls hufvud, och en annan gång hade en vida beryktad spåqvinna förutsagt, att han skulle en dag blifva konung, men Kristofers regering deremot hemsökas med svåra tecken till himmelens vrede. Folket, alltid lätt hänfördt af yttre glans, anställde vid sjelfva kung Kristofers intåg i Sthm föga smickrande jemförelser mellan den lille tjocke konungen, och den sköne, ståtlige marsken, som red vid hans sida, hvarpå Kristofer, som hörde detta, skämtande bad Karl icke gå honom så nära, ty folket sade då att Karl borde vara konung och Kristofer hans tjenare.

6 I början öfverhopad med hedersbetygelser – hedrad af konungen med fadersnamn och med riddarevärdigheten – begynte Karl Knutson likväl snart att finna sig öfverflödig vid hofvet. Bland hans många fiender rörde sig först den gamle mdrotsen Chr. Nilsson Wase, som han landsförvisat, och Karl måste till honom afträda först Rasebg och Korsholm, sedan i utbyte Wiborgs slott med Karelen. Kort derpå återfordrade man af honom Åbo, Tavastehus och hans svenska förläningar. Karl måste återlemna Åbo, men erhöll i st.stället, efter Chr. Nilssons död, Wiborg tillbaka. Dit begaf sig Karl Knutson nu, full af vrede och ärelystna förhoppningar, för att rädda sin framtids krona undan stormen för ögonblicket. Sju år höll han i Wiborg sitt praktfulla hof – den mest lysande tid som Wiborg upplefvat – väntande på sin krona i tidens fullbordan. Och hon kom äfven – långsamt, säkert, men likasom den skottske Macbeths efterlängtade krona, full utaf törnen. – Konung Kristofer vann aldrig sina rikens kärlek, aldrig Svenskarnes hjertan, och med Ff.Finnarne hade han ringa att skaffa.|133||611| Dertill var han en för småsint herre, och Svv.Svenskarne samt med dem Fff.Finnarne, hafva i alla tider hellre fördragit en våldsam herrskare, allenast han visat sig tänka och handla stort., än en beskedlig herre, som äflats med små planer. Den lille tjocke konung Kristofer var en saktmodig, slipad herre, som framför allt tyckte om att lefva godt, samla penningar och, när det så föll sig, äfven föröka sin makt, ganska obekymrad om de medel han dertill använde. För att skaffa sig penningar, lät han uppbringa engelska och holländska handelsfartyg i Öresund. MHan skulle rensa Gottland från sjöröfrarne, men tåget aflopp så, att Kristofer i all vänskap pokulerade der med sin gamle morbror och vände så lika gladlynt tillbaka. Han ville öfverraska och bemäktiga sig det rika Lybeck, der flera tyska furstar väntade honom med vapen insmygda i vinfat, men när Kr. nalkades, uppstod en eldsvåda, hkenhvilken de sammansvurne togo för en signal och bröto i förtid löst, hvarpå anslaget upptäcktes och konungen måste återvända med oförrättade ärender. I Sv. inträffade äfven under Kr:s regering en svår missvext, hkenhvilken hos folket – som allt bibehöll sin gamla tro, att konungen rådde för god årsvext – ådrog honom spenamnet Barkekonungen. Eg. för 600 fjerd. korn åt hästarne. Det enda varaktiga denne konung efterlemnat, var den allmänna landslagen, hkenhvilken icke var hans verk, och han dog densvårtyttännu ung d. 6 Jan. 1448 af pesten i Helsgborg, föga saknad af andra än erkebiskop Nils i Upsala, hkenhvilken gret sig af sorg till döds vid Kristofers frånfälle. Almar Stäk.

7 Sedan vi nu sett Kalmare union första gången fallen och återupprättad i Sveriges rike, blir det tid att närmare undersöka huru Fd lefde och vexte till under denna nordiska union, som i yttre måtto tycktes släpa vårt land med sig, utan att rådfråga dess önskningar l.eller nationela intressen.

|134||612|

Magnus Olai Tavast.

8 obs. Schiller.

9 Vid denna tid satt uppå Åbo biskopsstol den mäktigaste, anseddaste och snillrikaste hierark, som någonsin styrt den f.finska kyrkan och knutit vid dess altare nästan hela den historia Fd då kunde kalla sin – en man så stor och vördnadsvärd för sin tid i Fd, att få tidehvarf uti vårt land, vare sig i andliga eller verldsliga värf, kunna uppvisa hans like, intet hans öfverman. Denne patriark i den f.finska kyrkan var XVII. Magnus Olai Tavast, den 17:de biskopen på St Henriks stol.

10 Den statskloke biskop Bero Balk hade år 1412 afsomnat på Kuustö slott och blifvit, vid sidan af sina företrädare, begrafven i högkoret af Åbo domkyrka – under predikstolen, hkethvilket ansågs för en synnerlig heder. OmAtt hans efterträdare blifvit formligen vald af domkapitlet, är sannolikt, ehuru icke bekant. Vår biskopskrönika omtalar endast, att biskop Magnus, den andre af detta namn, blifvit samma år 1412 högtidligen stadfäst uti sitt biskopsembetete af den sedan genom sin afsättning på mötet i Kostnitz år 1415 välbekante påfven Johan XXIII – hkenhvilken stadfästelse skedde i Rom, likasom Bero Balks.

11 Slägten Tavast synes då redan ha stigit till makt och anseende i Fd och förde samma vapen, som sedermera Stålarmska slägten, neml. emedan båda sägas vara af samma ursprung. Den förste man känner af denna slägt var sägaes ha hetat Nils och lefvat i for början af 1300 talet. Hans son Olof var säges af biskop Hemming ha varit tillsatt till fogde eller höfding på Kuustö, och från denne Olofs, sonm var sedermera biskop Magnus gift med Catharina Fincke, härstammade sonen Magnus, således både på fäderne och möderne beslägtad med landets förnämsta ätter. Han Född på Alasjoki gård i Wirmo – hkenhvilken gård sedan efter slägten fick namnet Tavastila – och af tillräckligt rik för att bekosta|135||613| utrikes resor, hade biskop Magnus i yngre år tagit magistergraden i Prag, hvarefter han egnade sig åt det andliga ståndet. Några berätta, att Magnus varit kansler hos Erik af Pommern. Säkerare är, att han åren 1410–12 varit arkidiakonus i Åbo. – Denne »till namnet och verkligheten store man» – »re & nomine magnusspråk: latin» – som Juustens biskopskrönika kallar honom – lika rikt utrustad med naturens och lyckans gåfvor – tillträdde sitt embete i ett stormigt och upprördt tidehvarf, då det då en äfventyrare på thronen och tygellösa magnater på alla sidor kifvade om besittningen af rikets makt och egodelar. Att genom dessa tidens bränningar lotsa Fds ännu ovana farkost, som fördes i släptåg af de större seglarne, dertill behöfdes ingen ringa skicklighet; – och hvem undrar, om biskop Magnus, derföre, redan ur politiska synpunkter, ansåg befästandet af rom. kath.romersk katholska kyrkans makt och anseende vara det säkraste medlet att här bilda en motvigt emot de om makten kifvande verldsliga partierna? Dertill var kyrkan kallad redan genom sin öfver tiden upphöjda grund och genom sin den ständigt orubbliga konseqvens, hvarmed hon fullföljde sina gifna ändamål, under det att den verldsl. makten vacklade hit och dit mellan dynastiska ändamål, privatintressen och mskligamenskliga lidelser. Denna kyrka hade dessutom biskop Magnus svurit att trygga och utvidga; för henne lefde och verkade han. Dock icke blott för kyrkan allena, utan tillika för hennes församling, för detta f.finska folk, hkethvilket Magnus sjelf tillhörde genom sin börd och genom sin ställning såsom dess öfverherde. – Under det att han befästade katholicismen i Fd, – under det att han höjde presterskapets anseende och bildning – under det att han ökade kyrkans glans och timliga egodelar – gjorde han tillika allt för att lindra folkets nöd –|136||614| för att trygga dess rätt – för att bevara dess friheter – och lyckades deri så mycket mer, ju mera konungamaktens anseende hade sjunkit och Fds förbindelse med Sverige i samma mån blifvit lösare. Under det att han klokt aktade sig för hvarje öppen brytning med den verldsliga makten – och till utseendet gaf vika för dess anspråk på landets styrelse, var det i sj.sjelfva verket han som regerade Fd, han som var Fds verklige konung – och mer klarare än någonsin, fast under andra former, åter lefde under hans tid biskop Thomas gamla plan åter upp att småningom göra Fd till en sjelfständig stat under kyrkans styrelse.

12 RepetitionRepetition 15svårtytt/4 67. Erik XIII:s slut. Kristofer. K. Knutson. Wbg. Magnus Olai. Kulten.