Andra Föreläsningen. 30/1 72
Kommentar
Kommentar
stycke – textställe – kommentar
1 den hatets religion, som predikas af våra dagars kommunism
2 egendomligt karakteristiskt.
3 Gudsfreden den fred (ett på Guds vilja beroende vapenstillestånd) som enligt kyrkans påbud skulle råda under vissa tider. Fridlysningen gällde från början tiden från lördag afton till måndag morgon, senare tiden från onsdag afton till lördag morgon, och desstuom gällde den vanligen även under fastan samt tiden från påsk till trefaldighetssöndag, från advent till epifanien samt ibland även på vissa andra dagar.
6 synkrets horisont.
Andra Föreläsningen. 30/1 72.
1 Nationaliteten är en produkt af historiens arbete, som begynte i vårt land med den svenska eröfringen. Jag har sökt att framvisa i deras grunddrag dessa historiska makter, som sammanfogat, uppbyggt och utvecklat det sociala och politiska faktum, som vi nu kalla det finska Finlands folket. De två äldsta Tidigast begynte den svenska staten och den kristendomenna kyrkan att bygga detta verk. Båda uppträdde här i början såsom fientliga, eröfrande makter, och hat var den enda känsla, med hvilken de då emottogos. Hade de stadnat dervid – hade de fortfarande förblifvit fientliga, underkufvande makter, såsom den tyska eröfringen i Estland, eller såsom den spanska katholicismen bland Amerikas indianer – så hade de ej förmått uppbygga ett varaktigt verk. Hatet är negativt, dess väsende är att förneka; – hatet kan endast nedrifva, aldrig uppbygga, och de nationer, hvilka – såsom fordom Karthaginenserne och i vår tid Polackarne – äro hemfallne åt hatets förnekande makter, äro derigenom ohjelpligt dömde till undergången. Ett nytt bevis derpå är den hatets religion, som predikas af våra dagars kommunism: den är endast mäktig i att förstöra, den är dömd att förtära sig sjelf.
2 Men i vår historia är det ganska egendomligt och lärorikt att se, huru detta eröfringens hat efterhand slog öfver i kärlek. Den svenska staten kändes här först som utländskt|291||309| förtryck. Men det dröjde ej länge, förrän till följd av Karelens eröfring, den svenska makten råkade i delo med den ryska, med Stora Novgorod. I de blodiga gränskrigen lärde sig Finnarne första gången att erkänna den svenska staten såsom sitt skydd och sin bundsförvandt. Hatet vände sig nu mot den gemensama fienden: det blod tvenne folk gemensamt utgjutit för samma sak på slagfälten har en underbar förmåga att förvandla fordne fiender till vapenbröder och från vapenbröder till vänner. Hela vår historia är uppfylld af krig, och i alla dessa krig stodo Svenskar och Finnar under samma fana, stridande, blödande, segrande för samma sak. Derföre har också hvarje krig varit ett förbrödringsmedel emellan dessa ursprungl. fientliga folk, och detta så mycket mer, emedan de flesta af dessa krig voro försvarskrig. Härigenom blef den sv.svenska staten äfven vår: och de olika söndrade folkelementerna i vårt land begynte att desto mer sammansmälta och igenkänna hvarandra, ju mera de lärde sig förstå, att detta land, som de försvarade, detta land, för hkethvilket de utgjöto sitt hjerteblod, var deras gemensama, älskade fädernesland.
3 Kristendomen Kyrkan gick en annan väg från hatet till kärleken. Hon framträngde i sin början föga med öfvertygelsen, något med känslan och fantasin, dock mest genom att sträcka sin skyddande arm öfver tidens betryck. Den katholska kyrkan brydde sig föga om att undervisa, att upplysa massan af folket, men hon imponerade genom sin prakt, hon|292||310| antog sig de svagas, de förtrycktas, de nödlidandes sak i tidens vedermödaor – hon afskaffade träldomen, hon införde Gudsfreden, hon utdelade allmosor och inrättade hospitaler, hon byggde vägar och broar, hon åtog sig folkets talan mot den verldsliga makten. Till följd af allt detta, och medan folket ännu var till hälften hedniskt, blef var katholska kyrkan redan mot slutet af 1300 talet mycket älskad i Finland, och den klarnade kristendomen byggde sedan sin reformation på denna kärlekens grund.
4 Efter staten och kyrkan följde sedan det borgerliga samhället i Fd. Det var ock i sin början en främling, men det uppträdde varsamare, icke så despotiskt, som staten och kyrkan. Det aktade gamla sedvänjor, det rotade sig långsamt och stegvis med sina nya lagar och nya inrättningar. Det begynte också ganska snart kännas som en välgerning. Finnarne hade knappt hunnit börja med ett samhälle på egen hand – de hade ej haft lagar och domstolar, de visste knappt af medborgerliga rättigheter, och det nya samhället uppträdde som ett skydd för egendomen, familjen och den personliga säkerheten. Medeltidens samhälle var, i jmf. med vårt, mycket outveckladt, det hade stora brister, men i jmf. med dent nästföregående barbariet var det ett ofanteligt framsteg. Under dess skydd begynte kulturen slå rötter: de första städerna, den första handeln, den första verkliga eganderätten och jordkulturen, blefvo lika många föreningsband för folket.
|293||311|5 Staten, kyrkan och samhället uppträdde i det hela, och oaktadt enskilda missgrepp, mycket humant i Finland. Eröfringen blef snart ett skydd, fienden en vapenbroder. 200 år efter Erik d. helige och endast 70 år efter hela Fds eröfring fingo Ff.Finnarne redan lika politiska rättigheter med Sveriges gamla landskap. Jemförelsen med Estland visar oss det sv.svenska väldet i Finland i en ganska ljus dager. Här fuannoss inga icke mera en klyfta mellan förtryckare och förtryckte – mellan herrar och lifegne: Finland är, jemte Sverige, det enda land i hela Europa, der lifegenskapen aldrig varit införd; – så stark var den frihetens ande, som från den gamle odalbondens tider, genomgick hela det svenska samhället och den sv.svenska lagstiftningen.
6 Dessa tre makter ha samverkat för Fds kultur. Medan sStaten kämpade sin blodiga kamp i segrar och nederlag; medan kyrkan genomgick reformationens skärseld och lät efterhand lät religionens sanningar tränga in i den lägsta hydda; medan samhället hade sina skiftande perioder af förfall och blomstring; – men under allt detta gick Finlands kultur framåt – visst icke i språng eller ens jemnt fortskridande, utan snarare i vågformig rörelse, vexlande mellan klyftor och höjder, mörker och ljus. Det fanns krig – All kulturoriginal: Kultur är i sitt väsende fredlig och beror af freden: de många krigen, med derpå följande armod och olyckor, tycktes mången åter gång göra om intet den kulturens arbete åter om intet. Byar, städer och borgar brändes, åkrar sköflades, folk och|294||312| boskap dödades, alla elementer af upplysning och välstånd härjades eller förströddes. OFreden kom, hyddorna uppbygdes ånyo, åkrarna plöjdes, skolorna återställdes, sönerne trädde i sina stupade fäders ställe till samma arbete, samma tåliga hopp på en bättre framtid – men kriget kom åter, och åter måste allting göras ånyo. Folkarbete – Det är derföre Finlands politik alltid har varit en fredspolitik, och så ofta en finsk statsman suttit vid maktens roder i Sverige, har han yrkat på freden. Men Sveriges politik var en annan – den eftersträfvade först Östersjöväldet, sedan europeiskt inflytande, och för dessa främmande intressen fick måste Finland blöda. Det dröjde länge, innan medvetandet häraf vaknade hos Ff.Finnarne sjelfve. De hade länge ingen annan politisk synkrets än Sveriges, de bländades sedan af sina store konungars krigareära – men stora ofredens fasor, der Fd låg döende och öfvergifvet af Sverige, väckte dem till besinning. Från denna tid var lades grunden till Fds skilsmessa från Sverige – från denna tid begynte det finska folkets egna sjelfstatsmedvetande såsom ett politiskt att afsöndra sig från den svenska staten.
7 Icke alla krig ha varit absolut ogynnsama för kulturens framsteg. Några af dem, såsom 30 åra kriget, ha, oaktadt deras tryckande bördor verkat lifvande på folkets sjelfkänsla och nationalmedvetande. Så mycket än Fd blödde under 1600 talet, har detta land sällan varit mera blomstrande än just i senare hälften af detta sekel, när hvarje Finne ansåg sig hafva en andel talan i Europas öden.
|295||313|8 Största äran af Fds kultur tillfaller kyrkan. Hon har infört den första vskapenvetenskapen, den första konsten, den första literaturen, den första lagstadgade friheten, den första hyfsningen i sederna, den första högre jordkulturen, den första industrin. Hon ingrep i alla förhållanden, de materiela, såväl som de andliga, men hennes största stora betydelse var att uppställa en idéel makt som motvigt emot den råa styrkan. Ur denna rot uppspirade alla de dygder, som pryda, förädla och lyckliggöra ett folk: gudsfruktan, laglydnad, fosterlandskärlek, mskorättmenniskorätt och mskovärdemenniskovärde, aktning för sanning och rättvisa, för kunskap och skönhet. Ära åt den finska kykan, den katholska, såväl som den lutherska: hon har haft sina brister, men det är hon, som banat vägen för alla historiens ädlaste lifsmakter.
9 Sådan är i några få korta drag den historiska traditionens innehåll. Det är den, som har gjort Fds söndrade folk till en nation. Det är den, som i 7 århundraden oaflåtligt har byggt på sitt verk på så många ruiner, så mycket blaska och blod, så många tårar och försakelser. Man må icke tänka sig, att på decennier eller ens på mansåldrar omgöra dess verk; och om man lyckades omtillintetgöra det, så skulle man behöfva nya århundraden för att bygga ett nytt.