Femtonde Föreläsningen. 8/4 63

Femtonde Föreläsningen. 8/4 63.

1 Utmattning och behof af hvila på båda sidor hade, i förening med handelsintressenas ifriga medverkan, tillvägabragt »Dden eviga freden» i Nöteborg. Den varade jemnt 14 år,. uUndertiden återhämtade sig Sverige under Matts Kettilmundsons berömliga styrelse; Finland drog andan och begynte att rota sina nya vesterländska civilisation. Utmattning och behof af hvila på båda sidor hade, i förening med handelsintressenas ifriga me Ryssland deremot fortfor att ligga i djup förnedring. Dess storfurstar reste till gyllene horden vid Azovska sjön, för att ömsom anklaga hvarandra, anropa tatarernes hjelp och vinna deras gunst genom tribut och krypande undergifvenhet. Khanen Usbek ensam lät aflifva sex ryska storfurstar. Vid denna tid gjorde storfursten Ivan Danilovitsch Moskva till ryska rikets hufvudstad. Novgorod stod erkände ömsom hans öfverhöghet, ömsom reste det sig mot hans omättliga utpressningar. Kama. Inbördes fejder rasade inom staden mellan patricier och plebejer, bojarer och original: och folk, och under det att tribut tillika måste betalas åt khanen, hvars horder beständigt hotade uti söder. 1327 hade hans horder, i förbund med storf.storfursten af Moskva Ivan Danilovitsch, förvandlat Tver och kringliggande städer till askhögar. Novgorod kunde med knapp nöd friköpa sig från samma öde med en tribut af 1000 silfverrubel. Aldrig hade Novgorod upplefvat så farliga tider, och likväl förmådde denna underbara republik ännu med framgång försvara sig mot svenskarnes angrepp. I Lithauen uppstod år 1315 en tapper och statsklok furste vid namn Gedemin, som i lyckliga fälttåg besegrade alla sina grannar, intog Kiev 1320 och underlade sig en stor del af Rd. För att vinna hans mäktiga beskydd, förödmjukade sig Novgorod ända derhän, att det år 1333 erbjöd Gedemins son Narimontsvårläst p.g.a. radslut|100||430| Ladoga stad, Nöteborg, Kexholm, ryska Karelen och hälften af Koporien, d. v. s. landet kring Nevan samt Ladogas östra och norra kuster såsom ärftligt län besittning sedan han först i Novg. antagit xdomenkristendomen och visat sin vördnad för den heliga Sofia. Numera finskt område har således engång tillhört äfven en furste af Lithauen. Denna sällsama Lithauiska landvinning hade emellertid lika liten föga varaktighet. Narimont var en okrigisk furste, som vid första krigsfara fyra år derefter flydde sin väg tillbaka till Lithauen, lemnade en ståthållare i Nöteborg och lät Novgoroderne, bäst de kunde, försvara sig sjelfva. Men hans korta välde hade likväl en påföljd. Det vill synas, som skulle de ryske Karelarne varit missnöjde med den främmande fursten, som troligen utpressade af folket hvad han förmådde.original: förmådde Engång förut, år 1307, hade Novg:s ståthållare genom sina utpressningar drifvit Karelarne att ka söka hjelp hos SvvSvenskarne Dessa ryska Karelare slöto förbund med sina bröder i Fd och inkallade ett svenskt ströfparti från Wiborg. Alla tillsammans gjorde om vintern 1337 ett härjande infall på ryska området, dödade en stor mängd, ryssar, Novgoroder, och grekiske kristne och tyske köpmän på Ladoga samt återvände, lastade med byte, till Wiborg, der de ytterligare nedgjorde en mängd landsmän af grekiska bekännelsen. Det röjer sig tydligt, huru gränsfejderna förbittrades af religiös fanatism. Ryssarnes tolerans. – Underrättelsen härom väckte stor bestörtning i Novgorod. En här drog följande vår 1338 till Nöteborg och skickade derifrån sändebud till sv.svenska höfdingen i Wiborg, som då uppgifves ha hetat Sten, för att fordra upprättelse. Beskickningen medförde intet resultat, och hären återvände till Novgorod. De med Karelarne förbundne svv.svenskarne inträngde med härsmakt i Ladoga sjö, g landstego der, härjade landet ända till Onega, belägrade Ladoga stad och uppbrände förstäderna, men lyckades ej intaga den befästade staden. Af deras frånvaro begagnade sig en skara unge Novgoroder, ryckte in i sv.svenska Karelernan, härjade nejderna kring Wiborg vida omkring, brände byarna, slagtade boskapen och återvände med fångar och byte lyckligt till Novgorod.

|101||431|

2 Den förbittrade fejden var således åter i full gång. Wiborgarne besvarade i sin tur detta besök, gjorde ett nytt infall mot Toldoga vid Ladogas östra kust och derifrån mot Woternes land i nejden af det nuvar. Oranienbaum, men blefvo der efter en blodig strid slagne af ryssarne. Nu begärde svv.svenskarne fred. Sv.Svenska sändebud ankommo till Novg. med förklaring att all ofrid vid gränsen skett utan konungens vetskap.svårtytt Novg. å sin sida utsände tvenne beskickningar, en till Wiborg och den andra till konung Magnus, som anträffades i Lund – den första ryska beskickning till Sverige, Visby undantaget. Till följd häraf förnyades år 1338 och stadfästes år 1339 fredsslutet i Nöteborg på samma vilkor som förr. Det beslöts att man å båda sidor skulle strängt bestraffa öfverlöpare, som störde grannsämjan mellan de båda rikena.

3 RepetitionRepetition. 29/3 67. Tionden. Suspension etc. Peterspenning. Vakanser. Träldom afsk.afskaffades 1335. Nyodlingar. – Skatte. Efter Nöteborg. Karelarne 1337. Ladoga 1338. Novg. i Wibg.

4 Beskickningen till kon. Magnus gällde egentl. gränsbestämningar i det s. k. Kobilitska Karelen (hästafvel).

5 Denna fred varade uti knappa 10 år. Efter M. Kettilmundsons död hade kon. Magnus med föga ära sjelf öfvertagit regeringen. Han styrdes af ovärdige gunstlingar som utarmade folket, och var illa känd beskylldes för lastbara seder. Man fordrade af honom en botöfning eller en hjeltebragd. Redan under hans minderårighet hade påfven beviljat ett ansenligt lån af tionden till ett korståg mot ryssarne = hedningarne. För att uppfylla denna förbindelse och upphjelpa sitt sjunkande rykte, företog Magnus år 1348 ett stort och kostsamt krigståg mot Ryssland – det sista korståget i norden. Jungfru Maria, säger krönikan, lät genom hans fränka den heliga Brigitta varna kon. Magnus att icke besolda utlänningar för detta heliga värf. Ville han draga åstad med fromme krigare af hans eget folk och icke skona hedningarna, då ville den hel. jungfrun gifva honom stor seger och framgång, ja omsider låta honom vinna den heliga grafven. Kon. Magnus föraktade denna varning och samlade en stor här från Tyskland, Holstein och Danmark att omvända hedningarna.|102||432| Härom berättar oss ryska krönikan följande.

6 »Svenske konungen Magnus skickade sände till Novgoroderne och sade: skicken eder filosof, och jag skall skicka min filosof till en sammankomst, för att samtala om trosläran, ty mig lyster höra, hvilkens troslära är bättre. Om eder tro befinnes vara bättre, så vill jag öfvergå till den, men är vår tro bättre, så bören I öfvergå, och vi skola alla stå som en man. Men viljen I icke förena er med oss, så skall jag tåga emot er med hela min här.» – Härpå svarade Novgoroderne med deras erkebiskop ganska förståndigt: vill du veta hvems troslära är bättre, så skicka till Tsargrad (K:pel), till patriarken, ty af grekerne ha vi emottagit den orthodoxa trosläran och vilja ej tvista med dig om tron. Men är der mellan oss någon oförrätt, så vilja vi skicka sändebud att ingå förlikning. – Kon. Magnus var på Björkö med hela sin här ,och mottog der de ryska sändebuden. – Jag har icke börjat krig, för att hämnas oförrätter, sade han, utan för att omvända eder till vår tro. Gån öfver till min tro, eller hemsöker jag eder med krig! – Härefter drog konungen till Ingermanland och begynte döpa och raka Ingrerne och Woter; men de som ej läto döpa sig nedhöggos utan förskoning. Allt land kring Novg. kom i rörelse,original: rörelse sv.svenska konungen hade brutit korskyssningen. Kriget fördes med vexlande lycka. 500 Svv.Svenskar blefvo slagne på fältet Shabtsche. Den 6 Augusti intog konungen med list och mutor Nöteborg. Han hade låtit förleda sig af löften om en stor silfver och guld, men de frigifne fångarne återvände som fiender och försatte honom i sådant trångmål att han undkom blott genom att gräfva ett nytt utlopp för sin flotta (»Levka mynnet»konsekvensändrat/normaliserat). och Magnus drog sedan till sitt land igen. Men efter hans afresa kommo Novgoroderne att d. 15 aug. belägra staden med vältror, lågo der hela vintern och intogo staden en fredag den 24 Febr. i daggryningen, då hela den sv.svenska besättningen dels nedsablades, dels gjordes till fångar. – Sv. kr.Svenska krönikan tillskrifver denna olyckliga utgång föraktet för jungfru Marias råd, emedan kon.konungen ej lät nedhugga sina fångar, utan på tyskarnes inrådan rakade dem, döpte dem och släppte dem lösa fria mot lösen. – RneRyssarne, säger kr.krönikan, läto honom se att deras skägg vuxit på nytt; hade han rakat hufvudet af derasm hals, så skulle de sedan icke besvärat honom. – Man ser här spåren af söndring och afund mellan tyskarne och svv.svenskarne i konungens här, och det är troligt att denna afund bidrog till den olyckliga utgången af detta korståg.

|103||433|

7 Kon. Magnus återvände »med skam och skada»; han måste betala grefven af Holstein med förläningar, – det tyska krigsfolket, som icke utfått sin sold, plundrade i Sverige – kyrkan, som af sina inkomster lånat penningar till kriget, grep efter tio års väntan till sitt yttersta medel och bannlyste konung Magnus. Slutligen, för att råga måttet af dessa olyckor, inträffade vid samma tid i norden den mest förödande pest, som historien vet omtala.

8 Emellertid fortfor kriget i tre år. 1350 den 21 Mars ryckte Novgoroderne mot Wiborg och uppbrände förstaden. Dagen derpå gjorde besättningen ett utfall, men blef med förlust tillbakaslagen. Ryssarne härjade hela nejden med eld och svärd, män, qvinnor och barn nedhöggos, men Wiborgs fäste stod okufvadt såsom förut. Samma år på sommaren, då kon. Magnus befann sig i Liffland, ut öfverenskoms i Jurjev att utvexla fångarna och sluta fred, et på 25 år; ? man vet ej säkert på hkahvilka vilkor, men sannolikt förnyades traktaten i Nöteborg. Och så fick Fd åter ett andrum, sedan Karelen blifvit grufligen härjadt, men det öfriga landet led denna gång mindre.

9 Detta korståg af kon. Magnus har i ryska krönikan gifvit anledning till en legend, som icke har något historiskt värde, men i sin mån betecknar krigets religiösa karakter. Legenden kallas »sv.svenska konungen Magni testamente». Han berättar deri huru han orättfärdigt öfverfallit RneRyssarne med krig, och brutit korskyssningen och låtit döpa fångarne till sin lära, men derföre hade Gud straffat honom, slagit hans krigshär och låtit hans skepp och folk förgås i stormar på hafvet. »Mig arme syndare, säger han, har Gud för mina synder beröfvat förståndet, och jag har suttit ett år i mitt palats, med insjunkna ögon, och med mörk, skrumpen hy, med tynande röst svag somåsom ett bis surrande, och fastsmidd med en jernkedja vid väggen.» – Då har hans son befriat honom från detta elände och velat föra honom till Norige. Men under resan har uppstått|104||434| en storm, dervid fartyg och folk förgåtts, och Magnus har, ensam räddad, blifvit af stormen drifven till floden Polnaja under den hel. frälsarens kloster. Der ha munkarne lyftat honom från plankan och inburit honom i klostret,. hvarefter hHan har då låtit viga sig till munk och lefvat ännu i tre dygn, hvarunder han författat detta testamente., Det både som börjar och slutar med förmaningar till Sveriges inbyggare att föra en kristelig vandel och icke ofreda ryssarne. »Jag syndige Magnus, Svenskarnes konung, kallad i det heliga dopet Grigorij, påbjuder mina bröder och barn och hela Svea landet att lefva i fred och kärlek, undfly allt slags svek och osanning, fåfäng yppighet, dryckenskap och allt slags dobbel, icke oförrätta eller våldföra sig på någon, icke öfverträda korskyssningen och icke vandra öfver till ryska landet ... Den som öfverfaller ryska landet och öfverträder korskyssningen, han har emot sig Herren Gud, eld och vatten, medelst hkahvilka han tuktat mig och min arga list ...»

10 Vi se således tidens religiösa tro afspegla sig deri, att svv.svenskarne tillskrifva kon. M. olycka hans ohörsamhet mot jungfru Maria och den sankt Brigitta, medan ryssarne tillskrifva den hans öfverträdelse af korskyssningen och låta honom försona sina brott med att omdöpas till grekiska tron under namnet Grigorij och ikläda sig munkkåpan. Af hela denna legend finnes ingen svensk tradition; den är troligen af någon samtida rysk munk uppsatt efter gängse folksägner och tillbörligen utsmyckad till allmän uppbyggelse. Klostret = Walamo.

Digerdöden.

11 sid. 103. Wi äga af prof. Ilmoni Nord. Sj. hist. en utförlig och intressant skildring af denna förskräckliga farsot, hkenhvilken i Sverige kallades Digerdöden l.eller Stordöden, i Norige Mannadöden, i Dmk, på Island och i Rd Svarta döden och i Finland Iso Ruttospråk: finska l.eller den stora pesten. Ilmoni tillskrifver den kosmiska orsaker, som inverkade på luftkretsen jorden och särdeles på luftkretsen samt derigenom på alla lefvande varelser. Alla telluriska förhållanden tycktes ryckta ur deras jemnvigt.|105||435| Den Digerdöden föregicks i den aflägsna östern af starka jordbäfningar, vulkaniska utbrott, meteorstenar, ovanlig torka, ovanlig nederbörd, s. k. blodregn, underliga, täta, stinkande dimmor, hkahvilka kort före farsotens utbrott uppstego ur remnor i jordytan och insvepte nejderna i en dödsskymning, – vattnets förskämning, sällsama stora vandringar af gräshoppor, fiskar och råttor, missvext, hungersnöd och föregående, tätt på hvarandra följande mindre pestfarsoter. – Handelsvägarna. Digerdöden skall ha visat sig i China redan åren 1333 och 1334, 13 millioner †† hvarifrån den utbredde sig med karavanerne vesterut öfver Indien, Högasien, Persien och Arabien, Vestasien, Norra Afrika och slutligen Europa. Åren 1343 och 44 visade den sig först på Krim bland Mongolerne, som belägrade Kaffa. 1345 utbredde den sig med grufliga härjningar öfver hela södra Rd (Kaptschak). 1347 härjades K:pel,. och Ett från Kaffa kommande skepp bragte farsoten samma år 1345 till Genua, och Venedig, och derhvarifrån till den vidare utbredde sig i södra Europa.svårläst p.g.a. strykning – Italien, Frankrike, Spanien ödelades i tre år. 1348 kom pesten till England, 1349 och 50 anställde den i Tyskland en gruflig förödelse. Jultiden 1348 kom den Digerdöden med ett norskt handelsfartyg från England till Jutland och utspridde sig följande året öfver hela Dmk. Vid samma tid kom den från London till Bergen i Norige, med ett skepp, hvars hela besättning var utdöd och hvars last utaf yllevaror man oförsigtigtvis förde i land. Skåne angreps 1349 och samma år på hösten begynte pesten utbreda sig öfver Sverige, der den varade till inpå 1351. Från Sverigese antages den ha kommit till Fd år 1350 och gick nu i sitt härjningståg österut, så att norra Rd undergick förödelsen åren 1351, och 1352,. och Först 1353 upphörde först 1353 pesten, men visade sig åter i en svagare efterdyning år 1360. – Denna förskräckliga farsot liknade icke den vanliga österl. pesten. Den begynte med frossa och feber, derpå hufvudvärk, yrsel, svart tunga, svarta fläckar på huden, stygn och slutligen blodstörtning, hvarpå döden vanligen följde i 3:dje dygnet. – Städerna, krigen – sinnesstämnsinnesstämningen – förslappad –|106||436| Dess härjningar öfverstego allt hvad man förr eller sednare hört omtalas. Befolkningen i vida nejder utdog totalt, i andra återstodo blott en ringa qvarlefva. Island blef så ödelagdt, att det sedan aldrig kunde resa sig till sitt förra välstånd. I Dmk ödelades städerne Viborg, Ålborg och Århus totalt; i Schlesv och Holstein återstodo ⅕ af inbyggarne; i Norige utdog bl. a. hela biskopen och i Nidaros och hela hans domkapitel, utom en enda kanik, som nödgades ensam välja erkebiskop – blott ⅓ af Noriges folkmängd blef vid lif. – I Sv. dogo tvenne halfbröder till kon. Magnus, många förnämlige män och en tallös mängd folk. Stockholms gator lågo betäckta med döda, dem ingen begrof. I Uppland utdogo hela socknar och blott ⅙ af befolkningen blef öfver. I Wgöthland dogo på ett år 466 prester och munkar. Traditioner. – Af Fernabo församl. i Wermland återstodo blott en hustru, en dräng och två pigor; – i Wds bergslag qvarlefde en yngling och två flickor. Justedalen i Bergens stift blef vid denna tid bebyggd af folk, som flydde för smittan, men pesten nådde dem äfven der, och af alla återstod sedan blott en liten flicka, som sedan, när hon upptäcktes, var vild som en fågel och derföre kallades Ripa. (Ripeslägten). Lika grufliga voro härjningarna i Rd. I Pleskov återstod blott ⅓ af befolkningen, i Nogvgorod blefvo de döde obegrafne, i städerna Gluchov och Bjelosero utdogo invånarne så, att ingen enda blef vid lif. Sjelfva husdjuren störtade, der de gingo på marken. Andra förvildades utan ägare. Hundar och kattor bebodde de öfvergifna husen i städerna. Öfverallt uppstodo ödemarker. Okända Kyrkor återfunnos efter lång tid i skogarna öde och kringvuxne med hög skog. Fynd-dalesvårtytt. 18 sekl.

12 (Simeon Iv:tsch den stolte)

13 Dessa skildringar kunna i någon mån ersätta bristen på alla bestämdare underrättelser om farsotens härjningar i Fd. 1350–51: torka – missvext. Wi måste antaga att södra den tätare befolkade södra delen af vårt land blifvit svårt hemsökt, men att den inre och nordliga delen deremot mindre, emedan landet der var glest bebodt och föga beröring var mellan invånare, som hade flera mil till närmaste granne. – Vi måste förmoda, att här, såsom öfverallt, följderna af denna farsot gripit djupt in i alla lifvets förhållanden. Dödsfruktan slet de ofta de ömaste band, så att makar, syskon och vänner öfvergåfvo hvarandra i nödens stund, under det att andra visade högsinta prof på mod och sjelfuppoffring.|107||437| Det folkfattiga landets odling måste ha lidit stor afbräck.original: afbräck Här var hunger och brist. Intet skepp vågade sig ut på sjön – ingen granne vågade begära hjelp af den andra. Sjelfva krigets demon upphörde att svänga sin blodiga gissel vid denna förfärliga hemsökelse, inför hkenhvilken alla mskligamenskliga passioner syntes små och betydelselösa.

14 Märkvärdigt är att se tidehvarfvets religiösa anda i kamp mot denna verldsolycka. Öfverallt ansågs farsoten såsom ett Guds straff för mskornasmenniskornas synder. Man strömmade till kloster, kyrkor, helgonabilder och vallfartsorter för att anropa ett himmelskt beskydd der allt jordiskt var vanmäktigt. Man bortskänkte sin egendom åt kyrkorna och klostren, som blefvo rika på Digerdöden. Man anställde öfverallt messor, processioner, fastor och botöfningar. – (Erkebiskopen i Pskov »Intet hjerta fanns så hårdt, som icke då smälte i tårar.») Kon. Magnus påbjöd öfver allt Sveriges rike bo allm. förböner, fastor och processioner. – I Dmk d. h. Rochus – i stad Norige d. h. Anna – i Fd Henrik.

15 En stor reningsakt. – Dubbel: Lepran aftog: tillkommasvårtytt Veitsdansen – Skjörbjuggen, Veneriska sjukan m.  fl.