Tjugufemte Föreläsningen. 10/11 64

|185|

Tjugufemte Föreläsningen. 10/11 64.

1 Om kejsar Ferd:s planer hade redan skrämmande rykten kringflugit Tyskld. – Nu kurfurstevärdigheten – Grefve Ernst af Mansfeld och hert. Kristian af Braunschv. – Kriget i flera år. – Tyskld förhärjadt. – Fredrik V öfvergaf – i öppen skrifvelse – sina bundsförvandter. Mansf. och Braunschv. slagne – till flykten – Td värnlöst, – oenigt. Saxen med de kejserl.

2 Ferd. sina härar tillssvårtytt Påfven uppmanar kejsaren att skåda himmelrikets öppnade portar och härar af englar stridande för honom mot de tyske kättarne. – Vid denna tid omkr. 1624 omkr. begynte det darrande Tyskld, det uppskrämda protest.protestantiska Europa att kasta sina blickar på Norden, såsom det enda håll hvarifrån man numera hade räddning att hoppas. – Men I denna nord. två monarker – båda berömda för tapperhet, klokhet, krigserfarenhet och fältherresnille. medtäflare. – Richelieu. Frankr., Engld, Holland sökte förmå både Sv. och Dnmk att deltaga i kriget: – mot katholic.

3 Förut nämndt, att Carl IX var den förste sv.svenske konung hvars politik blef europeisk. Faran. Han stod i nära vänskap med drottn. Elisabeth och kon. Jacob I af England. Likaså med T:lands protest.protestantiska furstar, Hessen och Kur. Pfaltz. Han underhandlade redan 1603 om ett förbund med Henrik IV och 1610 med Holland. Dessa underhandl. blefvo utan resultat, och med hemlig skadefröjd sågo de kath.katholska makterna Dmk och Sv. sönderslita, försvaga hvarandra.

4 G. A:s utrikes politik var en fortsättn. af Carl IX:s och hvilade på samma grundval af ett stort protest.protestantiskt förbund, men påskyndades mycket af händelserna i Tyskland. I sitt testam. tillrådde Carl IX sonen att underhålla vänskapen med Tds protest.protestantiska furstar. När dessa furstar 1614 afslöto unionen i Heilbronn, inbjödo de G. A. att deltaga deri. Icke rådligt.original: rådligt Dmks misstänkta hållning samt krigen med Rd och Polen hindrade G. A. att mottaga anbudet, men 1615 anbefalltes i Fd och Sv. offentliga förböner för de evang. trosförvandternes sak.

|186|

5 Nu 1624, när faran ryckt närmare och Europa delade sig i tvenne läger, uppställde G. A. sina vilkor:, hsådana försigtigheten och hans utarmade rike gjorde nödvändiga. Han fordrade en off- och defensiv allians (?) mellan alla evang. makter – vidare att han skulle blifva öfverbefälh. i kriget mot det kath.katholska Europa; dernäst att Engld och Tyskld skulle garantera sold för en stark här, som han sjelf ville anskaffa; att ingen fred skulle afslutas utan hans bifall, och slutl. att man skulle åt honom inrymma tvenne goda hamnar, en vid Ösjön och en vid Westerhafvet. Och om dessa vilkor underrättade han kon. af Dmk, med anbud att – om Dmk ginge med – han skulle anföra halfva och kung Chr. den andra halfva protest.protestantiska krigsmakten. Men Chr. hade under 12 års fred samlat krafter, hans skattkammare var väl försedd och med hemlig afund såg han G. A:s vexande rykte. Hans ärelystna själ eftersträfvade utmärkelsen att ensam uppträda som den förtryckta protestantismens sakförare och befriare. Han mottog derföre anbudet Tds och Englds anbud på mindre nogräknade vilkor. och G. A. drog sig tillbaka och Chr. inryckte om sommaren 1625 med en välrustad här i Tyskland. Här mötte honom som bundsförv. Mansfeld och Braunschveig med deras åter samlade skaror; men här mötte honom äfven den sluge Tilly med sina ligans krigsvana härar. Något mer än ett år fäktade kung Chr. med mycken klokhet och ej utan framgång mot sin farlige motståndare, men den 267 Aug. 1626 blef han original: han tvungen till en afgörande strid vid Lutter am Barenberg, der Chr. med störste tapperhet 3 grgånger förde sina danskar i elden, men slutligen nödgades vika och blef totalt slagen, hvarefter Dd.Danskarne snart fördrefvos ur hela Td.

|187|

6 RepetitionRepetition 3/11 68. F.svårtytt folket utåt. Påfven. Kejsaren Relig.fred i Augsbg. Ferdinand II. Prag 1618. Hvita berget 1620. Mansfeld. Braunschvg Richelieu. Christ IV. Lutter am Barnbg 27 Aug. 1626.

7 Segraren i alla fälttåg dittills var den snart den 670 årige flandraren Joh. Tzerklas grefve af Tilly – ligans fältherre – den stränge, tysta, omotståndl. sluge [-]oläslig handstil långa »gamle korpralen» med den långa, magra och kantiga gestalten, och den gröna spanska drägten, och långt den höga baretten och den långa, nedåt ryggen hängande strutsplymen – han som aldrig smakat, vin, aldrig njutit qvinnogunst, aldrig lidit ett nederlag. – Men nu trädde framom honom en annan jättegestalt, den 45 årige böhmaren Albrecht von Waldstein l.eller Wallenstein, döpt protestant, men renegat och bigott katholik alltsedan han vid 16 års ålder föll från sofvande från ett fönster i 3:dje våningen af Insprucks slott och räddades, som han fullt och fast trodde, af Jungfru Maria. Bland alla kämpagestalter från 30 åra krigets blodiga tidehvarf, står denne långe, dystre stjerntydare som en titan högt öfver de mörka skarorna af kejsar Ferdinands krigare, och tilldrager sig original: oemotständl.oemotståndl. häfdernas blick. Nu hade han efter en vild ungdom blifvit en fruktad krigare.original: krigare och Han hade räddat Wien från Böhmarne och slagit den djerfve Siebenburgaren Bethlen Gabor. gGenom sitt giftermål vunn med en ålderstigen enka hade W. förvärfvat omätlig förmögenhet. Kejsar Ferd. som afundades i hemlighet ligans segrar, hvaraf närmaste äran och fördelarne tillföllo Bajern, önskade en här, som berodde af honom ensam. Wallenst. hatade Tilly och erbjöd sig nu att, för kejsarens räkning på egen bekostnad uppsätta en här af 40,000 man. Ryktet derom flög snart kring Tyskland, som då var uppfylldt af kringstrykande, röfvarelika soldathorder, och 1626 stod W. i spetsen för en här af 60,000 man, med hkenhvilken han förjagade Mansfeld ur Tyskland. Han Förbittrad öfver att Tilly frånröfvat honom äran af segern öfver Danskarne,|188| ryckte Wstein 1627 efter de retirerande Dd.Danskarne in i Holstein, och öfversvämmade Slesvig och Jutland samt tilldess han harmfull nodg tvangs af Sundets och Bältens böljor att stadna,. Likasom Xerxes piskade Hellespontens böljor med ris, så berättas det att Wstein i sin harm lät beskjuta hafvet med glödg.glödgande kulor. – Nu fanns på kontinenten utom Dmks öar och de pommerska sjöstäderna icke mera en fiende, som vågade motsätta sig kejsarens och ligans förenade makt. Och sSegern begagnades utan förskoning. Två hertigar af Mburg dömdes i akt och deras hertigkrona skänktes åt Wstein. och tTiteln af kejs. storamiral öfver Nordhafven, »general öfver det oceaniska och Baltiska hafvet.» förlänad åt denne lyckans gunstling, visade att äfven Östersjöns kätterska böljor snart skulle blifva den kejs.kejserliga makten underdåniga. En talrik flotta samlades, för att gifva titeln betydelse. Spanien skickade guld till underh.underhållet af 25 örlogsskepp. »Jagoriginal: Jag hoppas – skref Wstein – att vi skola uppsöka Dd.Danskarne på deras öar, ty för Sv.Svensken fruktar jag mig alldeles icke.» – Dock fruktade Wstein G. A. Han sades ha läst i stjernorna – – År 1628 drog ssvårtyttände Wstein Arnheim för att för hvad pris intaga Södra Ösjöns nyckel Stralsund. Detta gick både Sv:s och Dmks intressen på lifvet, och båda utsände trupper till stadens försvar. Sv. krona – qv.qvinnor och barn. G. A. sjelf. Förbund. – Arnheim stormade och blef slagen tillbaka. W:stein ryckte fram med hela sin här och förklarade att han skulle hafva Stralsund, om det ock vore med diamantkedjor fästadt vid himmelen. Men den stolta hotelsen blef straffad med lögn, och sedan 11000 man stupat vid stadens murar, nödgades Wstein draga sig tillbaka upphäfva belägringen, efter att tillika ha sett den flotta, hvarmed han ville lägga Ösjön under sitt välde, förstörd af Dd.Danskarne.

8 Detta gjorde kejsaren böjd för fred med i norden, för att få desto friare händer längre i söder. – Fredskongress i Lybeck. – Den 6 Juni 1629 slöts fred mellan kejsaren och Dmk, dervid kung Chr. återfick sina arfländer mot det att han uppoffrade sina bundsförv. – Mbg, Sv.|189| – Nu påbjöds vid strängt straff, att alla protestanter i de österr.österrikiska staterna skulle antingen utvandra eller öfvergå till kath.katholska läran, och 1629 utfärdades det s. k. restitutionsediktet af innehåll, att all egendom, som blifvit kath.katholska kyrkan frånhänd, skulle till henne återställas. – Vidtomkring klagan – fingo tillflykt i Sv.

9 Sv. kunde omöjligt tillåta en fientlig, en fanatisk kath.katholsk makt fatta fast fot vid Ösjön, som skulle ha skett, om Wstein som redan hade Meklbg, äfven lyckats bemäktiga sig Pommern. Året 1628 och Stralsunds belägr. blef således afgörande för Sv:s deltagande i 30 åra kriget. Redan börjadt. »Det är såvidt kommet – skrifver kon. till Axel O. – att alla de krig, som i Europa föras, äro blandade uti hvarandra och vordne till ett.» – Stor, omfattande blick. Direkta utmaningar saknades ej heller från den kejs.kejserliga sidan. De sv.svenska sändebuden hade af Wstein blifvit afvisade från fredskongressen i Lybeck – De fördrifne hert.hertigarne af Mbg voro Gmed G. A. beslägtade. – Wsteins flotta och amiralstitel innebar ettn tydligt och direkt hotelse mot Sv. sjelf – 1627 och 1629 tjenade kejs.kejserliga trupper mot Svv.Svenskarne i Polen, – och slutl. hade kejsarens folk föröfvat våldsamheter mot sv.svenska sjöfarande.

10 Allt detta skulle, om äfven visserl. med fara för Sv:s sjelfständighet, kunnat biläggas. – Sv. hade möjligen, tryggt bakom sina haf, kunnat – för priset af sina trosförvandters fullkoml. undertryckande,original: undertryckande och genom [-]oläslig handstil för priset af Estl. och Liffld, som förr l.eller sednare tillfallit Polen, om kejsaren blifvit segrande – och slutligen för priset af sitt Ösjövälde, som varit med detsamma förloradt – för allt detta hade Sv. möjligen kunnat köpa sig fred. Och röster saknades icke, som rådde dertill – bland dem Axel O. – den försigtige statsmannen, som hyste en stor, en lätt förklarlig bäfvan för detta krig. – »När jag betraktar denna förest. fejd – skref han till rådet|190| – när jag besinnar fiendens segrande makt, fäderneslandets fattigdom, krigets medel, början, skiften och slutl. utgång, då resa sig håren på hufvudet. Ho är den, som icke skulle ett sådant undvika, derest det möjligt vore?» – Och i sj. v.sjelfva verket, om man tänker sig ett rike om 1,400,000 invånare, utarmadt sönderslitet af långa inbördes fejder, utarmadt af 60 års oupphörliga krig, och blott knappt med ett osäkert stillestånd lemnadt i ro från polska sidan och med en afundsamt granne i Dmk på andra sidan – tänker man sig detta rike i begrepp att kasta sig i en strid på lif och död mot Europas största militärmakt, för hvars segrande vapen verlden darrade – då förstår man Axel O:s betänkligheter. – »Men – fortfar han – efter Gud låtit oss födas i en sådan tid, så böre vi icke endast uppsöka farorna, utan ock medlen att dem öfvervinna.» – Och dDetta var äfven kon:s tanke. Otvifvelaktigt är Sv:s deltagande i 30 åra kriget k i främsta rummet kon:s eget beslut, och det var han, som oemotståndligt drog sina folk, drog A. Ox. med sig. Vi ha sett huru i grunden af denna stora och klart blickande själ låg en stark ansats af romantik – af ungdomssvärmeri, om man så vill, – kort sagdt, af denna ynglingavärma, som icke räknar farorna och fiender, icke mäter de mödosama steg, som leda fram till ett stort mål, utan går bröstgänges fram mot allt motstånd, med blicken fästad oaflåtligt på målet allena. Detta mål var för honom länge klart medvetet – det utgjorde hans ungdoms dröm och hans mannaålders ära – det var Moritz af Oranien ridderliga mål – främst fäderneslandes frihet, ära och makt, i förening – och detta slog öfver i ett än högre: tros- och samvetsfrihetens räddning –|191| kampen för en i sina grundvalar hotad civilisation, således kampen för allt hvad i lifvet är högst och dyrbarast. Med en sådan hängifvenhet för det stora i sjelfva striden, är det klart att han ej skulle rygga den politiska nödvändigheten icke var afgör. blir något underordnadt. En Det är sannt att dDenna nödvändighet föll starkt i ögonen: Sv. hade endast att välja mellan krig eller ett skymfligt återtagande af sina första steg öfver Ösjön och afsägandet af alla anspråk på europeiskt inflytande; – men så stor var faran, att en annan kon. än G. A. sannolikt hade, liksom Chr. IV, valt dent lugnare alternativet att sitta hemma i eget bo, utan ära, utan verklig trygghet, men med den fruktansv. faran för ogon befriadt från den fruktansv. tyngden af ögonblickets faror. »G. A. väntad som en Messias – hans blefve fördelen, hans äran. Kon. af Fr. ville nöja sig att se sin vän beundrad i verlden och förhjelpa honom till kejsaredömet i österne om hansvårtytt

11 RepetitionRepetition. Carl IX:des Politik G. A:s. Unionen. Anbud Vilkor. Christian IV. Tilly. Wallenstein: hatade Tilly, hatade G. A. Anslag: ant.antingen mot sv.svenska flottan eller G. A:s lif. Bjuder Sv. Norige. Stralsund 1628. Adl. Salvius i till Lübeck (Langeland) Wstein. Lehausen i Lybeck (100 prygel) Krigsorsaker. Valet. Axel. Ox. G. A:s eget beslut. Frankr., Engld, Holland,