||

Höst-termin 1864.

I.

|||1|

Första Föreläsningen. 27/9 64.

1 Jag helsar mina åhörare och åhörarinnor välkomna åter till dessa lärosalar. Jag gör det med glädje; och äfven med na ty det är icke något tillfälligt, något öfvergående intresse, som samlar oss här: det är fastmer en ganska djup och varaktig lifsyttring hos hvarje folk att med kärlek omfatta sin förflutna tillvaro och likasom dricka en ny kraft och märg ur fädernes föredömen. Hos oss med vårt nyvaknade, ännu unga nationela medvetande är denna kärlek för det framfarna mer än någonsin ett behof och ett lifsvilkor. Hvad vore i sjelfva verket detta finska folk, med dess ringa och beroende makt ställning i verlden, omgifvet af mäktigare grannar och faror från flera håll, med dess glesa folknummer, dess materiela armod, dess ännu så ofullständigt utvecklade kulturståndpunkt, och derest det ej kunde hämta mod och sjelfförtroende af förgångna seklers lärdomar? Vårt folk är ett af de äldsta, måhända det äldsta i hela Europa: årtusenden ligga bakom oss, svepta i dunkel, och blott öfver de sju närmaste seklerna kastar historien en svag belysning, som långsamt tilltager i klarhet ju mera tidens rullande hjul nalkas i sin framfart till våra dagar. Att vara gammal, är ingen lycka, om man liknar höstens vissnade löf, hvilkas kraf saft är förtorkad, – ingen ära, om man förlorat sig sjelf. Men att vara gammal, såsom det finska folket är gammalt, med ett frö af oförvissnad ungdom, hvilket blott behöfver luft och sol för att skjuta en grön brådd, likt dessa egyptiska|2| hvetekorn, dem man funnit i kungagrafvarna och som efter årtusenden bära frukt, – det är en sällsynt lycka, som icke har blifvit många folk beskärd. Den store Franklin fann engång en fluga, hkenhvilken länge hade legat drunknad i ett fat Malvoisir Madera och kom åter till lifs, när man lade henne i solskenet. Hvilken lycka, utropade han skämtande, att på detta sätt kunna förlänga sin tillvaro och vakna efter hundrade år, omgifven delaktig af alla de framsteg, som verlden gjort under denna tidrymd! – Det f.finska folket har ej legat begrafvet i Malvoisir-Madera, fastmer under polens snö, här och der bestänkt med aska och blod; ej heller vill jag påstå att det sofvit i ett medvetslöst tillstånd; tvärtom finnas flera lifsyttringar än man förmodat; men klara faktum, hvartill den nu lefvande generationen är vittne, är dock det, att detta folk omsider vaknat till fullt medvetande och vaknat i ett tidehvarf, utmärkt icke blott genom en lysande höjd af mskligmensklig utveckling, utan äfven mer än något föregående tidehvarf gynnsamt för nationaliteternas rätt. Under det att således otaliga andra folk, jemnåriga eller yngre än det finska och i samma ställning som detta, förtrampats, förblödt och utplånats från nationernas antal, har vårt folk gått oförstördt och oförstörbart genom tiderna, för och framför allt bevarat sig sjelf, intilldess att dess tid är kommen och|3| det står redo att engång intaga sin bestämda plats i folkens stora förbund.

2 Det är detta underbara grunddrag af något oförstördt och oförstörbart hos ett folk, hvars äldsta mythiska traditioner sannolikt gå mer än tretusen år tillbaka i tiden, – det är detta hälleberg,original: hälleberg denna klippa af genuin kraft – och motståndskraft – som främst möter oss vid hvarje blick tillbaka på vårt folks framfarna öden och ingifver oss en så orubblig tro på dess framtid. Hvad betyder, med denna visshet, de hinder af öfvergående art, som numera ställa sig för dess bana framåt? Hvad betyda dessa dröjsmål af år eller mansåldrar, mot hvilka dagens otålighet spjernar? för ett folk, som mäter sin tillvaro efter årtusenden? En Det finns Man har en folksägen om Enare sjö. eEn Lappe, som gaf sig ut att mäta dess djupet af Enare sjö, och när han utkastade sänklodet, hörde han haltians stämma som ropade: mät först min längd, deraf kan du forst fatta mitt djup! Med samma hörbara stämma ropar till oss den finska folkanden ur tidernas dunkel: mät min längd; deraf kan du fatta mitt djup!

3 Jag måste upprepa, att icke åldern ensam berättigar en lång tillvaro i det förflutna allena berättigar till hoppet om en lång framtid. På sydkusten af England grönskar ännu en ek från Julius Cæsars tid, och på samma sätt se vi understundom folk vegetera genom årtusenden i stelnade utvecklingsformer, intilldess att en plötslig stormil afbryter den förtorkade stammen. Denna orörliga seghet är, som bekant, ett asiatiskt drag i folklifvet. Och deraf finns utan allt tvifvel ännu en stark bottensats qvar i den finska folkanden. Vilkor. Att veckla sig ut derifrån dess hämmande band, att tvinga detta orörliga grundelement till ett fritt, rörligt och sjelfständigt lif, – att göra denna hårda jordmån fruktbärande genom odling – med ett ord, att från asiater förvandlas förvandla detta as.asiatiska grundelement till européer;|4| detta har varit så att säga, utgjort det finska fokets inre kulturarbete.original: kulturarbete mission. Och hvem kan bestämma huru länge detta missionskulturarbete fortgått? Kalevala ensamt innehåller sammanblandade, och i hvarandra invuxna minnen från flera årtusenden. Först efter xdomenskristendomens införande börja vi efterhand förnimma hammarslagen af detta fortgående sekulararbete. Det tog snart en starkare fart, Europa trängde, under häftig inre och yttre kamp, vårt folk på lifvet, och denna kamp utgör innehållet af vår historia. Wi kunna dervid urskilja två väsentligen motsatta strömdrag: ett vesterländskt europeiskt, som tran stormar in, och ett österländskt asiatiskt, som håller emot. Resultatet deraf är vår nuvarande kultur och folkegendomlighet. Allt berodde i striden derpå, att folkanden förmådde emottaga, med sig införlifva det vesterländska inflytandet, utan att deraf öfverväldigas och förlora sig sjelf.

4 Min åsigt, som jag förut sökt bevisa, är att det f.finska folket i en tidigare period och på andra boningsplatser innehaft en högre grad af genuinsvårläst p.g.a. strykning urgammal österländsk kultur, än det halfvilda tillstånd, i hkethvilket det, – splittradt och tillbakaträngdt till den yttersta norden – intog vid och strax före sv.svenska eröfringens tid. Det var sjunket,original: sjunket den kath.katholska kyrkan, som ioriginal: I fyra sekler århundraden, från medlet af 12:te till medlet af 16:de arhundra seklet, mottog hade katholska kyrkan åtagit sig att i Finland först åtog sig att införa den vesterländska kulturen i Fd. Hon stötte på starkt motst. var en färdig verldsmonarki, och hon fordrade ovilkorlig undergifvenhet under en blind auktoritetstro. Det Besegr.Besegradt med svärdet, ej med öfvertygelsen, lärde f.finska folket lärde sin kristendom, lärde sin hela dåvar. kultur som en utanlexa, hkenhvilken det icke förstod, men hkenhvilken det efter ihärdigt motstånd uppfattade på sitt sätt och omedvetet eller halfmedvetet förarbetade i sitt inre till någonting eget. I förbund med kyrkan stod det politiska svenska väldet, det som i början uppträdde lika pockande, och det germ skandinaviska samhället, som lyckligtvis var nog genomträngdt af frihetens ande, för att fara varligen fram med det främmande folket.|5| Allt detta rotades småningom. Men emedan kath.katholska kyrkan var en verldsmonarki med sin medelpunkt i Rom, voro hennes intressen icke alltid desamma som det sv.svenska politiska väldets, med dess medelpunkt hkethvilket hon endast ville bruka som verktyg. och för att blifva sin medtäflare asvårläst p.g.a. strykning Mellan dem båda uppkom stundom fejd, och alltid täflan, och emedan sv.svenska makten under försvagades först af Sv. och Erikska ätternes sedan af folkkungaättens, slutl. af unionstidens blodiga inbördes fejder, blef kyrkan i Fd den egentl. rådande och sökte ständigt mer eller mindre att göra Fd oberoende af Sv., för att af landet bilda en theokrati eller omedelbart lydland under Rom, ungefär som Liffland under dess biskopsstyrelse. Federativstat. Arfriket – Håkan 1362.original: 1362 Detta lyckades icke fullkomligt, till följd af romerska hierarkins förfall i 14:de och 15:de seklerna, men likväl nog för att i folkens föreställningar draga en bestämd gräns mellan Fd och Sverige. Så se vi i 15:de seklet Fd endast löst shängasammanhänga med Sverige och folkets politiska medvetande småningom vakna, med blickarna riktade mot den mäktiga biskopsstolen i Åbo. Fd stod vid denna tid genom Rom i närmare förbindelse med det öfriga Europa, än det någonsin sedan stått intill vår tid, och den europeiska kulturen i dess dåvar. former flöt in till oss från univ:terna i Paris, Prag och Bologna. – Unionstiden gynnsam för Fd:

5 Dettnna tid var blomman af Fds korta medeltid, men den varade icke länge. Der saknades ännu det egentl. underlaget, neml. icke ett nationelt element, som förstod sig sjelf: Der den kultur som står på främmande botten och talar uteslutande talar ett främmande språk, kan aldrig tränga till folkets hjerta. men det försvann i rom. k.romerskkatholska kyrkans universela tendenser – Öfvergången till den nya tiden utmärktes genom våldsama skakningar. (1200–1800) Der kommo stora politiska faror, som af nödtvång återknöto sambandet med Sverige, neml. ryska och danska fejderna vid ofverga slutet af 15:de och början af 16:de seklet. Dessa krig, som|6| förvandlade största delen af det blomstrande landet till en ödemark, lemnade folket maktlöst och brutet till pris åt tvenne inbrytande nya makter i kyrkan och staten: reformationen och den centraliserande konungamakten. Reformationen hade Kath.Katholska kyrkan föll icke i Fd, som i Sverige och andra länder, under bördan af sitt öfvermod och sitt sedliga förderf; hon föll här ännu frisk och mäktig uti sin fulla kraft, uppburen af folkets kärlek; som hon icke förverkat. hHon hade uppfyllt sin mission. att nedkasta den pantheistiska f.finska hedendomen, som gjorde mskan till Gud, inför altarets fot; men Honoriginal: hon vissnade hade icke vissnat, hon föll för yxan, för en politisk storm. För att besegrade henne, måste reformationen kalla nationalanden till sin bundsförvandt och genom Agricola göra det finska språket till religionens, till kulturens. Förhållandet mellan kyrka och stat vändes om: det blef nu staten, som begagnade kyrkan till ett verktyg för sina centralisationsplaner, och plundrade hennes först rikedomar, för att tillegna sig hennes makt. Detta hade svårligen lyckats, derest icke äfven konungamakten stått i förbund med nationaliteten och uppträdt som räddare från utländskt öfvervåld. Befriaren Gustaf Wasa blef den, som i sj.sjelfva verket den förste envåldskonungen: han gaf med den ena handen och tog med den andra – tog med kyrkans frihet äfven folkets. Än mer: det var han, som först och väsentligen gjorde Fd till en provins under Sverige, i det han förvandlade valriket till ett arfrike och tillintetgjorde för Fd Håkans kungabref af 1362. F.Finska folket hade således på samma gång kommit närmare sin Gud, men längre ifrån närmare sig sjelf, men blott på bekostnad af sin politiska sjelfständighetstanke. Betydelsen häraf kan icke misskännas. Den enthusiasm, som framkallades af befrielsen från rsvårläst p.g.a. överskrivningdet ryska, det danska öfvervåldet, slocknade ganska snart; den varma hänförelse Agricolas|7| förstod att finska skrifter fr utbredde kallnade för ett dunkelt medvetande af politisk vanmakt; tankens och öfvertygelsens frihet, som utgjordessvårläst p.g.a. överskrivninge reformationens lifsgnista, förqväfdes af kungliga maktbud. När härtill kom, att det bildade Fds lifliga förbindelse med det öfriga Europa genom kath.katholska kyrkan plötsligen upphörde och att alla undervisningsverk föllo, på samma gång som kyrkan, i djupt förfall, – då förstår man huru hela det stora, stormiga, på så många kraftiga väckelser rika 16:de seklet efter 1522 blef för Fd ett tidehvarf, af icke af ljus och frihet, utan af mörker och vanmakt, förenade med känslan af en djup förödmjukelse.

6 Gustaf Wasas politiska system var ett envälde, begränsadt till namnet, – men också föga mer än till namnet – af den gamla skansvårtytt ärfda lagliga former. Att detta system under första hälften af hans regering var en politisk nödvändighet, förutan hkenhvilken den sönderbristande staten ej kundesvårläst p.g.a. överskrivningnat bestå, derom äro väl alla ense. Om någonsin en furste varit ett försynens redskap till folkens räddning, så var det visserligen denne utomordentlige man, hos hkenhvilken riddaretidens chevalereska mod var paradt med en lika ovanlig nyare tids fulländade statsklokhet och som utgick i striden, rustad icke blott med Sturarnes tappra svärd och svenska hjerta, utan ock med s blomman af sin tids kunskaper, och med Hg Gadds hofstatsmanna vishet och en noggrann kännedom af sitt folk. Med rätta har han G. W. blifvit kallad grundläggaren af det nyare Sveriges makt, och om han var till den grad en svensk konung, att Fd i hans, liksom i Sturarnes och flera sv: konungars ögon, endast hufvudsakl. var till för Sveriges skull, – om han derföre icke hörde det f.finska folkets hjerta klappa och icke förstod|8| den särskilda mission, som Gud och historien gifvit åt detta folk, det varde honom förlåtet, om vi också ej, liksom Svenskarne, hafva skäl att derföre hålla hans minne kärt beundra honom. – Vigtigare äro historiens inkast mot hans politiska system i de frukter det senare i en snar framtid utvecklade. Det På medeltidens, ochpå hierarkins, och på feodalväldets, ruiner höjde vid denna tid det kungliga enväldet sin fana i nästan hela Europa. Dess skarpaste representant, tyrannen Henrik VIII i England, gjorde liksom G. Wasa, anspråk på äran af en reformator. Detta envälde förutsatte, liksom all absolutism, en stark hand i tyglarna och glömde att beräkna taga med i beräkning efterträdares bördens slump,original: slump mensklig svaghet. Han G. W. hade sett mångväldets faror: han ville förebygga dem med att koncentrera all makt hos en enda. »Kungsarbetet i sv.svenska hist. begynner.» Konungen var i hans ögon en patriark, konungen var en fader, som sörjde för dem sina barn, tänkte och handlade för omyndigas barns bästa. Men nu fogade ödet, attsvårtytt denne starke konung var dock tillika en svag fader. Gustaf Wasas politik blef mot slutet alltmera dynastisk; riket blef i hans ögon slägtens arfvegods. Westerås 1527–44. Och Men fFrån den store fadrens händer föllo dessa allt styrande tyglar i händerna på en svag och en svag vällusting, vällusting Sveriges och Wasahusets borne olycksbarn, den på engång fege och grymme Erik XIV, öfver hvars och brott seda olyckan och brottet en brodersmordet sedan kastat medlidandets försonande dager slöja. »Kungsarbetet» blef itillagt av utgivaren Fd och hela Sveriges rike ganska tungt. Mellan Tre Alla G. Wasas söner och en hans sonson kifvades om denna ärfda krona, och täfladende att med alla medel fästa henne på sitt hufvud och förföljde hvarandra under ömsesidig bäfvan. A Tre af dessa Wasakonungar täflade skyndade, alla lika svaga, lika vankelmodiga, hvar på sitt sätt, att kullkasta sin stamfadrens verk: Erik XIV genom sitt slöseri och sina G. Wasa hade varit statshushållare ända till girighet: hans son och i slutet af sin lefnad fredsälskande ända till svaghet:|9| hans son Erik förslösade allt och kastade sig i krig med alla sina grannar. – Kung G. hade med skoningslös hand störtat hierarkin, kufvat adeln och infört reformationen: hans son Johan asvårtyttnvände slösade nästan lika lång tid på förvända försök att återupprätta hierarkin och återinföra katholicismen,original: katholicismen. men lyckades blott att återgifva adeln en makt, som blef vådlig för konungamakten. – G. W. hade slutligen gjort till sitt lifs uppgift att trygga rikets oberoende: hans sonson Sigismund gjorde hvad han förmådde för att kedja detta rike vid det fullkomligt i seder och lagar främmande, i religion och pol.politiska syften flera afseend. fientliga Polen. Johan III:s sjelfständiga Finland. var blott skuggan af Polen, som ville för oss undanskymma Sverige. Så hade en af dessa underbara skickelser, hkashvilkas man spår man så ofta möter uti historien, straffat det öfvervägande dynastiska intresset i G. Wasas politik genom att låta söner och sonsöner täfla uti att kullstörta alla hans lifs och hans regerings högsta uppgifter. Samhällskl. Den förvirring, som härigenom inträffade i alla riksstyrelsen, i tänkesätten, i konungens ställning till folkets och i kyrkans ställning till konung och folk, var så stor, att riket vid slutet af Johan III:s regering tycktes kastadt 100 år tillbaka, med alla det förflutnas tvedrägtselementer ånyo i fullt lif och verksamhet: hierarkin, adeln,original: adeln K.Kalmare Union, adelspartierna och den provinciela söndringen, landskap mot landskap.

7 RepetitionG. Wasa: grundlägga. E. XIV. – vanvårda J. III. – nedrifva. S. – Slå i spillror. C. IX. – grunda. G. A. – bygga. Chr. – tornbygga. – Reform.Reformationen G. W. – J. III. S. – C. IX. G. A. – Chr. – Konungmkt. – G. W. – env. – E XIV. Sönernasvårtytt – despoter – Sonsönerne –

8 För att fatta huru långt 40 års thronstriderna och den dynastiska politikens sjelfviskhet utbredde sina skakningar från rikets medelpunkt ända till dess yttersta gränser, behöfver man endast är det nog att erinra om de inbördes krig, som blodade Fd åren 1595–99. Det dittills oerhörda inträffade, att Fd låg uti öppet krig, på engång inom sig sjelf och medsvårläst p.g.a. överskrivningot Sverige. Detta land, som under alla folkkungaättens fejder och olyckor orubbligt – man vore frestad att säga viljelöst – stått vid den som vakt vid det svenska kungabanéret – detta land, som under alla unionstidens|10| många våldsama skiften tagit sin politiska lösen från Sv. och stått eller fallit med rikets allmänna folkvilja med ett undant.undantag – detta land som stred så modigt under G. Wasas fanor och icke ens af hert. Johans ungdomsdrömmar lät locka sig att föra afvog sköld mot konung och rike – detta samma Fd söndrade sig år 1595 och följande år i tvenne mot hvarandra fientliga delar, af hkahvilka en stod vid konungens, den andra vid folkets fana och under strömmar af blod slutligen skickade en fientelig här emot Sv:s kuster. Då uppträdde Carl IX:s jernarm och qväfde med jernarm tvedrägtens dämon i blod. med svärdet och bödelsyxan.

9 16–17 Seklet.