Femte Föreläsningen. 28/2 55

Femte Föreläsningen. 28/2 55.

1 En af bland de märkvärdigaste konseqvenser af de Rudbeckska lärorna var utan tvifvel den numera längesedan öfvergifna hypothesen om Finnarnes härstkomst från Israels tolf tio stammar. Den rör såvida också vårt ämne, emedan den till någon del stödde sig på ettn geografiskt förmodan. Dess upphofsman var Olof Rudbeck den yngre, och dess förnämste målsman i Finland var Gabr. Arctopolitanus i sin år 1728 i Åbo utgifna disputation »De origine ac religione Fennorum», som på sin tid var mycket ansedd. Bevisningen stöder sig på LEssvårtyttras IV boks 13:de kap., der det säges, förtäljes, huru de tio Israels stammar, dem kon. Salmanassar förflyttade till Medien och Persien, företogo sig att öfvergifva de andra folken och tåga bort till ett aflägset, förut aldrig bebodt land, hvarpå de efter halftannat års vandring ankommit till landet Arsareth och bosatt sig der. Men Arsareth eller Arsaratha är, enl. Arctopolitanus,|42||207| intet annat än Plinii Osericta, som var en bernstensgifvande ö vid Germaniens kuster, och detta Osericta kan ej vara annat än Skandinavien, hvartill också Finland den tiden räknades. Der säges väl att Os landet var rikt på cedrar, men detta, menar A., kunde likaså gerna tydas på enrisbuskarne, af hvilkas kåda man erhöll bernsten. (elefanter = elgar). Emellertid ansågs härmed geografiskt bevist, att Israeliterne inflyttat till Finland. Det filologiska beviset för samma sats sökte man i de många finska ord, som ansågos ha sin radixspråk: latin i hebraiskan, eller åtminstone en ljudlikhet med hebraiska ord. Uleå, Limingo af hebraiskan. Historiskt bevis: Finnarnes fallenhet för spetälskan. HH.Herrarne finna halten af vissa lärda hypotheser, som den tiden gällde nästan som trosartiklar. De hade emellertid det gemensama, att de vanligen åsyftade fäderneslandets, födelsebygdens förherrligande genom att den tillskrifva sitt land folk en ålder och en historisk märkvärdighet, gående tillbaka ända till menniskoslägtets äldsta tider. Dessa hypotheser fortlefde ända mot slutet af 1700 talet, då de efterhand fördunstade inför den skarpa kritiska blicken af »upplysningens århundrade», hvars största och alltför långt drifna betydelse i historien är just den att ha nedrifvit seklernas traditionela fördomar och rensat vetenskapens grund från en mängd grums, som hindrade en klarare forskning, – ehuru det visserligen hände denna kritik att den ofta, som man säger, utkastade barnet med tvättvattnet och i sin puritanska ifver gick så långt att den förnekade traditionen och mythen all historisk verklighet.

2 Björner, Descriptio Gotunheimiæ 1721.

3 Emellertid fortlefde den panegyriska riktningen i de historiska vetenskaperna ännu en lång tid framåt i den vackrare meningen att framför allt med sin kärlek omfatta fosterland och födelsebygd. Stora ofreden kom öfver Sverige och Finland lik ett barthuggande svärd som klöf tidehvarfvet i tu och lemnade mellan det som varit och det som kom en bred klyfta|43||208| af ödslighet, förstöring och tystnad. Mellan åren 1710 och 1722 var låg detr en sorglig och ljudlös stumhet öfver vetenskapen i norden. Efter denna tid, då Åbo universitet åter öppnade sina förödda lärosalar, begynte en ny tid med andra riktningar, der likväl fosterlandet fortfor att utgöra den lifvande impulsen och det dyrbara målet för allas verksamhet. Det första behofvet var närmast ett materielt och gick ut på att återföra bergning och välstånd i det så gränslöst olyckliga och förstörda fäderneslandet. För detta ändamål uppmuntrade svenska regeringen alla sträfvanden, som kunde tjena att sprida ljus öfver landets tillstånd och behofver, och då denna impuls sammanföll men den i allmänhet materialiska och ekonomiska tidsriktningen, blef följden deraf en stor mängd lärda arbeten, som alla hade till ändamål att beskrifva fädernebygden. Det är klart att geografin var ett af de främsta ämnen, som dervid kommo i fråga. Men emedan materialer ännu saknades för en omfattande bearbetning af denna vskapvetenskap, så kastade den sig i stället med berömvärd ifver på detaljerna, och så framträdde geografin förnämligast i skepnad af topografi och lemnade åt detta håll en förvånande massa af specialstudier, lokalskildringar, visserligen af mycket olika värde, men likväl alla mer eller mindre gagneliga såsom framställande för en bevarande åt sednare tider en tafla af Finlands och dess tillstånd i 18:de seklet och de närmast föregående tiderna. Wi skola här uppräkna de vigtigaste af dessa arbeten, öfver hvilka man har en förtjenstfull öfversigt af Rein i Suomi för åren 1841, 1842 och 1844.

4 År 1734 utgaf Pehr Nils Mathesius, Östb.Österbottning, i Upsala sin Dissertatio geografica de Ostrobottnia, öfvs.öfversatt i Suomi 1843, ett särdeles värderikt arbete, som kan sägas utgöra|44||209| den första historie och geografi för Österbotten. Namnet Kritiskt är detta arbete likväl ej. De gamla mythiska konungalängderna spöka också här. Namnet Kainunmaa öfversättes med »de blygsames land». Hvad som ger Mathesii dissert. ett särskildt intresse, är dess klara och fullständiga uppgifter om donationerna under och nästefter drottning Christinas tid, då största delen af landet var bortgifvet i förläning åt de förnäma adliga ätterna. – Under vår berömde landsmans, historiarum professorn Algoth Scarins præsidium i Åbo utkommo en stor mängd akademiska arbeten rörande Finland. De som närmast angå vårt ämne äro följande. År 1730 utkomgaf Laur. Hallborg Alandia, pars prima geografica, der förf.författaren, bland annat, geologiskt kommer till den slutsats att Åland fordom sammanhängt med fasta landet. Efter att ha uppräknat de kuriösa hypotheserna om Ålands namn, Alaner, Assar, »Åh land!» ger förf.författaren en ganska god skildring af sitt ämne och Ålands tillstånd efter krigets ödeläggelser. – 1734 och 1737 utgaf kollegan Johan Snellman en likaledes ganska god Ddissertatio historica de urbe Uloa. År 1738 och 17481 utkomgaf G. A. Hallenius Exercitium academicum, Wirmoensis in Finlandia territorii memorabilia, också ett godt och rikhaltigt arbete. Nådendals kloster beskrefsoriginal: beskefs 1744 och 1745 af Engelbrecht Rancken. 1745 och 1747 utgaf Henric Forsius ett akademiskt specimen om »den namnkunniga Köpstaden Helsingfors i Nyland» (de Hforsia, celebri Nylandiæ emporis) öfvs.öfversatt i Suomi 1842, som för Nyland i allmänhet och särskildt för vår finska hufvudstads forntid är af mycket intresse. – 1734 utgaf Joh. Helsingius sin en historiskoriginal: historistorisk dissertation om Wärägernes ursprung (originibus Warægorum) som på sin tid stod i högt anseende. Geografiskt förekomma der allehanda Rudbäckska vidunderligheter, så att t. ex. öfverallt der ett namn börjas med Warg (Wargskär, Wargön, Warghamun, Wargsund o d.) finner förf.författaren spår af Waragerne,|45||210| men kommer likväl ej till samma resultat som Hipping och Lindström, utan härleder Warägerne från Skandinavien. – Under Eloqu.original: Elogu. professorn kanslirådet Henr. Hassels præsidium utkommo några arbeten geografiska försök af vigt. Ett sådant var Math. Hallenii dissert. De Borea Fennia, hvars första del utkom 1732. Detn är märkvärdig isynnerhet derföre att den i sin långa inledning befattar sig med hela Finlands antiqviteter och gör det alldeles i Rudbecks manér. Europas namn t. ex. deriveras från Äyräpää härad i Wiborgs län; Skandinavien utsträckes till Ladoga och Onega; Thule Pytheas Thule var Finland; Vendernes namn härledes af finska ordet vennospråk: finska o. s. v. Finlands befolkande sätter förf.författaren tillbaka till den tid då de af Josua fördrifne Kananiterne här bosatt sig, ifall, tillägger han, det ej skett ännu tidigare under Gogs och Magogs tid. Äfven spår till finske konungar finner förf.författaren i Wirmo, Töfsala, Masku, m. fl. orter. Inledningen är så lång att föga rum blir öfrigt för ämnet, neml.nemligen Eg. Finland norrom Aura. – År 1748 utgaf Christian Limnell sittn Schediasma historicum de Tavastia, som förkastar den kananitiska slägtskapen och för öfrigt i flera afseenden är ett arbete af värde.

5 Under logicesprofessorn Joh. Haartmans inseende utgaf Pet. Gabr. Fortelius år 1732 en afhandling De initiis Björneburgi, ej utan värde. – Under sedermera biskop C. F. Mennanders præsidium beskref Mich. Grubb år 1748 bergshandteringen i Finland och Erik Junelius tjärutillverkningen i Österbotten. Niclas Wasström utgaf 1749 en ekonomisk beskrifning om Åbo stad; Math. Pazelius beskref 1751 ängs- och åkerbruket i Österbotten; Brander skildrade fisket i Kumo elf; Jac. Chydenius utgaf 1752 aforismer om Österbottens ekonomi. – Dessa arbeten öfverträffades likväl både i mängd och värde af dem som utkommo under professorerne|46||211| Pehr GaddsKalms och Pehr Adrian Gadds inseende. Kalm hade sjelf gjort vidlyftiga resor ej blott inom Sveriges rike, utan äfven i Ryssland och slutligen till Nordamerika samt var en af sin tids kunnigaste geografer, ehuru hans egentliga fält var ekonomi, hvari han berömligen intog den första lärostolen vid Åbo universitet. Under honom utkommo följande arbeten, som mer eller mindre rörde Finlands geografi: 1753 historisk och ekonomisk beskrifning om sjöstaden Nystad af Ephr. – 1754 en god beskrifning om Gamla Carleby af Jacob Chydenius, med intressanta detaljer om klubbekriget; – 1760 likaså en h. och ek. beskr. om sjöstaden Ekenäs af Carl Bergman. – 1763 ett mycket värderikt »försök till en historisk, geometrisk och fysiko-ekonomisk beskr. öfver Pedersöre socken i Österbotten af H. H. Aspegren. Förf.Författaren svärmar för Rudbeckska idéer; han börjar med Japhet och påstår att Skytherne under Darii Hystaspes tid flyttat till våra trakter och att sedermera samaritanske israeliter, Hunner och Greker varit stamfäder för finska folken i Ryssland samt att Österbotten varit bebodt åtminstone 2000 år före våra tider: Amazonerna anser han för bjarmiska qvinnor. I alla fall inneh.innehålla arbetet utmärkta lokaldetaljer; en sockenkarta utlofvas deri, men uteblef. – 1753 utkom Christ. Cavanders beskr. öfver Sagu socken; 1754 Christiern Sallmenii beskr. öfver Kalajoki socken, ett sakrikt arbete; ett supplement dertill utgafs s å.samma år af Gabr. Calamnius om »inbyggarnes näringar och hushållning i CalaJoki socken». – 1754 utkom Erik Castrens »h. och ek. beskr. öfver Cajaneborgs län; ett godt arbete. – 1755 utgaf Erik Cajanus en dylik beskr. öfver Kronoby socken med detaljer om skeppsbyggeriet i äldre tider. – S. å.Samma år beskref Henr. Wegelius båtfarten på Kemi elf. – 1756 utgaf Christoph. Herkepæus en h. och ek. beskr. öfver Hauho socken med uppgifter om flera fornlemningar. – 1758|47||212| beskref Joh. Wegelius hushållningen i Kemi Lappmark. – 1771 afhandlade Jonath. Sundelius handelns förbättrande i Nystad. – 1774: Carl Pet. Borenius h. o. ek. beskr. öfver Somero socken med dess många herrgårdar; 1775 uttalade Gust. Reinh. Appelgren »oförgripelige tankar om landtbrukets upphjelpande i Paldamo socken»konsekvensändrat/normaliserat. – HH.Herrarne finna af denna långa serie huru decideradt den lärda forskningen dessa tider kastade sig på ekonomien, men för geografin samlades derunder ett skattbart material, hvilket, begagnadt med urskillning, ger en god skörd åt denoriginal: de vetenskapen, särdeles för de norra och vestra orterna. – Men raden är ännu ej slut. Här återstå ännu flera arbeten af värde.

6 1754 utgaf den snillrike Sam. Chydenius, som sedan helt ung fann sin död i Kumo elf, en afh.afhandling om Kemi lappmarks tillstånd på den tiden. – Om hushållningens upphjelpande i Karelen utgaf Joh. Lagus år 1756 en afh.afhandling under prof. Kraftmans inseende. – Kemieprofessorn Pi Åbo P. A. Gadd har likaledes i de under hans utseende offentliggjorda arbeten nedlagt en ganska rikhaltiga upplysningar för Finlands geografi, geologi och statistik. 174351 utgaf han en ypperlig ekon. beskr. öfver Satakunda häraders norra del, innefattande soknarna Keuru, Ruovesi, Orihvesi, Kangasala, Messuby, Birkkala, Lempälä och Wesilaks, med många detaljer äfven i antiqviteterna. – 1759 utgaf Ephr. Cairenius en fysico ekon. beskr. öfver Hvittis socken. – 1766 utgaf C. G. Holmberg göoda råd för finska stapelstädernas uppkomst, med statistiska detaljer. S. å.Samma år utkom Palanders ekon. beskr. öfver Kulsiala, d. v. s. Tyrvändö kapell. Miner Finlands mineralogi och geologi behandlades särskildt af Gadd och Jac. Mallen 1767 och 68. – 1772 utgafskickade Gadd entvenne hydrologiska afhandlingar, den ena om ursprunget och beskaffenheten af de största vattudrag i Finland, den andra om beskaffenheten af Finlands fjäll- och|48||213| källvatten; samt ännu vidare en tredje afh. om upplandningars beskaffenhet i Finland samt, allt samma år en fjerde om strömrensningars nytta i Björneborgs län. 1776 beskref Gadd finska jaspisarter och agather, 1777 publicerade han 1777 rön om utländska vexter i F. Geologin riktades åren 1788 och 1789 med sakrika afhh.afhandlingar om Tavastlands och Björneborgs läns mineralhistoria, hvartill kom 1789 ett af de vigtigaste topografiska arbeten vi äga, neml.nemligen Gadds undersökning om Nylands och Tavastehus län. Här se vi redan en klar och omfattande ande ordna det spridda materialet; och ehuru misstag voro oundvikliga, har uppsatsen ända till våra dagar ej väl blifvit kompletterad, men ej öfverträffad. – 1792 skildrades Hollola socken, och samma år presiderade Gadd för Ticcanders afhandling om Sysmä socken.

7 Gadds samtida, historiarum prof. Joh. Bilmark är ryktbar för den outtröttliga flit, hvarmed han dels utgaf dels præsiderade för omkring 20032 lärda afhandlingar. Bland dessa berörar största delen endast medelbart vårt geografi. Vi böra likväl nämna angifva de vigtigaste, nemligen 1764–66 Collins afh.afhandling De origine Fennorum, der den israelitiska härkomsten ännu spökar; 1766. Diss. histor. de Turcis antiqusissimis Scandiæ populis, hvars innehåll kan anas af namnet; T.Turkarne uppräkn.uppräknas af Sturleson bland Skand:sSkandinaviens inbyggare. Turkarne skulle neml.nemligen vara samma folk som Tyrier, Teukrer, Trojaner o. s. v. – I samma anda är en 1770 utk.utkommen afh. om sjöstaden Raumo, hvars namn ant.antingen härledes af nordiskeske hjelten Raumur eller af finska ordet raumaspråk: finska, sund; man finner här flera detaljer om R. kloster. – Vigtig för finska geografins forntid är Bilmarks 1772 utg.utgifna afh.afhandling De situ veteris Finlandiæ, byggd på de grunder jag för HH.Herrarne utvecklat om Finlands namn och fordna läge. – Från sS. å.Samma år har skref B. en afh.afhandling De coloniis Suecorum in Finlandiam deductis|49||214| hvaraf man likväl ej inhämtar något särdeles nytt. – Nådendals kloster beskrefs ånyo af Pet. Elmgren 1775. – Vid samma tid utkom det första topogr.topografiska arbete om östra Finland: Descriptio pardeciæ Cuopio en gradual disp.disputation af Sigfr. H. Porthan, ett godt, men ofulländadt arbete. – 1776 utgaf H. Backman en hist. beskr. om stapelstaden Lovisa – 1792, Diss. hist. de paræcia Lemland, med flera antiqvariska detaljer. S. å.Samma år var Ålands historia föremål för en annan afh.afhandling af B., Stricturæ quædam criticæ in hist. Alandiæ, och ännu sistatillagt av utgivaren året af sin lefnad utgaf han en skildring af Åbo domkyrka, jemte kristendomens början i Finland. Porthan Chronikon. Radloffs beskrifning öfver Åland infaller vid samma tid som ett godt och sjelfständigt arbete.

8 Det är hvad den akademiska literaturen har att erbjuda F. G.Finlands geografi på 1700 talet, och med skäl kan man kalla dessa massor af lärda arbeten den finska geografins förrådskammare. De utgingo visserligen ur en synpunkt, som vskapenvetenskapenvetenskapen numera ej vidkännes, neml.nemligen att ställa den praktiska nyttans syfte såsom det högsta och vskapenvetenskapenvetenskapen såsom dess tjenarinna. Det kan vidare anmärkas om dem att de till stor del, särdeles på historiens område, voro fångne i förut hyllade meningar, som ofta afledde dem i de fabelaktiga hypotheser och onyttiga undersökningar om namnlikheter m. m. dylikt. Det kan slutligen anmärkas, att de icke ägde den konseqvens, den omfattning och den sjelfständighet, som vskapenvetenskapenvetenskapen fordrar, och att de sålunda äro att anses egentligen som ett material, på hvilket senare forskningar äga att bygga. Men just som sådant, som material för kännedomen om vårt land och som vittne om förfädernes outtröttliga flit och varma fosterlandskärlek äga dessa Åbo akademis efterlemnade minnen för oss ett högt värde, och de män, som deri nedlagt sina mödor och forskningar förtjena att ännu i dag med tacksamhet hågkommas.