Trettiondefjerde Föreläsningen 24 Nov. 1871

Trettiondefjerde Föreläsningen 24 Nov. 1871.

1 Språket är tankens ett kommunikationsmedel, men tillika någonting mer. Det är ingalunda en klädnad, som man efter behag kan påtaga eller aflägga. Det är sammanvuxet med hvarje folks hjerterötter, och hvarje språk är uttrycket för ett folks egendomliga sätt att tänka, känna och uppfatta, icke blott att tala. Att våldsamt undantränga ett språk, för att sätta ett annat i stället – att vilja borttränga finskan, för att i st.stället påtruga någon svenskan, eller borttränga svenskan, för att i st.stället påtruga någon finskan, är otvifvelaktigt ett våld mot den personliga och folkeliga egendomligheten, den personliga och folkeliga uppfattningen af lifvet, och ett sådant våld hämnar sig sjelf genom att likasom undanrycka hvarje karakter dess fäste och botten. Här inträffara hos en hos en rad af generationer ett resultat, som är motsatt resultaterna af det blandade blodet. Det blir icke föryngring, det blir förbistring, det blir en förvirring och en löshet i all uppfattning. Hos en mängd familjer af de högre samhällsklasserna är det brukligt, att från spädaste barndomen ålder lära barn tala ett eller flera främmande språk jemte modersmålet. Men hvad man derigenom vinner i språkfärdighet, det förloras i tankereda, i en naturlig logik, som sträcker sig till hela sättet att betrakta lifvet. Barn böra icke lära ett främmande språk förr, än det egna språket hunnit hos barnet gestalta sig till bestämda begrepp och bestämda former, d. v. s. vid 5, 6, 7:de året, alltefter olika förståndsgåfvor, stundom också senare.

|228||246|

2 Språk. På samma sätt är det med folken. Det kan väl icke falla någon in, att anse inlärandet af främmande språk vara annat än önskvärdt, med förbehåll att det egna icke lider deraf, och särskildt måste det vara önskvärdt, att den finska och svenska talande befolkningen kunde meddela sig med hvarandra och månget missförstånd derigenom undvikas. Men sker detta såsom det skett i en del trakter vid språkgränserna i Finland, att båda språken sammanblandas och barnen från späd ålder höra dem båda, blir följden icke blott, att ingendera språket inläres riktigt, utan äfven att folkkarakteren får en vis löshet och brist på sammanhang. Det är lätt att konstatera denna erfarenhet i åtskilliga gränstrakter, såväl i Nyland, som kanhända än mer i Österbotten. Samma förhållande återfinnes i gränstrakterna mot Ryssland, der finskan och ryskan sammanblandats.

3 Det skulle tyckas, som visade erfarenheten ett motsatt resultat i det anförda exemplet af England, der 34 eller språk sammansmultit till ett, likasom 4 folk, och det hela dock har en hög grad af lifskraft. Men här möta vi den allt öfverväldigande historiska traditionen, hvars makt slutligen öfverflyglar språken, liksom den neutralisera härkomsten. Språken äro ett vida innerligare, derföre också vida segare lifselement arfvegods, än härkomsten; – vi ha i hela verldshistorien endast två fullt konstaterade exempel på att härkomsten bibehållit sig oberoende af språken, neml. Judarne och Zigenarne, då vi deremot ha otaliga exempel på, att språken fortplantat sig oberoende af härkomsten. Nordam. För. Stater. Men äfven språken måste slutligen gifva vika för öfvermakten af traditionens öfvermakt,|229||247| när denna, såsom i England, koncentrerar sig kring en fast politisk kärna, understödd af geo trånga väl afslutna geografiska gränser. Kalmare union kunde aldrig sammansmälta folk och språk, derför att haf och fjällar lågo emellan dess skilda delar. I England var detta möjligt, för det att landet var en ö, der allt motstånd slutligen trängdes ut i hafvet; men äfven der bibehöllo de Skottska högländerna och Wales sina egendomligheter ända till nyaste tider, och Irländarne behålla dem än i dag, men bibehålla dem på samma sätt som de finska gränstrakterna, på bekostnad af nationalkarakteren.

4 Vi ha alltså i Finland – oberäknadt mindre inströdda folkelementer – två folk, och två språk, som ursprungligen varit främmande för hvarandra och i vissa afseende äro det än i dag. Men dessa två folk med två språk äro numera, ur synpunkten af det gemensama fäderneslandet, ettn folk nation med två språk. Hvari skilja sig dessa ursprungligen två folk från hvarandra? Och hvari förena de sig, så att devi i stort böra anse dem för ettn folk nation? Det är detta jag skall söka att framvisa. Men emedan vi här vid hvarje steg stöta på de tre faktorer, som ingå i nationaliteten i härkomsten, språket och traditionen, blir det nödigt att först återgå till den tid, när alla det ännu icke fanns något finskt folk eller någon finsk nation och visa huru denna har uppstått. – Jag begagnar vexelvis uttrycken folk och nation, men bör anmärka den skilnad mellan dessa begrepp, att uttrycket folk begagnas om är dent sociala, samhälliga kollektivbegreppet, nation deremot främst det politiska.

|230||248|

5 F. folket förhistoriskt. Vid tiden näst före Erik d. h:s korståg till Finland, d. v. s. i förra hälften af 12:te seklet, funnos inom Finlands nuv. område fyra fem folk,. som alla Bland dessa folk tillhörde fyra den finska stammen, neml. i norr Lapparne, som då voro utbredda ofver öfver större delen af det inre landets ödemarker; – Qvenerne (Kainulaisetspråk: finska), som hade blifvit tillbakaträngda af Helsingarne från norra delen af Skandinavverige och funnit en fristad vid i de nordfinska floddalarna och nejden af Uleå sjö; – vidare Karelarne, som hade invandrat norr om Ladgooga från deras stamsäten i norra Ryssland, der de voro kända under namnet Bjarmer eller Permier, och nu befolkade stränderna af Saimadalen samt no och Ladogadalen från hkenhvilken sednare de undanträngt Tavasterne, som åter befolkade största delen af de sydfinska kustdalarna, Nyland och Egentl. Finland jemte södra Satakunda och södra Tavastland. Det femte folket var Svenskar, som då redan i sekler innehukoloniserat hela Åland, de vestra kusterna af Nyland och skärgårdarne vid Wasa läns kuster. Alla dessa stodo till hvarandra i ett fientligt förhållande, emedan de kifvades om jagtmarker, svedjemarker, och fiskevatten och betesplatser, från hkahvilka de vexelvis sökte att undantränga hvarandra. Mellan dem voro beständiga och blodiga strider, krigslyckan vexlade, och de kastade hvarandra ömsom fram och tillbaka. De mäktigaste bland dem voro Karelarne,oläsligt p.g.a. konservering/inbindning|231||249| som vun hade sitt stöd hos talrika stamförvandter i öster och vunno land på Tavasternes bekostnad. Förhistoriska tiden. Men dessa voro icke mindre krigiska och undanträngde i sin ordning desvårläst p.g.a. strykning Lapparna, som till följd af sin vida spridning och sitt nomadiska lefnadssätt voro de svagaste, hvarföre de också beständigt veko undan allt längre åt norr. Dervid råkade de i delo med Qvenerne, som å sin sida lågo i krig med Karelarne om fiskevattnen i de nordöstra sjöarna. De svenske kolonisterne åter lefde på ständig krigsfot mot Tavaster deras grannar, Tavaster och Lappar, och när man vid våra kuster träffar så många finska ortsnamn bland en numera svensk befolkning, eller omvändt, ehuru mera sällan, svenska ortsnamn bland en numera sven finsk befolkning, är detta uråldriga minnen från okända forntida strider, der befolkningarne vexelvis undanträngt hvarandra.

6 Under en sådan tid, när fem folk i Finland bekrigade hvarandra och ingen annan gemensamhet fanns, än tillfälliga förbund och en stamförvandtskap i härkomst och språk, som snarare ökade, än minskade den inbördes fiendskapen, – under en sådan tid fanns icke något finskt folk i dess nuvarande betydelse. Det var, med korta mellantider af lugn, allas krig emot alla, och slöts ett förbund, så var det för tillfälligtvis, för att bekriga en gemensam fiende, oftast inom, någongång äfven utom landet.

|232||250|

7 Finnarne före eröfringen. Ingen stat – eller ens början till stat – utbildade sig bland dessa halfbarbariska stridande folk. Deras sammanhållning var endast ett slägtband, ungefär som de skottska clanerna, deras konungar voro slägtchefer, clanchefer; deras folkförsamlingar beslöto förnämligast om krig eller fred. Och emedan intet af dessa folk var nog mäktigt, för att underkufva de öfriga, förblefvo de oberoende af hvarje annan styrelse, än krigshöfdingarnes, slägtchefernessvårtytt familjechefernes. Endast de svenske kolonisterne stodo utan tvifvel i beröring med deras moderland och dess styrelse, under det att de för öfrigt voro frie på deras eget område.

8 HvilkaDet är svårt att förutsäga, om icke dock slutligen ett Karelskt rike skulle ha utbildat sig i Finland med sin kärna i Ladogadalen, derest desstta anarkiska tillstånd längre fått fortfara. Men om så var, blefvo Karelarne förekomne. Vid denna tid förbereddes Finlands eröfring genom framträngandet af en ny verldsmakt i norden, neml. kristendomen. Storfursten i Kiev Wladimir den st. lät döpa sig och sitt folk år 988 – Svearnes öfverdrottsvårtytt Olof Skötkonung lät döpa sig år 1,000. Republiken Novgorod begynte vexa till makt och småningom underlägga sig i den ryska norden Bjarmernes rike, som var den rot, ur hkenhvilken Karelarnes talrika folk uppvuxit. Hälften lockade, hälften tvungne, slöto de finske Karelarne förbund med sin mäktiga granne Novgorod, i hopp att med dess bistånd kunna underlägga sig de öfriga finska folken, deras grannar. Och till följd deraf upplågade nya, häftiga krig mellan Karelarne och Tavasterne, dock utan afgörande segrar på någondera sidan.

9 År 1150 korades Erik Jedvardson af Bondeslägten till Svearnes konung och med honom utbredde sig kristendomen öfver det dittills ännu till större delen hedniska norra Sverige.|233||251| Finnarne före eröfringen. Fem år derefter utkorades han äfven till de kristne Göthernes konung, och den svenska makten koncentrerades, efter långa inbördesfejder, åter uti en endes händer. Påfven Hadrian IV behöfde i norden en motvigt mot den grekiska kyrkans stora landvinningar och organiserade ett korståg mot Finland. Erik d. h. landsteg, åberopande Svea konungars gamla rätt och korsets lära, vid kusten af Auradalen år 1157 och angrep de der boende Tavasterne. Den nya läran gick ut till eröfringar med hela det lågande trosnitet af korstågens tidehvarf. Öfverraskade och utan stöd af sina fjermare stamförvandter, blefvo Tavasterne slagne och de qvarlefvande tvungne till dopet. Derefter synes någon del af korshären ha seglat till de gamla svenska kolonierna på Nylands kust och understödt dem i deras ständiga strider mot samma fiender.

10 Genom detta oförväntade anfall från vester blefvo Tavasterne tvungne att söka förbund med deras dittillsvarande fiender Karelarne emot den sv.svenska makten, eller åtminstone neutralitet, för att i öster ha ryggen fri. Men äfven Karelarne hade fått anledning att söka förbund med Tavasterne. I samma mån som Novgorods makt tillvexte, hade denna republik alltmera begynt att behandla sina förre bundsförvandter Karelarne såsom ett skattskyldigt, underlydande folk. Karelarnes frihetskärlek uppreste sig mot dessa anspråk, de invecklades i krig med Novgorod, blefvo slagne och till följd deraf, när det Bjarmiska riket alltmer föll i spillror, blefvo Karelarne tvungne, att söka stöd hos sina vestra stamförvandter Tavasterne. Alltså blefvo de båda hufvuddelarne af vårt nuvar. folk likasom hopklämda emot hvarandra på en gång från vester och öster och derigenom tvungne till det första varaktiga förbund, som grundade början af finska folket.