Åttonde Föreläsningen 8/11 54

|67| |93|

Åttonde Föreläsningen 8/11 54.

1 Mot dessa qvinnor, säger sagan, stupade i härnad mången stridsgod man. – Samma Yngvars Saga och Ad. Brem. Hist. Eccl. Lib. III cap. 17 omtalar att »svenske konungen Emund Gamle utsände sin son Anund till att vinna länder åt riket. Då har Anund kommit till Qvenland, qvinnolandet,rnas land, hvilka vi kalla Amazoner, och desse hafva förgiftat källorna, hvaraf såväl han, som hans krigshär omkommit, af gift, som a». Men Qvenland är icke beroende af denna tradition om dess qvinnor – således icke blott ett folknam namn tillhörande mythen – man träffar det sjelfständigt, utan anspelning på dess ryktbara amazoner. En ännu äldre tradition finnes i en af de äldsta isländska sagorna »Fundin Neregur», Norges upptäckande, hvarest omtalas, huruledes »Fornjotr hette en konung, som rådde öfver Jotland, det ock Finland eller Qvenland kallas »och ligger östan för Helsingebottn.» Vidare heter det, att Nor, en konungason, »somkonsekvensändrat/normaliserat reste ut att söka sin förlorade syster, väntade tills snö föll och man kunde åka på släde; derefter reste han från Qvenland till Norge. innan hafsbottnen (d. v. s. Bottniska viken); och de kommo till en ort, der folk bodde, hvilka kallades Lappar, hvilken ort är belägen bakom Finnmarken.»

2 En annan gammal nordisk urkund om Qvenland är den s. k. Otheri periplus, som som finnes i sammanhang med Alfred den stores lefverne. Other, en norrman från Halogaland i 9:de seklet, tjenade hos engelske Englands Alfred och sändes af honom till Ishafvets kuster, dels för att söka trakter för hvalfiskfångst, dels i afsigt att här uppsöka en väg till Ostindien. I den beskrifning, som Other gaf om sin resa heter det, bland annat: »Österomkonsekvensändrat/normaliserat Norige, på andra sidan om bergen är Sverige, och norrom Sverige är Qvenland. Och Qvenerne gå öfver bergen och härja hos Norrmän, och desse härja hos dem. Mellan bergen äro sjöar med sött vatten, i hvilka Qvenerne hafva små båtar, dem de bära öfver land. Och sålunda plundra de Norrmännen.»|68||94| I Norna Gests saga omtalas ett infall, som Qvenerne, i förening med Karelare, gjort i Sverige under Sigurd Rings tid, omkr. 750. Åter en annan gång finner man ett vänskapligt förhållande mellan Qvener och Norrmän. Eigils saga omtalar, att Norrmannen Thorolf, som på Harald Hårfagers vägnar indref skatt uti Finnmarken, anmodades genom sändebud att hjelpa Qvenernes konung Faravid, i hvars rike Karelarne härjade. Thorolf skulle till lön erhålla lika stor andel af bytet som konungen sjelf, och hans män dubbelt emot konungens män; och visste man, att Qvenernens konung brukade taga tredjedelen af bytet på sin lott, och dessutom alla björn-, sobel och ekorrskinn. Derföre drog Thorolf med 100 Norrmän och tillfogade, i förening med 300 Qvener, Karelarne ett stort nederlag, dervid segrarne erhöllo rikt byte. Och följande året drog Thorolf ånyo med sina män till konung Faravid, härjade för andra gången Karelarnes land och gjorde ånyo ett rikt byte. Detta skall hafva skett år 876. För öfrigt voro Quenerne ett så krigiskt folk, att den mest krigiska af alla finska folkstammar. Det säges om dem, att när de hemma ledsnade vid ett fridsamt lefverne, gingo de i skaror att söka krigstjenst hos Sveriges konungar.

3 Af dessa anförda sägner dra vi nu följande slutsatser. I eller invid nordligaste Skandinavien – ty derom äro alla sägner ense – bodde af ålder och redan vid Taciti tid ett Qfolk Qvenerne, efter hvilka deras område kallades Qvenland. Detta namns likhet med svenska ordet qvinna upplifvade den gamla mythen om Amazonerna – hela medeltiden förleddes deraf att tillämpa den på den aflägsna nor original: den yttersta norden – HH.Herrarne finna häraf, hvilken underbar makt nordens aflägsenhet allt ännu fortfor att utöfva på sinnena – och sjelfva de skandinaviska folken och Isländarne, som dock kände Qvenerne af egen erfarenhet, indrogos slutligen i denna föreställning. – Widare finna vi att Qvenerne voro en skild folkstam, som ömsom lät sin tunga stridsklubba falla än på|69||95| Norrmännens, än på Karelarnes hufvuden, och att de voro ett stridbart folk under egna höfdingar – ty ordet konung behöfver ej tagas efter bokstafven – och med en viss början till lag och samhälle. Geografiskt åter finna vi, att deras område måste, då det så olika betecknas, under olika tider ha varit olika.

4 Nu delar sig detta faktum af norden finska nordens forntid i tvenne frågor: hvilka voro dessa Qvener? och hvilket var det land de bebodde? Härom ha meningarne varit mycket delade, och emedan af deäfven den första frågan har för oss ett så stort historiskt intresse, kunna vi ej gå lemna den alldeles ovidrörd.

5 Johannes Messenius, hvilken med all sin ofantliga lärdom icke var synnerligen kritisk eller samvetsgrann i sina historiska fakta, uppställer härom i sin finska rimkrönika följande gissning utan något frågetecken:

Läsaren jag berätta vill,

Att dethe härar, som österut,

Drogo från kring then Nårbottniske strand

Hustrur och barnen i thet land

Qvarlefde, som Oesterbotn vi

Nu kaller, the länge ther i

Bodde, hvilka tå Matroner

Kallades mäst Amazoner

På latin; men Svenske Quenland,

Häraf nämnde then vida strand,

Hvilkens öfre del the nu slätt

Cajaneland kalla ej rätt

Förglömt, som jag af böcker vet,

Thenne sköne antiquitet;

Såsom ej heller nys ha hört

Huru the Qvinnor fordom fört

Krig hafva mot the Svenskes mackt;

Mot Ryssar är sammalunda sagt.

7 Han syftar, som HH.Herrarne se, på den af Jornandes omtalade stora utflyttningen från Skandinavien, men glömmer att gifva något skäl för det underbara beslutet af ett helt folk att efterlemna sina qvinnor och barn i ödemarkerna.|70||96| Porthan i sin afhandling De gente Qvenorum anser dem Qvenerna vara Helsingar, således af svensk börd; Ihre i sin dissertation de an Quenlandia antiqua kommer ungefär till samma resultat,;svårtytt Dalin igenfinner namnet i det finska Venäläinenspråk: finska, således Ryssar; andra härleda det från Chunigard (således också i Ryssland) emedan kona och qvinna fordom voro liktydiga ord. Åter andra söka Qvenerne bland Vandalerne och deras namn i Vandalien ja ända hos bibelns Kain. o. s. v.

8 Emellertid är namnets härledning så helt enkel och näraliggande,. att man Qvener äro påtagligen det försvenskade Kainulaisetspråk: finska, ett namn som fortlefver ännu i dag och återfinnes i Kajana, Kajanien. Namnet återfinnes äfven i ryskan, brukadt om samma trakter, och citeras af Kanslirådet Lagus i hans afhandling om Kajana. Rein i sin afhandling om Qvenerne bevisar evident samma derivation och Qvenernes finska härkomst. Hvad som ger detta folk ett så högt intresse för vår forntid, är dent faktum, som numera synes omotsägligt, att desse Qvener, och icke Lapparne, äro det Pohjolafolk, hvars långa strider med än vänliga, än fientliga beröring med Karelarne halft mythiskt, halft historiskt inflätas i Kalevalas skönaste sånger. Pohjola, det mörka, och ka »der männer dräpas och der hjeltar i hafvet sdränkas, Pohjola, det rika, der mat och dryck och silfver och guld funnos till öfverflöd, Pohjola det stridslystna, kämpastarka och till sist dock besegrade, Pohjola, det trollska, hemska och vidunderliga, af eld och ormar kringärda plågornas hem, der solesvårläst p.g.a. överskrivning och måne gömdes i Klippan»konsekvensändrat/normaliserat, – hela detta sagans nordland är Qvenland. Ty deraf bör man ej låta förvilla sig, att Kalevala ofta omtalar Lappen och Lappland såsom liktydiga med Qvenerfolket Pohjafolket och Pohjola. Orsaken är samma benägenhet, som vi redan|71||97| så ofta mött i sägnerna om norden, nemligen att ständigt tänka sig mythens, det underbaras område i ett aflägset fjerran. Kalevaladiktensångerna, som härröra äro ofelbart från af en mycket olika ålder. Till de äldsta allra äldsta, hvilkas höga forntid man redan finner deraf att de genljuda hos andra stamförvandter, särdeles Esterne, höra deoriginal: den kosmogoniska sångerna, mythen om Wäinämöinens spel som bard och troligen hela Kullervocykeln. Yngst äro återige de sista runorna, der man redan röjer spår af kristendomen. Men mellan dessa åldrar ligga de sånger som stå på en historisk botten, nemligen stride Pohjoladikterna och Lemminkäinens cykel, hvilket icke hindrar äfven dessa sånger att vara omkring tusen år gamla eller vidpass från den nämnde Faravids tid i 9:de seklet. Der ser man således ämnen af mycket olika ålder och ursprung sammanflyta i folk dikten och traditionen. Alldeles samma assimilation inträffar med de geografiska, de lokala föreställningarne. Såsnartlänge Karelarne hade Qvenerne norrom sig som ett främmande folk i ett främmande land, behöfde de ej tänka sig Pohjola högre opp än omkring Uleå sjö – der hade redan fantasin tillräckligt spelrum. Men sedan båda folken, trängde af både svenska och ryska väldena likasom klämdes ihop och af gemensam fara tvungos att räcka hvarandra handen och närmare lära känna hvarandra, – då blef det gamla Kainunmaa alltför nära, alltför bekant, för att mera utgöra det yttersta och underbaraste; det afkläddes derföre i Karelarens föreställning sin fordna mythiska glans, och som i stället flyttades bortåt på allt aflägsnare nejder. Men bortom Kainumaa fanns endast Lappland och Lapparne, och|72||98| så hände sig, att dessa båda af senare slägtensvårläst p.g.a. inbindning/konservering inblandades i de sånger och de strider, hvilka ursprungligen gällde Qvenerne. Vill man ha ytterligare bevis härpå, så är det ej svårt att i Kalevala ursprungligen finna Lappen alldeles skild från Kainulainenspråk: finska – t. ex. i Ulappalas blinde gubbe eller Pohjolabon, t. ex. i den lille tumslånge mannen med stenmössa och stenskor, som ensam förmådde döda tjuren till Pohjolas bröllopp – i allmänhet finnes han der, hvarest list och trolldom äro beskrif skildras förenade med klen kropp och feghet. Ty dDe Runornas äkta pohjolaisetspråk: latin förenade med sin list och sin trolldom kämpastorhet och mannamod.

9 Således finna vi Qvenland och Qvenerne så som ett faktum, på hvilket både den skandinaviska och den finska sagan peka tillbaka med fruktan och föga vänskap. För båda har Qvenland en stor betydelse: för Karelaren betydelsen af ett midnattsland, en mörk och mystisk verld vid sidan af det soliga sköna Kalevahemmet; för Skandinaven åter betydelsen af hans första möte hans första granskap med finska fol verklige Finnar. Jag vill ej dermed neka att han ju förut stått i beröring medtillagt av utgivaren de egentlige Finnarne, dels i handels, dels i ledungafärder – men här hade han dem för första gången in på lifvet, fick brottas med dem om herraväldet öfver sina fjäll, och märkte snart nog att han här hade att göra med ett armstarkare folk, än den svage flyende Lappen, som i hvars person han förut trodde sig ha jagat det finska namnet bort till ödemarkerna. Också i Qvenernes skepnad fick väl det finska folkelementet slutligen vika tillbaka, och underkasta sig, men det vek manligen under hårdnackad strid flera sekler igenom och Qvenerfolket var det som längst och styfvastoriginal: styfvat i sina ogenomträngliga skogar spjernade mbåde mot det svenska väldet och den svenska kristendomen.

|73| |99|

10 Det finns ännu i denna dag något mystiskt, och oförklaradt i Quenernes forntid, som hänvisar på qvarlefvor af ett ännu äldre slägte – ett urfolk af främmande stam, som trängt sig mellan de finska och lappska folkstammarne och framträder i traditionen öfver hela Finland under namn af jättar. En undersökning af detta för öfrigt högst intressanta och märkvärdiga faktum, hvilket står i förbindelse med den skandinaviska Jotasagan och af flera författare, blifvit äfven af Rein i här utgifna theser, blifvit mångsidigt afhandladt, men ännu ej klart utredt – en sådan undersökning skulle här föra oss för långt från vårt ämne. Jag vill derföre nu endast nämna, att traditionen om mycket storvexta förfäder bibehållit sig i Kajanatrakterne, att sagorna hit förlägga Hiisis borg och att en främmande härkomst ännu qvarlemnat spår hos vissa storvexta och mörklagde folkvarieteter här och der i Österbotten, sydligast hos det vildsinta, men högst ännu otamda, men högst energiska urfolket i Lappo och Ilmola soknar af Wasa län.

11 Det kan här vara nog att om Quenland och Qvenerne uppställa följande korta historik. De voro till börden Karelare och inkommo i landet från Dvinanejderne. De hi Vidare hitkommo de till landet tidigare än Karelarne och troligen äfven tidigare än Jemerne, Hämäläisetspråk: finska, men senare än Lapparne, mellan hvilka de trängde in, så att de lemnade en del af desse i söder och vester, en annan del i norr om sig. Deras inflyttning går tillbaka ända till början af vår den kristna tideräkningen och kanske längre. Norra Maanselkäs fjäll lågo i vägen för deras tåg, men när de klifvit deröfver, stadnade en del af dem i nuvarande Kajana, Uleå- och Kemitrakterne,|74||100| en annan del vadade öfver floderna inåt Norrland och ända inåt Helsingland, vid hvars gränser man fann dem i 9:de seklet. Här stängdes de från Svenskarne genom ödemarker och från Norrmännen genom fjällen. Deras område sträckte sig ganska vida. Som deras gränser angifvas Helsingland, Finnmarken, Kölen och Finland – den sista bestämningen är mycket sväfvande. Den tidens Quenland (d. v. s. i 9:de seklet) omfattade således i det närmaste hela den landsträckan ungefär från Ljusneelfven och Söderhamn på svenska sidan ända till inemot Kyroelf och det nuvarande Wasa på finska sidan. Fjällen i deras stora krökande hufvudsträckning voro Quenernes naturliga gräns i nordvest, norr och nordost; och emedan de i en eliptisk båge omslöto hela Bottniska vikens hjessa nordantill, kallade man detta haf ofvanom Qvarken Qvenerhafvet och gjorde skilnad mellan vestra och östra Qvenland, d. v. s. nuvarande Vester- och Österbotten, om dock så att man ej får taga det så noga med gränserna. Den tiden voro Quenerne En så stor sträcka var troligen glest bebodd, höfdingen Faravid kunde ej uppställa mer än 300 man, och Lapparne fortforo att än här, än der på deras område fiska eller beta sina renhjordar. Men folkets stridbara lynne gjorde det fruktadt, Norrmännen, Europas plågoris, blödde för deras svärd, och Karelarne brottades, med dem i vilda strider med sina glömskade af blodsförvandtskapener.

12 Efterhand tätnade grannfolken både på svenska och finska sidan och tillvexte i styrka, medan Quenerne i sintt hårdare klimat fortforo att vara spridde öfver en stor landyta, svår att försvara. På svenska sidan inskränktes deras område genom Helsingarne, som, troligen ej utan hårda strider, togo stycke efter stycke af Quenernes land, koloniserade småningom hela Norrland och sträckte slutligen sina armar så vida, att de i 14:de seklet gjorde anspråk på hela landet intill Uleå Sjö. Helsingarnes välde utplånade Qvenernamnet äfven på hafvet, och Bottniska viken ofvanom Qvarken erhöll på denna tid namnet Helsingiabottn, Ad. Brem. kallar Helsingland »Finnarnes hufvudstad» och och när Helsingarnes märkvärdiga kolonisation sträckte sig ända till sydfinska kusten, blef denna märkvärdiga spådom en verklighet. (civitas eorum maximusspråk: latin) Quenerne veko tillbaka för den dubbla makten af plogen och svärdet, och tvungos dock tidtals att betala grannarne skatt.|75||101| Slutligen i 13:de seklet återstod af hela derasnna Finnarnes svenska eröfring välde på svenska sidan endast några flyktingars kojor i ensliga skogar, några finskt ljudande namn här och der i nybygderna och sagornas minnen som arf af det fordna. På finska sidan åter inträngde Karelarne på de Quenernes område i norr och Tavasterne, Hämäläisetspråk: finska, i söder, hvaraf kom sig, att så att äkta oblandade afkomlingar af Quenerhärkomst väl numera äro sällsynte, om icke i deras gamla stamsäten i Paldamotrakterne. Den nuvarande finska Österbottningen, Kainulainenspråk: finska, eller Pohjolainenspråk: finska, är i söder af tavastländsk börd, men i norr en blandning af Quenerblod och Karjalafolk; och denna dubbla trefaldiga härkomst har utpräglat sig i skarpa folkegendomligheter, socken skild ifrån socken, i bestämdare än i någon annan trakt af vårt fädernesland. Namnet Quenland blef på femton- och sextonhundratalen liktydigt med Kajanien, Kajaneborgs län, ehuru i en sväfvande föreställning, och ett minne af det fordna Quenlands makt återfinns i Carl IX:s titel af de Lappars och Kajaners konung.

13 Vi öfvergå nu till ett geografiskt faktum, som varit lika berömdt och ännu mera omtvistadt än Quenland, nemligen Bjarmaland. Namnet förekommer redan hos Adamus Bremensis under det, som man tror missskrifna ordet Wermilaner och landet placeras norrom Sverige, jemte Scridfinnarne. Saxo Grammaticus omtalar på flera ställen Bjarmerne samt särskiljer dem från Lappar och Finnar. Han nämner deras häftiga strider med konungarne Hading och Frode den fredgode; Messenius och andre omtala efter Saxo en rad af Bjarmiske konungar. Ryska krönikor omtala Tschudskoje Zartstvo, ett sjelfständigt rike, och 14 dess konungar. Araberne omtala dess vidsträckta handel. Berömdast är likväl detta namn i dene isländska och skandinaviska sagorna, der det på otaliga ställen och ganska tidigt Olaus Magnius börjar sin intressanta skildring af norden med Bjarmerna, delar deras land i B. citerior et ulterior och skildrar inbyggarnes sånger och trollkonster i krig – och huru de sätta sjukdom på menniskor m. fl. finska drag. förekommer i: början I början synes Norrmännens beröring med detta folk ha varit af hufvudsakligen fredlig natur. Den redan nämnde Other berättar, att han engång velat utforska huru långt i norr Finmarken sträckte sig eller om något folk bodde derofvanom.|76||102| Han har då från Halogaland seglat rakt åt norr med hafvet till höger och landet till venster i tre dagars tid, då han kom så långt som hvalfiskfångare pläga färdas, när de foro som längst. Då böjde sig landet åt öster, hvarföre han dröjde och väntade på nordvestlig vind. Derpå har han långs kusten seglat åt öster i fyra dagars tid, hvarefter han måste vänta på nordlig vind, emedan landet nu böjde sig åt söder. Derefter färdades han åt söder långs kusten i fem dagars tid. Då såg han en stor flod, som gick långt ini landet, vid dess mynning stadnade han och vågade ej landstiga, af fruktan för invånarne, ty landet var mycket bebodt, och invfolket var Bjarmer. Om deras språk heter i Orvar Odds saga, att denne ej förstod det »mer än fåglaqvitter», men Other säger uttryckligt, att det var samma tungomål »som Finnarne bruka». Other for i handelsangelägenheter, för hvalrossarnes skull, hvilks tänder voro af stort värde och af hvilkas hudar man beredde starka skeppståg. Efter hans tid blef handeln med Bjarmerne allt lifligare. Vid Vinås eller Dvinas mynning var en marknadsplats, der Norrmännen tillbytte sig förnämligast bäfver-, mård- och ekorrskinn. Bjarmernes egna flottor ströfvade kring hafven (Fjalar) – deras kämpar sägas ha tagit tjenst hos norske härförare. Bjarmaland skildrades som utomordentligt rikt; der funnos guld och silfver i öfverflöd, och när rike män afledo, skiftades deras skatter mellan den döde och arfvingarne, och den dödes andel nedgrofs i högar norr på näset vid Vinå inom en hög och tilläst skidgård, der hvarje natt sex män Bjarmer stodo på vakt. Men vid hvarje barns födelse nedlades i högen en hand full silfver. Inom samma skidgård stod äfven Jumalas bild, som bar på sitt knä en silfverskål fylld med penningar och kring halsen en tjock guldkedja. Men Enligt andra sagor, stod inom skidgården ett praktfullt tempel, så skönt, att hela marken glimmade rundtomkring, ty det var arbetadt med guld och inlagdt med ädla stenar. Innanför tröskeln|77||103| var en graf fylld med gift, men inne i templet satt Jumalas prestinna, den mäktiga trollqvinnan Kolfrosta, hvilken i hvarje mål förtärde en qviga och bevakades af en träl, en tjur och en gam. Trettio trollqvinnor bevakade templet, och innerst deri var Jumalas bild; på hufvudet bar han en krona med tolf ädelstenar, på original: på halsen ett dyrbart smycke, på knäna en gyllene skål fylld med guld, och pellen öfver hans hufvud uppskattades lika med tre de rikaste skeppslaster. Somliga sagor omtala äfven Thors bild såsom stående inuti templet; framför honom stod ett silfverbord och på bordet ett guldsmidt buffelhorn, fylldt med förgift.

14 Jag nämner dessa till en del kanske bekanta detaljer, dels för det ovanliga i ryktet om en sådan rikedom hos ett finskt folk – märkvärdig också derföre att Kalevalas ymniga guld- och silfver härigenom visar sig häntyda på en reelare verklighet, än fantasins drömbilder – dels också för att visa huru den ofta nämnda föreställningen om nordens aflägsenhet också här, och hos sjelfve norrmännen, visade sig uppträdde verksam i skapandet af de vidunderligaste sägner. Man kan säga, att hela nordens äldsta tradition sålunda, för dess aflägsenhets skull, svigtar och sväfvar mellan de båda ytterligheterna af mörker och fasor på ena sidan, men på andra sidan af en elyseisk herrlighet och en oerhörd rikedom.

15 Norrmännen voro dock icke det folk, som stadna gapade på så stora skatter med fredlig beundran. Bjarmerne erforo snart vådan af dessa roflystne affärsvänners bekantskaper. Handeln Byteshandeln blef snart ett byte af svärdshugg, och stundom förenades båda delarne. Redan Månge af nordens berömdaste hjeltar såsom Rolf Krake, Orvar Odd m. fl., begynte draga i härnad mot Bjarmerne och vunno dervid så stort rykte, att, Odd säger sagan, Odd blef tillspord för sin stora namnkunnighets skull: äst du den Odd som for till B:land? Mera historiska äro följande sägner. I början af 10:de seklet omtalas ett plundringståg till Bjarmaland af Harald Hårfagers son Erik Blodyxa. Dernäst omtalas, att denne Blodyxas son Harald Gråfäll en sommar drog med sin här till Bjarmaland och härjade|78||104| slog Bjarmerne i ett stort slag »vid Vinås backar», hvarom skalden sjunger:

»Konungars bane, den vidtfrejdade,

Färgade i öster sitt svärd;

Der såg jag Bjarmalands män flykta

Nordanefter från brinnande byn.»

17 Olof den heliges saga omtalar en namnkunnigsvårläst p.g.a. inbindning/konservering Bjarmalandsfärd af Norrmännen Thorer Hund och Karli, hvilken sednare ditsändes af konungen att handla med Bjarmerne. Karli ditreste år 1026, förde på sitt skepp 25 man och dessutom på ett annat skepp Thorer Hund med 80 man välrustade män. Ankomne till Dvinamynningen, handlade de först med Bjarmerne, men när marknadstiden gått till ända, uppsade de freden och seglade ut på redden. Om natten gjorde de landgång och kommo öfver en slätt och en stor skog till skidgården kring Jumalatemplet. Nu fogade lyckan att det just var vaktombyte och ingen der, hvarpå anförarne höggo sina yxor i skidgården, klättrade öfver och uppläste den tillbommade porten för sina män. Nu buros ur högarne så mycket guld och silfver, som man orkade bära, Thorer borttog silfverskålen från Jumalas knän och Karli, som ville åtkomma hans halskedja, högg till med sin yxad, men råkade i brådskan hugga hufvudet af belätet, som med stort brak nedstörtade. Strax märkte Bjarmerne oråd, och rundtomkring blef anskri och hornskall. Norrmännen hastade med nöd och fara tillbaka till sina skepp, förföljde af Bjarmerne, men kommo dock undan, emedan Thorer Hund kunde lärt sig trolla i Finmarken och förvände Bjarmernes ögon, så att de ej kunde se Norrmännen, ehuru de redan omringat dem.

18 Efter den tiden nämnas icke så många härtåg som förr till Bjarmaland. År 1090 stdrog norske prinsen Håkan till dessa kuster, stridde med Bjarmerne och segrade. År 1222 företogs det sista af sagorna kända härtåget till Bjarmaland. af Norrmännen Andreas Skialdarbrand och Ivar Udvig hämnades på Bjarmernes konung som vintern förut hade nedjort besättningen på ett norrskt skepp, härjade landet samt togo ett rikt byte af gråverk och myntadt silfver.

19 I alla dessa sagor nämnes intet bestämdt om Bjarmalands omfång. Det säges endast, att det i norr gränsade till Gandvik, d. v. s. Hvita hafvet, och i vester till Finmarken. Norrmännen kände blott kusten. Men för öfrigt ser man af sagorna att Bjarmerna voro ett på engång tappert, stridbart och likväl i fredliga yrken kunnigt folk, – något sällsynt i norden – att de regerats af en höfding, som af Norrmännen kallas konung, att de innesvårläst p.g.a. strykning utgjorde medelpunkten för en utbildad hednisk kult, Jumaladyrkan, att de innehade högre bildning, likasom större rikedom, än de öfriga finska stammarne, och att de vid medlet af 13:de seklet nästan plötsligt och utan klara spår försvinna ur häfderna. Dessa fakta och skenbara motsägelser skola vi nästa gång söka utreda.