Trettioåttonde Föreläsningen. 3/5 64
Kommentar
Kommentar
stycke – textställe – kommentar
2 borglägren inkvarteringen av krigsfolk.
2 Försynen hade utmätt [...] förödande ström. Topelius har tvekat om ordvalet här, se Manuskriptfliken ovan.
7 »den upproriske hopen» se t.ex. Y. Koskinen, Klubbe-kriget (1864), s. 319.
7 förskylldt förtjänt.
8 »vi skola nog slå en plugg för det hålet.» se Fryxell, Berättelser ur svenska historien 3 (3 uppl. 1835), s. 248.
9 Får man tro sv. berättelser t.ex. Fryxell, kapitlet »Hertig Karls första tåg till Finland» (Berättelser ur svenska historien 4, 1830, s. 245–253).
10 tygmästare titel för person som handhade artilleriet.
10 förmå fästet till uppgift förmå fästet att kapitulera, ge upp.
10 bollverkbålverk, försvarsverk.
10 Daniel Hjort J. J. Wecksell hade 1862 färdigställt ett skådespel om Daniel Hjort. Det utgavs i tryck följande år med ett förord av Fredrik Cygnaeus, Daniel Hjort. Sorgspel i fem akter med fyra tablåer.
10 affall här: svek.
10 fänghålen i äldre eldvapen: hål som leder elden till laddningen.
10 Hert. Carl: Om du nu hade lefvat etc. »Om du nu levat hade ditt huvud icke suttit mycket säkert.» På detta ska Ebba Stenbock ha svarat: »Om min salige herre levat, så hade Hans Nåd aldrig kommit här in.» (Fryxell, Berättelser ur svenska historien 4, 1830, s. 251).
13 Carolus huc [...] reis. (lat.) »Hit jag, Karl, har kommit och sett och betvingat ett uppror. / Härifrån åter jag går, lemnar ej spår af min hämnd. / Men jag skall komma igen; en hvar förrädare bäfve! / Ingen förskoning då finns undan min straffande hand.» Fryxell, Berättelser ur svenska historien 4 (1830), s. 251.
Trettioåttonde Föreläsningen. 3/5 64.
1 RepetitionRepet. GCarleby – Takaranta. Lappfjärds is. Isr. Larsson Storkyro. Ilmola å d. 24 Febr. 97. Räfst – böter. – Pedersöre – Fångar.
2 Klubbekrigets slutliga utgång var icke svår att förutse. Odisciplinerade massor, utan dugliga anförare måste alltid duka under för en krigsvan här, hkenhvilken – om ock hvars om ock mindre till antal, mer än tillräck anförd af en energisk och erfaren chef. Redan deri, att Fg och Sigismds parti visste klart hvad det ville och hade sig ett positivt mål förelagdt, neml. bevarandet af kon:skonungens krona, utgjorde en borgen för segern. Klubbeharenmännen hade visserl.visserligen också hvarjehanda oklara sina planer att eröfra Fd, störta Sigismd och upphöja hert. Carl på thronen, men målet var deras närmaste mål var negativt, neml. att slippa borglägren: derföre splittrade de sig – som alla negativa tendenser – i afgörandets ögonblick, och förlupo sig uti plundringståg emot adeln och gingo till en del öfver till det motsatta lägret. Deras nederlag kostade mycket blod, men deras seger – ifall de vunnit en sådan – hade ofelbart kostat landet en anarki, som varit vida förderfligare. Fgs medel att återställa ordningen kunna klandras, någongång ja afskys, men ordningen sjelf var ett oafvisligt behof. Detta hindrar icke, att om han Fg på sin sida hade den legitima, lagliga rättens bokstaf, hade bönderne på sin sida dess anda. Utgången visade af den stora striden i dess helhet visade bäst att så var: ty af denna var Klubbekriget endast en episod. Försynen hade utmätt Fgs dagar jemnt så länge att han hann tygla kufva sätta en damm för den otyglade folkviljans förödande ström. Hon hade gripit till svärd klubban: hon måste med svärd förgås med svärdet. Men det rätta öfverlefde längre än han, det öfverlefde sitt första nödvändiga nederlag och tillkämpade sig slutligen segern. Klubbekrigets strömmar af blod hade icke flutit förgäfves. Aldrig mer Det var folkviljans blodsdop i Fd och förnyades icke mer. Äfven under hårdaste skiften stödde hon sig lugnt på lag och rätt.
|226|3 RepetitionRepetition 6/12 67. GCarleby. Lappfjärd. Ilmola 24 Febr. C. Flgs död. Klubbekriget.
4 Jag sade att Klubbekriget var endast en episod i den stora striden om Sveriges krona, med katholicismen och adelsväldet på ena sidan, kämpande mot lutherdomen, kungamakten och folkmakten på den andra. Denna strid var ännu långtifrån utkämpad med Ilmola slag och C. Fgs död.
5 Hert. Carl hade fullt arbete att tillrycka sig maktens tyglar i Sverige och begagnade Ff.Finnarne blott såsom verktyg. Han kände Fg, han borde således hafva förutsett stridens utgång. Men han behöfde skaffa sin mäktigaste och farligaste motståndare fullt upp att göra: derföre fick Fd blöda. Till hans ära bör tilläggas, att han sedan som konung sökte godtgöra hvad särskildt Öbotten för hans skull lidit.
6 Hert. Carl ansåg med rätta C. Fgs död för en vunnen seger och rustade sig att med eftertryck begagna den. På riksdagen i Sthm 1597 genomdref han ett beslut att Fd skulle återeröfras. Hert.Hertigen samlade en här, utrustade en flotta så godt sig göra lät, och vann genom heml.hemliga emissarier en del af Fgs krigsfolk på sin sida, och Sigismds sekret. Olof Sverkerson = Perkelson. Derpå inskeppade han sig d. 16 Aug. med sin gemål på flottan och afseglade till Fd. Onda järtecken.
7 Här hade emellertid C. Fg fått en icke ovärdig efterträdare i Arvid Erikson Stålarm. De befrynda Slägten tillhörde var en af de äldsta adliga ätter i Finland. På medlet af 1200 talet lefde här en mäktig och ansedd man, Nils till Kiala. Han hade två söner, Olof och Fader. Från Olof härstammade ätten Tavast, från Fader härstammade ätten Stålarm och i 7:de led den ifrågavar.ifrågavarande Arvid Erikson. Han var en tapper, redlig, trofast och derjemte gladlynt man, kon. Sigismund orubbligt tillgifven, ehuru han vid flera tillfällen ogillat Fgs åtgärder. Stor Sitt kall som Att upphålla en vacklande krona förmådde han ej – dertill saknades Några dagar|227| före Fgs död hade Stålarm öfverkommit från Narva der han var ståthållare, till Fd Wbg och Åbo, för att förmå Fg afvända den hotande krigsfaran från r.ryska sidan genom att öfverlemna Kexholm. Dettsvårtytta skedde d. 3 Sept., och RneRyssarne gåfvo sig tillfreds. Med anledn. af Fgs död samlades sydfinska adeln och krigsbefälet i slutet af April uti Åbo, för att rådgöra om huru hvad man i dessa hotande tider borde göra. Det beslöts att skicka Magnus Ivarson Sjernkors till Polen, för att begära förhållningsordres af Sigismund. Fds öden dekreterades denna tid ifrån Warschau. Sannolikt begärde man tillika A. Stålarm till öfverbefälhafvare, och hkethvilket beviljades juli, hvarefter Stm kallade sig »generalståthållare öfver Fd.» Ett bref från Sgsm. af d. 28 April hade lofordat krig finska arméns trohet och uppmanat densamma att stå som en man mot »den upproriske hopen», hvars nederlag konungen anser väl förskylldt. Nästan samtidigt ankom ett bref i alldeles motsatt anda från hert. Carl, dat.daterat Nyköpg d. 3 April, hvari han, åberopande riksens ständers beslut, strängeligen förbjuder armén allt öfvervåld uti landet. Båda brefven gjorde verkan. Stålarm och det f.finska befälet svuro kon.konungen ny trohet och skickade bud om efter skyndsam hjelp, men många bland deras folk ansågo hjelpen vara långt borta, den fruktansvärde hertigen deremot nära, och begynte vack i hemlighet vackla. I Juli blef Stålarm kallad att infinna sig vid riksd.riksdagen i Sthm. Han vägrade i höfliga ord, åberopande kon:skonungens förbud.
8 Jemte Stålarm var Fgs enka, den modiga och högsinta Ebba Stenbock, outtröttligt verksam att rusta sig till försvar. Hon inkallade Ax. Kurk med de pålitligaste trupperna till Åbo slott, lät iståndsätta vallarna och murar samt ditföra en mängd slagtboskap och spanmål, t. o. m. qvarnstenar att mala säden. Krigsfolket skalladessammankallades och tillfrågades, om de ville troget tjena slol sin kon.konung och försvara slottet. De fleste svarade ja; en knekt var ärlig nog att svara nej och blef derföre halshuggen. För all säkerhet: lönnport. – Sam. Nilsson: »vi skola nog slå en plugg för det hålet.»
|228|9 Det kom Stålarm väl till pass, att C. F. som riksamiral behållit största delen af sv.svenska flottan i Fd. Dess besättning svor äfven trohet, och Stålarm lät inbilla sig, att hert.hertigen ej skulle våga sig öfver Ålands haf, utan försöka en landstigning i Öbotten. Tillika väntade han undsättning från Sigismd och var derföre vid godt mod, när plötsligen rapporterades, att hert. Carl med en flotta af välbemannade små fartyg visade sig utanför Runsala vid inloppet till Åbo. – Hert.Hertigen hade d. 28 Aug. försäkrat sig om utan motstånd intagit Kastelholm på Åland och der qvarlemnat sin gemål. D. 5 Sept. och inträffade d. 5 Sept. han utanför Åbo. I hans följe voro hans naturl. son Carl Gyllenhjelm, som nu skulle förtjena sina sporrar under amiralen J. Scheel; grefve Carl Sture, Jakob Classon Horn till Åminne, Jöran Posse m. fl. – hHans styrka uppgick till omkr.omkring 6000 man inf.infanteri och 500(?) ryttare. Skott-mast. Han landsteg utan hinder vid Ispois Viremaa och Uittamo Jepo byar i St Karin, men på Kuppis slätt hade Stålarm med rytteriet uppställt sig uti slagordning. Här möttes båda härarne och begynte underhandla om förlikning. Här Nu visade sig genast verkan af hert:s hemliga öfvertalningar. Beklagl. för Ff: Får man tro sv.svenska berättelser, utföll denntta första möte icke hedrande för Ff:sFinnarnes krigsära. Stålarms ryttare begynte se sig om efter en reträtt till Thus. Såsnart hert:shertigens amiral Joachim Scheel märkte detta, lät han aflossa några kanonskott öfver ryttarnes hufvuden, och i detsamma lät underamiralen Peder Stolpe sina båtsmän framrycka med deras pikar, hvarpå rytteriet galopperade undan åt Thus och lemnade sin anförare uti sticket Stålarm nödgades följa efter. På detta sätt intog hert.hertigen utan motstånd Åbo stad och lät förbjuda allt plundring öfvervåld, men kunde dock ej förekomma att några gårdar, tillh.tillhörande adelsmän af Sigismds parti, blefvo plundrade. I Åbo slöt sig nu till hert.hertigen den del af f.finska adeln, som varit C. F:s fiender, bland Clas och Lars Hermansson Fg till Lechtis samt Göran Boje Horn.
10 Stålarm åter inneslöt sig iI slottet jemte inneslöt sig fru Ebba, Arvid Stms fru Elin Fg, Ax. Kurks fru Catharina Boje,|229| samt Anders Bojes och flera f.finska adeliga fruar. För o. Befälhafvare på slottet utom A. S. var den tappre Hans Erikson till Brinckala med hans tygmästare Bengt Söfringson Gyllenlöv, den likaså tappre ryttmästaren Lars Anderson till Botila, Ivar Bertilsson Teet till Järpila m. fl. af f.finska adeln. – Den 11 Sept. begynte belägringen. Hert.Hertigen lät uppföra batterier på Qvarnbacken, Korpilaksbergen och Vilkkilä backen samt begynte derifrån häftigt beskjuta slottet, i hopp att de många der instängda fruntimren snart skulle förmå fästet till uppgift. Men han bedrog sig. Fruntimren voro modigare, än mången man. Medan fru Ebba höll bön i slottskapellet, hände sig att en styrke kedjekula slog in genom det trånga fönstret och träffade en person sönderslet en man, som stod tätt bredvid henne. Utan att deraf låta skrämma sig, förmanade hon besättningen med största frimodighet att hålla sig tappert. I början syntes äfven hennes exempel verka till efterföljd. Besättn.Besättningen gjorde täta utfall, och uppförde ett bollverk af träd, fylldt med jord, utanför slottsporten och sköto derifrån så häftigt och säkert, att ingen af hert:shertigens folk vågade visa sig på slätten derutanför. Mot detta ut utanverk uppförde hert.hertigen å sin sida ett nytt batteri midtemellan Qvarnbacken och slottet, och sköt derifrån med glödgade kulor. Men hans lätta artilleri uträttade föga mot de tjocka murarna: han sjelf deremot förlorade mycket folk för 260 man – för slottets grofva artilleri. Han försökte undergräfva murarna, men höstregnet fyllde grafvarna med vatten, och han måste upphöra dermed. Folket blef missnöjdt och längtade hem. Olyckligtvis för slottet begynte snart förräderiet derinom drifva sitt hemliga spel. Derinne fanns en f. d. skrifvare hos Fg – l.eller som han kallas student – vid namn Daniel Hjort f.född svensk – och denne unge man lät bruka sig af hert.hertigen att i tysthet förleda manskapet till affall. Detta lyckades. Vid utfallen begynte den ena efter den andra gå öfver till hert:shertigens folk. Artilleristerna begynte rikta kanonerna så, att de ej gjor kulorna gingo öfver fiendens hufvuden. Vid hvar kanon ställde sig derföre en af befälet. – Detta blef obeqvämt. – Besättningen skalladessammankallades. – Löften. – Gingo öfver.|230| De qvarblifvna tänkte ändå försvara sig. Men när de ville rikta ladda kanonerna, funno de dem uppfyllda med smuts och fänghålen tilltäppta. När ännu dertill utspriddes ett rykte att kon. Sigismd var död, fann Stålarm fru Ebba för godt att d. 29 Sept. kapitulera och begynte ringa i tornklockan. Man underhandlade om vilkoren. De belägrade fordrade att ställas inför kon:skonungens dom – hert.hertigen åter ville ställa dem inför vanlig domstol. – Bemäktigade sig utanverket. – Alla blefvo fångne – utom B. Söfringson, hkenhvilken af fruktan för ryttarne, hkashvilkas sold han skall ha stoppat i sin ficka, flydde genom lönnporten. Vapenlöse uttågade besättningen. Den skall då ännu i början ha räknat 800 man. hert. 260 m.man – De öfverblifne svuro hert.hertigen trohetsed. – 260 m.man – Af fruktan för någon fördold mina, lät hert.hertigen fru Ebba möta sig i slottsporten och följa honom öfverallt. – Slottskapellet. – Fgs likkista. – Hert. Carl: Om du nu hade lefvat etc. – Fru Ebba. – Plundring.
11 RepetitionRepet. Klubbekriget: Öbotten 11,000 – Fd – 50,000, l.eller ⅟₁₀ af befolkningen Episod. Stålarm. – Ebba Stb. Carl 5 Sept. 97, Åbo. Flykt. Belägring. Dan. Hjorth. 29 Sept. kapitul. Fångne.
12 Alla fångne. Dan. Hjorth. – Deribland Filip Kern. – Alla bättre kanoner till Sv. F. – Befäl: Klas och Lars Fg till Villnäs samt Göran Horn. – Derpå for han med finska flottan.
Carolus huc veni, visi, fusique rebelles.
Hinc abeo prorsus vestigia nulla relinquens.
Huc iterum veniam, caveat sibi conscius omnis.
Non illo parcet tempore dextra reis.
14 Landtdag i Åbo 20 Sept. 97: adel, prester, krigsbefäl, borgare: 1) erkände hert.hertigen som riksförestånd.; 2) bedja erbjuda Stålarm etc. förlikning – för öfrigt hemställdes till Hans nådes och rådets godtfinnande Stålarm åter i Dec. julafton 1597. Förbund – C. F. Pargas – Fgnes bref till hertigen. – Lindorm Bonde kom snart derpå från Polen med kläde och pgarpenningar för de f.finska ryttarne. – Hert.Hertigen, som då var med ständerna församlad i Upsala, förmanade Ff.Finnarne i bref af d. 20 Febr. att afstå från sitt påbegynta uppror – men derpå svarade Ff.Finnarne i bref af d. 5 Apr. att kon. Sigismd ingalunda hade brutit sin konungaförsäkran, hvarföre de ville förblifva honom trogne samt rådde hert.hertigen att styra riket med råds råde och icke efter sin egen vilja, – hvaröfverf hert.hertigen högeligen förtörnades.