Fjerde Föreläsningen. 22/10 62

|28||166|

Fjerde Föreläsningen. 22/10 62.

1 Procopius, hkenhvilken i 6:te seklet e. Chr. under Kejsar Justiniani tid följde Belisar på hans tåg mot Vandaler och Östgöther, berättar i sitt arbete om Göthiska kriget äfven något om de nordiska folken. Han omtalar Σκϱίτίφινοιspråk: grekiska, hkahvilka sägas föra ett lif föga bättre än djurens, utan ordentlig klädnad och föda. De lefva, säger Procop., af djurens kött och kläda sig i djurhudar, hkahvilka, hopfästade med senor, kastas öfver kring kroppen. Ej heller gifva de sina barn di, utan då qvinnan går på jagt, hänger hon det nyfödda barnet, inveckladt i hudar, uti ett träd och ger det ett stycke djurmärg i munnen. Tacit.

2 Tvåhundra år efter Procopius utreder Longobarden Paulus Warnefridi i sin beskrifning öfver den skandinaviska norden otvetydigt betydelsen af ordet Skridfinnar, Scritovinni. »De kallas så, säger han, af ett ord, som i det barbariska språket betyder hoppa, ty de förfölja vilddjuren medelst en konst att hoppande springa fram, med tillhjelp utaf ett krokigt träd.»konsekvensändrat/normaliserat – Skidlöpandet – Hippopodes – Skrida, som nu betecknar en långsam rörelse, betecknade fordom en snabb = skrida på skidor, deraf freqventat.freqventativet skrinna.

3 Den för norden vigtigaste äldre häfdatecknare är Jornandes, l.eller rättare Jordanes, som i 8:de seklet beskrifvit Göthernes härkomst och bragder: Han är den förste, som beskrifver Östersjön – en stor sjö i midten af jorden, österom Skandinavien, hvars många folkslag han skildrar och namngifver. Bland dem uppräknar han två eller tre finska, neml.nemligen Crefenni (l.eller Skridfinnarne), Finnaithæ, inbyggarne på Finnheden i Småland, samt Skridfinnar, l.eller Finnar, med hkahvilka troligen förstås Finnmarkens Lappar. Om Crefennæ säger han uttryckligen, att de icke idkade åkerbruk, utan »lefde endast af villebråd och fåglar, hvaraf|29||167| funnos en tallös mängd i träsken och skogarne.» Efter Jornandes omtalar den anonyme Geografen från Ravenna i 9:de seklet likaledes Crefennæ ytterst i Finnmarken, hvilket namn sedermera fortfor att spöka hos nästföljande häfdatecknare och geografer i medeltiden. – Allt detta om Lapparne.

4 Man skulle tycka, att så många och giltiga vittnesbörd om ett finskt folks, d. v. s. Lapparnes, tillvaro i norden ända sedan de aflägsnaste tider borde göra tillfyllest, och i sjelfva verket har denna deras tillvaro heller aldrig blifvit bestridd. Men såsnart det blir fråga om nordens äldste inbyggare, Skandinaviens och Finlands aborigines, dela sig meningarna. Redan Leibnitz uttalar den åsigt, att finska folkstammen varit nordens äldste invånare, och efter honom ha Lagerbring, Ihre, Schlötzer, Rask, Porthan, Geijer m. fl. forskare vidare hyllat och utredt samma mening. Mot dem ha likväl andra häfdaforskare uppträdt i kamp med en motsatt mening. Schöning antager, att de germaniske Jotarne (= Gotherne), samma folk, som så talrikt uppträder i den skandinaviska sagan, tidigaste bebott kusterna af Liffland och det nuvar.nuvarandenuvarande Finland intill yttersta ändan af Bottniska viken. Suhm antager likaledes, att dessa Jotar, som invandrat den stora folkstråten mellan Svarta och Kasp. hafven, varit nordens äldste inbyggare. Hallenberg anser, att de först invandrat öfver Bälten och Öresund till Skandinavien samt derifrån norra vägen öfver Torneåtrakten till Finland. Arvidson, i sin förtjenstfulla bearbetning af Rühs Fds historia, stöder sig på Taciti och Ptolemæi intyg, enligt hkethvilket Finnarne skulle i första seklet e. Chr. hafva varit bosatte vid Weichselns stränder – en mening, hkenhvilken vi ha sett kullkastad af norrmannen Munch – och antager att Jotarne före dem|30||168| Odinska invandring bebott Skandinavien och tillika äfven Finlands kuster, der således konungarne af yngligaätten under deras härtåg i österled skulle ha gästat hos stamförvandter och gift sig med deras döttrar. Rein synes böjd att har i början delat denna åsigt, i det han, uti sin afh.afhandling De gente Quænorum, anser de ursprunglige Qvænerne för ett germaniskt folk och hänför till dem de bekanta finska folksägnerna om Hiisi, Hiienwäkitspråk: finska med dithörande. Denna åsigt Senare har den högt aktade häfdaforskaren modifierat sin åsigt. Kajan Gottlund anser Finnarne obetingadt för både Skandinaviens och Fds aborigines. Bland våra yngre forskare anse äro Kajan, Forsman och Lindström af samma mening, hkenhvilken också till sist torde vara den som behåller segern. Men mot så de aktade motståndare, som ställt sig på den motsatta meningens sida, måste man samla nya vapen, och sådana finnas i de antiqvariska forskningarna.

5 Vanland – Snö – Drifva. Agne – Froste – Skjalf –

6 Åren 1838 till 1843 utgaf prof. Nilsson i Lund sitt komparativt ethnografiska arbete om »NordensSkandin:s urinvånare», hvaraf sistl.sistlidne vår utkom början till en ny upplaga. Dess för vår forntid vigtiga innehåll är i korthet följande.

7 (Wårtermin 1862 sid. 67, )73)

8 Att Lappar bebott Finland i äldre tider, behöfver intet bevis, ty det är historiskt utredt, att de ända in på 15:de seklet kringströfvat i Tavastlands och Satakundas dåvarande ödemarker. En annan fråga är, om de här, liksom i Skandinavien, varit landets aborigines. I sådant fall måste de ha befolkat äfven detta land på en tid då de ännu icke kände metallernas bruk, således äfven här ha efterlemnat vapen och redskap af sten, ben och horn. Så är det i sjelfva verket. Alldeles samma flintredskaper, samma yxor, hålyxor, mejslar, huggjern, knifvar, spjut- och pilspetsar m. m., som dagligen uppgräfvas ur|31||169| Sveriges torfmossar, återfinnas, ehuru mindre talrika, äfven i Finland. Deras tillvaro har länge varit bekant, men det är först för få år sedan man begynt samla och ordna dem i härvar.härvarande ethnografiska museum. De förekomma temligen talrikt i södra Fd, vid Ladogas stränder samt kusten af i Eg. Fd, – glesare i det inre af landet och blott undantagsvis i det nordliga Fd. Orsaken härtill är dubbel: först den, att de bördigare och tillgängligare södra nejderna varit tidigare bebodda af stenfolket; – för det andra, emedan flintan, som utgjorde materialet, blir allt sällsyntare längre mot norr. Att man här och der äfven i högre i norden finner spridda stenredskap, bevisar icke att stenfolket i sitt äldsta kulturstadium bebott dessa trakter, utan endast att flintredskapen gått som ett slags amuleter i arf från slägte till slägte äfven sedan Lapparne lärt sig metallernas bruk.

9 Stenredskapen i Fd äro ett ytterligare bevis för hvad man äfven har annars har starka skäl att antaga, neml.nemligen att Lapparne varit vårt lands äldste inbyggare.