Andra Föreläsningen. 5/2 64

Andra Föreläsningen. 5/2 64.

1 Fds eröfring af Svenskarne gaf anledning till en stor, lång och blodig strid om herraväldet öfver Östersjön, hkenhvilken strid har fortfarit ända till våra dagar. I äldre tider var det Sv. som med sina vikingaflottor beherrskade Ösjön och uppehöll detta herravälde genom väpnade kolonier på F. Vikens och Ladogas kuster. Men knappt hade de slaviska nationerna lyckats grunenom Rurik grunda ett stort rike – som af Svv.Svenskarne, Ruotsalaisetspråk: finska, erhöll namnet Ryssland, Ryssar – innan detta nya rike begynte söka luft vid hafven. I början afleddes dess unga, utåtstormande krafter åt söder, mot grekiska kejsaredömet; men redan i 12:te seklet inggenkänner man en tendens till utvidgning mot norr och nordost., hkenhvilken snart blef den enda för tiden möjliga. Det var den kraftfulla, af Skandinaver grundlagda republiken Novgorod, som bevarade något af stamfädrens hjeltemod och snart blef den slaviska nationalitetens kärna och det sönderbristande rikets stödpunkt i norr, – den enda som förstod att rädda sin sjelfständighet.|11| Denna märkvärdiga fristat var den nordiska medeltidens Karthago; den grundade hela sitt välstånd på handeln;. fFör att skydda och utvidga sin rhandel behöfde Novgorod makt. Öfver det bjarmiska rikets spillror banade det sig väg till Hvita hafvet; – ett förbund med Karelarne skulle betrygga dess välde öfver Ladoga och Nevan. Här mötte det den framträngande svenska makten. En rad af blodiga strider slöts afbröts genom freden i Nöteborg 1323, och den då dragna gränsen mellan de båda rikena klöf de finske Karelerne i tvenne delar, hkahvilka ännu i dag åtskiljas af olika trosbekännelse, olika politiska öden. Fd fick då redan en bitter erfarenhet af sitt geografiska läge som stridsäpple mellan tvenne täflande och herrsklystna nationer. Det unga Åbo brändes och har plundrades tvenne gånger 1198 och 1318; en stor del af landet förhärjades och dessa härjningar, i förening med Sveri de olycksbringande inbördes krigen inomoriginal: inon folkkungaätten, voro orsaken, hvarföre det börjande samhället, den börjande vesterländska civilisationen hade ett så hårdt arbete svårt att rota sig i Fd under 14:de seklet.

2 Men från freden i Dorpat 1351 intill sdet s. k. stora ryska krigets utbrott år 1490 åtnjöt Fd, till följd af Novgorods inre och yttre fejder, med några få afbrott, lugn ifrån ryska sidan; och denna period af omkr.omkring 140 år var, oaktadt tidtals inträffande inre skakningar, det kristna, katholska Fds egentliga utvecklingsperiod, under hkenhvilken odlingen utbredde sig, samhället rotades, kyrkan organiserades och i allmht den grund af kultur lades, på hkenhvilken kommande tider sedan ha byggt och hkenhvilken de sedan ha vidare befästat, vidare utvecklat intill den dag som är.

|12|

3 Större delen af denna utvecklingsperiod sammanfaller med det tidskifte, som är kändt under namn af Kalmare union och varade från 1397 till 1521. Denna union såg ut som en tanke, emedan den innebar grundandet af en skandinavisk stormakt, och sammansmältningen af tre nära beslägtade folk, hvi med väsentligen samma lagar, samma utveckling, samma lynnen och då ännu så litet skilda, att talspråket var nästan och skriftspråket helt och hållet detsamma. Men den var en händelse, emedan den uppkom genom en politisk konjunktur, neml. derigenom att samma person, drottning Margaretha, ehuru vann Dmks krona genom arf, Noriges genom giftermål, och när hon deri stadfästats genom folkets val, tillika blef korad till drottning af det herskande partiet i Sverige. Den var vidare en händelse derigenom att ett missnöjdt parti af prester och adel, utan rot och medhåll hos massan af folket, förde Margaretha på Sveriges thron. Och för denna han grundad på en sådan händelse, blef unionen sedan alltvidare ett spel för tillfälligheterna, intilldess att den brast för det att den blifvit sin tanke otrogen. Ty denna tanke blef från början förfalskad. Sjelfva den viljestarka stora stiftarinnan, hkenhvilken i öfrigt syntes af försynen utrustad just med de egenskaper, som ett så stort framtidsverk erfordrade, förmådde icke höja sig öfver sin tids trångbröstade politik – detta tidehvarf, när en fallande kyrka och bristande stater öfverallt förgäfves sökte sin räddning i frihetens undertryckande – och i stället att skapa ett stort Skandinavien, ville Margaretha endast skapa ett stort Danmark. Olyckligtvis för Kalmare unions tanke blef denna sjelfviska, i sig osannfärdiga, våldsama och förtryckande politik den rådande hos alla hennes efterträdare och framkallade, såsom allt svek, allt förtryck, slutligen under Engelbrekt, Sturarne och Gustaf Wasa, en reaktion, en lång frihetskamp för lifvet, hos de förtryckta. Det fanns blott en|13| unionskonung, som – under det att han liknade Margaretha i kraft och snille – öfverträffade henne i storartade politiska planer, och det var Christian II. I hans syfte låg, liksom i hennes, grundläggandet af en nordisk stormakt,, hkenhvilken dessutom skulle kufva och beherrska hansestäderna Lybeck, Hambg och Bremen, jemt och med dem hela Östersjöhandeln. och hHan uppfattade den nord. stormakten, klarare än hon, som en sammansmältning af folken; han ville grunda denna s:smältningsammansmältning på gemensama lagar och stöda den på folkens massor. Dertill behöfdes en stark konungamakt, stödd på en stark folkmakt, och för att nå detta mål, skulle bådas fiender, den öfvermäktiga kyrkan, den öfvermäktiga adeln, kufvas, i nödfall utrotas. Olyckligtvis ville han eröfra friheten genom despotismen. Kyrkans anseende sökte han försvaga genom att uppsätta de ovärdigaste personer på hennes högsta äreställen och vann dermed endast att han arbetade reformationen i händerna. Adeln befanns oböjlig och farlig; den skulle derföre tillintetgöras. Det lyckades honom i Norige; det skulle kanhända för en tid ha lyckats honom äfven i Sverige, derest han, trogen sitt skräcksystem, låtit hänga den fångne Gustaf Wasa, eller derest det danska spjut, som träffade denne yngling i benet, när han låg gömd uti halmlasset, hade i stället träffat hans hjerta. Det ser ut, som hade försynen velat rädda friheten genom en kedja af så underbara tilldragelser, att de med rätta blifvit sagor i folkets mun och, skulle anses som skulle anses för en riddareroman, derest de icke skett i en historisk tid,. Men historiska händelser, så underbara de synas, få sin rätta forklaring belysning af de handlande personernas karakter. Christian II:s var i all sin styrka mycket vankelmodig. Han ryggade icke tillbaka för gerningen – det var hans brott – men han ryggade tillbaka för gerningens frukt, och det blef hans fall.|14| Stockholms blodbad med alla dess efterföljande mordscener var icke någon öfverilad handling af raseri, sådana han stundom lät undfalla sig; den var en länge svekfullt anlagd, väl öfvertänkt plan. Kristian begick dervid despoters vanliga fel att missräkna sig icke tro folken endast hafva hufvud och mage, men intet något hjerta. Han stödde sig på svek: Han hade räknat på det hat, som i Sv. var allmänt mot adelns förtryck, men han glömde att detta offren blefvo martyrer för samma frihet, hkenhvilken de i lifvet förtrampat, och att hatet fran i samma stund öfverflyttades vände sig från de mördade till emot mördaren. Ur deras blod uppstod hämnaren, och denna hämnare var icke en vanmäktig, nyss landsflyktig yngling, utan folket sjelf, genom Gustaf Wasas hand, och den eviga rättvisan genom folket. Han stödde sig på sveket: derföre måste han falla för sanningen. Han stödde sig anlitade våldet: derföre måste friheten blifva hans fiende och hans baneman. – Denna den gudomliga och mskligamenskliga vedergällningens så ofta glömda dom står att läsa på hvarje blad i historien. – Men det bör tilläggas att Christian II:s fall hade åtminstone blifvit fördröjdt, derest hans vilja varit lika fast, som den stark i motgången, som han var våldsam i lyckans dagar. När han förlorat Sverige, ägde han ännu två riken, Dmk och Norige. I Dmk, der han frigjorde de lifegne och stiftade visa lagar, reste sig stormen mot honom från adeln, under det att folket var böjdt att stå på hans sida. Här öfvergaf han sig sjelf, innan han blifvit öfvergifven af makten. Samvetet och St Britas spådomar lemnade honom ingen ro. Han flydde fegt från sitt rike, tillbragte sju år i landsflykt, återkom för att vinna sina kronor tillbaka, blef fången och dog ett år före sin besegrare, Gustaf Wasa, som blef kallad hkenhvilken slöt sin lefnad ärad och mäktig såsom sitt lands räddare och befriare, medan Kristian Tyrann dog usel och öfvergifven i största armod.

|15|

4 Så var det egentl. början och slutet af Kalmare union, som erbjöd någonting storartadt i sjelfva planen. Hvad deremellan ligger är envishet i tendensen, förenad med svaghet och vankelmod ut i dess genomförande. Erik XIII, Christopher af B., Christian I och hans son Johan voro alla svaga, men likväl hersklystne konungar. Partierna födde den Unionen, våldet och ränker höllo ammade den uppe, friheten dödade den, och folktraditionen begrof den i en hågkomst af hat. Byggd på en osanning – en nations öfvervälde under masken af allas jemnlikhet – föll den unionen åtskils, såsnart när masken föll af, och ur denna förening, som skulle förbrödra nationerna, uppvexte mellan dem en djupare söndring än någonsin. Svenskarne ha gått långt, alltför långt i sin förkastelsedom öfver Kalmare Union. Hatet mot danskt förtryck grodde så djupt i Sv.Svenska folkets minne, att det, ännu sedan orsaken längesedan upphört, fortfar att motarbeta nyare tiders försonande syften, som vädjat till stamförvandtskapen. Detta hat har äfven färglagt sv.svenska historien för flera sekler framåt och börjar nu först i vår tid lemna plats för en riktigare uppfattning. Man hadr alltför länge glömt, att det var det just var Sveriges djupa förnedring och inbördes krig, som kastade detta land in uti Unionen; der – glömt att det just var reaktionen mot utländskt förtryck, som blef moder till Sveriges frihet. Historiens dom öfver unionskungarne revideras nu utaf efterverlden. Härtills fanns intet brott så svart, intet förräderi så trolöst, som man icke på sägner utan bevis har tillskrifvit dessa unionens danska regenter. Man erkänner nu hvad som bör erkännas: att Margarethas och Kristians II:s snille, Erik XIII:s och Christofers lagstiftning, Christian I:s och Johan II:s personliga förtjenster, särdeles i deras styrelse öfver Dmk. Och med all afsky man måste känna för de medel Kristian Tyrann begagnade för att uppnå sitt mål, är det numera äfven erkändt, att hans bödelsbila krossade i bå Sv. och N. en hy den tvedrägtens hydra, under hkenhvilken, om den fått lefva, dessa riken aldrig skulle ha kommit till endrägt och lugn.

|16|

5 Jag har förut anmärkt de många motsatser vi finna mellan Sv:s och Fds historia, och en sådan finna vi ganska tydligt äfven i det sätt, på hkethvilket Sv:s regenter näst före och under K.Kalmare Union blifvit bedom uppträdt och bedömdts uti Fd. Det är sannt, att här icke, såsom i Sv., utbildat sig en ärfd folkopinion, som färglagt inverkat på historiens dom, och det kommer helt enkelt deraf, att folktraditionen i sådana hågkomster här varit svagare, i samma mån som det politiska medvetandet varit det, och derföre icke lemnat varaktigare spår från så långt aflägsna tider. Men krönikorna ha likväl förvarat oss några sådana spår, och vi finnna deraf, att flera bland de regenter, som i Sv. varit mest hatade eller föraktade, tvärtom varit i Fd älskade af folket. Den svage Magnus Smek, hvars evärdeliga ära beröm är att hafva aflyst träldomen, gaf Fd dess egen lagman och förstod att tillvinna sig Ff:sFinnarnes kärlek genom nyttiga åtgärder för landets uppodling och skatternas reglering. jemkande. Hans söner, Erik XII och Håkan, nästan glömda i Sv., hunno under deras korta regeringar skänka Österbotten handelsfriheter och grundlägga Fds politiska rättigheter. Konung Albrecht af Mbg var alldeles icke någon förkastelig konung i Fd. Han gaf privilegier åt städerna Ulfsby och Wiborg, lät på allmogens begäran nedrifva Kumo slott, och var i vestra Fd, särdeles Öbotten, så älskad för det beskydd han lemnade handeln, att denna del af landet försvarade hans krona ännu sedan hon förhånad fallit från hans hufvud i slaget vid Falköping. Margaretha hade föga tid med Fd, men desto mera förtjent af detta land var hennes efterträdare, den i Sv. så hatade och föraktade Erik XIII. Från HanHonom, som var så beryktad för sina utpressningar, har man tvenne förordningar om skatternas lindring i Fd. Han gaf tryggade vår lagskipning med en för dessa tider väl organiserad landsrätt 1435, indelade|17| landet i två lagsagor och höll år 1436 en landtdag i Åbo. Man finner här inga spår af det raseri, med hkethvilket de sv.svenska bönderne under Engelbrekt och Puke reste sig emot denne konung. De enda Ff.Finnarne gjorde icke uppror: de ende, som grepo till vapen mot konungen, voro Öbottens svenska kolonister, och dete behöfde förstärkning af Helsingar under Puke, för att rycka landet från Erik. Han öfvergafvs af Fd först när han öfvergifvit sig sjelf. – Under Christofers regering anlades Raumo och Nådendal. – – Störtad af partierna i Sv., fann Carl Knutson två gånger här en fristad, och halfva landet reste sig till hans försvar år 1457. – Christian I af Oldenbg besökte blott en enda gång Fd, men icke som fiende, utan för att försvara landet mot RneRyssarne, och höll år 1463 ett räfsteting på i Åbo slott. – Med ett ord, under det att Sv. blödde för dessa unionskonungars fejder, uppträdde de här för det mesta som fredlige lagskipare eller lagstiftare.

6 Men förhållandet ändras med Sten Sturaernes d. ä:s anträde till styrelsen, visserligen ej alltid genom deras hans förskyllan. Denne i sv.svenska historien med skäl så högt berömde riksföreståndare var alldeles icke älskad i Fd. Man klagade bittert, att han mindre tänkte på Fds försvar, än på att trygga sin egen makt i Sv., och att han derigenom prisgaf landet åt RnesRyssarnes härjningar. Att så skedde, det hade likväl en djupare grund, som sedan framträdt i flera följande skiften af vår historia. Jag tror mig oss ha gjort det sv.svenska väldet nog rättvisa, för att äfven, sanningen till ära, kunna blotta en skuggsida deraf, och detta var den sjelfviskhet hos nationerna, som, under tider af egen fara, gifver dottren till spillo för att rädda modren. Denna sjelfviska politik gaf Fd original: till sköfling spillo förloradt under Sten Sture d. ä., under Svante Sture, under Gustaf Wasa, under Sigismund, under Carl X, under Carl XII, år 1721, år 1743, år man var måhända färdig att gifva göra detsamma 17088 och gjorde det slutligen 1808 och 1809.|18| Det är af vigt att denna mening engång sägs ut; men den innebär Den är ett faktum, icke en anklagelse – nationerna äro i sådana fall likaså sjelfv icke bättre än individerna: hvarochen är sig sjelf närmast. I Sturarnes tid var en sådan sjelfviskhet på visst sätt berättigad genom det lösa band, som då ännu förenade Fd med Sv. I en senare tid kastar den skugga i häfderna.

7 Emellertid gjorde verkade den med Sturarne återvändande nationela svenska politikensn en förändring i Fds dittills fredliga och vänskapliga ställning till Dmk och unionskonungarne. Johan II och Kristian II uppträdde slutligen mot Fd för det mesta som afgjorda fiender, och danska namnet skulle mahanda sannolikt äfven här fått en fientlig klang, derest ej denna period af unionen varit lika kort, som blodig. De sista tre decennierna af Kalmare Union voro det förskräckligaste och olyckligaste tidehvarf, som Fd dittills genomlefvat. Största delen af landet ödelades genom de ryska härjningarna åren 1495 och 1496, sedan Sten Sture oklokt retat den nyss från sina tatarernes bojor frigjorde jätten i öster att pröfva sända sina tallösa, ännu af befrielsekriget eldade härar mot detta då nästan värnlösa land. Endast Viborgs och Nyslotts murar motstodo foro den instörtande första stora svallvågen från öster, och Knut Posses namn blef genom Viborgska smällen en saga i folkets mun. Sedan följde tätt i spåren de danska härjningar,na och derunder hkahvilka landet utarmades, dess befolkning hopsmalt, äfven Fds dess hufvudstad två gånger ödelades, och så st nedgick Kalmare Unions sol i blod och aska öfver det förhärjade landet.