Sjette Föreläsningen. 16/2 66
Kommentar
Kommentar
stycke – textställe – kommentar
2 Det var arméns befäl [...] Geijer E. G. Geijer, Teckning af Sveriges tillstånd och af de förnämsta handlande personerna under tiden från konung Carl XII:s död till konung Gustaf III:s anträde af regeringen (1 uppl. 1838), s. 27–28.
5 förslagen listig.
6 redbaraste värdefullaste.
6 storviziren främsta ämbetsmannen, härskarens rådgivare, och därmed den högsta ämbetsposten i flera muslimska riken.
7 men fullk. ogrundad [...] om intet. Det är oklart vilka författare Topelius syftar på, men Fryxell nämner i Berättelser ur svenska historien att det var en »gängse öfvertygelse» på Karl XII:s tid att kungen stod i beråd att sluta fred då han blev skjuten till döds. Också C. G. Malmström för fram att detta var en »oriktig föreställning» (Sveriges politiska historia I, 1855, s. 115.)
8 Geijer har trott [...] han lefvat. E. G. Geijer, Teckning af frihetstiden (1839).
9 qvitto kvittans.
11 »Jag skall, sade [...] underhandlare.» Citatet finns bl.a. i Anders Fryxells Berättelser ur svenska historien 30 (1862), s. 64.
Sjette Föreläsningen. 16/2 66.
1 En sak.
2 Det var arméns befäl, som hade gjort afskaffandet af suveräniteten till ett vilkor för sin hyllning, och båda kronpretendenterne voro derföre tvungne att underkasta sig detta vilkor. Med ögonen på sin medtäflare måste U. E. låta det ena anspråket efter det andra falla. Geijer
3 Riksdag skallalladessammankallades, och redan i riksdagskallelsen afsade hon sig enväldet. Ständerna samlades i Sthm i Jan. 1719, och der afsade hon U. E. sig äfven arfsrätten, hvarefter hon d. 4 Mars s. å.samma år blef utkorad drottning enligt ständernas fria val, och hert. af Holstein lemnade riket, för att sedermera finna för sina anspråk en mäktig förespråkare i tsar Peter, med hvars dotter Anna han blef förmäld och derigenom stamfader för det nu regerande kejserliga huset i Rd. Till denne unge furstes|33| heder bör tilläggas, att ehuru han vidhöll sina anspråk på sv.svenska kronan, han likväl två grgånger afslog Dmks anbud att med en här af 30,000 man uppsätta honom på sv.svenska thronen, endast han ville till Dmk afstå Bohuslän.
4 Den nya regeringens första åtgärd var att afbryta fredsunderhandlingarna med Rd, i ändamål att störta C. XII:s hatade gunstling och stödet för det Holsteinska partiet, den ryktbare baron Görtz.
5 Om denna gunstling, som framför alla andra ägde kung C:s förtroende sedan 1715, är det sagdt, att dessa båda, män hvar på sitt håll ovanlige män voro hvarandras nödvändiga fyllnader. Större motsatser i karakteren kunna knappt tänkas. Lika from gudfruktig, rättrådig, sanningsälskande och ren till sina seder, man kunde tillägga, lika inskränkt på hufvudets vägnaroriginal: vågnar, som konungen var, lika gudlös, samvetslös, lögnagktig och lastbar var Görtz, men äfven lika klyftig, förslagen och uppfinningsrik. Men båda hade ett gemensamt: böjelsen för det glänsande, högsträfvande, äfventyrliga; och Görtz var i den tidens statskonst lika afgjordt ett snille af första ordningen, som C. XII i egenskap af krigare intog första platsen i Europa. Krigaren och statsmannen behöfde hvarandra, för att med små medel utföra stora ting, – förbundet blef slutadt öfver Sv:s ruiner och gick förtrampande öfver folket, mot planer att omdana hela Europa.
6 Det var Görtz, som en den ryktbare kard. Alberonis värdige lärjunge och bundsförvandt Görtz, som uppfann de lika samvetslösa, som snillrika medlen att i Sv. skapa millioner af intet, – dessa mynttecken och myntsedlar, som st med ett penndrag gjorde staten rik och undersåterne fattiga, dessa och som verkligen varit en guldgrufva, derest ej konungen låtit slå sådana för 18 mill. daler i st.stället för 3 mill., som G. föreslagit, – denna upphandlingskomission, som strängeligen tillhöll undersåterne att utbyta allt deras redbara mynt mot regeringens underhaltiga mynttecken, – dessa monopoler, på rikets redbaraste exportvaror, som tillförsäkrades holländarne mot ett lumpet lån – dessa kronobagerier och bryggerier, der alla skulle köpa deras behofver för det pris kronan behagade utsätta, och slutligen detta förhatliga påbud om sjette|34| under det att alla skulle försälja sina varor till det låga pris kronan äfven behagade utsätta – slutligen denntta förhatliga påbud om sjette penningen eller 16²⁄₃ af alla egendom, hkenhvilken de, få som ännu ägde något, skulle betala utom alla desvårläst p.g.a. strykning andra tunga ordinarie och extraordin. skatter, m. e. o.med ett ord alla dessa våldsama och godtyckliga åtgärder, hkahvilka ådrogo G. det icke oförtjenta namnet jernskrapan. För allt detta ha Görtz beundrare som ursäkt anfört rikets dåvar. förtviflade ställning, hkenhvilken fordrade utomordentliga åtgärder, men den enda verkliga ursäkten, den att G:s snille var endast verktyget för den i alla sådana ärender okunnige och likgiltige konungens omättliga krigslystnad, – denna ursäkt ha endast de få vågat åberopa, hkahvilka vågat hos C. XII skilja den beundrade inskränkte regenten från den beundrade hjelten. Det lider intet tvifvel, att ju C. XII:s redan från början enväldiga grundsatser i Turkiet ytterligare tagit ett föredöme för den oinskränkta absolutismen, och aldrig har Sv., aldrig har Fd någonsin suckat under ett så tungt tyranni, som just under denne konungenss regering, när folkets sista återstående, sista oeftergifliga rättighet, beskattningsrätten, utan hejd trampades under fötterna. I den fulländade despotismens tjenst var främlingen Görtz endast storviziren.
7 Emellertid var denne mans snille outtömligt icke blott på äfventyrliga planer att sätta allt på ett kort, hvaribland planen att med en sv.svensk armé uppsätta pretendenten Stuart på Englands thron, – utan äfven på utvägar att förskaffa riket fred på den sidan, der faran hotade närmast och störst, neml. Rd. Det var G. som med stor skicklighet förstod|35| att söndra tsar P. från hans bundsförvandter med utsigten till landvinningar på Polens, Preussens och Dmks bekostnad, – tsaren hade ishtisynnerhet begärelse till Meklenbg – och det var Görtz, som, efter att ha föreslagit fred mellan Rd och Sv., visste att smickra tsarens äregirighet och slutligen verkl. lyckades berama en fredskongress om våren 1718. Till mötesplats hade tsaren föreslagit Åbo, k. C. deremot Öregrund; båda gingo halfva vägen och deras sändebud möttes i största hemlighet vid byn Löfö nära Bomarsund på Åland, der tvenne stora trädhus enkom för detta ändamål uppfördes. De r.ryska sändebuden Bruce och Osterman kommo redan tidigt på våren, men fingo länge vänta på de sv.svenska herrarne G. och Gyllenborg, hkahvilka slutl. med en präktig svit infunno sig d. 8 Maj, och nu sattes från båda sidor alla statskonstens knep i rörelse af båda partierna, för att lura hvarandra. K. Tsarens ombud fordrade Estland, Liffland, Ingemld och Karelen, hvaremot de ville återlemna det öfriga Fd, – k. C. åter fordrade att RneRyssarne skulle utan undantag återlemna allt hvad de eröfrat, återsända alla fångar och bortröfvade sv.svenska undersåter, erkänna Stanislaus, återgifva kosackerna deras friheter och tillerkänna Sv. ett skadestånd för det orättvist började kriget, – m. e. o.med ett ord fordringar sådana den sv.svenska konungen endast kunnat göra efter en vunnen hufvuddrabbning i spetsen för en segrande armé, hvarföre också dessa förslager af RneRyssarne möttes med hånlöje. Det var icke godt att, särdeles med K. Carls kända oböjlighet, sammanjemka så motsatta anspråk, men G. hade satt sig i sinnet att göra det – och så jemkades fordringarna småningom på båda sidor, så att Rd, i händelse skulle endast behålla Ingermd, Estland och Karelen intill Wiborg, men återgifva det öfriga.|36| Norge – Tyska områden. – Med dessa förslag reste Görtz i Juni 1718 till kon. i Strömstad, men k. C. var densamme som han alltid varit, han ville icke afträda en fotsbredd land och fordrade tvärtom Stanislai erkännande som konung af Polen. Görtz for tillbaka till Åland, och nu framlades ett nytt förslag af i öfrigt samma innehåll som det förra, men tsaren skulle till Polen skicka 80,000 man att afsätta kon. August, och k. Carl skulle på våren 1719 inbryta i Tyskland i spetsen för 40,000 Svv.Svenskar och 20,000 RrRyssar för att – Ordalagen i detta fredsförslag hvars antagande skulle ha invecklat Sv. i krig med nästan alla andra makter än Rd, ställdes af G. med flit så tvetydiga som möjligt, för att framdeles kunna efter behag tydas och vrängas, men det oaktadt kunde CK. C. ej förmås att afträda något annat område, än Ingermd och Kexholms län mot fullt vederlag och på den grund att de tillförene varit ryska provinser, hvaremot han fordrade Estlands och Lifflds återlemnande genast såsom ett oeftergifligt vilkor. – Med detta svar återreste G. för tredje g.gången till Åland, och hela hans uppgift blef nu endast att så länge som möjligt uppehålla RneRyssarne med fagra ord, för att från sv.svenska kusterna afhålla deras hotande flotta. Det lyckades för den sommaren – och men fullk.fullkomligt ogrundad är några förf:sförfattares påstående att Sv. stod på punkten att afsluta en fördelaktig fred, när kon:s död gjorde allt om intet.
8 K. C. varMed k. Carls lynne var, så länge han lefde, ingen fred att hoppas på sådana vilkor som Rd rimligen skulle underkasta sig. Geijer har trott att kon., långtifrån att ingå på Görtz förslager, skulle sjelf ha låtit arrestera honom kort derpå, om han lefvat.
9 Detta blef i st.i stället den nya reger:s första omsorg. Att störta en man, som på engång arbetade för holsteinska huset och var den mest hatade man i Sv., det var för U. E. och hennes gemål att vinna|37| både trygghet och popularitet för egen räkning. G. blef arresterad d. 2 Dec. på återresan från Åland, då han, okunnig om kon:s död, återvände för att än engång söka förmå honom till eftergifter m för freden. En särskild kommission, bestående af hans personliga fiender – och hkenhvilken svensk var icke det–? – nedsattes för att döma honom. På anklagelser var ingen brist – men föga tid eller rådrum lemnades för försvaret. Fruktade tsaren. D. 15 Jan. 1719 börjades rättegången. Flera D. 11 Febr. afkunnades domen, hden dömdes begäran om uppskof, tilldess han fått redogöra för sin förvaltning, afslogs och den 20 Febr. föll den olyckliges hufvud för bödelsbilan. Det brådskande och till formen olagliga – politiskt mord – G. III till Görtz dotter – pgarpenningar. – Skuld. – Ej för försnillning, men onda rådslag. – Hessen: Kassor – vid G:s afrättning fanns i rikets kassor en behållning af 23 tunnor guld, hkenhvilken sedan spårlöst försvann, och undersökningen derom 1720 måste nedtystas med drottningens egenhändiga qvitto.
10 RepetitionRepetition 15/3 70. Nya regerg. Görtz
11 Tsar P. önskade fred, för att stadga sina nya eröfringar, men var högeligen förbittrad öfver det sätt, hvarpå hans underhandlare blifvit af Görtz förda bakom ljuset. – »Jag skall, sade han, skicka till Sthm 40,000 beväpnade underhandlare.» – Nu understödde Rd holsteinska thronföljden. Hessiska husets planer och lockandeoriginal: Lockande löften om hjelp af en eng. flotta förledde derföre den nya sv. reg.svenska regeringen att icke vidare göra allvar af fredsunderhandlingarna. Tsaren höll ord. På våren 1719 utseglade r.ryska galerflottan 28 linieskepp och 140 galerer stark med 30 à 40,000 man, fr.från Kronstadt och Åbo och härjade på det skoningslöst Sveriges kuster ända långt uppåt Wbotten. Städerna Norrköping, Nyköping, Södertelge, Öregrund och Östhammar uppbrändes; – många herrgegods, byar och fabriker förstördes ända till en mil från kusten. Försvaret var ytterst lamt, och den eng.engelska flottan låg overksam i sundet. Endast det försök, som RneRyssarne gjorde mot Sthm blef med framgång tillbakaslaget. – Folket knotade – horizonten begynte mörkna äfven för den nya regeringen.
|38|12 Följande året 17020 vann ändtl. prins. af H. sin önskan och utropades af de församlade ständerna till konung d. 24 April, med vilkor att drottningen skulle återtaga kronan, i händelse han före henne ginge ur tiden. Nu först fick det råd. hess.rådande hessiska partiet plötsligt en afgjord ifver för freden. Fred med Engl. och Hannover, Sv. afträdde till det sistn Bremen och Verden mot 1 million. – D. 21 Jan. 1720 förbund med Engld och fred med Han Preussen, som mot 2 mill. förvärfvade Stettin och Pomm. ända till Peenefloden. – Den Freden afslöts först med Dmk d. 3 Juni 1720, dervid detta rike återgaf åt Sv. dess eröfrade områden mot en lösen af 600,000 daler, och mot upphäfv.upphäfvandet af Sv:s tullfrihet i Sundet och mot det att Sv. ej vidare ville understöda hert:s af Holstein anspråk på hans arfländer. – Ännu återstod Rd – och underhandl. drefvos nu på fullt allvar. – Fredskongr.Fredskongress i Nystad – Lillienstedt och Strömfelt – Ostermann. – Våren 1720. – I Juni 1720 nya härjningar – Vapenhvila 20 Juli – fred 30 Aug.