||

Höst-termin 1864.

IV.

|||265|

Trettiosjunde Föreläsningen 1svårtytt/12 64.

1 RepetitionRepetition. Wallenstein. Vilkor. 40,000. Mötet med Max. Saxen l. Franken G. A. 3 härar. Nürnberg 76 daga Wstein 25 Juni. Tre kullar. Aspach – Altenberg – Burgstall. Schiller.

2 »Min armé är ny – sade Wallenstein – går den förlorad i ett fältslag, så råka Tyskland och Italien i fara; Jag vill visa kon. i Sverige ett nytt sätt att föra krig.» – Nytt var detta sätt att låta två stora arméer i månader betrakta hvarandra från deras befästade läger; men fältbefästningen lärde Wstein snarare af G. A., än tvärtom. G. A. var en lärjunge af Julius Cæsar och Moritz af Oranien, hkashvilkas flesta segrar vunnos genom konsten att i befästade läger invänta det gynnsama ögonblicket, och denna konst hade G. A. ytterligare i hög grad fullkomnat.

3 Sommaren blef het: i båda lägren herrskade brist och sjukdomar. Wstein hade öfverflöd på lifsmedel, men led brist på dryckesvaror, och och hans folk måste nöja sig med grumligt vatten ur halfförtorkade brunnar och rännilar, hans hästar, hvaraf uppstodo fältfebrar, så att flera tusen man dukade under. I Nürnbg och G. A:s läger fanns spanmål, men brist på qvarnar och ishti synnerhet på furage för hästarna som dogo; bland det till Nbg flyktade landtfolket uppstodo smittosama sjukdomar. Man måste dagligen utsända ströfkorpser för att anskaffa hö och lifsmedel; och emedan den närmaste trakten var alldeles utsugen, företogos äfventyrliga expeditioner, hvarmed kon. tillika ville lifva och underhålla arméns krigiska mod. Mest utmärkte sig vid dessa tillfällen Taupadel och Stålhandske.

4 Ryktbarast bland dessa ströftåg var Taupadels nattliga expedition till Freystädtlein – der han öfverraskade och nedhögg den kejs.kejserliga besättningen, bemäktigade sig stora drifter af boskap och hästar samt uppbrände en transport af icke mindre än tusen vagnar med lifsmedel, lastade för bayerska armén. Kon. sjelf gaf sig ej tålamod att afbida utgången af Taupadels företag – utan ryckte efter – Sparre: seger.

|266|

5 Icke alla sv.svenska expeditioner lyckades lika väl. Ofta blefvo de sv.svenska transporterna på samma sätt öfverfallne och borttagne,original: borttagne det var ishti synnerhet Isolani med sina snabba kroater, som ständigt oroade och nedhögg de sv.svenska ströfkorpserna, hvarigenom han bland sitt folk fick namnet Sv:sSvenskarnes gissel. – mMången finne stupade här okänd och förgäten på väg och i skog: han tågade ut, och blef borta och glömdes hastigt. Af den ridderliga courtoisiespråk: franska, som man vid sådana tillfällen den ena motståndaren stundom visar den andra, märktes spår endast hos anförarne. Hos mManskapet å båda sidor förvildades alltmera under roflystnadens, hämdlystnadens och religionshatets förderfliga inflytande. I striden mot Wallensteinare voro Svv.Svenskarne och Ff.Finnarne icke i godt umgänge: de lärde sig grymhet af alla slag – t. o. m. den annars så stränga disciplinens band lossnade, och många oordningar mot fredlige invånare föreföllo, dockoriginal: Dock mest bland de tyska trupperna i sv.svenska hären. Den tyska adeln i kon:s här hade redan länge i hemlighet knotat öfver att ej få husera efter sin vana med bönder och soldater. Hemlig afund. Wsteins exempel. Derföre lät kon. en dag s:kallasammankalla hela befälet, högre och lägre, och höll till dem ett ljungande tal, hvari man hörde likasom den förtrampade och förtörnade msklighetensmensklighetens egen stämma protestera mot krigets grymheter. Sedan han i skarpa ord förehållit befälet dess skuld till allt föröfvadt öfvervåld detta, sade han: »Viljen I knota, – hafven I så förgätit Gud och eder ära, att i fördenskull viljen öfvergifva mig, eller kanhända försöka ett uppror; välan, då vill jag ställa mig i spetsen för mina Svenskar och Finnar, och försvara mig till sista blodsdroppen och hellre dö som en kristlig konung, än befläcka det heliga värf Herren mig pålagt med laster och brott.» – Det fordrades mod att i åsyn af en farlig och öfverlägsen fiende tala så till det tyska befälet, som anförde hälften af sv.svenska hären; men G. A. kände sitt folk; han hade väl beräknat makten af sin konungsliga vältalighet, och den gjorde så mycket bättre verkan, emedan han strax lät den åtföljas af ett afskräck. exempel. Ko.

|267|

6 Undertiden tillvexte hungern och sjukdomarna i båda lägren, men allt ännu låg Wstein lika orörlig som en örn i sitt klippnäste. Han skickade Holk till Saxen: kurf.kurfursten gaf en bankett i Dresden. Holk: jag skall bestå eckläreringen. Båda härarna begynte att tröttna; och oro der uppstod oro bland protest.protestanterna Då gaf G. A. sin kansler Oxenstjerna befallning att sammandraga alla disponibla sv.svenska trupper till Franken. Banér, som segerrikt framträngt i Schlesien, och hertig Bernhard, som sträckt sina vapen ända till Bodensjön; hert. Wilh. af S. W. och äfven några saxiska regementer förenade sig med denna 27,000 här, som ändtl.ändtligen i medlet af Aug., utgjorde omkr. 36svårläst p.g.a. bläckplump eller motsvarande,000 m.man stark, ryckte till kon:s undsättn. mot Nürnbg. Man hade Alla väntade nu, att Wstein skulle söka hindra en så betydlig styrka att förena sig med kon., men den gåtlike jätten låg lika orörlig qvar i sitt bergfäste. Det enda han gjorde företog var att tillkalla förstärkningar. Fugger stötte till honom med 6000 m.man, men Ppheim kallades, men lydde icke: han var just då på en af dessa äfventyrliga tåg, som han så högt mest älskade, för att undsätta fästn. Mastricht i Nederländerna, hkenhvilken belägrades af prins Henr. af Oranien. Med 12,000 man stormade Ppheim nederländarnes befästade läger, försv.försvarad af 24000 mman, f. m. och e. m. – men blef tillbakaslagen med stor förlust. En spansk armé af 16000 m.man var overksam åskådare

7 Den 24 Aug. förenade sig den anryckande sv.svenska hären obehindradt med kon:s här vid Nbg. Glädjen var stor. Allmän tacksägelse. »Inom få dagar, sade kon., skall det blifva godt pris på armar och ben, och Gud skall bistå mig.» – Han såg sig nu nära det mål han som krigare så länge efterlängtat. Han stod nu i spetsen för en tapper och krigsvan här af 50,000 man – (47,000) Numera jemnstark l.eller öfverlägsen sin fiende, beslöt kon. göra ett slut på leken. Den 31 Aug. ryckte kon. ut med hela sin här och uppställde den i slagordning utanför skanslinierna, erbjudande W:n strid, men denne fortfor att ligga orörlig. Dagen derpå försökte kon. att med en kanonad fördrifva honom ur sina förskansningar, men afståndet var för stort, Wn rörde sig icke, och då beslöt kon. storma anfalla.

|268|

8 De tre höjderna. G. A:s första plan var att steg för steg småningom intränga i den skogbevuxna dalen mellan Wstein och Bayrarne samt, när detta var gjordt, storma Alte Veste, hvarifrån Wsteins läger beherrskades. Svv.Svenskarne började derföre förskansa sig framför ingången till dalen, och täta skärmytslingar föreföllo. Den tappre Banér blef svårt sårad af en muskötkula i armen. Enligt eEn sägen berättar, att tvenne soldater från sv.svenska lägret förklädde insmugit sig i Wsteins läger i ändamål att antända krutvagnarna; och att kon. ämnat storma, såsnart han hörde explosionen. Olyckligtvis kunde den enasvårläst p.g.a. bläckplump eller motsvarande af dessa våghalsar icke motstå frestelsen att snatta öfv. Cronenbergs bordsilfver, hvarpå han blef gripen, tvungen till bekännelse, hängd och anslaget omintetgjordt.

9 Den 53 Sept. (24 Aug.) kl. 9 på morgonen, strax efter morgonbönens slut, inlupo från spejarne på östra sidan underrättelser att Wstein bere lät sin armé bryta upp och endast qvarlemnat några regementer för att försvara höjderna. (Det är saksvårläst p.g.a. strykning Detta var just hvad G. A. lifligast önskat, och hvad man önskar, det tror man gerna. Han uppställdbeslöt derföre genast angripa den aftågande fienden och uppställde sin armé i slagordning norrom fientl. lägret med fronten mot skog och berg i söder och samt Regnitzfloden på venstra handen. I centern stod artilleriet och på båda flyglarna, som vanligt, kavalleriet. Ytterst vpå venstra flygeln stodo finska ryttarne under Stålhandske och Nöding. Utom De voro omkr. 1000 man. Utomdess stred f.finskt infanteri i den s. k. svenska brigaden under Erik Hand. Närmast under konungen fördes befälet af hert. Wilh. af Weimar; kavalleriet af hert. Bernhard, infanteriet af Nils Brahe och artilleriet af Torstenson. – Oriktigheter hos Fryxell. Ej före dagningen: »Gud sjelf kan ej taga» o. s. v.

10 Närmare middagen begynte de starka kolonnerna långsamt röra sig framåt öfver den lilla bäcken Kornbach. Snart måste kavall.kavalleriet på högra flygeln göra halt för skogen, men infanteriet trängde in i skogen och försvann för de öfrigas åsyn.|269| Kon. sjelf med centern måste stanna vid ett kärr, öfver hkethvilket en okunnig herde skulle visa vägen, och draga sig åt venster; i skogen på denna sida inkastades 700 musketörer. vVenstra flygelns kavalleri måste falla af vid flodstranden. Artilleriet skickades öfver floden för att beskjuta fiendens flank. och

11 Ännu sågsDet var vid middagstiden. Ännu sågs ingen rörelse, ännu hördes intet ljud på höjderna. Då begynte hastigt de kejs:skejserliges hjelmar att blänka i solskenet bakom de täta förhuggningarna på Alte Vestes otillgängliga branter. Wstein hade ditsändt Altringer med 6 regementen och placerat 3000 musketörer i klyftorna, så att icke en enda punkt fanns, der ej de anfallande väntades af en säker död. För sent märkte G. A. sitt misstag och hade sannolikt ej ogerna sett, om han kunnat återvända till sin första ställning, men de främsta brigaderna voro redan i elden och kon. han hade så ofta sett lyckan stå de djerfva bi, han då deremot ett återtåg alltid verkar nedslående, att han, tvärtemot sina erfarnaste höfdingars råd, beslöt fortsätta anfallet: – det af ett af de djerfvaste, som krigshistorien någonsin haft att uppvisa.

12 För att rätta fatta det vågsama i detta företag, måste vi erinra oss, att Alte Veste redan af naturen var så brant och otillgängligt, att den enslige jägaren med möda kunde arbeta sig upp. Vid foten af höjden var först en vattengraf, derefter en vall, och utefter branten tre starka förhuggningar bakom hvarandra, allesammans späckade med musköt vid musköt samt öfverst på höjden ytterligare en vall med graf och på denna vallen kanon vid kanon, som riktades nedåt. Tänker man sig denna af natur och konst så starkt befästade ställning försvarad af tappra, krigsvana och talrika fiender under erfarne anförare, så fordrades i sanning mer än mskligamenskliga ansträngningar för att bemäktiga sig en sådan ställning.

|270|

13 Kl. var 1 e. m. Torstensons artilleri Första anfallet gjordes af hvita brig. 500 Pomrarnee, under öfv. Burth, och strax bredvid efter dem Sv.Svenska brigaden under Erik Hand. Ögonblickligen Dessa trupper stormade oförväget öfver första förhuggningen, som försvarades af musketörer och likaså öfver den andra,. Ett rop uppstod i lägret, att Alte Veste var intaget. »Det är ej sannt,» utropade Wstein, – hvarpå han ditsände nya regementer. mMen när de stormande mödosamt klättrat upp till den tredje förhuggn., kommo de i skottlinien för kejs.kejserliga artilleriet på höjden, miste mycket folk, råkade i oordning och kastades hufvudstupa ned igen utför höjden – Båda öfverstarne sårades Burth miste benet – Hand tillfångatogs, slog sig lös, stupade. – Kon. stod nedanföre, något skyddad af en höjning på marken, dock icke bättre, än att en förlupen muskötkula afslet sulan på hans stöfvel, utan att skada fotensvårläst p.g.a. strykning honom. Han Då skickade kon. Sörmlänningarne; de kastades tillbaka; – sedan åter tyska trupper – ? – de hade samma öde – så vestgöthar och usvårtyttppl.upplänningar – de störtades ned med blodiga hufvuden – Vexelvis gjorde de kejs.kejserlige utfall.original: utfall Bayrarne rusade efter demsvårläst p.g.a. strykning flyende ned i dalen, men blefvo der i sin tur tillbakadrifne. Atringer var en redan fången, men gaf sig ut för sv.svensk officer och kom undan – Caraffa och Chiesa – stupade. Torstenson blef fången. Och så fortfor striden i flera timmar med ytterlig hårdnackenhet – nästan hela sv.svenska infanteriet kom i elden – trupp efter trupp, ty endast 500 m.man kunde anfalla i sender. Ej en tum Hela bergsluttningen betäcktes af döde och sårade. Hela höjden syntes insvept i rök och lågor, och ekot mångdubblade det oafbrutna dånet af musköt- och artillerielden. Musköten begagnades mest; man räknade att 200,000 blefvo aflossade. – Med harm och sorg såg G. A. sina bästa officerare och sitt bästa folk stupa. Skogen. – Vid stranden af Regnitz hade Hess.Hessiska kavall.kavalleriet slogs på samma gång kavalleriet och Cronenberg med sina oöfvervinnelige jagade framför sig hessiska och pommerska rytteriet. Landtgrefven af

|271|

14 Landtgrefven af Hessen stod vid G. A:s sida och såg sitt folk fly. Ett bittert ord undföll honom deröfver att kon. på denna sida skickade endast trupp tyska trupper i striden. »Välan, sade G. A., jag skall skicka mina finnar och hoppas att ombyte af folk skall medföra ombyte af lycka.» Stålhandske och Nöding med sina sqvadroner hade härtills hållit orörlige bakom slaglinien: nu skickades de han mot de oöfvervinnerlige. Det var på båda sidor den tidens bästa kavalleri, kärnan af sv.svenska, kärnan af kejs.kejserliga rytteriet. Samtida af häfdatecknare skildra denna strid som detn praktfullaste hkenhvilken någonsin fröjdat en krigares öga, när Stålhandske med sina ff.finnar drabbade samman med de oöfvervinnerlige. Stridenoriginal: Stiden varade länge med lika tapperhet och ihärdighet: det gällde äran att vara häfda bådas stora rykte, och ingendera ville gifva vika. Slutligen stupade Cronenberg, och då veko de oöfvervinnelige. Men det dröjde ej länge, innan de fingo förstärkning – Nu måste Stålhandske vika – då kom Nöding med an sin sqvadron Fff.Finnar som stått i reserv, honom till hjelp och jagade för andra gången de kejs.kejserlige på flykten – Men nu framstörtade Fugger med skaror af friska ryttare; då måste de uttröttade Ff.Finnarne i sin tur ånyo vika till den närliggande skogen. Fugger förföljde dem, men stötte åter i sin tur på sv.svenska musketörer, som mottogo honom med en mördande eld. Han sjelf föll, hans folk flydde. – Så fortfor striden på två sidor om höjden utan att någondera hären vann en tumsbredd mark. Det började skymma – då kastade sig G. A. sjelf i spetsen för friska trupper – en sägen berättar: skjortärmarna – och anförde ännu en stormning men äfven den blef tillbakaslagen. – Han måste besluta sig för återtåg – Hepburn. Torstenson Dombach – Hert. Bernhard.